Suomi – Finland 100 år – Sata Vuotta – Vi önskar er 10 000 år av frihet !

Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

– J L Runeberg, ur den finska nationalsången, ”Vårt Land

 

Och för evigt ska Frihetens Lejon trampa på Förtryckets kroksabel…

Idag är det Finlands Frihetsdag, och samtidigt 100-årsdagen av dess självständighet, för revolutionsåret 1917 gjorde sig Finländarna äntligen fria från den ryska ockupationen. Ända sedan katastrofen 1809, då vår Östra Rikshalva slets loss tack vare Gustav IV Adolfs inkompetens – han var nästan lika misslyckad som dagens två senaste Statsministrar – var Finland en del av ett Ryskt Storfurstendöme, och hela dess nationella identitet, språk och folk höll på att gå under. Men, de gamla svenska lagarna bestod, liksom den svenska administrationen. Och med svenskar och finnar gemensamt vid Statsrodret, lyckades Finland och dess folk överleva – mot alla odds.

Så kom det sig, att Finland blev en nation med två nationaliteter och identiteter – den svenska och den finska, sida vid sida och som bröder. Både Finnar och Finlandssvenskar är nämligen Finländare tillsammans (Jag hoppas verkligen att ni har dessa tre olika begrepp fullkomligt klara för er) och som vi ska se, sträcker sig den svenska närvaron i Finland tillbaka till långt före bronsåldern, enligt vad senare tiders arkeologi har visat. Finnar och svenskar skiljer sig knappast åt, rent genetiskt, annat än en liten inblandning av östbaltiskt slag från äldre järnåldern och framåt, och det finska folket är egentligen indoeuropéer som alla oss andra – men istället för att tala ett nordiskt språk kom de av en historisk slump att tala ett finsk-ugriskt, och det bestämde hela dess nationalkaraktär och senare utveckling. Finnarna har alltid hållit sig för sig själv, och hållit fast vid sin nationella och kulturella identitet, på ett helt annat sätt än vad svenskarna har gjort, särskilt på senare tid – om vi ser till 1900-talets och det begynnande 2000-talets Finländska historia. Men men (som det Finlandssvenska uttrycket lyder) — vid 1900 talets början kunde 70 % av alla Finländare tala fullgod svenska – nu har andelen sjunkit till sådär 20 %, och bara 5,5 % av Finländarna är numera svenskar. Jämför vi med 1600-talet, var den rent svenska befolkningens andel över 17 %

Samtidigt får vi inte glömma, att Sveriges och Finlands mer än 1000-åriga allians inte helt varit till Finlands och Finländarnas fördel. Under ”Stora Ofreden” eller Karl XII:s krig 1709-1721 dog mer än en tredjedel av Finlands befolkning; män, kvinnor och barn om varandra, enligt vad historiker som Matti Klinge har visat. Sverige och svenska politiker svek Finländarna upprepade gånger under andra världskriget, då de inte ställde upp på Finlands sida, och därigenom tvingade det ensamma och isolerade landet till en olycklig allians med Hitlertyskland, som kanske aldrig ingåtts, ifall fler svenskar visat sin solidaritet.  Cirka 8500 svenskar stred för Finland i Vinterkriget, men den materiella hjälpen till Finland var mycket mer omfattande, och bestod bland annat av en hel flygflottilj – då en tredjedel av det Finska Flygvapnet. Under fortsättningskriget sjönk rikssvenskarnas antal till under 2000. Trots goda insatser av bland annat Hangöbataljonen, svek Sverige helt de som var med, och Dagens Nyheter med flera tidningar beskyllde dem för att vara nazister, en lögnaktig historia, som Dagens Nyheter än idag fortsätter sprida..

