Frau Hollle, Holda och Flädern

Friggs månad, Juni, går nu emot sitt slut; och även om blomningen av Flädern, denna Frejas och Friggs blomma varit något tidig i Mälardalen i år, inträffar den säkert som alltid. På skånska säger man Hylle om fläderbusken, och så heter den även i Danmark, medan man i Norge säger Hylde och i Tyskland Holunder. Namnet är besläktat med ordroten för hölja, skugga och dölja, medan fläderns namn på engelska förvanskats till Elder. Och fortfarande kan man göra en uppfriskande flädersaft av dess blommor, som också kan sparas och torkas för att göra ett te, som lindrar feber, tar bort förkylning och lindrar reumatism – prova det – för detta är känt, och hjälper…

Men flädern har också andra sidor. Dess nära släkting Druvfläder eller Druehyll är dödligt giftig, och har sen gammalt kallats Mandråpsträd eller Daneworth – Danernas Ört – på engelska. Även rötterna av vanlig fläder uppges ibland vara giftiga, liksom barken. Den som lägger sig att sova under ett vanligt fläderträd, vaknar aldrig mer, trodde man – och flädern – också vanlig som Vårdträd på gårdar i hela Sysdsverige, var hem för Hyllemor, Fru Hulda, Holle eller helt enkelt Hel, den höljande och döljande, vars träd inte fick fällas, och dess kvistar och blommor fick man inte ta utan att först blota, eller fråga om lov.

Man lär ha hittat fläderkärnor på stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, så man vet att användningen av fläderbär- också svagt giftiga men C-vitaminrika, och bäst avnjutna i form av saft eller brännvin går minst 5000 år tillbaka i tiden. Också i Grekland och Antikens Rom ansågs flädern som helig, och av romarna spreds den till och med till Mellanöstern och Nordafrika, eftersom man på inga villkor ville avstå från den som medicinalväxt.

I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. ”Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo”, sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen.


Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern (”För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä”, sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton, då de använde flädern som vårdträd. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet.

Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot denoch gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att ”han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut”. En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen – mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning.
En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den så rikligt ”medan vinrankan står blomlös”.

Klassiskt är detta skånska recept på Flädersaft…

Otaliga är de som sjunger fläderns, samt Friggs och Frejas lov såhär års, som vi kan se av en tidningsartikel från Danmark – skriven av en lokal hedning redan år 2008…

Oprindelig var den frugtbarhedsgudinden Frejas plante, (senere kendt som hyldemor) hun boede i hylden.

Man skulle spørge Hyldemor om lov, hvis man ville fælde en hyldebusk eller skære grene af den. Hyldetræet var Hyldemors ejendom. For at få lov at bruge det, skulle man gå baglæns hen til træet og sige tre gange: ”Hyldemor, Hyldemor, Hyldemor, giv mig noget af dit træ, så vil jeg give dig noget af mit igen”. Så kunne man skære grene af eller fælde det. Hvis man glemte det, varslede det uheld og død blandt husdyrene. I værste fald nedkaldte man sin egen død ved at fælde et hyldetræ.

Man kunne blive hyldeskudt og skør, hvis man sov under en hyldebusk. Inden du høster af hylden, skal du altid huske at takke hyldemor for hendes gaver. Havde man feber, skulle man stille sig tre torsdage i træk under en hyld og synge: ”Hyldetræ, jeg klager dig, feberen den plager mig, Hyldetræ, nu har du vundet, feberen den er forsvundet,” så skulle man blive rask.

Spiste man sankthans aften hyldens blomster stegt i smør, fik man ikke feber det år. Skulle man alligevel få feber, så kunne sygdommen dog kurerens ved at binde et bånd, som den syge havde haft hos sig i sengen, om en hylds gren en nat med aftagende måne. Ved at bede Freja, mor Hulda eller Hyldemor om deres hjælp, kan du sende sygdomme, dårlig karma og alskens ondskab op i træet. Hvis du vil være sikker på, at det, du sender op i en hyld, ikke vender tilbage, så husk at vælge et andet træ end det, du høster fra.

Tandpine søgte man at kurere ved at skære en splint af hyldetræet, stikke hul på tandkødet med den og derefter anbringe splinten på sin gamle plads i hylden – så blev tandpinen overført på træet. Hvis du skulle bruge en gren til magiske formål eller til at ære kærlighedsgudinden Freja, skulle du skænke træet lidt vin eller mælk. Det er specielt virksomt Valborgaften (30.april).

