Dags att åka till Finspångs TROLLKÄRRINGS-SKOG och minnas ”Svenska” Kyrkans Illdåd…. ?

Visste du att ”Svenska” Kyrkan torterat, avrättat och bränt 11 personer i Finspång på bål ? – Jo, det är faktiskt sant – och allt det kan man snart få återuppleva genom Östergötlands Turistbyrå och Finspångs kommun, som snart anordnar en rundvandring i den lokala Trollkärrings-skogen, belägen nära Finspång – som idag kanske är mer känt för att utgöra den ort, där Nordiska Asa Samfundet grundades, och där flera av dess ledande medlemmar liksom av en slump råkar bo…

Häxanklagelserna i Finspång stöttades, drevs och sanktionerades i mer än hundra år av ”Svenska” Kyrkan. I vissa fall avrättade man mormödrar och mödrar ur samma släkt, medan döttrarna ”fingo stå vid moderns bål”…

Historien om avrättningarna i Finspång har också förhållandevis noga dokumenterats av kommunen, som inte döljer det som ”Svenska” Kyrkan gjorde emot sitt eget folk även på otaliga andra ställen i landet.Märkligt nog har ”Svenska” Kyrkan – som ju inte är ett enda förbaskat dugg ”svenskare” än andra samfund, och som inte stöds av mer än högst 58 % av befolkningen, bett människorna i Finspång och resten av landet om ursäkt – trots att hundratals ättlingar i direkt nedstigande led efter de orätt fängslade, torterade och avrättade nog fortfarande finns i kommunen. I andra länder – exempelvis Tyskland, Storbritannien och USA har de ansvariga kyrkorna bett människorna om ursäkt – och även lovat att förföljelserna aldrig ska upprepas, eftersom ursäkten i sig ju kommer flera hundratals år försent, och dessutom är helt gratis för de ansvariga mördar-kyrkorna.

I Tyskland och andra länder finns också organisationer som menar att blott och bart ursäkter är verkningslösa, och att man på allvar måste se en rejäl attitydförändring hos de kristna. En sådan organisation leds till exempel av den tyske människorättsadvokaten och politikern Hartmut Hegeler som jag berättat om även tidigare. Han har också konstaterat att det enbart är de Lutheransk-Evangeliska Statskyrkorna i Sverige respektive Norge som hårdnackat vägrar be sina egna medborgare om ursäkt för sina fruktansvärda brott alla andra kyrkor världen över har tagit officiellt avstånd emot häxprocesserna, men från ”Svenska” Kyrkan hörs märkligt nog inte ett enda knyst. Är inte det ganska underligt, eller vad tycker ni – goda medborgare ?

Något som utmärker just häxprocesserna i Finspång framför andra, är att man använde tortyr (trots att det var förbjudet enligt svensk lag !) liksom ”vattenprovet” genom att kasta minst sju misstänkta häxor i en tjärn, som ännu finns kvar, och dessutom bränna de dömda på bål utan föregående hängning eller halshuggning med yxa, som faktiskt var det vanliga tillvägagångssättet.

I den här tjärnen kastades åtta kvinnor med vänster hand bunden till höger fot, och höger hand bunden till vänster fot – på ”Svenska” Kyrkans direkta order. Om de flöt, ansågs de vara häxor, men om de sjönk, så var de oskyldiga..och drunknade.. Samtliga flöt faktiskt…

”Svenska” Kyrkan och dess präster var hela tiden pådrivande i vad som skedde, och har otvivelaktigt det största ansvaret för brotten, även om ”världsliga” myndigheter eller med andra ord Svenska Staten också var delaktig i folkmordet på sina egna medborgare. Man har beräknat att minst 400 människor avrättades i svenska häxprocesser, oräknat alla de som ”bara” fick livslånga men till följd av hårt fängelse eller tortyr, eller också avled innan någon dom egentligen avkunnats, förutom allt det psykiska lidande, som kristendomen orsakat hela den svenska befolkningen i tiotals, ja tjogtals generationer.

