Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Annonser

Up Helly Aa, Imbolc, Kyndelsmäss, Disablot och Groundhog Day – Detta är en stor helg !

Traditionerna kring Disablotet, och hur man firar sitt Disting med Distinktioner (för det är verkligen inte allom givet att göra detta på rätt sätt) har jag redan tagit upp under en separat rubrik här ovan. Se under avsnittet ”Högtider och Blot” här ovan. Nu är vi redan inne i månaden Februari, och jag har enbart av yrkesmässiga skäl fått avstå från att skriva på den här bloggen ett tag. Under detta vårt 2019 sammanfaller många helger för många religioner och kulturer till en, men alla firar vi alla olika högtider; och så må det för evigt förbli. Jag är ingen vän av synkretism, multikulturalism eller sk ”blandkultur” som jag många gånger förklarat för er, och för mig kommer alltid den rena Asatron, utan inblandning från New Age, sk ”forn” sed och allt annat sådant sitta i högsätet.

På Shetlandsöarna firade man i tisdags eller den 29 Januari Up Helly Aa, den nordiskt inspirerade fest som infaller 24 dagar efter den hedniska Julen, som ju inte har ett dugg med kristendomen att göra, eftersom de kristna började fira Jul först på 300-talet, och då efter en romersk kejsares beslut att flytta den påstådde frälsarens födelsedag till Midvintersolståndet, dagen för Sol Invicta, eller Solens födelsedag.

Up Helly Aa är en förvrängning av rent nordiska ord, alltså ”Opp Hellig Dag” på norska, och även en svensk förstår att vad som firas, är att helgerna är på Upphällningen. Up Helly Aa följer det gamla Nordiska Thorrablotet, eller den fest, som firades vid den första Fullmånen i Thorre månad, den första på året – och som vi svenskar nu ersatt med ”Tjugondag Knut”. De kristna försökte på Shetland att ersätta Midvinterblotet och Thorre med firandet av en fiktiv kristen ”St Antonius” istället, men man lyckades aldrig utplåna öarnas Nordiska identitet, precis som man också försökt att skada och förstöra vår inhemska kultur här uppe hos oss, men utan att lyckas.

Hedendom och Jarladöme, när det är som bäst. Detta är ett VÄRDIGT FIRANDE och såhär skall det se ut…

 

Sedan 1870-talet firar man festen helt och hållet i Asatrons och de Nordiska traditionernas tecken, och Up Helly Aa har för många Shetlandsbor blivit ett sätt att demonstrera sitt sant Nordiska Arv, och det faktum att öbornas kultur ytterst kommer från nordbor och Vikingar.  Man väljer sig en Jarl, och går i fackeltåg genom staden Lerwicks gator, där en vikingatida begravningsritual med ett långskepp i full skala anordnas. Så tar man farväl av Midvintern, tänkt som en Nordisk kung, eller varför inte en gud ? Man har påstått att Up Helly Aa går tillbaka på en äldre ljusfest, ”tar barreling” då man satte upp brinnande tunnor av tjära, och att det skulle ha varit ”unga män som kom tillbaka från Napoleonkrigen” som skulle ha hittat på detta, enligt vad man kan lära sig på Up Helly Aa kommitéens egen hemsida. Men allt detta är bara kristna svepskäl, lögner och undanflykter. Över hela Norden har man firat vinterfester med eldar och bloss – se bara på vår egen ”Staffansritt” och att Solens födelse vid Midvinter också firats på samma sätt, är inte alls så konstigt. Överallt dominerar förfäderna, de kulturella sambanden och Hedendomen, som nuförtiden kommit tillbaka och förenar folk med folk. Också vi Svenskar och Nordbor kan alla känna oss delaktiga i Up Helly Aa, och eftersom festen redan spridit sig till bland annat England, USA, Kanada och det Skotska fastlandet, kanske vi till slut även kan fira den här hemma, liksom alla Färingar, Islänningar, Danskar och Norrmän…

Här en film från Shetlands turistråd. Vi behöver alla känna oss delaktiga av något större, säger man på filmen, och vad är bättre att fira, än sin historia, sina förfäder och rötter ? På så sätt byggs lokal gemenskap, medborgarskap, samhällsanda och ett bättre Shetland…

 