Det bragte tit uheld at gå ind under en blomstrende hyld. Men det varslede held for familien, hvis en hyld skød op ved husmuren. Anvendte man hyldetræ til fremstilling af møbler eller andet træværk i huset, varslede det ikke godt for hjemmet. Og hvis en hyld blomstrede to gange samme år, varslede det død i familien (samme varsel kendes også fra æble, pære og roser).

Knud den Store forbød at tilbede planten. Tro det eller lade være, men husk, at i enhver have bør der altid vokse mindst én hyld for at bringe lykke. Ikke mange planter, om nogen, er tillagt så mange nyttevirkninger i alle dens organer, grene, blade, blomster, grønne bær og modne bær. Hyld er en gammel lægeplante, men alle dele af hyldebærtræet kan også bruges. Blomsterne bruges til saft og hvidvin.

De grønne, hule grene kan bruges som pusterør med de grønne bær som skyts. Forårets unge skud kogt med honning virker slimløsende og stiller stærk hoste. Unge skud er meget tit tæt besat med bladlus. En lusbefængt skudspids er kærkommen foder til fugle i volieren. Bladene kan bruges til gulfarvning af læder. Afkog af blade eller gnidning med blade skulle holde myg borte. Hvis du bærer en frisk gren, eller står under et hyldetræ, skulle det også holde myggene væk. Te af bladene virker urindrivende og anvendes ved sukkersyge.

Grønne, umodne bær blev i krigens opfindsomme dage brugt til kapers erstatning. Modne bær anvendes til saft, suppe, vin, snaps. Den kendte italienske, skrappe, brændevin Sambuca er et udenlandsk eksempel på saftens udnyttelse. Saften bruges også til farvning af hør og uld. Saften har et højt indhold af a- og c-vitaminer, der skulle hjælpe mod forkølelse influenza og gigt.

Ørepine, hovedpine, døvhed, bylder, forstoppelse, smertende hjerte er også med i registret af virkninger. Varm hyldebærsaft eller et glas hyldebærvin lige før sengetid er en gammel kur mod forkølelse. Hyldebærvin drikkes også mod iskias og nervesmerter. Grenene har den særlige egenskab, at de har en meget tyk marv, der svinder væk og efterlader et hul i de gamle grene. Ved på ældre buske er hårdt og gullighvidt som elfenben og rigtig godt at snitte ting af. Kernen er brun, og marven er blød og hvid og let at fjerne. Afkog af barken i små mængder virker let afførende og urindrivende. I gamle dage brugte mennesker hyld til at snitte skeer, håndtage, nåle, fløjter, linealer, tommestokke, spinderokke mm. Grenene blev brugt til gærdestave og brændsel, skafter til skovle, stokke, ja endda møbler ”der aldrig blev ormstukne”. Man har brugt de hule hylderør til f.eks. piberør, garntrisser og blæsepiber – en hul hyldepind, som man pustede til ilden gennem. Og stadig er der nogen der snitter sig en hyldefløjte

H.C. Andersen elskede hylden så meget, at han i 1850 skrev ”Eventyret Hyldemor”. Her et lille uddrag:

”Ja, kan du huske”, sagde den gamle Sømand, ”den Gang vi vare ganske smaa Unger og løb og legede, det var netop i den samme Gaard, hvor vi nu sidde, og vi stak Pinde i Jorden og gjorde en Have.””Ja,” sagde den gamle Kone, ”det husker jeg godt! og vi vandede Pindene, og een af dem var en Hyldepind, den satte Rod, skjød grønne Skud og er nu blevet til det store Træ, vi gamle Mennesker sidde under.”

Der findes flere arter og sorter af hyld med særlige bladfarver og -former, der bruges som prydplanter i haverne. Flere steder i landet vokser den velsmagende svamp judasøre på hyld.

På berget Hohe Meissner i norra Hessen finns offersjön Frau Holda Teich, som varit i bruk sedan förromersk tid…

Men vem är egentligen Holda eller den sentida ”Hyllefrun”. Det finns flera åsikter om den saken. De flesta sätter likhetstecken mellan henne och Hel, vilket nog varit det ursprungliga, medan Fläderns blommor på grund av sin ljuva doft och smak nog varit helgade åt Freja. I Tyskland, däremot, finns många som anser att ”Frau Holda” eller Flädermor måste vara identisk med Frigg, himmelsgudinnan. I en sen tysk saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm under det tidiga 1800-talet, bor Frigg uppe i himlen, och när hon skakar sina bolster eller molnen, snöar det på jorden – liknande sägner har också berättats om Frigg själv.