 

Finland fick, till skillnad från det förvekligade Sverige uppleva inte mindre än FYRA olika krig under sin 1900-tals historia. Frihetskriget emot Kommunisterna (1917-1918)  Vinterkriget (1939-1940 ) och Fortsättningskriget (1941-1944) emot Stalins anhang, och så Lapplandskriget emot Tyskarna (1944-1945)

Till och med Tidningar som ”Dagens Nyheter” i Sverige har uppmärksammat självständighetsfirandet i flera dagar, och frågat sig vad vi svenskar kan lära om och av Finland. Jag anser själv att det finns mycket att lära av vårt närmaste broderfolk, särskilt med tanke på vad det har fått gå igenom under hela 1900-talet och i flera århundraden av sin historia. Sverige må ha en högre levnadsstandard om man får tro mätningarna i form av HDI (Human Development Index) från FN, men Finland har mycket tryggare förhållanden, bättre sjukvård och en fungerande rättsstatalltsammans saker som Sverige knappast längre har, till följd av de svaga minoritetsregeringarna under Reinfeldt och sedan Löfvén.

Men, låt oss börja från början, och ta upp ett par saker till från Finlands långa historia. De första människorna i hela Norden var faktiskt Finländare, om än inte Homo Sapiens. Det är bevisat, för redan för 120 000 år sen levde det Neanderthalare eller korsningar därav i Finska Österbotten.

År 2014 BEVISADE den Danske genetikern Eske Willerslev att NORDBORNA, eller Svenskar, Danskar, Norrmän och Finnar ÄR Europas enda verkliga urbefolkning. De var ljushyade, blåögda och blonda Neanderthal-bastarder redan 36 000 år före vår tideräkning – och inte några ”samer”

På den tiden fanns det överhuvudtaget inte några Samer i Finland. Samerna är inte, och har heller aldrig varit någon Nordisk urbefolkning, för någon samisk materiell kultur fanns inte förrän för 7000 år sedan, och genetiskt sett finns det inga ”rena” samer heller, eftersom samerna dels bestod av ättlingar från Komsa-kulturen i Nordligaste Norge (som fanns där innan istidens slut) för ca 12 000 år sedan  och dels av en från öster invandrad folkspillra med mongoliska drag, som kom hit för 2700 år sen.  Vi Nordbor, däremot, har bott i Finland och på den Skandinaviska halvön i minst 30 000 år (3 gånger så länge), och därför är det VI som är urbefolkningen – och inte samerna..

8500 – 3500 fK var hela Finland redan befolkat, och det av vad arkeologer idag kallar Suomosjärvi-kulturen, som är identisk med den kultur som kallas Kunda-kultur i Estland. Redan då fanns finnar och ester i området, men ännu inga samer. Och redan då hade Finland starka förbindelser med Sverige, som den i Karelsk grönsten gjorda Alunda-älgen från Uppland visar. Både Finnar och svenskar är än idag älg-jagande folk, och på sätt och vis har vi aldrig någonsin kommit ifrån Stenålderns älg-jägarkultur, då vi införde bastu eller sauna.  Med hjälp av stockbåtar och enkla farkoster kunde man ta sig hela vägen från Sverige via Åland och långt, långt in på de finska sjösystemen, och det var just vad stenålderns svenskar gjorde. Ända sedan dess har Sveriges och Finlands befolkning varit blandad, och åtminstone vid stenålderns slut, fanns alltså ”de första finlandssvenskarna”.

Västra Finland och kusttrakterna (som Österbotten) hörde otvivelaktigt till Nordisk Bronsålderskultur, säger forskare idag. Det var bara i Tavastland, och det inre av skogsfinland, som den rent finska jägarkulturen höll sig kvar, såkallad ”arktisk bronsålderskultur”. Redan då fanns centralbygder, brandgravar, bronsåldershögar, förfädersdyrkan och början till Asatro också i Finland, samtidigt som det bevisligen fanns en svensk, inflyttad befolkning – det vet man numera av genetiska studier..

Analys av Haplogrupper visar, att Sverigefinländarna i stort sett alltid bott i Svenska Finland. De flyttade INTE dit under järnåldern, utan fanns där redan för 4000 år sen…

Under Finlands förromerska järnålder finns en fyndfattig period, då skogsfinland åter orienterade sig emot Estland och Baltikum, medan Håga-Kungens rike i Svealand försvagades. Men redan  från år noll och framåt återflyttade svenskarna och svearna in i Finland på bred front, och nu var den rent svenska bebyggelsen större än förut. Materiellt sett var hela tiden Järnålderns och Vikingatidens Finland helt identiskt med Sveriges dåtida kultur. Idag växer en hel ”förlorad generation” av svenskar upp på båda sidorna av Östersjön, som aldrig fått lära sig sanningen om sitt ursprung, eller vilka de i själva verket är – alltså grenar av samma urfolk.  Våra politiker vill ha det så, eftersom de är för ökad invandring och ett försvagande av våra egna nationer.

