Ännu en ODENS DAG för YTTRANDEFRIHETEN

Idag är ännu en Odens Dag enligt kalendern i de flesta civiliserade stater. Medan vi nu ser hur företrädare för diverse Abrahamitiska Ökenreligioner mer och mer försöker inskränka Yttrandefriheten i vårt land, genom att påstå att brännande av skadliga böcker, som påbjuder Folkmord skulle vara ”hets emot folkgrupp” (Hur kan det vara det förresten, när samma böcker öppet propagerar för folkmord och våld emot oliktänkande) så är det ändå värt att påminna om Eddans ord i Hávamáls 127:e strof, den som lyder:

Ráðumk þér, Loddfáfnir,
en þú ráð nemir,
-njóta mundu, ef þú nemr,
þér munu góð, ef þú getr
hvars þú böl kannt,
kveð þú þér bölvi at
– ok gef-at þínum fjándum frið.

Strofen har översatts på olika sätt av mer eller mindre kompetenta svenska översättare, men i min översättning tolkas den bäst såhär:

”Det råder jag dig, Loddfafnir
om du råd tager
– njuta må du, om du tager
Det går dig gott, om du gitter
Var än ont du ser,
Kväd då att ont det är
– och ge inte dina fiender frid.

Det bör påpekas att ”fridh” eller grid är ett juridiskt begrepp enligt Asatron, och att det inte kan översättas så fullständigt fel som på svenska Wikipedia, där den kände Lönn-rotharen och E-mer-i-Thursen Lars Lönnroth helt förvanskar det. Frid, i betydelsen Tingsfrid eller den ”gridh” och frid som rådde inom ”Vebönd” eller avspärrningarna runt ett hedniskt Vi eller en Kultplats, till exempel, innebär att området var fridlyst, och att inget opassande fick ske därinne – men om man i dagliga livet såg något som var fel eller som gjorde en upprörd, då hade man rätt att i ord protestera emot det, yttra sig och yppa sin åsikt – med andra ord samma sak, som vi menar med Yttrandefrihet. Att ”inte ge frid” betydde alltså, att man kunde tala oemotsagd, och inte bara hålla käft, tiga stilla och acceptera alla oförrätter. Det betydde INTE att man hade rätt att ta till nävarna, eller använda våld- däremot.

Yttrandefriheten gällde också vid Tinget, där även Lagmän, Kungar och Godar kunde ifrågasättas, och så var det över hela Norden.

 

Angående Gridh som begrepp, juridiskt sett, säger alla vedertagna källor som såhär – jag citerar från Zoega’s Dictionary of Old Icelandic, som räknas som det bästa standardverket på sitt område:

gridh, n. (1) domicile, home; (2) pl. truce, peace, pardon, quarter; selk g.: to make truce; segja gridh­ sundr gridhum to dissolve the truce; l Gridh ­fs g. ok lima, safety for life and limbs; beidha (sägja) gridha, to sue for quarter; beidh gridha Baldri fyrir alls konar haitiska, to seek protection for B. against all kinds of harm; gefa e-m g., to give one quarter; ganga til gridha, to accept pardon.

gridha-brek, n. pl. breach of truce; -gjaf, f. granting truce; -lauss, a. without truce, truceless; -mark, n. sign of truce; -mál, n. pl. truce formularies; -rof, n. pl. breach of truce; -setning, f. truce-making; -stadhr, m. sanctuary, asylum.

Inom hemmets fyra väggar, ”Innangårds” eller på det egna tunet – vi skulle säga ”Köksbordet” rådde Hemfrid, av uppenbara skäl, och ordet ”bedja” på Norröna var fråga om en befallning, en direkt order, en utsaga, och visst inte någon kristen ”bön” som jag redan många gånger förklarat. Ett verkligt klassiskt exempel på ”Gridh” skedde när Frigg tog en ed av allt levande att skydda Balder, och med edsbrytare och edssvikare gjorde man dåförtiden kort process…

I vilket Frigg tog en Ed om ”Gridh” av alla levande varelser – men hon glömde misteln… (engelsk illustration från början av 1900-talet)

