Wahlfreya – Federkleid…

”Frisk, starklemmad och grov – en jungfru, fostrad i skogen”

  • Ur ”Tyskan” av Esaias Tégner, sedermera Biskop i Växjö

Ihr neues Titelbild ist einfach Fabelhaft
Ich muss sie wiedersehen, ich weiss sie hat’s geschafft

  • Ur Låten ”Das Model” med Kraftwerk, 1978

Man påstår – felaktigt – naturligtvis – att jag skulle – citat – ”ha ägnat mig åt nakenfoto”. Detta är fel i sak. Jag har aldrig fotograferat någon människa helt naken, och jag skulle troligtvis inte göra det heller. Jag har fotograferat lätt klädda människor, kvinnor då mest – av rent estetiska skäl. Det är nämligen så, att jag av födsel och ohejdad vana är helt och hållet Heterosexuell, förstår ni – men skälet till mina fotografiska böjelser är numera inte pornografiska, om de nu någonsin varit det – utan faktisk konstnärliga.

Jotackjag vet att skärande och högljudda skrik av idel rent och svartast möjliga hat, vild förtrytelse, avundsjuka och sorg nu kommer att eka genom luften, främst vad det gäller bögarna och halvkönisarna bland er, men jo – så är det faktiskt.

Jag har bara heterosexuella böjelser eller kinks, även om jag mycket väl vet att det inte alls är populärt eller ”comme il faut” nuförtiden, eftersom kladdigast möjliga anal-fjolleri är högsta mode för dagen, och att envar som opponerar sig det minsta däremot, icke under några som helst förhållanden kan räknas såsom estet, eller det minsta konstnärligt bildad.

Verkligt fin kultur skall liksom påtagligt dofta av lika delar vaselin och bajshål just i år, och om kommunala och statliga myndigheter icke genast vräker ut miljonbelopp på sådant, är de helt enkelt icke PK eller goda nog..

Mais revenons à ces cheres moutons, ack mina läsare !

Jag har aldrig fotograferat någon naken, som sagt. Möjligen klädd i genomskinliga plagg, kedjor, rep eller vad som helst i den vägen, men någons kön eller rättare sagt könsorgan skulle jag inte kunna avbilda, och ingen såkallad ”fine art” heller – ifall ni nu vet vad som menas med det, rent foto-tekniskt. Anledningen är förstås, att det inte svarar emot mina estetiska preferenser. De flesta människor på vår planet är faktiskt jädrigt fula, helt enkelt, och eftersom jag sedan 7 års ålder förklarats totalt, ja manifest estetiskt och artistiskt obegåvad redan i det kristna lågstadiet – där betedde man sig djävligt, ja ovanligt lågt redan då – så har jag beslutat mig för att göra vad jag aldrig gör någonsin annars, nämligen det omöjliga – och det på pin kiv – men nakenhet på foto – nej tack.

En som däremot ofta, ja påfallande träget alltid ägnat sig åt just nakenfoto, publicerat massor av det – enbart vad gäller kvinnliga varelser, sedda som gudinnor eller representanter just för könet, är min Asatrogne granne i den Hedniska Bloggosfären, Henrik Andersson på bloggen Ideell Kulturkamp, med flera bloggar. Jag länkar genast till ett av hans små alster här, så får ni väl se om det är något sådant ni genast inte tål, eller börjar skrika och gorma av, skenheliga nymoralister som ni ju de facto är.

Hela kristendomen är en enda stor, sjuk dödskult – tänk att dyrka sådan skit !

Särskilt nu till Midsommar ligger ju er skändliga, kristna nymoralism i öppen dag, ja den stinker som en öppen grav, eftersom det är idag det ska vara ”Johannes Döparens Dag” enligt kalendern, då de kristna ska fira hans självvalda martyrskap och avhuggna huvud.

Varför inte dyrka FREJA eller hennes jordiska representanter i Midgårds gröna, sköna dalar nu till MIDSOMMAR istället ??

Självfallet möter jag henne vid Grünewalds S-bahn station på Västsidan av Berlin och inte på Östsidan, eftersom det är i Väst hon hör hemma. S-bahn stationen ifråga är för övrigt historisk, och har en tegeltunnel, som av rent historiska skäl är mycket intressant att observera och fotografera, men av hänsyn till lokalbefolkningen gör vi naturligtvis inte så, Anna Blume och jag. Grünewald ligger dessutom i uppenbar närhet av den pittoreska och bildsköna patricier-förorten Wannsee, där Wannsee-konferensen hölls, om någon nu skulle vilja veta.