Lantmätaren Johan Brandberg kunde år 1761 rita en karta, som visar var sju dömda kastades levande ned i elden från en skarp bergsbrant…

1608 övertalade ”Svenska” Kyrkan kung Karl XI att införa dödsstraff för alla typer av lövjande, signeri och trolldom. Drivande bakom detta var bland annat ärkebiskopen Abraham Angermannus, som redan på 1590-talet såg till att mer än 100 svenska män och kvinnor blev avrättade i Götaland. Också Hovkaplanen Claudis Prytz – som förde en mycket aktiv roll vid mördandet i Finspång och Östergötland hade en aktiv del i detta. Redan 1613 såg han till att en kvinna blev levande bränd på bål i Söderköping, men då var det nära att han själv råkat bli bränd. Vid bikten grep den påstådda Östgötska häxan tag i Prytz prästkappa och hade sånär lyckats dra in honom i det brinnande bålet om mästermannen eller bödeln inte lyckats rycka undan honom.

Både gamla lantmäterikartor och moderna urkunder visar var avrättningarna skedde, och var ”Svenska” Kyrkan slaktade, brände, mördade och torterade oskyldiga människor…

Efter detta var Prytz på intet sätt avskräckt, utan var fast besluten att ta i tu också med Finspångsborna. Trolldomsprocesserna i Finspång startade våren 1617 mot åtta kvinnor. I en särskild rättegång skulle de anklagade kvinnorna rannsakas och totalt hölls fyra tingsförhandlingar innan man var klar sommaren 1617. Trots att tortyr var förbjuden i lag, och att Tortyr aldrig ingått i den Germanska eller Nordiska rätten utom vid Kungamord eller Högförräderi, tillämpade man flitigt tortyr i Finspångs alla häxprocesser. Redan Olaus Petri påpekade på 1530-talet att tortyr eller pinliga förhör var av intet värde i alla fall, eftersom de misstänkta på goda grunder kunde antas ljuga och komma med falsk information bara för att slippa undan plågorna, och bekännelser under påtryckningar av olika slag var dessutom förbjudet.

Men det tog ”Svenska” Kyrkan inte hänsyn till alls.

De anklagade kvinnorna satt fängslade olika lång tid. Elin Näs hade suttit 9,5 veckor, Kirstin i Tråbrunna sju veckor liksom Ingrid i Gållbo och Margareta i Eketorp. I sex veckor hade Kirstin i Näs och Ingrid Göran Orres suttit och i tre veckor Ingrid i Rippestorp. Hur länge den åttonde kvinnan – Lusse i Mullsäter – hade varit fängslad är oklart, men hon avled i alla fall av de skador hon fick medan hon blev torterad, och man skulle ”them (kvinnorna) pina til enn sann bekennelse”.

I Räkenskaperna från tinget i Finspång kan man också läsa, att lokala smeder i trakten fick tillverka fyra stora bränntänger, tre ”fångkistor i järn” samt en sträckbänk – alltsammans bara för att man skulle kunna rannsaka och tortera de lokala trollkonorna !

Sista gången någon beskyllts för att tillverka Tortyrredskap i Sverige, förresten, var 2015 då polisen i Västerås skall ha spelat CD-skivor med dansbandsmusik för intagna…

Jämfört med Sven-Ingvars, så var det nog mycket värre på 1600-talet…

En lokal präst frågade var han skulle göra av Lusse i Mullsäters lik, men fick förstås svaret av det allsmäktiga Domkapitlet i Linköping att hennes döda kropp kunde kastas utanför kyrkogården, i den mån hon nu skulle ha någon begravning alls. Samma Domkapitel finns kvar än idag, och styr och ställer ännu med begravningar och döda i traktennumera tar man de dödas guldtänder och tjänar pengar på, fast de inte ens varit medlemmar i ”Svenska” Kyrkan.

Lusse i Mullsäter hävdade in i det sista att hon var oskyldig, och än idag sägs det att en kvinnas röst kan höras i samma ”Trollkärringsskog” där hon ropar, ihållande och oavlåtligt ”Jag är oskyldig”. Men – detta besvärade förstås inte de kristna mördarna. Enligt lantmäterirapporten från 1700-talet – som inte alls bygger på en lokal legend, utan mycket väl kan vara sanning – bands de sju man hann döma vid en lång stång bakom deras ryggar, och sen sköt man dem gemensamt ut för ett brant stup, som sedan dess kallats Trollkärringsberget, vid vars fot en stor eld gjorts upp.

