SVT:s rapportering från kriget i Ukraina blir alltmer bisarr, alltmer osaklig, alltmer osammanhängande och alltmer full av rena sakfel. Man hasplade i gårdagens 1930-sändning av ”Rapport” – fortfarande det största nyhetsmediet för oss etniska svenskar – ur sig den ”sanningen” att de explosioner som hörts i Lviv eller det gamla Lemberg, skulle härröra från just den staden, när det i själva verket rörde sig om en utslagen oljedepå i Dubno, Rivne-distriktet, mer än 120 kilometer längre bort.

Förvisso kan ljudet från tillräckligt stora detonationer färdas väldigt långt, beroende på vissa atmosfäriska komplikationer, men som vanligt ignorerar SVT helt det avgörande, och den militära dimensionen. Förstörelsen av en oljedepå av nationell betydelse är inte alls utlösta av President Bidens besök i Polen, utan av det rent militära skälet att Ryssland önskar stoppa de försiktiga, mycket taktiskt genomförda motoffensiver som pågår från den Ukrainska sidan. Man ignorerar helt andra synvinklar än den humanitära situationen, och fortsätter spela Putin rakt i händerna genom att framställa hela den Ukrainska befolkningen som räddningslöst förlorad, vilket är exakt vad Ryssland vill.

På detta sätt vinklar svenska nyhetsmedia under Regeringen Andersson, och på samma sätt har man ljugit och vinklat för oss i en hel månad, och mer än så.

Inga väsentliga eller läsbara rapporter tillåts komma ut om den verkliga situationen i Mariupol, och de strider som pågår där. Man väljer att inte rapportera om det faktum, att Ryska trupper nu med våld bortfört både läkare och patienter från det centrala sjukhuset i Mariupol, bara för att stänga ned det helt och hindra de kvarvarande försvararna att få varje form av avancerad vårdresurs, medan det fortfarande finns sådana kvar. Man dribblar helt bort det faktum att Mariupol nu klyvs i två delar av en väst-östlig front, och inte den från nord till syd gående floden Kalmius, som skiljer den gamla stadskärnan från Azovstal, och det enorma fabriksområdet, där Ukrainska styrkor fortfarande håller stånd. Som jag redan berättat för er har ju SvD via fd sportjournalisten Jan Majlard stämplat dem som högerextremister, och därmed svalt Putins lögner med hull och hår.

Man berättar ingenting om de desperata striderna kring Mariupols Maria-kyrka, lagom till Bebådelse-dagen, och hur den nu ökända teatern med dess rasmassor nu snart övergår i rysk hand, tillsammans med resten av innerstaden. Allt sådant skall döljas, skylas över för den svenska allmänheten, som skall hållas i omedvetenhet om de militära realiteterna, för så har våra ledande media bestämt. Problemet är förstås, att sanningen om vad som faktiskt pågår redan börjat läcka ut ändå.

Till och med de bästa amerikanska bedömarna börjar nu vakna upp ur sin slummer rörande Kherson, och har observerat det självklara faktum som jag konstaterade redan för mer än en vecka sedan – hur mycket trupp och hur många bataljonsstridsgrupper kan Ryssland dra ur från Mariupol-fickan, när slaget om Mariupol väl är över ??

Vem som helst kan ändå begripa var dessa kommer att sättas in, och vad som händer när den östra fronten, Luhansk-Donetsk-Sieverodonetsk-Izum kollapsar – om den nu gör det. Resultatet kan mycket väl bli ett halverat Ukraina, ituskuret vid Dnejpr, som en viss ”Nemtsov” en gång rapporterade om – innan han mördades. Jag förutsätter dumt nog att ni, min kära publik, ändå har förstånd och minne nog att minnas vem Gospodin ”Nemtsov” var.

Känns ”Magadan Magda” och den Svenska Nomenklaturans (S)-märkta beteende igen, månne ?

(teckning av ”Steget Efter”, svensk karikatyrtecknare 13 mars 2022)

Inte ett enda ord får vi höra om de Ukrainska soldaterna, inte ett enda ord till stöd för dem, deras mod och offervilja. Jag skäms fortfarande över mitt Sverige, och inte minst dess journalister, dess ignoranta politiker; vars felprioriteringar är ännu större än den svenska journalistkårens..

Men vad gör jag då själv i detta läge, söndagen den 27 Mars – då ett världskrig helt uppenbart kan stå för dörren, och väntas ske nästan vilken dag som helst ?

Enkelt – jag går och ser en verkligt bra konstutställning, om det så skall bli det allra sista jag gör här i livet – för ärligt talat – i ett land och en tid som denna räknar jag inte med att få leva så särskilt länge till, etnisk svensk som jag är. Vår nation håller redan på att tas över av andra nationaliteter utifrån, det egna språket görs ned med allehanda ”hens” och banaliteter. Men – Nationalmuseum finns ännu kvar, den stora utställningen om 1920-talets ”Swedish Grace” kan fortfarande beses och beskådas, trots att man stavar helt fel rörande titeln på en utställning om svenska kvinnliga skulptriser från 1880-1920. (Just det – det heter ”skulptris” på svenska, eftersom vi har två genus i vårt språk och i vår elementära mänskliga biologi – man och kvinna. Det gives inte något tredje eller fjärde, osv)

Att alls kunna besöka utställningen från mitt hem i sektor nordväst blir förstås ett helt logistiskt äventyr. För det första kan man inte tillhandla sig en vanlig biljett längre, för det andra går det bara att förbeställa genom ett internet-baserat system som lämnar alltför många spår efter sig, för det tredje går det bara att alls bese utställningen under exakt trettio minuter, trots dess relativa storlek – för efter de oerhört torftiga förhållanden som gäller för Kulturlivet och framförallt nationella muséer nuförtiden är den nämligen mycket stor och mycket lyckad, den öppnade redan 27 Februari – massor av recensioner – och eloger – finns redan att läsa på annat håll.