SPÅR AV SÄRIMNER: Guldhalskragen från Nuosis, Finländskt 200-tal bevisar att den germanska kulturen var väl etablerad i Finland. ”Et in Finlandia Ego !

Under hela Vikingatiden finns minst 90 fornborgar i Egentliga Finland, Österbotten och kusttrakterna, och väl etablerade bygder med kungsgårdar, ”husabyar” och allt, liksom typiska vikingatida svärd och andra bevis för att vi tillhörde samma kultur, språkligt och kulturellt. Det fanns nu en stor svensktalande befolkning i Finland, och även om det fanns en del detaljer som skilde ut Tavasterna och skogsfinnarna – till exempel kvinnornas klädedräkt, att de sa ”Ukko” och inte Oden, Perkele och inte Tor, Pohjola-meri och inte Hel, Loviatar istället för Skade och så vidare – hade vi nu i stor utsträckning samma religion, och Asatron skilde sig knappast från den urtida finska religionen, som i allt väsentligt är en variant av samma tro, anpassad till det lokala språket och lokala förhållanden.

Finska kvinnors Vikingatida klädedräkt var samma som den nordiska, så när som på vad som liknar en grekisk ylle-pelops istället för en hängsle-kjol..

Karelens och Östfinlands förhistoria slutade inte förrän på 1300-talet. Karelare och Ingermanlänningar blev kristna långt senare än andra nordiska folk, och bara Litauerna förblev hedningar längre än dem…

Matti Klinge, den finske historikern, har visat att Egentliga Finland tillhörde Sveariket under hela järnåldern, medan Skogsfinland och Tavasterna tillhörde ett Karelskt-Estniskt-Vendiskt sjövälde, och sagans Kalevala var just detta rike – medan Pohjola för finnarna var Sveariket…. Arkeologer har senare hittat klara bevis för kontakter med Sveariket i Eura och andra platser i Finland, och redan när de kristna kom, var både Svear och Finnar delar av samma land, samma kultur – men med stora regionala skillnader. Åland var också kulturellt svenskt, ända fram till 1900-talet.

UKKO PEKKA AJATELTU !!

Dagens sk ”Sannfinländare” går miste om minst 4000 år av svensk kultur och andlig odling – men våra svenska Statsministrars politik vad gäller den svenska befolkningen i Finland, är också under all kritik. Medan Sverige fullständigt förnegrats, och invandrats sönder under de sista två årtiondena – det har nu gått så långt att hela 20 % av befolkningen i Sverige är av utländsk härkomst, och sviktar i sin lojalitet med det svenska samhället – så har Finland hittills bara 4-5 % invandrare, och har – med hänsyn till sin historiska situation och vad finnarna fått se och uppleva med egna ögon under 1900-talet – lyckats bevara sitt välstånd, sin politiska säkerhet inåt och utåt, samt sin unika kulturella identitet, medan vi här i Sverige nästan har förstört den.

Vi nordbor är varken sämre eller bättre än några andra folk, men vi måste ha rätt till ett eget land.

Det är bara i Sverige och Finland det landet och den kulturella grunden finns – och tack vare några små, små ljuspunkter i det stora mörkret – Sverige och Finland har nu ett utvecklat och mycket nära försvarssamarbete, och det finns de ibland oss som anser, att vi kanske borde bli samma land igen, hur osannolikt det än nu verkar i dagsläget. Vi borde säga upp Ålandstraktaten, och acceptera de planer, som den finska försvarsledningen redan haft under flera årtionden, men för Sveriges del kan vi vara långtifrån säkra på, att Finland kommer att hjälpa oss i nästa krig som mycket väl kan handla om Gotland eller södra Östersjön, kontra Putins planer. Reinfeldts svek är och förblir oförlåtligt – och Finlands Försvar är nu mångdubbelt starkare och effektivare än Sveriges – även om man på den finska sidan oroar sig för att bara 85 % av alla finländare gör värnplikt – emot inte ens 2 % i vårt Sverige.

