I Disablotets tid: Esoterisk Asatro, ett lyckat blot för NAS och mera om Diserna…

Henrik Andersson, min gamle parhäst i den hedniska bloggosfären, gör reklam för vad han kallar Gnostisk Asatro. Jag skulle snarare kalla den esoterisk, i motsats till exoteriska, alltså helt öppna Samfund som NAS, Nordiska Asa Samfundet – som nu har närmare 800 medlemar – ett medlemskap där rekommenderas, ifall du som läser detta inlägg inte redan löst det. Gnosis betyder kunskap gärna då av det fördolda slaget, något man inte lär ut till alla. Det finns flera olika skäl till det. Dels säger redan Oden själv i Havámál, att det finns flera saker som han inte lär ut till alla och envar (det sker i en av det såkallade Runatals mest berömda strofer) och dels är det också så, att det finns lärdomar i varje kultur som man inte bör förvrida eller förvränga, utan de bör hållas utom räckhåll för ”fornsedare” och andra som kanske skadar sig själva och dessutom hela vår kultur, när de börjar missbruka dem.

Hur Diserna och Fylgiorna,  våra kvinnliga skyddsandar ser ut, vet ingen… Blott få har sett dem…

Nuförtiden är Eddan tillgänglig för vem som helst, genom sajter som Heimskringla.no och andra (ett besök på den nämnda sajten kan också löna sig) men när det gäller konsten att spå i runor, blota och mycket annat, har det alltid funnits en tradition som säger att en hel del av de viktigaste kunskaperna i Asatron bör vara förbehållet Thular, Godar och Gydjor, och inte läras ut till vanligt folk. Likadant var det en gång med skaldekonsten, och förmågan att kunna rista runor överhuvudtaget. Också den var förbehållen de invigda, och lärdes inte ut till vem som helst, först och främst därför att konsten att skapa metriskt formfulländad poesi var mycket svår, och för det andra därför att man inte ville, att kunskapen om runorna skulle hamna i orätta händer. Nuförtiden finns det också flera esoteriska (inte öppna) sällskap inom Asatro också i Sverige – det fruktade Samfundet Särimner, eller Särimners Sändebud som de också kallas är bara ett av dem, även om det kanske blivit det mest kända och eftertraktade på senare år, inte minst genom den här bloggen. Vem som helst kan inte gå med, utan det krävs rekommendationer från två edsvurna medlemmar för att alls komma ifråga, och inträdesproven är så hemliga och svåra, att jag inte nänns närmare beskriva dem, ”for fear of raising incredulity” som det heter på engelska.

Men – låt oss nu gå över till någonting helt annat.

Uppsa Kulle i vinterskrud – högen är 9 meter hög, och 55 meter vid – en kungshög som var större ändå när den byggdes..

I helgen firade Nordiska Asa Samfundet sitt Disablot vid Uppsa Kulle, strax nära Nyköping i Södermanland. Man har nu stiftat en tradition, som förkunnar att endast Gydjor eller kvinnliga officianter bör förrätta offret åt de kvinnliga makter vi ärar vid denna tid (om anledningarna till det har jag redan skrivit för några dagar sedan) i motsats till ett visst ”fornsediskt” samfund, där det hela ofta går till lite hipp som happ, och man riskerar att hamna helt på sned, inte minst på grund av de ljusskygga figurer som rör sig i ”fornsedens” cirklar. NAS är ett helt opolitiskt samfund, och det tycker jag för min del är väldigt bra, även om det tydligen finns de, som tycker något helt annat – men dem vill jag helst slippa…

Uppsa Kulle är helt outgrävd, och utpekas av traditionen som den hög, vari Ingjald Illråde blev jordad, sedan han innebränt Kung Granmar av Södermanland, och Vidfamne-ätten blev Sveakungar efter honom, men det vill jag såklart låta vara osagt. På toppen av högen finns en flera meter bred krater, som troligen har bildats när en gravkammare av trä inuti högen störtat samman, men några arkeologiska undersökningar på platsen har ännu inte skett, trots att högen varit känd för forskare i flera hundra år. Felprioriteingar inom Sveriges nuvarande kulturpolitik är såklart orsaken. Blotet samlade över trettio deltagare i vinterkylan, och 4 journalister närvarade, också från amerikanska tidningar och nyhetsmedia. NAS har nått ännu ett klart bevis på framgång, när det som samfund visar sig kapabelt att hålla väl organiserade, trevliga och väl genomförda blot och sammankomster.