Men enligt tingsprotokollen gick det inte till så. Enligt bevarade protokoll band man istället ihop häxorna tre och tre, ”de tjudrades på berget i ringar, och antändes”

Såhär behandlade ”Svenska” Kyrkan minst nio kvinnor och en man från Finspång. De hängdes upp i armarna, och sedan stack man dem med nålar för att hitta ”häxmärken” eller ställen utan smärtkänsel. Att en i armarna upphängd person till slut förlorar känseln, säger sig självt…

1620 var det dags igen. Då skulle man avrätta en redan 1617 förhörd person, Lusse i Svarttorp (inte att förväxla med sin namne) som frikänts, trots att hon erkänt att hon mött Satan vid en korsväg vid Yversta gärde i Hallsbergs socken i Närke. Vid tre torsdagar hade hon haft samlag med honom men mer ville Lusse inte erkänna. Att hon kom till Blåkulla var mer en tillfällighet. När hon en gång satt och mjölkade kom en vindpust och ”förde migh till blåkulla. Och ther såto några qvinnfolk til bordz men iagh kände them intz iag färdas så hastigt dädan” berättade Lusse enligt protokollet.

I ett tidigare förhör med prästen Erik i Hällstad hade Lusse dessutom erkänt att hon under tolv Olovsmässor (alltså 24 Augusti varje år – måste ha varit rätt tråkigt med ett såpass förutsägbart sexliv, särskilt för den lede själv !) haft samlag med Satan. Vid tingsförhandlingarna försökte hon neka till detta men tvingades vid förhör erkänna även detta.

Dessutom avrättade man också Lusse i Svarttorps man för ”dubbelt hor” då han haft sex med en gift kvinna i Stubbetorp, som ligger alldeles i närheten. Men än var det inte slut. Så sent som 1699 avrättades en man i Finspång – Erik Eriksson i Bocketorp, Hällestad för att han påstods haft samröre med den onde. Han miste livet genom halshuggning. Så här noterades det i Hällestads dödbok ”Den Aprilis halshögs och grofs neder i galgebacken Erick Eriksson i Båcketorp, som munteligen hade gort förbund med Satan, at han efter nestkomande Olai dag skulle aldeles vara i hans tienst och under hans wåld.

Vi kan bara undra om det än i denna dag finns dylika hedningar kvar i Finspångs skogar – eller vad tror ni ?  NAS grundare har icke uttalat sig i saken…

Här kan du själv se en film om ”Svenska” Kyrkans sätt att behandla vanliga medborgare… genom flera sekel återkom och upprepades detta…

Nuförtiden kan vi kanske skratta åt häxprocesserna – eller kan vi det ? Vi tror inte längre på att några kvinnor långt ute på Östergötlands landsbygd skulle ha ”bolat med Satan” eller ”fört barn till Blåkulla” som det heter. Sådant tillhör ju det förgångna, och även de kristna i Sverige har nästan helt upphört med sådant – fast inte i Borås, förstås. Där hände det 2013 att en liten flicka torterades tills dess att hon blev medvetslös – eftersom hennes egna vårdnadshavare trodde att hon var en häxa.

Istället anklagar vi våra grannar för att vara ”Rasister”, sprider rykten om påhittade sexbrott på Facebook, eller – vilket också blivit synnerligen populärt – anklagar dem för att vara ”koldioxidutsläppare”

Är vår egen värld – i dagens Sverige eller Landet Löfvén – verkligen så mycket bättre än 1600-talets Sverige, där ”lövjan och hor” ofelbart ledde till dödsstraff ?

 

Häxprocesserna är alldeles uppenbart inte slut än, för de förekommer på många håll i Världen – också i vårt eget land. ”Folkbladet”, ”Enköpings-posten” och en lokaltidning i Piteå publicerade för några dagar sedan en artikel, som tar upp en annan intressant aspekt på ämnet. Många av 1600-talets anklagade erkände ju att de ”bolat med Satan”, Blåkullaresor och allt det uppenbart fantasi-artade och falska, som man rakt ut i luften och helt utan bevis anklagade dem för – i de fall man inte själv ”tillverkat” bevisen för att få häxorna att erkänna. Hur kan det komma sig ?

Inte mindre än 130 personer i Sverige skall ha erkänt Palme-mordet, berättas det i artikeln, trots att detta enligt den officiella, Socialdemokratiska sanningen bara begicks av en enda, okänd gärningsman, som förstås på intet sätt deltog i en komplott eller så, utan handlade helt spontant och på egen hand.

Förhörsmetoder, som den i USA ofta använda sk ”Reid-tekniken” kan i många fall frambringa totalt missvisande resultat. Den tekniken går bland annat ut på att Polisen i USA rakt fram säger sig ha massor av bevis emot en misstänkt, som sedan erbjuds strafflindring eller till och med frikännande om han erkänner, och dessutom namnger sina påstådda medbrottslingar.