Hon har två unga hjälperskor, ibland kallade Goldmarie och Pechmarie eller Schönpechta och Faulpechta – Pechta-runan var som vi lärt oss en symbol för Hel, och underjorden. Den ena av dem beskrivs som guldhårig och flitig, den andra är svarthårig och lat, och fick till slut en tunna tjära hälld över sig – kanhända – har man tänkt – skulle detta svara emot Friggs flitiga tjänarinna Gnå, som rider över jorden, samt Fulla (vars namn missuppfattats som ”faula” – ifrån det tyska ordet för lat, alltså ”faul”) som ju är Friggs ”aeskimö” och bevarar hennes hemligehter. I Tyskland finns nu ett helt forskningsinstitut, som forskar i frågan, och här tror man på hypotesen, att Holda eller Holle skulle ha varit Frigg..

Vid Frau Holle Teichs stilla offersjö står sedan 2004 en tre meter hög staty av alm över gudinnan

Vid Frau Holle Teich har man hittat gulddukater från den romerske kejsar Domitianus tid, och även om Norra Hessen alltid bevarade sin självständighet, liksom det närbelägna Odenwald har man gjort rika fornfynd i den offersjön, som trotts vara en port, direkt in till Hel och underjorden, liksom vårdträdens rötter eller för all del Odensjön i Skåne. Också moderna tyska Asatroende har hållit blot och offer vid denna sjö, så sent som i år. Det finns tidiga tyska källor från 1008 – 1012 -biskopen Buckard av Worms, till exempel, som skrev om att sjön ännu på tusentalet varit dyrkad av de lokala hedningarna, och så sker än idag….

Holda lever än, liksom de andra Asynjorna – och jorden är alltjämnt hennes hem – kristendomen och islam kan aldrig någonsin vinna, så länge flädern blommar varje sommar !

Annonser

Kättil Okristen – En äkta HEDNING vi borde MINNAS !!

Ann-Charlott Feldt, på sajten ”Kulturarv Östergötland” som utges av Östergötlands Museum, skriver ofta initierat om hedniska ämnen, vilket jag funnit ännu ett exempel på i dagarna. Den här gången behandlar hon traditionerna om Kättil Okristen, som jag skrivit om i en tidigare utgåva av den här bloggen, och som finns beskrivna i detalj i flera böcker, lätt-tillgängligast och utförligast i Christer Topelius ”Sällsamheter i Östergötland” band 2, ISBN 91 29 54880 2 eftersom författaren till den boken redan 1980 kom i kontakt med Kättil själv – en av landets allra största hedningar – eller rättare sagt hans kvarlevor på denna jord – för delar av hans skallben, förvaras noga inlåsta i Kättilstads kyrka i Kinda, förutom Ydre det allra vildaste häradet i Östergötland, även om det finns olika åsikter om var Kättil gravlades någonstans.

ka%cc%88ttilstads_kyrka_1886Kättilstads socken och kyrka ska ha fått sitt namn efter Kättil Okristen, som grundade allt

Redan på medeltiden omnämndes Kättil som Jarl av Östergötland under Håkan Röde, den näst siste Hedniske Kungen av Sverige – hittills (kom ihåg, att idag är nära 40 % av Svenskarna hedna !) och han bör alltså ha levat till minst 1079, eller rent av början på 1100-talet. Traditionen anger att han var klart besläktad med både den Sverkerska Kungaätten och Folkungarna, fast det finns olika åsikter om han själv gav upphov till dem båda två, eller han fick nöja sig med att vara stamfar till bara ett enstaka svenskt kungahus.

En tradition säger att Kättil skulle ha fötts i Liared i Småland, men alla källor säger att han var född av en Jarl Walgöter över hela Götaland, och att han hade en bror som hette Totil dessutom. Totil eller Tuve Valgötsson ska rentav ha varit far till Blot-Sven, den siste hedniske kungen (hittills!) som bevisligen regerade 1084 – 1087, och Kättils egen dotter, Mö – ska ha gift sig med Inge den äldre, den förste kristne kungen – och samma dotter nämns också av Adam av Bremen, vilket tyder på att Kättil k-a-n ha varit en fullt historisk person – och i alla fall var han väl känd av sin samtid, eftersom också en tysk biskop skrev om hans släkt. Gautatyr – Götarnas Gud – är ett namn för Oden själv, och kanske är ”Walgöter” ett namn av samma slag  – alltså ett Odinsheite – även om det inte går att bevisa.

