Förglasad fornborg på Irland skövlad

För en tid sedan rapporterade The Times – en avsevärt bättre och korrektare nyhetskälla än de vinklade och kristna media vi tyvärr har i Sverige – om hur en viktig fornborg i County Cavan på Irland skadats, enligt arkeologer. Också andra media har berättat om händelsen, men skadans natur verkar inte vara helt känd eller undersökt ännu. Fornborgen är belägen i närheten av en liten ort benämnd Shantemon, flera kilometer norr om staden Cavan, och är minst 3000 år gammal. Den påminner också om den likaledes cirkelrunda Bro Borg i Uppland, som jag själv skrivit om tidigare i denna blogg. Likheterna är inte bara topografiska, för precis som Bro Borg har fornborgen vid Shantemon ”förglasade” murar av sten, som utsatts för extrem hetta. Detta är inte ovanligt, för det uppges finnas minst 70 fornborgar med samma förglasade murar i enbart Skottland, och minst ett hundratal i det keltiska och germanska Europa, inklusive de Nordiska länderna. På Irland, däremot finns det bara en enda sådan borg, och nu är dess existens och överlevnad hotad.

Också den kända new age tidskriften på nätet, The Wild Hunt, har uppmärksammat saken i en artikel. Fornborgen ligger på privatägd mark, och eftersom den irländska fornminneslagtiftningen är mycket svagare än i Sverige, där denna typ av lagstiftning traditionellt haft en mycket stark ställning, från Gustav II Adolf och framåt, är arkeologer som en viss Michael Gibbons ytterst bekymrade. Kanhända har markägaren helt enkelt brutit ned och forslat bort murarna, kanhända inte. Man kan jämföra med det notoriska (C)-märkta kommunalrådet i Vänersborg, Bo Carlsson som just nu återigen sitter åtalad för fornminnesbrott, vilket han redan tidigare dömts och bötfällts för. Men ändå tillåter Regeringen Löfvén honom att sitta kvar som kommunalråd i kommunen, trots att han borde ha avsatts för länge sen – och i midsommarhelgen avslöjades det, att han gjort om samma brott – varför undrar man – det kostar ju dryga böter att hålla på såhär…

Inuti den irländska fornborgen har det funnits rester av vad som kan vara en stencirkel eller en skeppssättning av nordisk typ (kanske osannolikt, då detta vore väldigt unikt det också) kallad Finn Mac Cool’s fingers. Hjälten Finn, egentligen kallad Fionn mac Cumhaill är en av de allra mest centrala gestalterna i Irlands mytologi, och tros ha lett sin egen hird av minst ett tjog berömda kämpar, det sk ”Fianna” någon gång under den efterromerska järnålderns första århundraden. Helt klart kan fornborgen också ha varit just en sådan plats, där ett mycket berömt krigarfölje en gång samlades.

Fionn mac Cumhaill och hans två hundar, Bran och Sceolan påminde inte så lite om Oden själv, och hans två vargar Gere och Freke...

Nu är all denna härlighet, och detta Valhall på jorden hotat av förstörelse för alltid, bara för en dum och okunnig markägares skull, som väl sannolikt borde ha tagit hand om sina fäders land bättre än så. Själv skulle jag tro att ett svårt straff väntar honom efter döden, för även om han likt ett svenskt kommunalråd kanske kan undfly hämnden i detta livet, kommer gudarna nog inte vara nådiga, när de väl får tag i honom. Men, inte nog med det. Arthur C Clarke, den kände science-fiction författaren, spekulerade en gång om att de som förglasade fornborgarnas väggar kanske hade använt laserstrålar, för långt in på 1980-talet förstod man faktiskt inte, hur man med enkla medel kunde hetta upp hela borgväggar till temperaturer över 1100 grader.