Exakt samma teknik användes av präster i hela Europa under häxrättegångarna. Man sade gång på gång, att de åtalade hade haft samröre med Djävulen, och att man kunde bevisa det. Ifall de då angav andra häxor, tröstades de med ”syndernas förlåtelse” och falska löften om sänkt straff. 1600-talets människor var förstås såpass indoktrinerade av kristendomen, att de faktiskt trodde att de skulle komma till helvetet respektive himlen, allt beroende på om prästerna gav dem ”syndernas förlåtelse” eller inte. Också den berömda spanska inkvisitionen lockade kättare med frikännande, eller att åtminstone få slippa bålet och istället ”benådas till hängning, yxa eller svärd” bara de bekände sig skyldiga till ”avskyvärd heresi” och alltså ångrade sina ”felaktiga” åsikter om religiösa ting.

Lägg därtill effekterna av den skam, den utfrysning ur det dåtida samhället och det grupptryck, som kyrkans och prästernas ideliga tjat och lallande om djävulen orsakade, och ni har mycket av förklaringen till varför kvinnor som Lusse i Svarttorp tvangs att erkänna saker som de inte alls gjort, närvaro på platser där de omöjligen kunde ha varit (Blåkulla !) och möten med personer de inte ens träffat.

Lusse i Svarttorp erkände typiskt nog bara vad hennes bödlar ville höra – alltså att hon bara varit på Blåkulla ett mycket kort tag, ditförd av en vindpust; men att hon inte kände igen några andra häxor där – eftersom hon fort nog tydligen skulle ha lämnat det stället – enligt egen utsago.

Sedan fanns också de som Lusse i Mullsäter.

De som hårdnackat nekade, oavsett om man torterade och plågade dem aldrig så mycket. De som stod emot. De som vägrade acceptera kristendomen, lögnerna, de falska anklagelserna, mobben, lynchningarna, misshandeln, prästernas orimliga djävulstro och alltsammans. De verkliga hedningarna, med andra ord. Och de som finns kvar – än idag.

Modern häxa, som visar vad hon tycker om ”Svenska” Kyrkan och dess metoder – då som nu…

 

En resa till Finspång i September – borde inte den rekommenderas ? Det tycker i alla fall den lokala turistbyrån – och ”äfvenså jag”..

Annonser

”Ett Häxhem” om Örternas magi…

Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. ”

– Ulf Lundell, ur sången ”öppna landskap”

 

När jag nu ändå håller på att recensera och rekommendera andra bloggar på nätet under devisen ”många äro komna, men få äro kallade ! gjorde jag idag en positiv upptäckt. Författarinnan till bloggen ”Ett Häxhem” har äntligen börjat publicera sig igen, efter en inspiratorisk torka som varat sedan 2013, dvs för sex år sedan. Tiden går – och själv har jag bloggat kontinuerligt eller så gott som dagligen sedan dess. Vad det nu gäller Häxeri och örtinsamlande kring Midsommar, så är jag själv inte helt okritisk. Signaturen ”ett häxhem” berättar till exempel, rakt av och rakt ut på nätet att hon ska ut och samla fingerborgsblomma eller digitalis till Midsommar, och en annan av hennes medsystrar bloggar på rakt fram om Tibast, som inte bara är starkt giftig, utan – fel använd – ger kraftiga hallucinatoriska effekter, helt slumpvis i veckor eller månader efteråt; vilket beror på att de aktiva substanserna kan lagras i de myelinskidor som omger hjärnans nervceller  – den ger också synnerligen kraftig huvudvärk enligt vissa källor – att den då enligt Asatron ansetts helgad åt Tyr, som himmels- och stridsgud, är kanske inte att undra på… En del källor påstår till och med, att det var av Tibast som gallerna skulle ha börjat ”frukta för att himlen skulle ramla ned över deras huvuden” vilket en del antika författare typ Caesar faktiskt nämner.

Nåja – nu skall jag inte bli alltför pekfingerviftande eller moraliserande, även om det är synnerligen vanligt i Landet Löfvén eller det före detta Sverige nuförtiden. Jag nöjer mig med att konstatera att jag känner författarinnan bakom bloggen ”Ett Häxhem” som en vuxen eller ansvarskännande kvinna, som nog inte tänker använda sin insamlade digitalis purpurea i mordiska eller destruktiva avsikter. Dessutom är det faktiskt så, att både digitoxin a och digittoxin b, de två sk hjärtglykosider som finns just i den blomman, bara bryts ned långsamt efter döden, och alltså kan konstateras av läkare post mortem, om det är så att det skulle ske några giftmord eller olyckshändelser, och förtärande av misstag är nog ganska uteslutet – denna växt smakar inte gott i sig själv, utan ganska beskt och illa.