Anna Blume heter i själva verket inte alls Anna, Die Blume Anna, eftersom det för det första är en väldigt känd dikt av Dadaisten Kurt Schwitters från Hannover – ”Kuh-Witter” som han kallade sig, vilket ordagrant betyder ”Koväder” men sommarsolen lyser alltså från Berlins himmel, över en stad där förgången tid och nutid alltid har flutit samman, där allting är vatten i Teufelsee, Spree och dess biflöden, och där allt betyder ingenting och ingenting betyder allt, men ”Anna Blume” är också ett Café i de restaurerade delarna av staden – och vad Anna egentligen heter, ska ni förmodligen ta och skita i, eftersom ni antagligen aldrig får veta det ändå – inte av mig i alla fall.

Hon är Juridikstudent, och en äkta Preussisk kvinna – inte alls ”Eine Münchnerinn” eftersom den senare sorten har rykte om sig att vara betydligt mera hejsan, om man säger så – eller den levnadsglada typen. Vi går i takt genom den planterade Grünewald och tillsammans – vi faller båda in i marschrytmen, det faller sig helt enkelt naturligast och enklast så.

Några problem med fysisk nakenhet har hon inte heller – lika lite som jag. I Tyskland är FKK stränder – eller Freikörperkultur en del av den tyska folksjälen, och människor är inte så inkrökta i påstådd feminism, eller rättare sagt kristet förtryck som i Sverige, för den sorts feminism som vi har här, ger jag – och hon – inte mycket för i alla händelser, med alla sina Galna Gretor, #BooHooHoo och #Metoo…

Den enda gång jag måste ingripa för att stoppa henne, rent fysiskt, eller lyfta och ta tag i henne, är när hon är nära att halka i höga klackskor på en timmerstapel, som hon nödvändigtvis måste klättra upp på, för det självvalda fotograferandets slag. Annars är hon inte precis blyg av sig, och har till skillnad från de flesta svenskor inga hämningar. Alls. Anledningen till att ingripa är att hon kan ramla och slå sig, och det vill jag inte, eftersom jag inte har lust att bära på henne ifall hon bryter ett ben eller stukar foten, vilket mycket väl kan hända – och det vill jag inte. Hon får inte skadas – jag tycker inte om att se unga kvinnor som blir skadade, inte under några omständigheter, även om jag i ett fall som detta eller en individ som denna inte har stor orsak att bry mig.

Hon går något snabbare än jag, och alltid med högsta tänkbara hastighet, som om hon verkligen var på väg någonstans, och hela hennes liv berodde på det. Det är ett av ungdomens kännetecken, men vid fyllda 28 år, är hon faktiskt inte så ung – hon är spensligt byggd, närmast mager och inte grov – som den Valkyrielika kvinna man får tänka sig i Tegnérs dikt – sådana kvinnor har jag också mött, känt och har ännu som vänner.

Federkleid” däremot – ty så kunde jag också benämna henne, är verkligen speciell, för hon har så att säga lånat Frejas Falkhamn. Hon nästan flyger fram vid min sida, och hon behöver inte hoppa eller springa – hennes rörelsemönster är fortfarande den marscherande infanteristens. Vi kommer fram till en anordnad glänta i den knastertorra tallskogen – för där finns naturligtvis inga naturliga gläntor. Hela Grünewald är idag en planterad, noga reglerad tallskog, här och där med artificiella kullar som Teufelsberg, som skapades av ruinmassor från 1945 års Berlin. Norr därom finns fortfarande och alltjämnt Speers Olympia-Stadium, och vad ”Federkleid” skulle hennes kropp faktiskt vara designad av Arno Breker – för hela hennes uttryck påminner i alla fall mig om något svagt, men omisskännligt Brekerskt.

”Im Grünewald Im grünewald ist Holzauktion – Der ganze Klafter Süßholz kost’ ‘nen Taler”

Vi passerar sandtaget, där den hedna Supergruppen ”Fauns” original-version av ”Federkleid” spelades in, och naturligtvis är hon medveten om detta. Där har hänt andra saker också – på exakt samma plats, där vid den konstgjorda sjön i Sandtaget – riktiga djävla svin som stulit turisters laptops, till exempel – se klipp från BBC här.

