Om en vacker och stilfull förbannelse… (Sjung Rhodine, sjung Rhodine…)

Angående förbannelser och liknande fenomen kan man säkert skriva en hel del, och om våra politikers uppförande nuförtiden än mera. Vi har sett ett val präglat utav ohöljt fuskande, de mest groteska anklagelser från diverse håll, och en allt överskuggande brist på samarbetsvilja och en närmast monumental oförmåga att göra det bästa för det egna landet, vilket våra folkvalda i sanning borde göra, eftersom det faktiskt är just precis  detta de är till för.

Jag har också uppmärksammat den snart fd Kulturministern, och vilket slags ”kultur” hon kan sägas företräda, även om man inte skall önska ont över folk, ty det är ett renodlat oskick. ”Allt det onda du önskar, skall återgäldas trefalt” säger de flesta Hedniska traditioner, och vid åsynen av en Kulturminister, som önskar döda och utplåna Haitis befolkning, enbart därför att den är fattig, sedan önskar livet ur barn födda till alkoholiserade mödrar, och som till yttermera visso upprepar alla dessa uttalanden i radio och media, i de mest skilda sammanhang, inte bara en gång utan flera gånger, på det mest ihållande vis – ja då ryser jag ända in i märgen – för vad en sådan Minister har för människosyn, tycker jag ändå framgår ganska så tydligt.

Till och med förbannelserna var stilfullare förr, vilket vi kan se av Björketorpsstenens goda exempel, ifall vi nu vill studera just den. En annan ovanligt vacker och stilfull förbannelse nådde mig idag från en hednisk författarinna i England – det är med henne som Ann Heberlein ni vet – hon är ganska vacker och stilfull själv, och av en smula bildning blir man i alla fall vackrare inuti…

Alltnog, på 300-talet, i det romerska imperiets förfallstid, skrev en mycket klok och rationell hedning i staden Pella, Makedonien, Grekland, följande förbannelsetext på en blytavla, vilken han placerade i näven på ett nyss begravt lik, vilket som bäst bisattes på begravningsplatsen nära stadens Forum. Såhär löd texten, som forskare hittade mer än sjutton århundraden senare:

Just as the dead man who is buried here canrea of the Via Latina, neither speak nor talk, so may Rhodine die as far as Marcus Licinius Faustus is concerned and not be able to speak nor talk. As the dead man is received neither by gods nor humans, so may Rhodine be received by Marcus Licinius and have as much strength as the dead man who is buried here. Dis Pater, I entrust Rhodine to you, that she be always hateful to Marcus Licinius Faustus. Also Marcus Hedius Amphio. Also Gaius Popillius Apollonius. Also Vennonia Hermiona. Also Sergia Glycinna

Vad canrea ska betyda, vet jag faktiskt inte, men det kan förstås tolkas som en platsangivelse, ifall det inte är ett anagram på ordet ”arcane” som redan då betydde fördold, hemlighetsfull. Att texten i översättning får upprepa ”nor speak nor talk” beror på att retorik, eller talekonst, alltså konsten att tala inför rätta, eller i politiska sammanhang exempelvis, var högre utvecklad på den tiden, än i vår påtagligt andefattiga samtid. Observera också att Hedningen, som gjort förbannelsen och tagit sig tid nog att rista in den på en blyplatta, och lägga den i en grav, så att den ska bevaras för evigt – sånt gör man bara om man har ett klart och tydligt uppsåt – detta var sannerligen ingen lek, till skillnad från senare tiders påfund att stoppa in papperslappar i kyrkportar (”Pactum Diaboli” således) som klåfingriga ungdomar ännu har för vana.

Men vem var då ”Rhodine” som omtalas i texten ?

”Rhodine” betyder ”rödhårig”….rödaktig mm

En kvinna, uppenbarligen.

Vi vet också att kvinnor också skrev liknande förbannelseramsor, eftersom staden Pella faktiskt är ganska rik på blyplattor med förbannelser på – en av de första som hittades och som lär vara språkhistoriskt intressant, kan ni läsa om här.