På Irland och i en del keltiska områden firade man i Fredags, 1 Februari Imbolc, som är en viktig dag också i den Wiccanska festkalendern, och därmed för all Världens wiccaner och nyhäxor. Imbolc firades ursprunglien till minne av den keltiska eldgudinnan Brigid, en gudinna för hem och härd, men också för strid, likt Freja. Festen inföll mitt emellan Midvinter och Vårdagjämning, och man har ovillkorliga och oomkullrunkeliga bevis för att den firats sedan äldsta tid, ja ända sedan stenåldern, eftersom man hittat många mer än 5300 år gamla megalitiska monument, inklusive det vid Tara, den Irländska hedendomens absoluta centrum, dit också Vikingarna kom för att blota. Gånggrifter och megaliter har inriktats så, att de är placerade för att ta emot den uppgående solen just denna helg, och om Up Helly Aa är en solfest, då Baldersbålet antänds i symbolisk form, så ser vi samma sak även här. Som vanligt försökte de kristna med kulturell appropriering, eller att ta över, vad som aldrig var deras. Man hittade på ännu ett fejkat katolskt helgon, en ”St Bridget” som inte var annat än Brigid i ny förpackning, för att i nödtorftigaste form skyla över och dölja den keltiska hedendomen, och det faktum att nästan hela befolkningen i hjärta och Hug ändå var hedningar.

Den moderna Wiccanska festkalendern kommer från det gamla Nordiska årshjulet… Eller överensstämmer nästan med det… Ingen tillfällighet…

Vid Imbolc – vars namn aldrig lyckats härledas korrekt ur något fornkeltiskt ord, men däremot går utmärkt väl att förklara med ett Fornengelskt ”Ewe molk” eller med andra ord den dag, då fårtackorna börjar ge mjölk – det är också den förklaring folk i Skottland, Wales och Irland gett, och som kristna akademiker därför ratar – ägnar man sig också åt väderspådomar. Jag har tagit upp den nordiska Björnvändar-dagen tidigare i denna blogg i år, eller hur man tänkte sig, att björnen på Midvinter-dagen vände sig i idet, för att lugnt sova vidare på andra sidan. Vid Imbolc tänkte man sig på Irland att ormar och grävlingar skulle komma ur sina hålor för att se hur långt vintern var gången, eftersom det inte fanns några björnar alls på den gröna ön… Kopplingen till ormarna är också intressant, ormar i Irländsk folktro står ofta just för Hedendom, bland annat det kända talesättet om St patrick syftar ju på detta, och även Cailleach” eller ”Kärringen” under jorden, som är Hel, irernas stora modergudinna, tänktes börja vakna och sträcka på sig vid denna helg..

Sheela na Gig” eller kelternas ”Cailleach” från vad som skulle vara en kristen kyrka i Herefordshire, England…

Man offrar också sk ”St brigids crosses” som inte alls är kors, men stiliserade solhjul av halm, och tänder eldar denna helg, precis som vid Up Helly Aa eller de Nordiska Midvinterbloten, som de förment ”keltiska” firandena mycket väl kan ha inspirerats av, även om Hedendomen till sin natur är Världsomfattande och allmänmänsklig, därför att den utgår från själva naturen, vilket kristendomen däremot inte gör…

De kristna firar istället denna helg ”Kyndelsmäss” eller Candlemass, som skall utgå från den sk ”heliga jungfruns uteblivna månads-rening” samt jesu omskärelse i templet. För egen del tycker jag detta med mensblod, och köns-stympning av små pojkar inte är något att fira, precis – men de kristna och Monoteisterna är ju som de är…. Alla de här konstiga och förvridna ritualerna kring Marias förmodade orenhet, bindor (i sentida svensk folktro sa man att jungfru Maria skulle kastat sin tvål i vattnet, denna dag – stark kyla kan faktiskt fälla ut kalk, och ge ett mjukare tvättvatten i en del sjöar) och de kristnas eviga människo-offer, blodsmystik, rituella vampyrism (de påstår ju sig dricka människoblod, vilket vi hedningar starkt tar avstånd ifrån) och kannibalism ( sk ”helig nattvard”) som de håller på med – nej – allt sådant är bara för äckligt och frånstötande, om ni frågar mig..

Det Hedniska årshjulet – Varje sann ASATROENDE skall kunna detta UTANTILL…

Disablotet, och helgandet av Diserna – samt Fylgiorna – Fylgior finns för enskilda personer, men Diser för en hel ätt eller till och med en nation, och därefter finns Asynjorna – Freja själv är ju Vanadis, eller Vanernas dis – jag hoppas ni har skillnaden mellan Diser och Fylgior helt klar för er… har jag redan varit inne på, flera gånger. Jag har förklarat för er hur Distinget eller den åtföljande Marknaden följer först efter Blot och Ting, samt mångahanda andra saker, som ni noga borde hålla reda på, om ni nu alls skall kalla er Hedningar… Jag har berättat för er om Torgerd Hörgabrud och Irpa, Håkon Jarls skyddsdiser, och hur alla dessa kvinnliga väsen tycks gränsa till varandra och också flyter ihop för en del, trots att de ändå är åtskilda genom sin funktion, och hur de ser ut, när de väl visar sig – liksom Valkyriorna

Den som dyrkar Freja behöver aldrig rädas dem, men har som Oden själv i Runatal Hávamáls artonde strof dem till systrar och förtrogna, och blir därigenom mångdubbelt starkare, än andra män alls kan vara, för i krig och kärlek är allt tillåtet, inget glömt men mycket förlåtet..