Finland har redan skaffat sig ett missil-försvar emot Rysslands nya Iskender-robotar, som medan detta skrivs fortsätter att hota Stockholm och hela Sydsverige, och den politiska situationen i hela Östersjöområdet är osäkrare än på mycket länge, inte minst på grund av Regeringen Löfvén, och det svajiga, opålitliga Sverige.

Vi svenskar är skyldiga Finlands folk ett mycket stort tack, för all deras trofasthet, deras vapenbrödraskap och deras insatser för oss på alla områden. De har vunnit sin frihet i fyra krig, och de tjänar oss som ledstjärna och föredöme. En dag kanske vi kan återförenas, men när det än må ske och hur den föreningen än må se ut, vet vi att den kommer att ske under vänskap, tillförsikt och glädje.

Jan Kjellberg, 93 år gammal. Den siste levande veteranen från Svenska Frivilligkompaniet, Svir-Tali-Ihantala (1942-1944) – En militär enhet, som DN:s journalister vägrar att nämna vid namn… Hufvudstadbladet berättar idag om en av hans vapenbröder, som just idag fick sitt Finländska Medborgarskap..

 

KOM IHÅG: Svenska Armén slåss alltid till sista Finnen….

FRIHETSDAGEN – Finland 99 år som självständig nation

Idag firar alla finländare i vårt broderland – vår gamla, förlorade östra rikshalva – sin nationaldag, Frihetsdagen. I 99 år har Finland fått vara ett självständigt land, men trots detta är det nästan ingen i svensk press eller svenska media som uppmärksammar denna dag. Den enda artikel jag alls kunnat finna, kommer från Dick Harrison, Professor Emeritus i Historia vid Lunds Universitet, som även tidigare ägnat sig åt ämnet.

Bara en månad har förflutit sedan vi firade 6 November – dagen som är Gustav II Adolfs Dag i Sverige, men ”Svenska Dagen” i Finland – den speciella dag, den finlandssvenska minoriteten i vårt broderland firar som sin. Jag har ofta – som Professor Harrison – tagit upp de orättvisor, som drabbat svenskarna på andra sidan Östersjön i den här bloggen, och trots att man kanske inte borde nämna detta en dag som denna – Dagen är av yttersta vikt för det enade Finland, och nästa år kan man fira 100-års jubiléet av slutet på Inbördeskriget år 1917 vill jag ändå citera vad Dick Harrison skriver.

indexVåra bröder i 1000 år…

”Finlands Sak borde åter bli vår” skriver han, och jag håller verkligen med. Och han fortsätter:

Till den mest bisarra tiden i mitt liv hör de veckor som följde på att jag år 2011 skrev en kolumn i en finlandssvensk tankesmedja efter att ha bevistat Mediespråk, ett stort seminarium för finlandssvenska journalister i Vasa. Till det som diskuterades flitigast på sammankomsten hörde Kirsi Virtanens radiokolumner, i vilka hon refererade till den finlandssvenska befolk­ningen som en ”huggorm” som Suomi närt vid sin barm. Det var toppen på ett isberg av anti-svenska (eller rättare sagt anti-finlandssvenska) argument och påhopp som ventilerades i de seminariesalar, fikarum och matsalar jag bevistade. Opinionsnämnden för massmedier i Finland hade accepterat attackerna, sedan de finlandssvenska anmälningarna vederbörligen avfärdats, detta trots att tonläge och ordval avsevärt påminde om vad man på 1930-talet kunde läsa i Völkischer Beobachter, med judarna utbytta mot finlandssvenskar.

