Hedniska Tankars Runskola (del 18) Eh-runan

Runan Eh eller Ehwaz på gotiska följer som den artonde runan, och erinrar om ordet Equs på latin, vilket betyder häst. Även det fornisländska ordet jor för häst, hör hit, liksom forniriskans ech och sanskrits asva, som alla betyder häst de också. I sanskrits Asviner, för ett gudomligt brödrapar, har många etymologer sett början till vårt ord för Asarna, gudamakterna självt.

 

Hästrunan Eh ser ut som en högbent häst, eller bokstaven M med en mindre vinkel mellan de två upprätt stående skänklarna, och hade från början ljudvärdet eh som i , även om det senare övergick till en diftong ”jo” påminnande om ett j-ljud, medan idegransrunan eohfick representera i-ljudet. I den yngre, 16-typiga runraden föll runan bort, och man hade inte längre några särskilda runor för bokstäveerna eller språkljuden j eller e. Den kan numerologiskt förklaras som två gånger nio, Odens tal som syns i Naud runan, kopplad med dualismens tvåtal, eller tre gånger sex, alltså Asarnas heliga tretal gånger Gifu eller gåvorunan, eller till och med två gånger tre gånger tre, alltså thursatalet två gånger Asarnas tretal gånger sig självt. Föga förvånande har Eh-runan också många gånger tolkats som en Odens runa, den kanske viktigaste Odensrunan överhuvudtaget, efter Naud.

Hästar var viktiga för våra förfäder, och användes vid alla kortare resor. På hästryggen avgjorde man krig, och till häst red man till tings, eller till närmsta marknad. Sverige lär vara ett av de länder i Europa som fortfarande har flest hästar per capita, trots att vi inte någonstans i vårt nutida svenska samhälle använder hästen som nyttodjur, utan bara för sport och förströelse. Och vi talar fortfarande om ”hästkrafter” när vi vill beskriva motorstyrkan hos de bilar, som överallt fått ersätta hästarna; trots att vi lika gärna kunde använda SI-enheten watt. Kopplingen till våra riddjur är fortfarande stark och livslång, vilket nog alla hästintresserade läsare av denna sida lär hålla med om. Också gudarna har sina hästar, och namnen på alla dem samlades av min kollega Henrik Andersson för inte så länge sedan. Den ende gud som går till fots, över ”Kormt och Ormt och Karlögar två” – för alla de vattendragen korsar Tor på sin väg till Idavallen, är Tor själv, som är så stark så att han inte behöver någon häst, längre sträckor åker han som bekant i vagn.

Tor vadar över de vida vattnen – illustration av Lorentz Frölich till en av artonhundratalets danska Eddaöversättningar

Oden rider på Sleipner, och medan Bjarka-runan, som inledde den tredje aetten i runraden motsvarar Ur och Naud, motsvarar Eh-runan både Thursrunan och Isrunan, som båda är starka dödsrunor. Man har sagt att Oden på Sleipner kan rida in i den andra Världen eller dödsriket, vilket också motsvarar berättelsen om Hermods ritt ned till Hel efter Balder. ”Asarnas gåva” alltså tre gånger sex, syftar också på den underbara hästen Sleipner, och många runtolkare har ansett att Hästrunan Eh är en runa för resor i det Inre, meditation och esoterisk kunskap, som icke är för envar.

Det angelsaxiska runpoemet säger att:

Eh byþ for eorlum æþelinga ƿyn,
hors hofum ƿlanc, ðær him hæleþ ymb[e]
ƿelege on ƿicgum ƿrixlaþ spræce
and biþ unstyllum æfre frofur.
”The horse is a joy to princes in the presence of warriors.
A steed in the pride of its hoofs,
when rich men on horseback bandy words about it;
and it is ever a source of comfort to the restless.”

Just egenskapen att vara rastlös, ständigt sökande, ständigt trängtande efter mer vetande tillkommer Oden, valkyriornas herre. Om Reid-runan – som betecknar Tors Vagn – är en runa för resor i det yttre, eller i den här Världen, så pekar Eh-runan upp emot det översinnliga, och en tillvaro i evigheten, bortom Midgård.

Hingsthetsning – bildsten från 500-talet och Häggeby kyrka i Uppland, Håbo Kommun

Atreid Grimsson ville på 1980-talet koppla den till den Vilda Jakten, och Odens följe, som rider runt i Julnätterna, de dödas andar och det översinnliga. I Runatal Havamáls står den artonde runstrofen för den hemlighet, som oden aldrig berättar mer än för sin älskade (Frigg ?) eller den kvinna han ser som sin syster, och det passar ovanligt väl med Eh-runans fördolda natur. Edred Thorsson gav på 1960-talet en mer positiv tolkning av Hästrunan, och kopplade den även till Frej, äringen och hästoffer, som i berättelsen om Ragnvald Frejsgode på Island, han som hade en helig gudahäst, på vars rygg ingen fick rida. Han citerar även det isländska stävet ”marr er mans fylgia” och tar upp det faktum att Fylgiorna kan visa sig i hästgestalt, liksom Valkyriorna, andra väsen än Oden, som också far på hästryggen från en värld till en annan.