Olaus Petri skrev på 1540-talet att Kättil Okristen var farfars far till Sverker den äldre, som i sin tur var farfar till den runkunniga Ingrid Ylva, hon som kunde trolla med hjälp av runkavlar och förvandla fjädrar till beväpnade ryttare, där hon stod och skakade sitt eget ejderdunsbolster högst upp i kyrktornet på Bjälbo Kyrka, där ”Ingrid Ylvas Kammare” ännu finns att beskåda.

5ba3295c8d8532680a9382b595145541

Samma sägen – fjädrarna som blir till beväpnade ryttare – finns om ”Frau Holle” nere i Tyskland, som många identifierar som Frigg, Himladrottningen, Odens egen hustru men som andra tror är Hel, dödsgudinnan. Som vi ska se, var Kättil en högst namnkunnig person, och det är inte utan, att sagorna och traditionerna om honom har samband med Alvablot, den hedniska fest vi just firat – och som vi alla vet, förekommer både Oden och Hel flitigt i det sammanhanget också…

När Kättil var ung, kom engelska missionärer till Västergötland och började predika kristendomen där, och det kunde han inte tåla. Som en sann svensk satte han sig emot det, och när det gått så långt så att Olof Skötkonung – han som fått namn av ett kvinnosköte – gav sig i lag med vitekrist, ja då började Kättil Okristens uppror, som det har kallats.

Östergötlands hela allmoge och folk stödde den mäktige Jarlen, och Kättil Okristen skall också ha krossat en kristen figur som kallats ”Sankt Bertil” och rättvist dräpt honom, någonstans på vägen emot Västergötland och Svearikets dåtida hjärta. Om Kättil Okristens uppror någonsin ägde rum, vet man inte, men det kan mycket väl vara en legend om fullt historiska händelser vid Olof Skötkonungs avsättande och fall som vi har att göra med. I Västergötland och på Visingsö finns det talat om en samtida runmagiker, Kättil Runske, som slogs emot en engelsk missionär vid namn Gilbertil eller Gilbert, och med bakgrund i den legenden ser vi var den påstådde ”Sankt Bertil” kommer ifrån – hans namn var en senare förvrängning av det engelska Gilbert, en av de många munkar och missionärer från England som konkurrerade med Ärkebiskopsdömet Hamburg Bremen om att få ”omvända” svenskarna, och roffa åt sig av deras pengar.

index2

Den kristne utsugaren Gilbert fick sluta sina dagar som bilden ur Olaus Magnus berömda ”Historia om de Nordiska Folken” ovan visar. Kättil Runske – som mycket väl kan ha varit samma person som Kättil Okristenkastade till den kristne hunden tre Runkavlar, som han enligt traditionen ska ha fått från oden själv – den första band den kristnes fötter så att han slogs till marken, den andra runkaveln band den kristnes händer, så att han aldrig mer kunde göra svenska män och kvinnor skada, och den tredje runkaveln täppte till den kristnes mun, så att där inte kom några fler skymfliga ord ur lögnhalsen på honom.

Ända in i nutiden har man visat en dyhåla, Gilberts Hål, på Visingsö, där den onde missionären fick sitta inspärrad med lindkol under sig. Först sa Kättil Runske ”sitt nu här ett år för varje hår ”- och lade en tjurfäll under Gilbert. ”Sen kan du sitta här, till dess att detta Lindkol ruttnar !” avslutade han – och Lindkol ruttnar som bekant aldrig. Ännu lär man kunna höra märkliga ljud vid Visingsö, där Gilberts håla finns. Särskilt om vinternätterna hörs där vrål, gråt och skrik. Det är den kristne förrädaren, som vrider sig i plågor likt Loke, djupt ner i underjorden.

Låt nu detta bli en nyttig varning till er, ack ni Ludna och ni Hedna !

kettil-runske

Även moderna runmagiker och schamaner, som till exempel den från Föreningen Yggdrasil på 1980-talet så kände Mikael W Gejel har skrivit om Kettil Runske, och i dem sett en koppling till Odensmysterierna och den Heliga Graal, enligt en bok som står på min bokhylla. Visst -d etta är djärva och obevisade hypoteser – men helt omöjliga är de kanske inte  – Kettil Runskes grav anser sig en del forskare ha identifierat vid Husaby i Västergötland – och om Gilbert är den dömde kung Amfortas i Graal-legenden, så finns kanske en avlägsen koppling – att Oden och runorna är inblandade, är däremot helt otvivelaktigt.

thumb_DSCF0004_1024

Runkavlar, som de som fanns på Kättil Okristen alias Kättil Runskes tid kan man göra än idag. Man tillverkar dem helst och bäst av aspträ, som fått torka – men akta er noga, så att de inte spricker ! Vi vet också att budkavlar med runor var vanliga förr, och alla dessa legender om två runkunniga mästares kamp – som slutar med att den kristne Gilbert eller Bertil förlorar – kan vara sägnernas sätt att berätta om hur Kettils uppror spreds med budkavlar över landet – och hur man med skrift och fredliga medel stod de kristnas propaganda emot.