Så långt professor Harrison om året 2011. Numera är Sverigefientliga och svenskfientliga tongångar väldigt vanliga också i vårt eget land, som vi alla vet. En gång var vi alla delar av ett Svensk-Finskt-Baltiskt-Tyskt rike, som i allra högsta grad var flerspråkigt, och där olika etniska identiteter kunde slåss för samma sak och samma fosterjord. Också den finske historikern Matti Klinges bok ”Östersjövälden” ska inte glömmas bort i sammanhanget – men trots all den historia som binder ihop Sverige och Finland har först Regeringen Reinfeldt och sedan Regeringen Löfvén nästan helt ignorerat inte bara Finlandssvenskarna, utan också Finland och dess folk som helhet. Sverige har istället blivit ett land med allt ojämnare och ojämnare befolkningssammansättning, som börjat gå en helt annan väg än sina Nordiska grannar. På 1960-talet – och svensk Socialdemokratis glanstid var Finländare och speciellt Finnar välkomna gäster i det svenska folkhemmet, men nu har de bytts ut emot helt andra nationaliteter – och resultatet har blivit en kulturell barriär, tvärs genom vårt Europa.

sverig1658Sverige-Finland – som det en gång var… En union av flera folk, på lika villkor…

Dick Harrison fortsätter:

Det som framför allt upprörde mina nyblivna fiender på andra sidan Bottenhavet var att jag inte var finlandssvensk utan vanlig rikssvensk – och ändå brydde jag mig om frågan. Inte nog med att jag hade varit dum nog att flyga till Finland och lära mig mer om finlandssvenskarnas situation på plats. Jag hade dessutom publicerat mig i ämnet. Det var de inte vana vid. — —

Det finns värre exempel än så. Fråga vilken ­ålänning som helst och ni kan få höra (tyvärr helt sanna) berättelser om svenska turister som för­söker prata engelska med dem, eftersom de utgår från att – det nästan helt svenskspråkiga – Åland är finskspråkigt. Hur många svenskar vet verkligen att Finland har en lika gedigen politisk, kulturell och social svenskspråkig historisk erfarenhet som ­Sverige? Många har ingen aning om det. Jag har bland mina egna historiestudenter i Lund mött stor förvåning över uppgiften att Sverige och Finland förr var ett enda rike. Ty detta ingår inte längre i allmänbildningen.

Detta med Ålänningarna är kanhända inte så konstigt. På Åland möts man idag ibland av nerrivna vägskyltar – alla svenska ortnamn tas bort av ”Sannfinländarnas” aktivister – och Svenskfinlands bygder står inför en långsam, men säker inflyttningsvåg. Det enda positiva, som hänt under senare år är kanske, att det Svensk-Finländska försvarssamarbetet ökat – och eftersom ett ganska stort antal officerare i vår armé är finskspråkiga, medan hela brigader i den finska armén är svenskspråkiga, kan vi ännu förstå varandra – och återvända till vår gemensamma grund.

uudpr_lippuksfmediafi_3189088

Finska pionjärförband och Nylänningar – nu också i Sverige – precis som förr i tiden….

Om framtiden skriver Dick Harrison i ett ögonblick av suverän klarsyn som följer:

Finland och Sverige går från att ha varit ett och samma gamla rike till att fullständigt brytas sönder till följd av yttre våld och under 1800-talet formas till två nationalstater, bara för att i nästa skede knytas samman på nytt av kulturella och ­demografiska band. På 1950- och 1960-talen, sedan pass- och arbetslagarna liberaliserats, flyttade mer än 230  000 män och kvinnor från Finland till ­Sverige, om vi utgår från hur många som valde att permanent bosätta sig i det västra broderlandet. Om vi lyfter blicken och räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige stannar siffran vid 700 000.

Det är inte fel att tala om en folkvandring, men ännu viktigare är de följdverkningar Meinander målar upp, både här och i andra böcker: ett sammanglidande av Sverige och Finland på de kulturella, sociala och ekonomiska planen som hade gjort 1800-talets nationalstatsbyggare synnerligen förvånade. Finskan blev än en gång ett levande, ­vitalt språk i den rikssvenska kulturen, uppburen av sverigefinska organisationer. Finska invandrare och invandrarbarn började sätta en markant prägel på svensk litteratur och musik. Storföretagen fusionerades eller köpte upp varandra. Egentligen är det bara på det strikt politiska planet som nationerna idag skiljer sig åt. Om statsmännen i Stockholm och Helsingfors plötsligt skulle bestämma sig för att strunta i de egna institutionernas inneboende prestige och slå ihop nationerna till en enda stat skulle de praktiska problemen vara marginella.