 

Visst – det är Freyja Freya Freja Fröja bakom allt såhär i Midsommartid – men inte alla Frejor har goda avsikter, eller är lika sköna…

Illustration: Vaughn Bodé

Men alla sk ”häxor” eller till och med ”nyhäxor” man möter på nätet är inte trevliga – och det ska man ha klart för sig. Det finns vad som kallas ”Vit”, ”Grå” och slutligen ”Svart” magi,likaväl som det finns påstått ”Vita”, ”Grå” och ”Svarta” utöverskor, eller med andra ord såkallade häxor. Jag skriver såkallade, eftersom min utgångspunkt är att organisk kemi och läkeväxter faktiskt hör ihop, och att det inte nödvändigtvis är något ”magiskt” bakom detta, annat än som en oväntad bonuseffekt eller ibland också placebo-effekt, så att säga. Alla de här tankeskolorna och utöverskorna går gradvis över i varandra, utan klara gränser eller linjer, och till sist finns det också rent skräp eller ”fornsedare” därute, som ni verkligen skall akta er för – om ni inte vill bli just förgiftade till kropp och ”själ” vill säga..

Det var då det… Det gäller att INTE vara naiv, också i hedniska kretsar…

 

Min egen utgångspunkt till hur jag kom att intressera mig för vilda växter, och särskilt läkeväxter och deras bruk har varit mycket annorlunda än ”Ett Häxhems”. Det skadar inte att läsa överlevnadshandböcker, till exempel, ifall man vill lära sig vilka växter som är giftiga och därmed farliga – eller också inte, och därmed ätbara. En bok som jag verkligen vill rekommendera, helhjärtat och oreserverat i sammanhanget är Stefan Kjellmans ”Vilda Växter som mat & medicin” vilket även tar upp naturfolkens och primitiva kulturers bruk av våra vanligaste, i Norden förekommande växter – och även vår Nordiska, Hedniska Allmogekulturs sätt att använda just de växterna.

Men även i överlevnads-svängen finns bröd & cirkusar, panem et circenses, Bear Grylls och andra griller… Jag själv kan redan tillräckligt om gifter för att upplysa er om att det finns växter som kan användas som pilgift – lika dödliga som någonsin curare – i den svenska floran, och att det finns växter i Sverige som är så farliga, att bara några blad och rötter av dem kommer med i en sallad eller en gryta, så skulle det räcka för att döda minst ett tjog personer – och utmed Karlbergskanalen i Stockholms innerstad har jag faktiskt sett en växt som är så farlig, att man skulle kunna förgifta dricksvattenreservoarer i en större stad med den. Utöver det vet jag också växter vars verkan på hjärtat är så stark, att de skulle kunna döda, och de gifterna syns inte efter döden, eftersom de aktiva substanserna bryts ned redan efter ett par timmar. Alternativ till digitalis finns, bland annat i Sydsveriges sjöar – men jag säger inte mera. Sånt här lär jag aldrig ut, inte till någon, inte minst därför att man inte vet, vilka sorters dårar dårute som i barnsligt oförstånd, ”fornsederi” och ren omognad och experimentlusta skulle kunna börja använda alltsammans.

Också en bra grundbok att börja med, om man vill lära sig något om läkeväxter…Kunskap är inte alltid något ”mystiskt”

”Purple Haze, man !”

Även antika författares skrifter kan ge en hel del ”magiska” tips, för den klurige. Dioskorides, som var ”Surgeon General” eller överste Arméläkare på Kejsar Augustus tid, vet att berätta att Gråbo – en av de växter författarinnan till ”ett Häxhem” nämner i sin senaste blogg – var något som de romerska legionärerna placerade i sina ”caligae” eller sandaler under fotsulan, för att inte bli trötta i fötterna under långa marscher, som de ju nästan alltid var ute på. I den romerska armén var det nämligen ett grundläggande krav att klara 25 romerska mil minst en gång i månaden – med full utrustning – omräknat till våra mått blir det ungefär 35 km. Jag och en kamrat läste oss också till, att på Dioskorides tid kunde romarna tvätta sina fötter i vinäger, för att undvika fotsvamp. Sagt och gjort ! Vi hällde en deciliter rödvins-vinäger rakt ned i våra marschkängor – och si ! – fotsvampen försvann verkligen, men allt allt allt i kängornas närhet, skåp och byxor inbegripet, formligen stank av vinäger i mer än ett halvårs tid… Mycket magisk effekt, med andra ord.