”Den som skådat och insett, skall bliva vis !”

Johannes Messenius – och 1600-talets lärde – gjorde om Disasagan från en berättelse om blot till en saga om en fiktiv Drottning Disa, som skildras i en nu svårt skadad serie målningar på Venngarns slott; och som inte längre är vad den en gång var, eftersom Regeringen Löfvén lät förvandla hela slottet till flyktingförläggning, med omfattande skador som följd. Han förväxlar Disa med Kraka ur Sigurdsagan, och låter henne vara varken naken eller klädd, varken mätt eller hungrig, varken gående eller åkande, varken ensam eller i sällskap, vilket är ett av Valkyriornas attribut. Disa löser gåtan så att hon är klädd i ett nät, biter i en lök, färdas med ena foten i en vagn och den andra på en get, och följs av en hundracka.

Berömd är också den scen, där Disa tar emot representanter för de Norrländska landskapen och ger dem alla namn, eftersom hon genom att skicka bosättare norrut räddat Svea rike från Hungersnöd och utvidgat dess gränser, vilket borde vara varje Regerings första plikt. Först kommer en lycklig skara, som säger att de är rika och har många gäster – och Disa svarar, att deras land då ska heta Gästrikland. Så kommer där några, som säger att de då och då har råd att hälsa på varann för gästabud, och därför heter det Hälsingland. Sedan kommer några, som har jämnt upp att de alls klarar sig, och därför heter det Jämtland. Åter några andra säger, att för dem går det medelbra, och så får deras land heta Medelpad. Slutligen kommer en trasig och illa klädd skara, som ångrar, att de alls reste norrut, och så får deras land heta Ångermanland. De som bor norr därom, befinner sig på absoluta botten, och därför heter deras landskap än idag Västerbotten och Norrbotten, och därutöver finns bara lapparna i Lappland

Så gick en gång Disas visa, som den sjöngs på den marknad i Uppsala, som firas än i år.

I anslutning till detta, kanske det kan vara värt att erinra sig Groundhog Day i USA, som utvecklat sig till att bli ännu en hednisk festdag.

Groundhog day hette egentligen Grundsautag från början, och var ett verk av tyska och germanska immigranter, som tog med sig traditionen om grävlingen (i brist på nordiska björnar !) som väderspåman. Så kom det sig, att en från början helt och hållet hednisk rit, slog rot i det kristna USA och kom att förvaltas av stora grupper av andra invandrare från Europa. Ursprungligen fanns talesättet att om Murmeldjuret kunde se sin egen skugga skall vintern vara i ytterligare sex veckor, men om inte, skall den snabbt förgå i tö bara i bygder, som befolkats av tyska kolonisatörer, men numera har etnologer också myckeet riktigt jämfört med Imbolc, Brigid och de Nordiska traditionerna.

”Till att förkunna vinterns slut och vårens seger, han murmeln åt oss gav”

I den lilla staden Punxsutawney, Pennysylvania, började en lokal journalist skriva om Groundhog Day år 1886, och sedan dess har arrangemangen där bara vuxit. År 1899 grundades ett lokalt Groundhog-sällskap, som varje år vallfärdar till en stor, närmast dolmen-liknande hög, där Murmeldjuret Punxsutawney Phil bor (han antas vara odödlig och evig) och på rituellt vis måste lockas ur sin håla, för att under ytterst högtidliga former placeras, stående på en sten, som befinner sig på högens topp, ungefär som det berömda gravklotet på Inglinge Hög. Fram till 1993 besöktes denna begivenhet årligen av cirka 2000 personer, men nu skall den ha svällt ut till mer än 10 000, ja 40 000 människor år 2006 – alla i hednisk yra.

I år har det av sagda Murmeldjur förkunnats, att våren i USA skall komma tidigt, trots de köldrekord som uppmätts dag, enligt vad våra kvällstidningar erfar.

Groundhog-sällskapet leds av sin ordförande, som är den enda levande person som förstår ”Groundhogese” eller Murmeldjuret Phils hemliga språk, med vilket han meddelar sig till de upplysta.”Zu murmeln” betyder ju att mumla på tyska, och det är just vad sagda murmeldjur gör. Även fanbärare, vice ordförande och andra höga dignitärer lär finnas, alla iklädda hög hatt, rock samt frack, dagen till ära. Alldeles såsom i Samfundet Särimners innersta cirkel, får man förmoda.

HEDENDOMEN SEGRAR ALLTID till sist – Så var glad och var go – som björn i vinterbo !