Nu lär det inte kunna ske, inte under överskådlig tid, skriver vår historieprofessor;  men kanske sker det ändå mycket snart till följd av yttre tryck, och en mindre positiv framtid som kan vara närmare än vi först tror.. Både Sverige och Finland står för närvarande inför en utrikespolitisk utmaning på flera plan, den största och kanske farligaste situation vi upplevt sedan Andra Världskriget, då vår sak verkligen var Finlands sak på flera sätt än ett – trots att våra svenska politiker svek Finland och hela det finska folket då också – ett faktum som jag för min del alltid känt mig skamsen inför.

hqdefaultIdag är det herrar Trump, Putin med flera som står för en verkligt explosiv blandning….

possible-route-nord-stream-2-according-to-company

”Njet Molotoff – Njet Ribbentropp – VAROKKA RYSSÄN KAASUJA !”

700 000 finländare dog under kriget – nästan lika många som gav vårt eget land ett värdefullt tillskott under efterkrigstiden, fram till ögonblicket då det stora Reinfeldtandet satte in och den naturliga kontakten mellan våra båda länder på nytt bröts sönder – till förmån för en ny invandringsvåg från mellersta östern, som vi ännu inte sett något slut på.

Vad hade varit det bättre alternativet för vårt Sverige ? Tänk om vi istället hade förmått göra gemensam sak med våra grannar, och gå Finlands väg ?

slide_11

Svenska Stam på svekets kuster – vad är liv och vad är död ?” (citat Bertel Gripenberg)

Idag är inte Frihetsdagen lika lycklig för mig, som andra dagar. En finsk vän, som jag uppriktigt kommer att sakna har dragit vidare mot nya djärva mål, men innan han for, hälsade han mig med orden: ”Ni skåningar har alltid tur ! Jag vet att Gautatyr eller Oden är en Gud för Götar och Skåningar, lika väl som Smålänningar, men vem skall då bevara Nylänningarna !

Själv skulle jag ha velat svara honom att det väl är Syn, hon som är portarnas, säkerhetens, vakternas och dörrarnas gudinna, och ofta ger hjälp i rättssaker, och som är förnekandets gudinna – till henne kan envar vädja, som vill säga nej i en rättssak – oavsett om han är skyldig eller icke !

Men nu skall jag icke bära falskt vittnesbörd emot min nästa – ty det har jag varnats för att göra. Det slår mig dock – och det gör mycket ont, ska ni veta – att jag mist en god vän, för det första – och för det andra: Det är ofta så, att man ser grandet i sitt eget öga, men inte bjälken i vännens. För – om man trodde att man själv hade problem, någon gång emellanåt – då har grannen och vännen det etter värre, och om man själv drabbats av orättvisor och orättfärdighet, bara därför att man är asatroende och hedning – så se på självaste Professor H – som ju också upplevt en viss orättvisa, främst från fakulteter och ibland från fruntimmer – samt andra..

Fast, det kunde vara värre…

93b974233dbca282f18a5837c44c0aab_xl

Tolv stycken vänner har jag mist, de sista 16 åren av mitt liv. Jag har till och med skrivit dödsrunor för dem – i den här bloggen – i alla fall för de som dog långt hemifrån, och borta i främmande land – även för han, som dog en solskensdag i maj, inte ens 45 år fyllda, på gatan utanför sitt hus. Några dog nämligen här hemma också – alla gav något, somliga gav allt – för att nu komma med ett annat slitet ordspråk.

Nämnde jag att jag hatar livets orättvisor, och det sätt; på vilket mina vänner tagits ifrån mig, och att jag ibland tänker på de familjer, som mist de sina ? Mycket kan sägas om min finlandssvenske vän och bror – efter tre år är vi nästan det – men för att inte säga för mycket, sätter jag punkt här.

Jag spelar en marsch, Frihetsdagen till ära. Den står för alla goda Finländare, Finlandssvenskar, Finnar, Svenskar och vänner om varandra.

Vår gemensamma historia, har gjort oss till likar.