I dagens nummer av Svenska Dagbladet finns en artikel om just Yttrandefriheten införd, som vimlar av sakfel, därför att författaren till den är kristen, och antingen inte känner till vårt Nordiska arv, eller också helt förnekar det, som de kristna alltid brukar göra. Det är Jacob Rudenstrand, annars Generalsekreterare i den ”Svenska Evangeliska Alliansen” som står bakom artikeln, och jag måste erkänna att jag är lika okunnig om herr Rudenstrands ideologiska bakgrund och hemvist, eller storleken på hans ”allians” i antal svenska medborgare räknat, som han är okunnig om Svensk historia, och dessutom okunnig om just min religion, men för dagen gör det ingenting.

Den ädle Herr Rudenstrands åsikter, däremot, är det inget fel på – liksom de slutsatser han kommer fram till – och kanske är han en av dessa alltmer sällsynta ”Goda Kristna” i vårt land, vars existens jag för min del aldrig förnekat, även om kristendomens största problem är att dess anhängare oftast har väldigt, väldigt svårt att följa den. Men – sannerligen sannerligen säger jag er – en gång skall Jacob Rudenstrand få skåda Glitners sal, där de verkligt rättvisa människorna får bo efter döden, inför Forsete, som näst Oden är den mest rättvise och kloke domaren av alla, för vad sägs om följande drapa:

För att upprätthålla ett öppet och fritt samhälle krävs möjligheten och rätten att få tänka själv och att ge uttryck för avvikande uppfattningar.

Med facit i hand har Sverige på dessa punkter en lång väg kvar att gå.

Friheten att yttra sin åsikt finns – det existerar ingen lag mot att föra fram provocerande åsikter. Men frågan är om inte de återkommande kraven på trygga rum, ideologisk likriktning och deplattformering inom delar av samhället indikerar en demokratisyn på glid.

Honnörsord som ”tolerans” och ”mångkultur” verkar dock betyda lite i hur vi hanterar avvikare.

Det talas i dag ofta om ”den demokratiska värdegrunden” och ”demokratiska värderingar” snarare än om demokratin som form. Åsiktsinnehållet – inte det demokratiska förhållningssättet – spelar en allt viktigare roll.

Herr Rudenstrand ser hur demokrati och yttrandefrihet urholkas under ett Regeringsparti, vars tro på dessa begrepp bara är en läpparnas bekännelse, tomma fraser och fina ord, men ingenting annat.

Och han fortsätter:

. Författare har blivit avbokade och lärare tillrättavisade för att ha samtalat med personer med fel åsikter eller använt fel ord. Akademiker som inte tillämpar politiska påbjudna perspektiv i sin forskning nekas bidrag. — —

Annorlunda uttryckt så liknar krav på likriktning äldre tiders kättarjakt, minus våldsmonopolet. Har man inte rätt trosbekännelse blir man stämplad som heretiker.

Enligt Sverigebilden är vi svenskar dock mer demokratiska, fördomsfria, progressiva och toleranta än de flesta andra länder. Här finns inga tabun. Honnörsord som ”tolerans” och ”mångkultur” verkar dock betyda lite i hur vi hanterar avvikare. Varför är det så?

Frågan är väl värd att ställas, mitt i PK-elitens och den allt smalare och alltmer krympande ”åsiktskorridorens” land. Man påstår sig stå för ”Väädegjund” och ”tolerans” – men så fort någon kritiserar Koranen eller Kristendomen – ja då är det plötsligt slut på toleransen, och uppenbarligen tolererar man inte heller det ovedersägliga faktum, att inte alla människor är ”lika värda” eftersom en del faktiskt har större värde i kraft av sina förmågor, och sitt handlande – vilket redan Aleksandr Solchenitzyn upptäckte – se citatet här ovan. ”Trudnoj byt Bogom” – eller ”Det är svårt att vara Gud” skrev på sin tid en annan rysk författare, och själv säger jag att det är ännu svårare att vara hedning, särskilt i ett land fyllt av människofientliga kristna sekter, New Age-flum, Thunbergeri, Cancel-kultur och andra mindervärdiga kulturella yttringar, som allesammans har till mål att göra slut på yttrandefrihetens kärna.