 

Freyja Ashwynn betonar liksom andra att hästrunan är ett medel för kommunikation, verktyget för övergång till ett tillstånd till ett annat, snarare än blott och bart fysiska resor, som ju syns i Reid-runan. Hon menar att hästrunan också syftar på nära förhållanden, i vänskap och kärlek, där ”två reser över världen” och att en omvänd hästruna också tyder på falsk vänskap, svek, ett förhållande som upphör. Runan kan också tolkas som två lagr-runor, eller två vattenrunor ställda mot varandra, vilket skulle ha viss betydelse för kärleksmagi, säger hon, men vattnet är ett lättrörligt och föränderligt väsen, och runan har inte samma starka betydelse här som den nästföljande Mann-runan, till exempel, utan tyder kanske mer på lättrörliga, föränderliga förhållanden.

Etymologer har spårat runans namn till gammalhögtyska Ehin = en, ehwa = evighet, fornisländska ae = alltid, aevi = livstid, och ytterst den förindoeuropeiska ordroten aiw- som betyder livskraft, livsålder. Också andra Europeiska folk, som Slaverna med Svantevit, eller Kelterna med Epona har haft hästgudomligheter som stått för det översinnliga, och resan till dödsriket eller andra själstillstånd. En senare form av Eh ser ut som en lodrät stav med en snedställd, åt vänster lutande bistav, och den formen av Eh har också använts inom stadhagalder. Det tidiga 1900-talets tyska runforskare såg i räckeföljen Bjarka (för födelse) Eh (för övergång) och Människans M runa (som följer härnäst) en berättelse om människans skapelse, eller Gudarnas kraft, som verkar även i Midgård, och till slut leder fram till människan, men Eh runan som verktyget för människoblivandet, människans vinnande av insikt genom studiet av sin egen natur.

Det är kanske den bästa sammanfattning av runans betydelse som någonsin gjorts. Agrell ansåg redan på 1920-talet, att Hästrunan också återfanns i Buslubön, ett sent kväde, där vi ser odenstalet 18 multiplicerat med 2 återigen, och vi får 36 strofer, varav den sista är ”hin mesta galdr” eller den mesta eller största galdern, ett av Odens mysterier eller förvandlingskonster, som kan förvända synen på vem som helst. Hästrunans betydelse för destruktiv magi ska inte överdrivas, men den har ändå alltid stått för övergång från ett tillstånd till ett annat, inre förändring, inre resa, meditation och introspektion, vinnande av insikt och vetskapen om det översinnliga. Kanske är den också en av den äldre runradens mest förbisedda och bortglömda runor.

 

Hedniska Tankars Runkurs del 4 – Raidho eller Reid-runan

 

Reid eller Raidho är den mest välkända av alla runor i dagens Sverige och Norden, och har ofta kommit att stå som symbol för runskrift överhuvudtaget. Från meteorologernas väderkartor, där R står för Tors åska – riktigt nog – till karttecknet för fornminne, som finns på snart sagt alla nordiska kartor och det gamla tecknet för runmärkt smör, runmärkta ägg och andra livsmedel (där R-runan fortfarande används som en kvalitetsbeteckning) – ja överallt dyker R-runan upp.

Från meteorologernas väderkartor, där TORS ÅSKA ofta syns…

Till Fornminneslagstiftning, som vårt land haft ända sedan 1600-talet…

Och Kvalitetskontroll, för livsmedel som smör, ost och ägg – R-runan genomsyrar hela vår kultur och hela vårt samhälle….

Kanske är det inte att undra på, att Reid runan – Tors runa framför andra – är så välkänd. Tron på Tor, den urstarke, manlige Asaguden, han som försvarar de små och svaga i samhället, har aldrig riktigt dött ut i Sverige. Tyvärr finns det dock många okunniga och okritiska människor utomlands, som har börjat teckna och skriva Tors runa på ett alldeles felaktigt och försvagat sätt, och därför får de också föga framgång i sitt hanterande av runorna, och kan inte göra riktiga bindrunor eller skyddsrunor, till exempel.

Historiskt sett har man nämligen aldrig skrivit R-runan med en kort stapel, inte heller med någon skarp vinkel i själva R:ets övre del, och staplarna i R:et har heller aldrig suttit ihop, tydligen därför att man velat göra en klar skillnad mellan exempelvis Thorn eller Thursrunan eller Kaun, samt Raidho. Runverkets experter som den kände svenske Runologen Mats Källström (som jag skrivit om flera gånger) har allesammans dokumenterat detta.