Nordiska Asa Samfundet Mälardalen har nu en egen fana (till vänster i bild) och mer än 330 medlemmar

Som hedning i Sverige har man inte alltid upplevt något sådant – de sunkiga sk ”Påskbloten” vid Gamla Uppsala och vad som tyvärr tilläts hända där förra året är ett klart ”varningstecken” och en tydlig ”plump i protokollet” men så hade NAS också ingenting med det motbjudande spektaklet att göra. Istället kan man nu utöva Asatro, omfatta Asatro och säga Asatro – precis som i resten av Världen – utan att behöva använda kristna smädenamn eller något annat dumt – för vad vi gör är inte alls något ”fornt”, något politiskt eller någotslags levande rollspel, blaj, ”lajv” eller något annat sådant, och vi vill heller inte förknippas med det, eller med ”fornsederi” – som ju är en kristen term, inför minst 230 år efter det att Asatron tog slut i Norden.

De kristna firar just nu sin ”fastlag” men det gör inte vi – det är väl mest troende katoliker eller muslimer under ramadan, som tycker att man bör fasta eller späka sig, vilket inte är hälsosamt, givet hur kylan och klimatet faktiskt ser ut i Sverige och resten av Norden – vilket vi också får se såhär års. Men i Tyskland, i Alpområdet och i Centraleuropa finns också spår av Disablotet eller dyrkan av Diserna, och det är extra tydligt vid den här årstiden.

Under Fastnacht, Fastelavend och allt vad fastlagsspelen i Tyskland, Österrike och angränsande länder nu kallas, firar man en gestalt som kallas Frau Perchta, och som ibland uppträder i mångdubbel upplaga, som Schiachperchten (skrämmande Perchtas) eller Schönperchten (vackra Perchtas) ungefär som Diser och deras individuella motsvarighet Fylgiorna också kan se skrämmande eller vackra och välvillliga ut i Nordisk Mytologi. Många forskare, också svensken Martin P:son Nilsson, som var den förste som i början av 1900-talet skrev om sakområdet, har påpekat att kristen demonisering har satt in i det katolska området, och vad som från början var välvilliga, kvinnliga väsen nu har bytts ut emot skrämmande karnevalsmasker – men den underliggande traditionen och det kulturella sambandet kan förstås ingen rå på i alla fall.

Perctha eller Perctas har nu funktionen att komma med presenter till barnen (vanligen små gåvor i form av godis) under fastan, men sades tidigare övervaka att ingen spann (spinning är Friggs och Nornornas värv, vilket är ett meningsfullt sammanträffande) samtidigt med att de också anses ha svarta fötter med simhud mellan tårna, alldeles som svanar också har – och Svanjungfrur och Diser är ofta identiska, både i Nibelungemyten och de Nordiska sagorna. Ytterst sett går ”Fru Perctha” tillbaka på ”Fru Hulda” eller ”Frau Holde” har man ansett, en sagofigur, som bär tydliga och omisskänliga drag av Frigg, som den första och största av Diserna. Perchta-gestalten troddes på 1000-talet vara en vacker kvinna i vitt, och det var långt innan katolikerna satte igång med att demonisera henne, och försöka få henne att se ut som djävulen eller fan själv – för de kristna förstör ju oftast allt som är gott, sant och vackert här i världen.

Frau Holda – som jag skrivit om förr – kan spåras ned till Karl den Stores 800-tal, och ansågs då av de kristna vara en häxa, samtidigt som hon likt Frigg ”spinner molnen på himlen” och dessutom skakar sina bolster och kuddar ut genom Valhalls fönster, så att fjädrarna ryker och faller till jorden eller Midgård – och där förvandlas de till snö… I Odenwald, och på många andra kultplatser i Tyskland, finns källor eller brg och andra platser, som är uppkallade efter henne. Diserna finns kvar, som svaga spår också i dagens Europa – men här hemma, i det kalla Norden, behöver vi deras skydd så länge vintern varar, och i väntan på en ny vår, samt för att sådd och till sist även skörd ska komma igång – och det är ursprunget till Disablotet. Också runan Perchta – den trettonde i Runraden – som står för klippor, underjorden och vad som finns där – har satts i samband med Perchta-Holda.