Blyplattor användes för officiella dokument – ett ”diploma” eller diplom, var ursprungligen en blyplatta i två delar, och detsamma som ett pensionsavtal med avgångsvederlag och allt, likt de som nuförtiden brukar komma politikerna till del. Sådana dokument kunde man sätta upp utanför ingången till sina hus, eller ta med sig i graven, till exempeloch Marcus Licinius Faustus måste verkligen ha varit ett slags Faust, eller en magiker av rang, då han anbefallde självaste Dis Pater eller med andra ord Pluto, underjordens men också rikedomens gud att ta sig an Rhodine, och avlägsna henne från människornas värld, en gång för alla.

Dessutom, tillfogade Marcus Licinius Faustus – vars cognomen eller tillnamn betyder knytnäve – skulle lilla Rhodine vara honom allmänt förhatlig, i evigheters evighet – samt också för hans goda vänner eller i alla fall ett antal goda medborgare och kända personer, som Marcus Hedius Amphio, Gaius Popillius Apollonius, Vennonia Hermiona samt Sergia Glycinna. Vi vet inte, men kanhända var de personerna så lokalt kända i antikens Pella – en stad som då som nu hade omkring 2300 invånare – att man inte behövde förklara vilka det var. De två sista av dem bär också kvinnliga namn, och de kan förresten också ha varit gifta med de två nyssnämnda männen, vilket kanhända säger något om Rhodine, och hennes karaktär, även om vi förstås inte kan bevisa något av det – det är en tänkbar hypotes, men inte en hållbar teori – för teori och hypotes är som ni alla vet två helt olika saker.  Bedrog hon dem verkligen allihop, och vad gjorde hon egentligen för att förtjäna ett sådant fruktansvärt straff ?

Rhodine har dessutom inget cognomen alls i inskriften, vilket tyder på att hon kan ha varit en person av lägre klass, kanske slavinna – men flera andra blyplatte-förbannelser från Pella utelämnar också efternamnet på den förbannade eller förskjutna personen. Rhodos – vars namn också kan kopplas till Rhodine – var under hela antiken säte för dess allra största slavmarknad – särskilt kvinnliga slavar med ett visst bestämt användningsområde lär ha sålts och köpts precis just där. Öns namn ska komma från ett ord som betyder ”rosenröd” eller något sådant, men även helt andra tolkningar finns att beskåda.

Allt det här kan knappast tydas till Rhodines fördel, hur man än vrider och vänder på det, även om vi inte får veta hennes version av händelseförloppet. Som så många gånger förr, skulle hon väl säga att hon är helt oskyldig #boohoo #metoo snyft och snörvel – också inför Gaius Popilius – men än idag är Rhodine namnet för en sällsynt äcklig form av parasit, ett särskilt släkte av ringmaskar, som lever i världens alla hav..

Hon kanske inte skulle ha bråkat så med Marcus Licinius Faustus förresten, för denne fick ju sin upprättelse i alla fall, som vi alla har fått se. På 1910-talet, förresten, lär Rhodine i Spanien och Frankrike ha varit namnet på ett slags huvudvärkstabletter, gjorda på Acetylsalicylsyra, alltså samma formel som i Tyska Bayers mycket mer kända Aspirin, men om detta bara är en kosmisk slump, vill jag låta vara osagt.

Caffeinada, ta mig fan !

Dolly Parton, på sin tid – lär ha sjungit en rätt känd sång, i vilket namnet Rhodine ska ha funnits med i det ursprungliga manuset, men det byttes ut till något sångbarare och trallvänligare så småningom.

Återstår så Dis Pater, underjordens gud, dödsrikets härskare, antikens klassiska motsvarighet till vår egen Nordiska dödsgudinna Hel, varifrån det ofta använda ordet ”Helvete” eller Hels vite, det vill säga straff är hämtat. En del menar att han är identisk med Dyaus Pitar, den fornpersiske Himmelsguden som mest av allt liknade Mithra eller Oden, han som skulle varit Ziu eller Tyr, men också Zeus Jupiter, alltså ett slags allfader.

Så är det med oss Polyteister. Vi är inte Polygama för den sakens skull, likt somliga, men ni vet ändå aldrig någonsin var ni har oss, och likt Marcus Lincinius Faustus kan vi väcka också de döda och döda minnen till liv, anropa själva gudarna och låta dem gå omkring bland människorna.

Multum Est – Solis Sacerdotibus !

Annonser