Jag kanaliseras genom stadsrummet, hänvisas till vissa kommunikationer med personer jag överhuvudtaget inte vill dela stad och samhälle med, av uppenbara säkerhetsskäl. Men – nog om det. Utställningen innehåller allt den bör innehålla, och visar konst från en period som redan ligger exakt 100 år eller lite mindre bakom oss, då svensk konst, svensk design, svensk arkitektur och svenskt konsthantverk fortfarande betydde något, och kunde skapa något helgjutet, enhetligt – logiskt och hedniskt försvarbart.

Det var en tid präglad av ett humanistiskt konstnärsideal, som tyvärr sökte sig bort från det nordiska arvet och istället satsade hela sin kraft på att bejaka arvet från Grekland och Rom; och den klassiska antiken – ja även av det gamla Egypten lät man sig inspireras – men ytterst lite. Utställningen vinklar sällan, och är fortfarande objektiv och saklig i sin katalog (som kostar 350 SEK – någon mindre populärutgåva ges inte, inte ens för skolbruk) och lyckas trots allt träffa exakt rätt, utan överdrifter varken på det språkliga eller konstnärliga planet – allt finns med, allt är noga redovisat.

”Det stod en kamp om modernismen” får vi veta, och det stämmer. Slutligen vann teknokraterna över traditionalisterna, personer som Carl Malmsten och de som ville ha en vackrare vardagsvara baserat på svenskt hantverk och svenskt kunnande städades undan, ett nytt världskrig kom istället. 50-talet, Le Corbusier, neobrutalismen och Stalin-arkitekturen fick ersätta allt det konstnärliga, Art Deco världen försvann, och med den dog väldigt mycket.

Vad blev kvar för vår tid – 100 år senare – att känna igen oss i ? M/S Kungsholm, det stolta skeppet, på sin tid sprängfyllt med de allra bästa exemplen på ”Swedish Grace” och allt vad vårt land kunde uppbringa, av möbelkonst, textilier, glaskonst, ja bestick till middagen och allt – bästa kvalitet, mest enhetliga utformning som fanns att få, ett ”gesamtkunstwerk” i verklig mening – ja hon slutade sina dagar som amerikanskt trupptransportfartyg under Andra Världskriget, beslagtagen av USA:s regering, fördärvad för all framtid och för all evighet, nedsliten av soldatesk från Schenecdaty och Pougkeepsie, köttpackare från Chicago och Scranton, slutligen uppeldad och förintad i alla fall.

Och ingen mindes vad som gick förlorat, nej inte på minsta sätt. M/S ”Gripsholm” tog över tätpositionen bland kryssningfartyg, sant nog, och Karl Gerhards attiska salt överlevde Ernst Rolf, Rörstrands ”Vackrare Vardagsvara” och några Graal-vaser finns kvar i de flesta svenska hem, innan String-hyllor och massproduktion tog över. Men världen kunde ha gått åt ett annat håll.

Vad hade hänt, om inte ett andra världskrig kommit emellan – som nu det tredje, vilket mycket väl kan bryta ut fortare än vi inser ? Hur hade all denna humanistiskt färgade, antikiserade konst till slut utvecklats, och hade den hittat hem till slut, ifall svenska konstnärer och designers inte velat göra stor succé i Paris, och sätta sitt eget land, sitt eget arv under skeppan – tillsammans med flykten från det Nordiska ? Över Carl Milles och Einar Forseths verk står fortfarande överskriften HEDENDOM skriven i eldskrift, för Forseths Mälardrottning i Stockholms Stadshus är fortfarande ingenting än en nödtorftigt maskerad Frigg eller Freja.

Konserthuset, också Art Deco – i vår huvudstad är ”smyghedniskt” och inte kristet till sin utformning, lika lite som stadsbibliotekets rotunda, dess megalitportaler, och dess klassiska arv – som fortfarande omger oss.

I en tid av idioti, okonst, okunskap och dyrkande av det fula och skändliga, överlever humanismen ändå – liksom Greta Garbos ansikte, och allt som verkligen är skönt eller sant. Ingen har hittills lyckats fullständigt förstöra alltsammans, och utställningen slutar följdriktigt just med ”M/S Kungsholm” som ett slags civilisationens ”Titanic” – sin tids och Svea rikes mest osänkbara skepp, en tidskapsel – ett minne.

Själv vandrar jag vidare, ständigt vidare – ”immer weiter” som Ernst Jünger – också en tjugotalsförfattare – emot nya horisonter..