SKENBILDEN RÄMNAR: ”Forn Seds” falska fasad AVSLÖJAD i Uppsats från Karlstads Universitet

Innan jag fortsätter med dagens ämne, får jag konstatera att låtsasliberala SvD verkar ha försökt skärpa sig idag. Även tidigare i veckan har man publicerat intressanta och välskrivna inlägg av den store humanisten Patrik Lindefors, som med sin artikelserie ”Människan – Det kulturella Djuret” slagits för traditionell humanism på en icke-kristen grund, precis sådan den är och bör vara. Detta är något helt annat och avsevärt intelligentare än den moraliska avgrund, som på sista tiden öppnat sig i ”Svenskans” spalter och som resulterat i ett kristet förbjudande av det moderata förslaget om ”Surrogatmödraskap” på medborgarnas egen bekostnad, alltså utan skattepengar och på enbart altruistisk grund, inuti Sverige och u-t-a-n att belasta andra länders vårdapparater, vilket är viktigt med tanke på vissa länder i vår omvärld.

Själv förstår jag inte hur man kan ge sig till att förbjuda exempelvis artificiell insemination och andra medicinska behandlingsmetoder emot barnlöshet, ifall människor nu vill bekosta detta själva. Vem skadar det egentligen, och varför är då någon Bibeltrogen tramsebyxas känsloliv då så viktigt, att förbudet måste motiveras enbart med att guden JHVH-1 eller den kristne tramsebyxan blir ”kränkt” ifall hans uppfattning inte får råda ? Det är fortfarande mig lika obegripligt, hur SvD kan ta in fler artiklar av en viss John Sjögren, eller vad sagde herr Sjögren alls gör på SvD:s kulturredaktion.

Uppfattningar och åsikter, oavsett vilka de nu än må vara, motiveras bäst genom fakta och slutsatser; oavsett om det nu är politik eller andliga värden vi nu diskuterar, för fakta och slutsatser gäller faktiskt, lika väl som blott och bart ”åsikter” INTE gäller, ifall de råkar vara FEL I SAK.

Och detta konstaterande leder mig osökt in på dagens ämne, samtidigt som de som verkligen är intresserade, lämpligen kan konsultera Hávamál, strof 117.

En viss Alexander Karlsson, akademiker vid Karlstads Universitet, publicerade i veckan en liten 9-poängs uppsats med titeln

Den hedniska etiken, eller fasaden? : En studie av vad som kännetecknar hednisk etik i Samfundet Forn Sed

Detta fick mig genast att bli intresserad, samtidigt som det också fick mig att gapskratta. Här rör vi oss med en liten sekt som aldrig någonsin haft mer än 300 medlemmar de senaste tjugo åren, och som är känt för sin drogliberala hållning vid blot och sammankomster, som på ett uppenbart sätt strider emot Svea Rikes Lag, för att inte tala om ”stulna tempelkassor”, bokföringsbrott, bedrägerier, diverse fall av åverkan på fornminnen och annat (våren 2019 – jag har redan skrivit tillräckligt om dessa upprepade ”incidenter”) som hela tiden kantat sektens historia. Och ändå föreställer sig detta ynkliga lilla kotteri på 10-20 personer som i åratal tjafsat vidare om något som inte finns (och som Kammarkollegiet, en av våra svenska myndigheter – redan slagit fast INTE har ett enda förbannat dugg med Nordisk Hedendom och Asatro att göra )

Hur eller på vilket sätt skulle en sådan sammanslutning alls kunna kalla sig ”etisk” eller ens tala om moral ?

För det första ljuger sekten ju rakt ut. ”Forn Sed” existerar inte, termen har aldrig använts historiskt sett, annat som en kristen spe-glosa från 1230-talets Island, minst 230 år efter det att all hedendom var juridiskt avskaffad där. ”Forn” betyder något inaktuellt, föråldrat. Något som användes i ”forna” tider till exempel, men inte gäller. ”Sed” är en mekanisk upprepning, något man per automatik eller blind auktoritetstro sömngångaraktigt utför år efter år, men utan att veta varför, och helt utan andligt innehåll eller mening. ”Tro” däremot, är något helt annat – och Tro omfattar också vetande, eftersom ordet ytterst kommer från det germanska Treue, alltså trofasthet eller trohet, som i att vara trogen sina ideal och sina gudar.  Islänningarna talade i Eddan om ”Truá” som i ”Trua Ösom ok Elfom” men inte ”Truá a” har lärda män på ön förklarat för mig – ni får ursäkta mina norröna felstavningar – eftersom redan att ”tro ” något är en onödig abstraktion, man kan nämligen inte säga ”tro gud” som de kristna, ifall man verkligen är hedning eller asatroende, för redan ordet ”på” eller ”á” i sig illustrerar, att man öppnar för möjligheten att denna gud inte alls existerar, annat än rent abstrakt – och då är man inte längre en verklig troende…

För övrigt t-r-o-r vi Hedningar och Asatroende inte alls. Vi VET. Åskan existerar, liksom naturkrafter i övrigt. Stormen existerar, liksom kunskapen – och där varseblir vi Oden. Kärleken existerar, och där ser vi Freja.

