Femmes du Wyrd Vs. Barbes du Nord ?

Nordisk Hedendom och Asatro finns nu i allt fler och fler länder. Det är inte bara det anglosaxiska språkområdet, Tyskland, Benelux, Polen och Östeuropa det handlar om, eller Spanien och flera andra spansktalande länder (tänk på Wisigoterna !) utan också Frankrike och det franska språkområdet. I och med det finns vi snart representerade i alla Världens länder, på varje halvklot, varje kontinent och varje land.

Alla länder och kulturer har egentligen SIN hedendom, och det finns inget skäl till att alla skall apa efter vår. Men många människor – fler än man tror – har ett nordiskt ursprung, genetiskt sett och förfäder och förmödrar som de vill bejaka. Så även i Frankrike. Normandiekusten, Bretange och till och med Rhones och Seines floddalar – alla intogs de ju som Paris av Vikingarna…

Femmes du Wyrd, anyone ?

Häromdagen såg jag en franskspråkig sajt, som försöker lära ut grunderna inom Asatro; och som olikt min egen begränsar sig till det rent pedagogiska och skolboksmässiga. Sajter av det här slaget finns det många – jag har sett dem komma och gå under årens lopp, och tids nog visar det sig vilka ibland dem som blir bra och bestående.

Jag ser inga sakfel hos denna sajt i skrivande stund, förutom omnämnandet av de ”Nio Dygderna” – något som aldrig ingått i Asatron, och bygger på rena vantolkningar av Hávamál, som två såkallade ”Odinister” i England, en viss Mr John Yeowell och Mr John Gibbs-Baily kokade ihop under början av 1970-talet. De här herrarna trodde att de kunde förse Hedendomen med en uppsättning regler, motsvarande Tio Guds Bud i Kristendomen, men varken Hávamál, Eddan eller Asatron fungerar så.

Den som verkligen har läst, begrundat och förstått, har insett att Oden är budord fjärran, och i Hávamál betonas gång på gång att vad som står där är goda råd och intet annat, råd som det visserligen kan gå väl om man följer, men någon motsvarighet till budord är de inte. Allt det dumma amerikanska sliddersladdret om heder och ära – mest påstått av de som själva ingen heder och ära har – står mig faktiskt upp i halsen, och det beror på att goda gärningar är sin egen belöning, men att vi Asatroende aldrig resonerar om ”dygd” i övrigt. Ingen är utan vank och brist, men ingen likväl så usel, att han till intet duger” lyder en översättning av de tre sista raderna i Hávamáls 133:e strof, och den som har öron till att höra, han lyssne !

C’est une Barbe du Nord – Mais Oui, c’est ca !