En Liten Saga inför Sommaren – Laxdölingen Kjartan Olofsson och Simtävlingen

Jag märker – av någon outgrundlig anledning – att mitt inlägg märkt ”en liten saga inför Julen” och återberättandet av Þorleifs þáttr jarlsskálds, eller Axel Ulrik Bååths skildring av mötet mellan den fullt historiske Håkon Jarl och Torleif Jarlaskald – blivit ett av de mest lästa inläggen på denna blogg. Varför vet jag inte, men kanske känner folk idag en stor brist på Nordiska sagor, historieberättande och verkliga berättare – allt det där som kallas skaldskap, och som jag tog upp så sent som för två inlägg sedan. Axel Ulrik Bååth skildrade sagorna i artonhundratalets språkdräkt, och mera om hans samling av översättningar och hur den plötsligt nyöversatts genom Göteborgs Universitet har jag redan skildrat, så här kommer – utan ytterligare omsvep – min egen skildring av hur Vikingatida simtävlingar gick till, när det verkligen begav sig.

Man kan numera bada bekvämt i en sån här, men annat var det förr i tiden. Då simmade man rätt ut från kusten, och den som sist vände och simmade inåt land, hade vunnit simtävlingen….

 

Islänningen Kjartan Olofsson, en av hjältarna från Laxdöla saga, kom en gång till Norge. Han var enligt sagan en vänsäll och snäll man, en god simmare och i all idrott den främste på Island och någon; som varje barn höll av. Han styrde sitt skepp till Trondheim, där många islänningar låg i hamn före honom, och av dem fick han höra att det hade varit Hövdingaskifte i landet och att Olav Tryggvason blivit kung, och att denne ville införa en helt ny tro med bara en Gud, något som inga islänningar och nordbor ville veta av.

En vacker dag hände det att en skara män drog ur stan för att förlusta sig med simning i Nidälven. Detta såg Islänningarna. Kjartan menade att man borde gå ned till stranden och se på, så att man fick veta hur dessa stadsbor skötte sin idrott, De gjorde så, och fick se en man, som i simning överträffade alla andra.

Kjartan vände sig till en av sina följeslagare, skalden Hallfred Ottarson, han som en gång i framtiden skulle kallas Hallfred Vandrädaskald. ”Vill du gå hän och ta några simtag med den där mannen ?”

– ”Ingalunda,” sade Hallfred, för med honom kan nog ingen mäta sig. Då sporde Kjartan sin frände Bolle, om han ville mäta sina krafter med denne stadsbo. Men han svarade: ”Honom rår jag inte på”. Inte vet jag, var er tävlingslust tagit vägen, sade Kjartan, men då vill jag försöka själv, när ingen annan törs..

Han gick fram till platsen framför det ställe, där männen sam. Sin skarlakansröda kappa och alla andra kläder kastade han av sig, och störtade ut i ån. Han sam fram till den man som var den bäste simmaren och tryckte ned honom länge under vattnet. Därpå lät han honom komma upp till ytan igen, men han fick ingen lång vilostund förrän den andre tog tag i honom och drog ned honom i djupet. Nu var de båda under vatten längre, än Kjartan fann behagligt. Omsider kom de upp, men inte ett ord sade de åt varandra. För tredje gången dök de ned och var en lång stund under vattnet. Då undrade Kjartan hur denna lek skulle sluta, för han hade aldrig förr varit i ett sådant läge. Äntligen kom de upp igen. Båda två simmade de i land, och började att klä sig.

Kjartan såg, att stadsbon var både reslig och starkt byggd. ”Vem är du ?” frågade denne. Kjartan sade sitt namn. ”Du är en god simmare, islänning” sade den andre, men är du lika skicklig i andra idrotter ? ”Någon särskild heder har just simningen inte skaffat mig, och på samma sätt torde det väl gå för mig i all idrott, även om jag fått en viss berömmelse på Island.” svarade Kjartan.

”Det rykte man får genom idrott, beror väl till viss del på vem man utmanar” sade den andre mannen; ”men varför frågar du inte, vad jag heter ?”

Detta var sommarens idrott, när det begav sig…

 

”Ditt namn kan väl kvitta mig lika…” sade Kjartan. ”Det må man tillstå,” sade den andre, ”att du både är en duktig karl och låter ganska styvsint. Men inte dess mindre skall du nu få veta mitt namn och med vem du i simning tagit nappatag, ty jag kallas Olaf Tryggvason och är nu konung här i landet. Kjartan svarade först ingenting, men gick iväg, i bara tröjan. Kungen, som då också var klädd, kallade honom tillbaka och bad honom att inte ha så bråttom. Han kom med långsamma steg tillbaka.