Frigg som den stora spinnerskan i himlen, som sänder vinter och snöväder

Kanhända, säger några, har Diserna och Holda satts i samband med den ”Hyldemor” som var en kvinnlig gårdsvätte bland annat i Danmark, eller Gerda, Gerd, Nerthus, Hertha, alltsammans namn på jordgudinnan – en annan ”Dis” som snart står i fokus, när våren och naturens stora uppvaknande väl kommer. Mycket är fördolt, som endast makterna och vandrande Thular vet…

 

Kättil Okristen – En äkta HEDNING vi borde MINNAS !!

Ann-Charlott Feldt, på sajten ”Kulturarv Östergötland” som utges av Östergötlands Museum, skriver ofta initierat om hedniska ämnen, vilket jag funnit ännu ett exempel på i dagarna. Den här gången behandlar hon traditionerna om Kättil Okristen, som jag skrivit om i en tidigare utgåva av den här bloggen, och som finns beskrivna i detalj i flera böcker, lätt-tillgängligast och utförligast i Christer Topelius ”Sällsamheter i Östergötland” band 2, ISBN 91 29 54880 2 eftersom författaren till den boken redan 1980 kom i kontakt med Kättil själv – en av landets allra största hedningar – eller rättare sagt hans kvarlevor på denna jord – för delar av hans skallben, förvaras noga inlåsta i Kättilstads kyrka i Kinda, förutom Ydre det allra vildaste häradet i Östergötland, även om det finns olika åsikter om var Kättil gravlades någonstans.

ka%cc%88ttilstads_kyrka_1886Kättilstads socken och kyrka ska ha fått sitt namn efter Kättil Okristen, som grundade allt

Redan på medeltiden omnämndes Kättil som Jarl av Östergötland under Håkan Röde, den näst siste Hedniske Kungen av Sverige – hittills (kom ihåg, att idag är nära 40 % av Svenskarna hedna !) och han bör alltså ha levat till minst 1079, eller rent av början på 1100-talet. Traditionen anger att han var klart besläktad med både den Sverkerska Kungaätten och Folkungarna, fast det finns olika åsikter om han själv gav upphov till dem båda två, eller han fick nöja sig med att vara stamfar till bara ett enstaka svenskt kungahus.

En tradition säger att Kättil skulle ha fötts i Liared i Småland, men alla källor säger att han var född av en Jarl Walgöter över hela Götaland, och att han hade en bror som hette Totil dessutom. Totil eller Tuve Valgötsson ska rentav ha varit far till Blot-Sven, den siste hedniske kungen (hittills!) som bevisligen regerade 1084 – 1087, och Kättils egen dotter, Mö – ska ha gift sig med Inge den äldre, den förste kristne kungen – och samma dotter nämns också av Adam av Bremen, vilket tyder på att Kättil k-a-n ha varit en fullt historisk person – och i alla fall var han väl känd av sin samtid, eftersom också en tysk biskop skrev om hans släkt. Gautatyr – Götarnas Gud – är ett namn för Oden själv, och kanske är ”Walgöter” ett namn av samma slag  – alltså ett Odinsheite – även om det inte går att bevisa.

Olaus Petri skrev på 1540-talet att Kättil Okristen var farfars far till Sverker den äldre, som i sin tur var farfar till den runkunniga Ingrid Ylva, hon som kunde trolla med hjälp av runkavlar och förvandla fjädrar till beväpnade ryttare, där hon stod och skakade sitt eget ejderdunsbolster högst upp i kyrktornet på Bjälbo Kyrka, där ”Ingrid Ylvas Kammare” ännu finns att beskåda.