Här ovan ser vi några exempel från Rökstenen (800-tal) och några medeltida runstensfragment från Spånga utanför Stockholm, som man fann i år. Oavsett om det är den äldre, 24-typiga runraden som vi rör oss med, eller den yngre 16-typiga, så är det faktiskt så att alla historiska exempel man funnit, har en avrundad båge i R:et, lika långa staplar och en ”R-slinga” som inte sitter ihop med huvudstaven.

Varför är detta viktigt att minnas, undrar kanske någon läsare. – Jo, svarar jag. Utan respekt för historia och tradition är vi inte Asatrogna, utan bara nutida klåpare. Om vi verkligen tar seriöst på detta med runorna och deras ”magi” vet vi också, att vi inte ska blanda ihop olika runor på ett oriktigt sätt.

Antag att du verkligen tror på detta med runor, och ska göra en sk ”bindruna” med någons namn, att rista på ett spjutskaft eller något vapen, till exempel, en sk ”amulett” eller än värre – en tatuering (att tatuera sig med runtecken är inte något jag rekommenderar – vill du verkligen märka dig själv med en och samma symbol för resten av livet ? Tänk på att det kan ta överhanden också, och att livet kan förändra sig, mycket snabbare än du någonsin tror…). Vill du då stava fel, eller schabbla och fuska ?

Varianter på bindrunor – men inte vill du väl skriva en konfliktens och motsatsernas Thurs-runa när det skulle vara Reid, Tors beskydd och Tors vagn… ?

Sagorna och myterna varnar oss också från att skriva fel – tänk på vad det stod i Egilssagan om den okunnige drängen i Värmland, som trodde han kunde trolla fram kärlek i en kvinnas hjärta, men istället gjorde henne dödligt sjuk i feber – ifall inte Egil Skallagrimsson själv, den störste av skalder, gripit in den gången, vet man aldrig hur illa det hade kunnat gå. Allt som står på nätet är inte sant, och amerikanska klåpare och new age profeter ska man akta sig för – det finns ingen ”tom” eller 25:e runa, till exempel.

Visserligen finns det också sk ”kortkvistrunor”, eller modernare runalfabeten som Dalrunor och Hälsingerunor – sk stavlösa runor (från respektive svenska landskap) och där har R-runan i och för sig ibland ett annat utseende, men i nordiska inskrifter från hednisk tid ser den faktiskt ut så, som Rune Källström säger. Då är det detta vi ska hålla oss till om vi respekterar vår Nordiska historia och kultur – inget annat ! I Hávamál står också att läsa:

skósmiðr þú verir /né skeftismiðr,/nema þú sjalfum þér séir/:skór er skapaðr illa/eða skaft sé rangt/,þá er þér böls beðit.

Eller, i 126:a strofens senare del, i min egen översättning:

       ”Skosmed ska du aldrig vara / eller skaftsmed / om inte till dig själv du ser / Om skon är illa skapad / eller skaftet snett / Då önskar man ont över dig !”

Själv är bäste dräng, lyder ett svenskt ordspråk, och det är också Tors egen princip.

Den spetsiga vinkeln i R-runan tillkom först i modern typografi. Runan är heller inte förenad i en mittpunkt, utan har en lös båge i R:et

 

Reid eller Raidho är det fjärde runan i Utharken,och betyder mycket riktigt ritt, åktur, resa. Efter Ur-runans ental, Thurs-runans konfliktfyllda tvåtal (som står för trolls och thursars nedbrytande krafter) kommer vi så till Asarnas mer harmoniska tretal, och nu kommer alltså Tor själv med fyrtalet. Runan har alltid kopplats till Tor och hans vagn – en vagn har ju fyra hjul och inte fem, ”femte hjulet under vagnen” är ju ett ordspråk och talesätt, som betyder något alldeles onödigt, som man kan vara utan.

Fyra har numerologiskt sett – i västerländsk tradition – också alltid varit ”materiens tal” eller talet för det materiella, en fyrkant har ju fyra sidor (och att vara ”fyrkantig” innebär att vara bunden till det materiella eller praktiska, vilket också Tor är) man talar om fyra väderstreck, fyra årstider, fyra element, varav världen skulle vara skapad (alltså jord, vatten, eld och luft) och materien har enligt modern fysik fyra aggregationstillstånd, alltså fast form, vätskor, gaser och kärnplasma.

Om tretalet och Assrunan var ett tal för harmonin, och thursa-talet två var ett tal för dualism och konflikt, samt ett det första primtalet eller ur-talet med ur runan Ur, så följer det naturligt och följsamt enligt utharkens system att Reid-runan blir just nummer fyra och inte fem, och vi ser hur bra utharken som system stämmer, medan futharken – med ”runhjulet” skiftat ett snäpp, bara användes för världsliga inskrifter – medan utmarken endast var för magiskt bruk – allt passar bra samman.