I Eddadikten Hyndluljöd nämner Freja hur en hög av stenar kan förvandlas till glas, och även sägnerna om ”glasberget” bevisar, att förglasandet av granit och andra bergarter en gång var en STENHÅRD VERKLIGHET

I Skirnismál sitter också Freja och hennes mör på toppen av ”Lövjoberget” eller ett förtrollat berg, vars väggar är glashårda och hala. Man har dock aldrig kunnat konstatera några strategiska fördelar med själva förglasningsprocessen – och på 1930-talet misslyckades två engelska forskare,Thorneycroft och Child med att upprepa förglasningsprocessen i praktiska försök. Genast förklarade då dessa kristna forskare att det var ”omöjligt” att återskapa den, men idag vet vi att de hade fel och gjorde fel. Allehanda vanvettiga spekulationer i ämnet från diverse svärmare har också förekommit. Den tyske charlatanen Von Däniken, som var ökänd redan vid 1900-taletslut, förklarade att förglasningen skulle vara resultatet av atombombsexplosioner. Ändå visste man också under 1900-talet att exempelvis likbål och kremeringar kräver mycket hetare eldar än så – ungefär 1600 grader är optimalt, dvs mer än 350 grader varmare än den temperatur som fodrades för att förglasa stenväggarna, och med tanke på att en ”misslyckad” kremering inte var något man ville uppleva – det hade känts hårt för de anhöriga – så visste forntidens människor helt säkert hur den sortens bål skulle resas, lika väl som de visste hur mycket timmer och arbete som krävs för att förglasa en fornborg…

Redan på 400-talet visste Svearna i Uppland hur man bygger vinkelräta bastioner och fort med dubbla murar i en stil som resten av Europa inte ”uppfann” förrän på 1600-talet..

I slutet på förra året skrev Uppsala Nya Tidning att Bro Borgs gåta var löst, och att man i år skulle publicera flera uppsatser, som visade att man kom upp i en temperatur på över 800 grader genom att inte bara bränna timmer, utan också djurben. Denna förklaring av förglasningsprocessen, verkar inte att ha trängt ut utanför Sveriges gränser ännu, men vi kan vara helt säkra på att både Germaner och Kelter en gång behärskade den. Ett enklare sätt att bygga fornborgar på var att göra en sk ”Murus Gallicus” vilket var romarnas namn på de fältarbeten de mötte i Gallien.

En murus gallicus bestod av en fackverkskonstruktion av timmerstockar med samma dimensioner som nutida järnvägsslipers. Man fyllde sedan mellanrummen i konstruktionen med noga lagd sten, och tände eld på stockarnas ytterändor. Ytligt förkolnat timmer håller faktiskt bättre än färskt, och kolskiktet på stockarnas utsida gjorde att de aldrig ruttnade, och man fick en mur som kunde stå i hundratals år. Det är också förklaringen till varför vi kan ha alla de fornborgar vi ser i det svenska kulturlandskapet, inklusive flera kvadratmil stora anläggningar som Torsburgen på Gotland kvar idag. Romarna fick också lära sig ”den hårda vägen” att en murus gallicus var fullständigt omöjlig att slå sönder med murbräckor, katapulter eller andra vapen, eftersom timmerstommen fortfarande höll stenarna på plats, och dessutom tog upp alla stötar utifrån.

I jämförelse med denna ganska enkla konstruktion var de förglasade borgarna mycket dyrare och använde en mycket mer resurskrävande och arbetsintensiv teknik. Vi kan undra varför man egentligen byggde dem i så stort antal. I Voluspás skildring av Vanakriget, eller det första kriget i Världen står det att Asgård omgavs av en flammande mur, tänd av Vaferlågor eller svävande lågor, och det hade – som vi sett – också direkta motsvarigheter i verkligheten.  Var de förglasade borgmurarna dåtidens sätt att säga ”We have the technology !” ungefär som de kilometerlånga processionsvägarna man på senare år hittat vid Gamla Uppsala ?

Vi vet att man placerat flera ton tunga stenfundament 2-3 meter ned i marken, och rest minst fyra meter höga, 40 cm tjocka ekstammar ungefär var 30-40 meter i minst 1,5 km långa rader. Stolpar i den dimensionen måste rimligen ha burit upp någotslags takkonstruktion, trots att man inte hittat spår av någon sådan, eller kanske en enorm kedja av det slag, som Adam av Bremen talade om. Man behöver inte stolpar i den enorma dimensionen blott och bart som ”fackelhållare” eller lyktstolpar…

Processionsvägarna kring Gamla Uppsala låg centralt i Landskapet, och det gjorde fornborgarna också. Från höjd till höjd kunde man signalera med vårdkasar, och upprätta ett snabbt sambands- och ledningssystem – inte bara förskansa sig eller försvara nyckelterräng kring sjöpass och övergångar av vattendrag i landskapet. Alltihop var gjort med mening, avsikt och dåförtiden dyrast möjliga teknik – för bästa möjliga resultat.

Våra förfäder var inte dumma…