5ba3295c8d8532680a9382b595145541

Samma sägen – fjädrarna som blir till beväpnade ryttare – finns om ”Frau Holle” nere i Tyskland, som många identifierar som Frigg, Himladrottningen, Odens egen hustru men som andra tror är Hel, dödsgudinnan. Som vi ska se, var Kättil en högst namnkunnig person, och det är inte utan, att sagorna och traditionerna om honom har samband med Alvablot, den hedniska fest vi just firat – och som vi alla vet, förekommer både Oden och Hel flitigt i det sammanhanget också…

När Kättil var ung, kom engelska missionärer till Västergötland och började predika kristendomen där, och det kunde han inte tåla. Som en sann svensk satte han sig emot det, och när det gått så långt så att Olof Skötkonung – han som fått namn av ett kvinnosköte – gav sig i lag med vitekrist, ja då började Kättil Okristens uppror, som det har kallats.

Östergötlands hela allmoge och folk stödde den mäktige Jarlen, och Kättil Okristen skall också ha krossat en kristen figur som kallats ”Sankt Bertil” och rättvist dräpt honom, någonstans på vägen emot Västergötland och Svearikets dåtida hjärta. Om Kättil Okristens uppror någonsin ägde rum, vet man inte, men det kan mycket väl vara en legend om fullt historiska händelser vid Olof Skötkonungs avsättande och fall som vi har att göra med. I Västergötland och på Visingsö finns det talat om en samtida runmagiker, Kättil Runske, som slogs emot en engelsk missionär vid namn Gilbertil eller Gilbert, och med bakgrund i den legenden ser vi var den påstådde ”Sankt Bertil” kommer ifrån – hans namn var en senare förvrängning av det engelska Gilbert, en av de många munkar och missionärer från England som konkurrerade med Ärkebiskopsdömet Hamburg Bremen om att få ”omvända” svenskarna, och roffa åt sig av deras pengar.

index2

Den kristne utsugaren Gilbert fick sluta sina dagar som bilden ur Olaus Magnus berömda ”Historia om de Nordiska Folken” ovan visar. Kättil Runske – som mycket väl kan ha varit samma person som Kättil Okristenkastade till den kristne hunden tre Runkavlar, som han enligt traditionen ska ha fått från oden själv – den första band den kristnes fötter så att han slogs till marken, den andra runkaveln band den kristnes händer, så att han aldrig mer kunde göra svenska män och kvinnor skada, och den tredje runkaveln täppte till den kristnes mun, så att där inte kom några fler skymfliga ord ur lögnhalsen på honom.

Ända in i nutiden har man visat en dyhåla, Gilberts Hål, på Visingsö, där den onde missionären fick sitta inspärrad med lindkol under sig. Först sa Kättil Runske ”sitt nu här ett år för varje hår ”- och lade en tjurfäll under Gilbert. ”Sen kan du sitta här, till dess att detta Lindkol ruttnar !” avslutade han – och Lindkol ruttnar som bekant aldrig. Ännu lär man kunna höra märkliga ljud vid Visingsö, där Gilberts håla finns. Särskilt om vinternätterna hörs där vrål, gråt och skrik. Det är den kristne förrädaren, som vrider sig i plågor likt Loke, djupt ner i underjorden.

Låt nu detta bli en nyttig varning till er, ack ni Ludna och ni Hedna !

kettil-runske

Även moderna runmagiker och schamaner, som till exempel den från Föreningen Yggdrasil på 1980-talet så kände Mikael W Gejel har skrivit om Kettil Runske, och i dem sett en koppling till Odensmysterierna och den Heliga Graal, enligt en bok som står på min bokhylla. Visst -d etta är djärva och obevisade hypoteser – men helt omöjliga är de kanske inte  – Kettil Runskes grav anser sig en del forskare ha identifierat vid Husaby i Västergötland – och om Gilbert är den dömde kung Amfortas i Graal-legenden, så finns kanske en avlägsen koppling – att Oden och runorna är inblandade, är däremot helt otvivelaktigt.

thumb_DSCF0004_1024

Runkavlar, som de som fanns på Kättil Okristen alias Kättil Runskes tid kan man göra än idag. Man tillverkar dem helst och bäst av aspträ, som fått torka – men akta er noga, så att de inte spricker ! Vi vet också att budkavlar med runor var vanliga förr, och alla dessa legender om två runkunniga mästares kamp – som slutar med att den kristne Gilbert eller Bertil förlorar – kan vara sägnernas sätt att berätta om hur Kettils uppror spreds med budkavlar över landet – och hur man med skrift och fredliga medel stod de kristnas propaganda emot.