Då tog kung Olaf kappan av sina egna skuldror, räckte honom den och sa: ”Inte skall du gå halvklädd tillbaka till dina kamrater, så lyckosam som du är. jag vill ge dig den här, och jag vill, att du liksom jag håller den lek vi nu haft för glädje och gamman, för jag tror nog att ingen kan kalla dig dålig i denna idrott, där jag varit din jämlike. Kjartan tackade länge konungen för den goda gåvan, och gick bort till sina landsmän och visade dem konungsmanteln. Men islänningarna, som var hedningar, tyckte inte alls om att han tagit emot den skänken. De menade att han gett sig i den kristne Konungens våld och gjort sig avhängig av hans vänskap…”

Så gick det alltså till, när Kjartan Laxdölingen och självaste Olaf Tryggvason möttes. Det var styvsinta män på den tiden, och det är kanske tur; att våra seder mildrats något idag, så att vi får mer gamman och glädje. Numera är jag gammal inte ung som förr – och duger knappast något till i någon form av idrott, sjuk i en blodsjukdom, som jag numera är. Men en sak till vet jag att berätta, och det är om en såkallad ”Bannik” eller rysk bastu i den sköna staden Kherson, som jag besökte under mina färder i Österled.

Där kom nu en procession, bestående av stadens port commissioner eller Högste Hamnkapten, Ukrainare i armé, flottist och marininfanteriuniformer, och mitt i alltihop en liten man i hatt med portfölj, som jag trodde skulle överlämna en officiell protestnot, och en order om att genast lämna hamnen. Men det visade sig, att stadens främsta bara bokat den där bastun, på samma tid som vår. Nu bar det sig inte bättre, än att jag och vår tolk nakna – så när som på varsin handduk – fick förklara vad vårt skepp var, och varför vi utan motor och med bara segel och åror seglat nedför Dnejpr från Gammalsvenskby eller Smievka, och att vi alla var hedna män.

När vi sagt detta, lade den störste och kraftigaste ryssen fram en Nagan automatpistol i ”ugglemodell” på bordet i bastuns eller ”Bannikens” omklädningsrum, och medan de andra efter rysk sed hällde öl på bastuns heta stenar och skrålade därinne gick jag ut för att svalka mig i Dnjepr. Dnjepr eller Borysthenes är som alla vet en kall flod, nära 10 grader kallare än det sommartid så varma land den genomflyter.

Så dök jag ned i floden, och ställde mig på dess botten; och höll andan där. Då kände jag en ännu kallare hand på min skuldra, och såg skymten av en man, som började brottas med mig. Värre tag har jag sällan genomlevat, men jag vann ändå, för luften tröt för honom nästan samtidigt med att den tröt och tog slut för mig med, och så länge han höll mig nere, kunde jag också hålla nere honom, och hindra honom från att komma upp igen. Så steg vi båda mot ytan, långt däruppe och då först såg jag, att det var den flintskallige, vars vapen vi nog inte skulle röra. Han hade lagt fram det där, till allmän beskådan, liksom bara för att testa oss. Senare fick jag veta, att han var överste i Marininfanteriet; av vilket Ukrainarna bara har kvar ett enda regemente idag. Och kanske jag borde gått i den mannens sold och gett mig under hans fana, för Ukraina var på den tiden ett vänligt och fredligt land, där värden och värderingar är en smula annorlunda; än hos oss; och man ej lägger vikt vid småsaker, precis som det en gång var på Olaf Tryggvasons tid. Där fanns i alla fall friheter i smått och stort, som vi inte har idag.

Men, jag kunde icke svika mitt fädernesland, och inte heller min hedniska tro – fastän jag senare under den kvällen välsignades i vodka på ryska och ukrainska. Vi förklarade, att vi svenskar hade en regel som innebar, att vi på samma kväll inte fick dricka mer öl, än två stycken var och att man annars skulle hålla även detta emot oss vid hemkomsten. Då skrattade översten och sa, att han skulle hållit det emot envar av sina egna, om de inte varje helg kunnat förtära och lära sig fördra åtminstone 500 gram vodka, vilket är ett halvt helrör per man. Så är ännu sederna i Svitjod Hin Mikla, men nu är allt annorlunda däröver, och det arma landet befinner sig ännu i krig, trots att de som styr vårt land idag inte lägger två strån i kors för det, och inte ens hjälper sina närmaste grannar, eller de som verkligen skulle ha förtjänat vårt stöd, när nu vi fått islam och kristendom här istället.

Karta och satellitbild över floden Dnjeprs mynning, där den går ut i Svarta Havet vid Kherson.

Ja, mycket har jag fått se på mina färder; och än mer har jag genomlevt. Mycket minns jag, och mycket är det, som varit vackert. Den natur som omgett oss, kvinnorna vi sett, i Österled eller Västerled; landskapen, städerna, de som tagit emot oss med öppna armar och alla dem, som kanske hatat oss i hemlighet – mest på grund av avund över att inte kunna vara hedna och fria män som vi. Nu är mina lungor inte längre så starka som förr på grund av sjukdomen, och mycket av den hälsa jag haft förr, börjar att fattas för mig. Men, ännu kan jag simma, älska, dricka och slåss en tid; och jag tänker ändå leva så, tills mitt liv äntligen är slut. Troende, som jag är – lever jag helt övertygad om att jag går till mina fäder, och till en bättre värld än denna. Tala då inte så högt om ”heder”, ni sjuka, krälande och motbjudande människoförsamling. Vem av er vill då förmena mig det, eller detta skaldskap, som nu blir min käraste idrott ?

Ön Berezan,långt väster om Dnjepr-mynningen

Den hedniska runstenen – UTAN kors – som ännu står kvar på Berezan i kopia – vars text lyder: ”Grane gjorde detta valv över Karl, sin Fä-lagi” (en frände, som man samäger en båt med)