”Ett häxhem” nämner i tur och ordning mycket kortfattat Kungsklöver, vild Förgätmigej, Vänderot, Gullviva (som hon påstår skulle ge ”respekt och pondus” – själv undrar jag just hur, men i och för sig, växtens gamla namn är ”Oxläggor” och man kan lägga den på mjöd, vilket liksom oxar kanske är respektingivande. Quod licet Jovi, Non liquet Bovi ! ) och till sist också Gråbo, Johannesört samt Maskros.

Kungsklöver är en växt som inte alls finns i verkligheten, utan bara i Tolkiens löjliga sagor. Vanlig klöver finns på riktigt, och behöver inte romantiseras. Rödklöver kan faktiskt malas till mjöl – och ätas – eller användas i sallad – i båda fallen tar man blommorna, vilket senast lär ha gjorts i Sverige under första världskriget.

Går att äta…

 

Förgätmigej innehåller kaliiumsalter, och är därför allmänt stärkande – och dessutom en växt med oskyldiga halter av aktiva ämnen, som man knappast kan förgifta sig på eller få biverkningar av. ”Mostly harmless” eller idiotsäker, med andra ord.

Vänderot, däremot, är en mäkta intressant växt. Jag känner den som Huldrans eller skogsråets speciella planta – och i den bekanta ”Tibast-sägnen” frågade en bondhustru en gång ett skogsrå, hur man gör ifall en ko inte får stå ifred för tjuren. ”Tibast och Vänderot – det ger snabb bot!” sa Skogsrået, men se bondkärringen gav blandningen till sin karl istället, för honom hade skogsrået varit på. Och runt runt stugan påföljande natt sprang det kärlekskranska rået och skrek: ”Tibast och vänderot – Tvi vale mig, som lärde dig slik bot!

Förklaringen ligger i att Tibast är ett psykedelika, som sagt,  men att Valeriana eller Vänderot anses allmänt lugnande, och har använts som anti-afrodisiakum (för män), ifall man nu skulle behöva ett sådant. På kvinnor, däremot, ska Vänderoten ha exakt omvänd effekt, vilket förklarar Skogsråets reaktion i folksägnen. All min visdom lär jag ut, med penna såväl som med trut ! Källman skriver att vänderoten använts som lugnande medel i minst 2000 år, och att även indianer och inuiter kände till den. Enbart roten är verksam, och den bör ätas färsk, eller finhackas och ställas i 1,5 dl kallt vatten i minst 12 timmar, varefter man dricker vattnet. Hankatter och kvinnor skall också bli upptända av Valeriana, sägs det, men på män har den sömngivande effekt – och eftersom örten ska ha samma ämne i sig som i hankatters urin, ska den dra honkatter – Frejas djur – till sig i stor myckenhet. Bara så ni vet. Allt detta enligt Källman, som nog inte provat detta, men om man vill fånga katter, säger han; kan man mosa sönder Vänderotens rötter och placera dem där man önskar, att katten ska ha sin gång…

Som det kan bli – Eller hur !

 

Gullvivor, däremot, har knappast ansetts som någon större medicinalväxt, utom att ”Oxläggor” kunde användas för att göra vin eller mjöd, färga snus och sättas på brännvin för smakens skull. Annat var det hos galler och kelter. Där skulle gullvivan var en av ”de tolv heliga örterna” (månadsväxter ??) som bara druider kunde samla in, barfota och tigande – och Gullvivan lär ha kallats ”Frejas nyckel” och ha figurerat i en sägen, som liknar den om hur Oden fann skaldemjödet hos Gunnlöd i Hnitberg, efter dess borrande…Här är vi ett stort hedniskt mysterium på spåren. Dessutom är Gullvivor fortfarande fridlysta i större delen av landet, men det kände ni väl redan till ?

Gråbon, Maskrosen och Johannesörten, som heter Androsaimon på Grrekiska och Mannablod hos oss – den lär växa på slagfält ur de dödas kroppar – spar jag till ett senare tillfälle – men det är Frejas växter det också… Och till sist – musik:

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
där du under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på en sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, helt förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.