Om Kättil nu var en fullt historisk jarl över Östergötland hade han lagen och rätten på sin sida, hursomhelst, trots att det finns författare, som vill demonisera och ”göra ned” honom än idag, och som vanligt skriver med en starkt pro-kristen bias – se länken här.

Kättil lär ha blivit mycket gammal, ja bortemot 80-90 år – och hela tiden styrde han sitt Kinda klokt och vist – som en Jarl bör göra. Han var trogen sitt land, och trogen sina gudar – in i det sista – som vi ska få se. 1750 skrev Olof von Dalin – en av 1700-talets stora humanister – såhär:

”Blot Svens bror eller farbror Kettil Ochristen, Jarl öfver Kind i Östergötland, tycks därföre nu hafva frivilligt gådt in i sin hedniske Grafhög och den bebodt i tre åhr för sin död, på det ingen skulle betaga honom et lägerställe på hans Fäders vis.

– Ur ”Svea Rikes Historia” 1750

Det är synd att Vilhelm Moberg – vår svenske arbetarförfattare – han som skrev ”Från Oden till Engelbrekt” aldrig uppmärksammade Kettil Runske – eller Kettil Okristen. Moberg hyllade alltid det folkliga motståndet – och för denna kamp, är Kettil en så god symbol som någon.

mg_3092gravhog

Enligt en sen tradition ligger Kettil Runske aka Okristen begraven i Gamla Kungshögen vid Sättuna, Norr om Linköping

När de kristna i riket blev för många, gick nämligen Kättil som gammal och ensam själv in i sin gravhög, och där levde han i hemlighet i tre långa år, säger sägnen.  Lokalhistorikern om prästen Carl Fredrik Brocoman skrev år 1760:

Detta för att han inte ville bli förförd av umgänget med de kristna. Ketils ättehög anses ha varit där nu kyrkan står och platsen blev kallad Ketilstad efter honom. Det berättas att då ättehögen grävdes bort, för att ge en jämn plan åt kyrkan, blev Ketils och hans hustrus ben nedgrävda utmed kyrkomuren på norra sidan där jorden ännu är något upphöjd.”

4313510 4313509Kättils pannben – som var tjockt och grovt – förvaras ännu i en träskål från 1800-talet i kyrkans kassaskåp…

År 1769, när den nuvarande kyrkan i Kättilstad byggdes, gjorde man mycket riktigt ett benfynd just vid den norra kyrkogårdsmuren, och så kommer det sig att vi har dessa benbitar kvar än idag – och osteologer som undersökt dem, säger att de mycket riktigt kommer från en man i 70-80 års åldern. De har dock aldrig kol14-daterats, men redan 1911 – säger Topelius – såg man vid en annan vetenskaplig undersökning att de måste komma från en verklig bjässe till karl, minst 190 cm i strumplästen. Lokal tradition säger också, att Kettil i livett ska ha varit ”lång som en jätte” vilket alltså på sätt och vis stämmer.  Var detta Kettil ? – Ja, hittills har man inga klara bevis för varesig för eller emot, men ett litet stycke från kyrkan finns en gravhög, dit Kettils – och hustruns – övriga kvarlevor ska ha flyttats, allt enligt Östergötlands Museum, som ju bör veta säkert.

4313507Här vilar kanske den siste (?) hedniske Jarlen över Östergötland

Jag ger sista ordet åt Ann-Charlott Feldt, Kulturarv Östergötland

Trots att kanske tusen år har gått sedan Kättils tid och trots att det är flera hundra år sedan han först dök upp i de skriftliga källorna, så kan vi i alla fall lugnt konstatera att han inte är bortglömd, trots att det idag finns bara två benbitar kvar. Resten av benen har med åren försvunnit. Om de har städats bort eller knyckts förtäljer inte historien…

”Ett vet jag, som aldrig dör” står det i Hávamál. ”Det är minnet, efter den som levat väl !”

Genom ett helt liv förde Kettil sitt folks motståndskamp

Genom ett helt liv försvarade han Hedendom och Asatro

Genom ett helt liv var han Jarl av Östergötland, sina närmaste och alla Östgötar till heder och ingen skam.

cc67f086a37ae772ca2667fbc1bcecbe