 

Att hävda att man ”inte får kritisera Islam” är ungefär lika intelligent som att hävda att ”Nehej, du får inte säga något dåligt om AIK !

(Teckning: Kjell Nilsson Mäki för ”Ledarsidorna”)

 

Man har ibland uttryckt verklig yttrandefrihet som rätten att ha fel åsikt, och framföra den på fel sätt vid fel tillfälle, för även det felaktiga enligt majoritetens mening måste faktiskt tillåtas. Jacob Rudenstrand har  fel i sak, när han tror att bara det moderna Sverige skulle ha haft lagstadgad yttrandefrihet, även om han har rätt när han säger att Yttrande- och Religionsfriheten i sin moderna, lagfästa form kanske går 50 år tillbaka i tiden – själv skulle jag vilja hävda att den infördes i praktiken först år 2000, när vi inte längre hade någon Statskyrka, även om vi fortfarande tolererar såpass grova övergrepp som spädbarnsdop, och att samhället ”stämplar” försvarslösa barn med religiös identitet, tolererar slöjtvång för minderåriga,söndagsskolor och annan religiös indoktrinering – det är som om FN: barnkonvention eller för den delen Konventionen om mänskliga rättigheter, som Rudenstrand också refererar till, aldrig fanns.

Människor skall aldrig mer tvingas att tiga, utsättas för våld eller förföljelse för sina åsikters skull, för i detta skall de just få ”Gridh” eller Frid – ett begrepp som redan fanns sedan Hedenhös, och som ännu finns i Modern Asatro. Det vet inte Rudenstrand, men han avslutar sin artikel med dessa minnesvärda ord:

Religionsfrihet handlar om mer än rätten för religiösa att fira gudstjänster; den handlar om varje människas rätt att själv välja sin grundläggande övertygelse om livets mål och mening och att fritt kunna kommunicera detta – utan påtryckningar eller inskränkningar.

Religionsfriheten förutsätter att ingen livsåskådning – vare sig den är religiös eller sekulär – förpassas till den privata sfären.

Detta innebär, att alla manifestationer av tro- även brännande av Biblar och Koraner – faktiskt är tillåtna. Även detta har man rätt att göra offentligt, även om då även kritiken blir offentlig, och somliga naturligtvis kan säga, eller påstå, att Koranbrännandet skulle vara något ”ont”.

Påståenden om att uttalande A eller B kanske inte är ”snällt” eller därför ”onödigt” kan vi därför också lämna därhän, för det hör inte hit. I morgon skall jag gå vidare in på några andra inlägg i den pågående Yttrandefrihetsdebatten, och om hur ”Kränkthetskultur” och Sekterism blev våra makthavares nya litania. Men, det är inte lätt att vara Hedning, som sagt – allraminst en Frihetlig sådan.

Jag har gång på gång under mina trettio år inom Nordisk Hedendom råkat otaliga människor, som förföljts, hånats, uteslutits och ”gjorts ned” av diverse småpåvar, självutnämnda ”Rådsgydjor” och annat patrask, som aldrig haft den ringaste aning om vad föreningsdemokrati, åsiktsfrihet och yttrandefrihet innebär – men det är en annan historia.

Yttrandefrihetens och Demokratins fiender finns lika mycket på den yttersta vänsterkanten som hos NMR och ”Tokhögern” eller i ”Livets Ord” och frikyrkorna…

Ett vet jag emellertid. Man skall hålla sina eder och löften – och vara konsekvent ifråga om yttrandefrihet. Man kan inte ha yttrandefrihet endast till hälften, eller tillåta yttranden, som uppmanar till folkmord, våld och slutet för all yttrandefrihet. Den svenska demokratin, nu som förr – är ingen självmordspakt, och den har rätt att försvara sig emot de individer och grupper, som vill dess undergång…