Jag rekommenderar eller omtalar sällan böcker jag själv inte läst på den här bloggen. Ibland gör jag undantag, men då gäller det bara böcker jag själv skulle vilja läsa, men ännu inte läst. För några dagar sedan dök det upp just en sådan bok. Det var Västmanlands Läns Tidning, VLT som recenserade Jonathan Lindströms bok ”Biskopen och Korståget 1206” härförleden. Jonathan Lindström är själv Estlandssvensk, och bördig just från Ormsö. Hans teorier om korstågen, och att det var den Lundensiske biskopen Andreas Sunesson som beordrade hundratals bönder från Norra Öland att med tvång flytta till Ormsö innanför Öel, som en del i en medveten dansk korstågs- och koloniseringspolitik, inriktad på folkutbyte, har presenterats också tidigare, bland annat i SVT, den Svenska Statstelevisonen.

Förutom de stora svenskbygderna på Dagö och Ösel var svenskarna i majoritet ända tills Stalins maktövertagande i slutet av Andra Världskriget. Det gällde även Odensholm, Runö, Ormsö, Nargö, Rågöarna och flera områden på det Estniska fastlandet..

Jonathan Lindströms teorier är intressanta för hedningar i båda länderna, eftersom de visar på de kristnas vanliga utrotningskrig och försök till folkutbyte. Samma metoder används ju som vi fått se än idag, och så var det även på Stalins tid, när svenskbygderna i Estland avfolkades. Teorierna bygger på det faktum att man kunnat hitta ett 40 tal gårdar på norra Öland som avfolkats och övergivits under tidigt 1200-tal, samtidigt som motsvarande bebyggelse, med åkermarken indelad i stänger och alnar – måttsystemet är unikt för just Öland – dyker upp på Ormsö. Ungefär 200 personer ingick i kolonisationsvågen 1206.

Otvivelaktigt en bra bok, men den berättar inte sanningen om förhistorien eller den hedniska tiden

Tidningen skriver att Ormsö skulle varit helt tomt på befolkning tidigare, men det stämmer inte alls. Ifrån Estländsk arkeologi vet man, att korstågstidens kolonisation inte flöt in i någotslags ”maktvakum” eller ett folktomt land. Estland var befolkat sedan långt långt tidigare – av just Ester – och spår av täta kontakter med Sveariket, finns redan under Estnisk bronsålder.

För att se typiska skäggyxor, holkyxor från bronsåldern och spjut från Sveariket behöver man inte gå längre än till det arkeologiska muséet i Tallinn…

Området kring Pärnö, tvärs över från Ormsö var bebott redan 9000 år före kristus, och att då tro att Ormsö skulle varit obebott i 10 000 år, när man vet att det fanns bofast bebyggelse på alla omgivande öar, är naturligtvis omöjligt. Man vet att kamkeramikerna, förfäderna till dagens Finnar och Balter, hade bosatt sig på det Estländska fastlandet redan 6000 år fk. Ösel var bebyggt av båtyxekulturen – och därmed om inte av Nordbor, så i alla fall en folkstam med direkt Nordiskt inflytande vid den estniska bronsålderns början redan omkring 1600, och sen dess har kontakterna över Östersjön egentligen aldrig upphört.

Under det tidiga 1900-talet trodde man att Esterna bebodde det gula området på kartan ovan under Romersk järnålder, slaverna området i rött, goterna det i lila och gepiderna (en annan germanstam) det i ljusgrönt, medan det Romerska rikets gränser visas i blått… Nu vet man att Esterna redan fanns i Estland under stenåldern…

Tacitus skriver i sin ”Germania” om Aestii eller Esterna som ett självständigt, men mycket primitivt folk, underlägset Germanerna ifråga om kultur. Norr om dem bor fennoi, som är eländiga renskötare och nomader, skriver han. Under tidigt 1900-tal betvivlade språkforskare det här, men senare arkeologiska fynd i form av nästan ocirkulerade romerska silvermynt har bevisat, att Esterna hade direkta handelskontakter med romarriket, och att handelsmän från Rom verkligen kom till floden Vistulas eller Weichsels mynning i Bärnstenshavet eller Östersjön, precis som Tacitus skrev.  Ptolemaios och andra antika geografer skrev om ”Osilierna” som man identifierat med Ösel-borna, vars främste gud var Taara eller Tor. Ända tills 1200-talet förblev Ösels befollkning helt och hållet hednisk, och tyska korsriddare kunde skildra hur de på 1230-talet kastade en kristen präst i Valborgselden medan de ropade, ”laula, laula pappi!” (sjung, sjung, prästadjävel !)