Om Kättil nu var en fullt historisk jarl över Östergötland hade han lagen och rätten på sin sida, hursomhelst, trots att det finns författare, som vill demonisera och ”göra ned” honom än idag, och som vanligt skriver med en starkt pro-kristen bias – se länken här.

Kättil lär ha blivit mycket gammal, ja bortemot 80-90 år – och hela tiden styrde han sitt Kinda klokt och vist – som en Jarl bör göra. Han var trogen sitt land, och trogen sina gudar – in i det sista – som vi ska få se. 1750 skrev Olof von Dalin – en av 1700-talets stora humanister – såhär:

”Blot Svens bror eller farbror Kettil Ochristen, Jarl öfver Kind i Östergötland, tycks därföre nu hafva frivilligt gådt in i sin hedniske Grafhög och den bebodt i tre åhr för sin död, på det ingen skulle betaga honom et lägerställe på hans Fäders vis.

– Ur ”Svea Rikes Historia” 1750

Det är synd att Vilhelm Moberg – vår svenske arbetarförfattare – han som skrev ”Från Oden till Engelbrekt” aldrig uppmärksammade Kettil Runske – eller Kettil Okristen. Moberg hyllade alltid det folkliga motståndet – och för denna kamp, är Kettil en så god symbol som någon.

mg_3092gravhog

Enligt en sen tradition ligger Kettil Runske aka Okristen begraven i Gamla Kungshögen vid Sättuna, Norr om Linköping

När de kristna i riket blev för många, gick nämligen Kättil som gammal och ensam själv in i sin gravhög, och där levde han i hemlighet i tre långa år, säger sägnen.  Lokalhistorikern om prästen Carl Fredrik Brocoman skrev år 1760:

Detta för att han inte ville bli förförd av umgänget med de kristna. Ketils ättehög anses ha varit där nu kyrkan står och platsen blev kallad Ketilstad efter honom. Det berättas att då ättehögen grävdes bort, för att ge en jämn plan åt kyrkan, blev Ketils och hans hustrus ben nedgrävda utmed kyrkomuren på norra sidan där jorden ännu är något upphöjd.”

4313510 4313509Kättils pannben – som var tjockt och grovt – förvaras ännu i en träskål från 1800-talet i kyrkans kassaskåp…

År 1769, när den nuvarande kyrkan i Kättilstad byggdes, gjorde man mycket riktigt ett benfynd just vid den norra kyrkogårdsmuren, och så kommer det sig att vi har dessa benbitar kvar än idag – och osteologer som undersökt dem, säger att de mycket riktigt kommer från en man i 70-80 års åldern. De har dock aldrig kol14-daterats, men redan 1911 – säger Topelius – såg man vid en annan vetenskaplig undersökning att de måste komma från en verklig bjässe till karl, minst 190 cm i strumplästen. Lokal tradition säger också, att Kettil i livett ska ha varit ”lång som en jätte” vilket alltså på sätt och vis stämmer.  Var detta Kettil ? – Ja, hittills har man inga klara bevis för varesig för eller emot, men ett litet stycke från kyrkan finns en gravhög, dit Kettils – och hustruns – övriga kvarlevor ska ha flyttats, allt enligt Östergötlands Museum, som ju bör veta säkert.

4313507Här vilar kanske den siste (?) hedniske Jarlen över Östergötland

Jag ger sista ordet åt Ann-Charlott Feldt, Kulturarv Östergötland

Trots att kanske tusen år har gått sedan Kättils tid och trots att det är flera hundra år sedan han först dök upp i de skriftliga källorna, så kan vi i alla fall lugnt konstatera att han inte är bortglömd, trots att det idag finns bara två benbitar kvar. Resten av benen har med åren försvunnit. Om de har städats bort eller knyckts förtäljer inte historien…

”Ett vet jag, som aldrig dör” står det i Hávamál. ”Det är minnet, efter den som levat väl !”

Genom ett helt liv förde Kettil sitt folks motståndskamp

Genom ett helt liv försvarade han Hedendom och Asatro

Genom ett helt liv var han Jarl av Östergötland, sina närmaste och alla Östgötar till heder och ingen skam.

cc67f086a37ae772ca2667fbc1bcecbe