SAERIMNER MIT UNS UND UNTER UNS ! Ja Genau !

Tyska nudister har förfasat sig över de vilda svinen, förstås – men ingenting har hjälpt. Man kan helt enkelt inte kontrollera dem mer, för de är som vilda djur; och det är i viss mån Federkleid och jag också. Jag berättar för henne om situationen i mitt hemland, där och då, sommaren 2020.

Hur den polske, i Sverige bosatte journalisten Maciej Zaremba avslöjat diverse sjukvårdsbyråkrater i Stockholms Läns Landsting, till exempel, och hur dessa i tre månaders tid och mer – i sju regioner av Sverige – drivit ett Eutanasi-program för svenska fattigpensionärer, till exempel – genom att neka dem syrgas under Covid-pandemin, eftersom Regeringen Löfvén vill ha det så, och gett sitt medgivande därtill. Fattigpensionärerna är ju att anse såsom ”Friedhofsgemüsen” för våra svenska politiker, vars enda mål är att öka immigrationen, eftersom de i sin enfald tror, att tredje världens analfabeter är livskraftiga skattesubjekt, och lämpliga undersåtar för överheten i Sverige.

Hon svarar mig, att ”Seit Neuntzenhundertfünf und Vierzig, macht mann im Deutschland überhaupt nicht mehr so!” och att eftersom man i varje tysk delstat har författningsdomstolar, skulle Regeringen Löfvén, med alla dess ansvariga ledamöter eller underhuggare, förmodligen placeras i Stammheim, och ”verantwortlichkeit” skulle utkrävas.

Jag svarar, att man i ”Landet Löfvén” redan tillsatt en utredning, som förklarar att alla ansvariga var helt oskyldiga, att ingen kan dömas för ungefär 3 – 8000 människors ytterst plågsamma långsamma kvävningsdöd, och att allt allt allt förmodligen bara berodde på de otäcka Sverigedemokraternas ränker, för så tror man ju i Sverige.

Hon svarar att hon hellre vill tala om något annat, än svensk politik, som inte intresserar henne särskilt. Jag svarar i min tur, att jag förstår henne. Den intresserar inte heller mig särskilt, men tyvärr måste jag hela decennier igenom leva mitt i hela skiten, och stå ut med vad våra stora ledare skapat för lort eller med andra ord Quatsch, och det är faktiskt mycket bättre unter Frau Merkel, zum Beispiel.

Tyska är ett lurigt språk, och jag märker vem ”Federkleid” är eller rättare sagt vad hon är för något, eller någon. En märklig energi och skaparglöd stålar ut från henne – jag vet vad det där är eller ser ut som, för jag har sett det många gånger förut. Indierna, alltså de som är Hinduer, kallar det för Shakti, och de vet vad de talar om.

Vissa tyska ord och uttryck är svåra för mig att bemästra, eftersom modern, nutida tyska i hög grad styrs av media, eller olika befolkningsskikts speciella kultur och uttryckssätt. Den kan förändras i princip från månad till månad, och helt nya ord, uttryck och vändningar kan lanseras med extrem snabbhet, men det kan det i och för sig på vårt språk också. Nu är ”Federkleid” en bildad varelse, som sagt – eller en Preussisk tyska, från de övre samhällsskikten. Hon talar och tänker också som en sådan, eller ungefär efter den mall, som vi kan föreställa oss att en tyska av den sorten skulle kunna använda.

Vissa saker sårar henne, och skär henne som en kniv i hjärtat.

Min avskedsfras, till exempel ”jetzt Verabschieden wir uns” låter fasligt oskyldig för en svensk- eller någon som inte tänker sig för, men på tyska betyder det något helt annorlunda än ”nu tar vi avsked av varann” – som vi måste – som alla människor måste – då vi återvänder till S-bahn, anhalt Grünewald. Hon är väldigt, väldigt förolämpad, verkligen sur av det där sista jag sagt, men skiner upp, vänder sig inte om – inser och tänker, ty hon är av Freja och helt och hållet Wahlfreja – av eget val, födsel, läggning och kön.

Som det de facto, ipso facto är – rent juridiskt. Och skall vara.