Kalevipoeg, Karls son eller Poeg (Påg!) är esternas nationalhjälte – och Tore-Karl eller Horagalles var lapparnas namn på Tor, i Estland dyrkad som Taara redan under romersk järnålder…

Cassiodorus, en romare på 500-talet, omtalar direkt att Tacitus Aesti är samma folk som Esterna, och att de bodde i Estland hela tiden. Saxo Gramatticus påstår, att Ester och Kurer deltog i det legendariska Bråvalla Slag på Svearnas sida, och redan då hade Estland ungefär 45 000 invånare eller så. Men, redan på 600-talet kom i alla fall de Estländska öarna och delar av fastlandet under Svearnas välde – och det har man sensationellt nog kunnat bevisa genom arkeologiska fynd i vår tid…

Salme skeppen och de 42 noggrannt gravlagda män som var en del av deras besättning, visar att Ösel redan på 700-talet var en del av Svea Rike…

2008 – 2010 hittade man de sk ”Salme-skeppen” på ön Ösel – också mitt emot Ormsö – som MÅSTE ha varit befolkat då – och detta sensationella skeppsfynd från år 650 – 700 – FÖRE Vikingatiden bevisar bortom allt rimligt tvivel, att täta kontakter med Svea rike och regelrätt kolonisation redan hade förekommit då. Skeppsfynden från Salme har noga blivit tolkade och utgrävda av estniska arkeologer, och vad som stått om dem i svenska media till en början, är inte alls sant, men har omvärderats. 

Till en början kunde man i svenska media läsa, att skeppen – det ena med en längd på 11,5 meter och en bredd på 2 meter, det andra med hela 17 meters längd och 3 meters bredd – skulle vara ett bevis för ”plundringståg” på Ösel. Detta har visat sig vara helt felaktigt.  Dessa tidiga  Vikingar förlorade inte alls något slag – de vann tvärtom – och den noggranna gravläggningen av deras egna män av de som var kvar, bevisar det bortom alla tvivel. Dessutom har vi faktiskt skriftliga källor till vad som hände, vilka jag ska återkomma till om en stund. Männen som begravdes ombord på skeppet var alla i 40-50 års åldern, och deras skelett visar alla spår efter våldsam strid. Påfallande många har dött av pilskott. Men Estniska arkeologer hittade också jakthundar och falkar på de båda skeppen, liksom ett halsband av ryska björnklor.

Sådana förnäma gåvor har man inte med sig i krig, eller på plundringståg. Estniska chefsarkeologer, som skrivit om saken, är numera helt övertygade om att Salme skeppen hade ett diplomatiskt uppdrag. De skulle upprätta handelsförbindelser, eller överlämna gåvor till en lokal Svensk Jarl på Ösel, helt enkelt.  Dessutom har vi skriftliga källor i Heimskringla och hos skalden Tjodolf af Hvin, som direkt omtalar svenska Kungars kolonisering av Ösel och Dagö på just 700-talet.

Ingvar Eysteinsson, son till Kung Östen av Ynglingaätten skall ha levat från 616 till 683, och dött på ett fälttåg till en fästning som hette Sten, någonstans på Ösel. Även om det inte är hans grav arkeologerna nu hittat – den skulle vara vida större – är det oomtvistligt, att det faktiskt skett ett stort fälttåg med en ledungsflotta under just den tid sagan nämner – så männen i Saime-skeppen kan mycket väl ha varit denne kung Ingvars män. Och Ormsö måste nog ha varit befolkat av svear vid denna tid, eftersom det ligger mitt emot Ösel eller Ö-sysslan, där en svensk jarl skall ha regerat, redan på 700-talet.