Att Raidho kopplats till resor, förändring och förflyttning genom Världen eller tillvaron är kanske inte heller så svårt att förstå – Tor reser ju i sin vagn… En del – som Atreid Grimsson – ser i Reid runan vilja, riktad kraft eller avsikt – allt som har med Tor och hans hammare att göra – guden styrs ju just av sin vilja och avsikt, och kastar hammaren emot jättarna, mycket målmedvetet.

Man skulle kunna säga, att där Ass-runan bara uttrycker harmoni eller vilande kraft, är Reid-runan denna kraft omsatt i praktisk handling. Edred Thorson påökade på 1960-talet att Reid-runans målmedvetna handling också stod för blotande och ritualer, som ju kräva en tydlig avsikt och tydliga förberedelser, samt en viljeyttring eller riktad kraft. Freyja Ashwynn och mer visionära Runexperter har satt den i samband också med ord som Reiter och Ritter på tyska, alltså ryttare och riddare, det handlade subjektet, människans eget jag, eller jagets och självets grundkrafter, för att tala i termer av Jungiansk psykologi. Återigen är det vilja och avsikt, samt förflyttning i den materiella världen som står i centrum – en del har också menat att Reid står för resor över land, mellan Laug och andra vattenrunor betyder resa till sjöss eller över vatten – men då Thor far i luften, kunde moderna människor kanske också tänka sig, att Reid är långväga resa, färd genom livet, förflyttning med flyg.

I Runatal Hávamáls säger Oden själv mycket riktigt följande:

Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven

(149:e strofen, i Erik Brates klassiska öveersättning)

Här handlar runan om befrielse, av ett slag som kommer likt en åsk-knall, ja Tors egen frigörande kraft – ett annat sätt att tolka begreppet ”resa” eller ”färd”.

När det gäller det man kallar Stadhagalder – eller att teckna runorna med händerna eller kroppen – finns det som sagt inga historiska belägg från hednisk tid, men i sentida uppteckningar från Island skall detta ha förekommit, säger en del. Med tanke på att nästan alla andra kulturer, Världen över, verkligen haft olika symboliska eller religiösa gester som utförts med händerna eller kroppen, torde det inte finnas något som hindrar det – och på Island lär man i modern tid ha lärt ut alfabetets bokstäver med liknande metoder.

Det enklaste (och bästa !) sättet att teckna en Reid-runa är att stå med högra armen i ”höfter fäst” position, och armbågen i 45 graders vinkel, medan den vänstra armen hålls tätt intill kroppen, och höger ben sträcks ut – också i 45 graders vinkel – så att det bildar den snedställda stapeln längst ned i R:et. Ett annat sätt förordades av tyska auktoriteter inom egenpåhittad ”Run-yoga” under 1910-talet..

 

Några har sett Reid runan också symbol för andliga resor, till underjorden, Jotunheim eller Asgård, och kallat den för en av utharkens mest undervärderade runor, samt ansett att den också skulle syfta på övergångsriter, som övergång från ungdom till vuxenhet, begravning, flyttning, byte av arbete och bostad etc,men detta är fria associationer, som har intet eller föga stöd i de runverser på Anglosaxiska, och från det Norröna Island och Norge som vi har bevarade, och där vi kan lära oss varje runas traditionella betydelse, samstämmigt från tre olika källor, tre olika tider och tre olika länder – fast alla dessa källor säger samma sak. 

Alla talar de om ritt, resor ryttare och i det engelska fallet även råd, i konkret bemärkelse – allt handlar om de existensiella begrepp vi skulle kalla i-världen-varo, resor i det materiella och faktiska, samt avsikt och vilja. Man har också ofta ansett, att Utharkens första runor är grundkrafter i tillvaron, asgårds aett, de åtta följande krafter och företeelser i Midgård, de åtta sista översinnliga eller andliga krafter i andra världar – med Reid börjar vi närma oss Midgård och den materiella sfären, och numerologiskt sett kan vi också erinra oss att 4 x 2 = 8, 4 x 4 = 16, 2 x 3 x 4 = 24 osv, när vi talar om andra runor – Tors runa har som vi ser stor betydelse, och går igen överallt. För övrigt är ju också 2 x 2 = 4 och ingenting annat, Thurs-runans kraft upphöjd med sig själv blir till Thor – alla thursars och trolls svurne fiende och store besegrare !

Hell Thor – och teckna hans runa på rätt sätt !

”Kunskap är gagnrik för Asar och Människors söner, men gagnlös och utan värde för Trolls och Jättars släkten…!”