Dessutom har vi redan en långt större intresseorganisation med minst 1500 medlemmar, som redan kämpar för vår sak – liksom jag gör på egen hand. Den organisationen har jag redan nämnt, ihållande och flera gånger, och trots att den på intet sätt saknar fel, är den ändå avsevärt mycket bättre, hederligare och ordentligare än vad denna mystiska ”forna ed” någonsin varit eller kommer att vara. Alexander Karlsson tror – tack vare att han har fel i sak, inte studerar källorna och bara studerar en enda källa att det förhåller sig precis tvärtom, eftersom han tror på ”fornsedarnas” ständiga lögner – men det är en bisak i sammanhanget.

I och för sig accepterar jag den huvudsakliga slutsats, som läggs fram i Alexander Karlssons akademiska arbete. Hans slutsats är att ”fornseden” är en stor bluff, punkt slut. En modern förfalskning. Något som inte har existerat, och inte kan existera ens nu. Dock slarvar herr Karlsson alldeles fasligt med detaljerna, källkritiken och rena fakta i sin uppsats, men jag kommer ändå fram till exakt samma slutsats som han, låt vara på lite andra vägar, andra metoder och mer mer insikt och personkännedom i ämnet, förvärvad efter mer än trettio års studier – och det är nog mer än de ynka 9 poäng, som unge herr Karlsson skaffat vid Karlstads föga ärovördiga lärosäte.

Herr Karlsson börjar nämligen med att utgå från den ökände ”forskaren” Fredrik Gregorius, en fanatisk kristen, som även på TV sagt att ”Asatroende inte tror på allvar”, att hela deras tro är falsk, därför att endast Monoteistiska religioner som kristendomen är att anse som ”riktig” religion och så vidare. Själv undrar jag som bekant vad som skulle hända, ifall en akademisk forskare i Sverige skulle behandla även Judendomen eller Islam på samma sätt, genom att i TV gå ut och säga med hög röst ”Nämen dom där tror nog inte alls på Allah på riktigt” , ”Alltså Bar Mitzva ni vet – helt klart mindre värt, alltså !helt utan att faktamässigt kunna underbygga eller sakligt argumentera för detta.

 

Alexander Karlsson är på sätt och vis ärligare än Gregorius, ty han erkänner i alla fall öppet sin kristendom. Han skrivet uttryckligen i sin uppsats, att hans etik och moral bara och endast bara baseras på Judeo-kristna begrepp, eftersom han avvisar allt annat och särskilt då ”nyhedendomen” såsom varande felaktig. Hans store lärofader i detta avseende är en rysk-judisk forskare vid namn Victor Shnirelman, som han uppger skall ha studerat den Slaviska nyhedendomen i Putins Ryssland, och förstås ha kommit fram till den på förhand givna slutsatsen att alla ryska ”nyhedningar” är rasister, antisemiter och mest skall betraktas som ett slags ohyra, som man saklöst kan arrestera eller ställa inför rätta. Förvisso har denne Shnirelman rätt, när han påpekar; att det finns n-å-g-r-a nationalistiska och våldsbenägna nyhedningar i dagens Ryssland, samt en hel del personer; som man alldeles definitivt INTE bör ha något att göra med, men det gäller i hög grad också de AFA-anslutna ”fornsedarna” i dagens Sverige.

”Jomenvisst ! Jag och lilla Mamma hyllar VÅLDSVÄNSTERN – Utmärkt moral och VÄÄDEGJUND framför allt !”

Utöver det hyllar Alexander Karlsson – som på goda grunder också kan antas ha en kristen bakgrund, och som vi sett är föga objektiv, när det gäller Polyteism kontra Monoteism, en annan judisk forskare vid namn Alan Mittelman från USA, och det är alltså bara i ett judiskt kontext, som han alls kan närma sig Asatron eller Hedendomen, ett förhållande, som jag finner ganska så märkligt, och en relativt udda akademisk ansats. (se Karlssons uppsats, stycke 1.1).

Därefter övergår herr Karlsson till att redogöra för den enda källan till hans uppsats – ett antal nummer av ”fornseds” sektens skäligen bedrövliga medlemstidskrift. Det är allt. Utöver ett enda felöversatt citat ur Hávamal, strof 11 (som han dessutom kortat ned till oigenkännlighet) innehåller hans uppsats inga originalkällor alls. Han uttalar sig kategoriskt om Asatro, men behärskar inte ens ämnet han ska tala om. Han har aldrig läst det, aldrig studerat det på allvar – precis som dessa satans ”fornsedare” !

Hela tiden, uppsatsen igenom, matas vi med rent felaktiga uppgifter om att ”forn sed” ska vara det största samfundet i Sverige (gapskratt!) och att ”Alla gudaväsen krävde någon form av offer för att kunna ge människor framgång i exempelvis barnafödande eller jordbruk”.

Detta är fullkomlig, överdjävla bullshit. Det gjorde de inte alls. I Hávamál – en mycket viktig källtext för den etik vi diskuterar här – står inte en enda förbannad rad om att blotande eller ”offer” ens skulle krävas, än mindre att man behöver tro på Oden i egenskap av någon Monoteistisk ”allfader” eller ens följa hans ”bud” eftersom där INTE finns några sådana budord, utan endast goda råd, som man i och för sig kan följa om man nu känner för det. ”Ráðumk þér, Loddfáfnir” upprepas ständigt, i strof efter strof. I Hyndluljöd uttrycker Freja den tanken, att hon blir glad över gåvor, tillbedjan och offer – hennes följare Ottar hedrar henne med en harg av enkel gråsten, till exempel, som han själv via hårt arbete, svett och möda har släpat ihop. Uppenbarligen är det tanken som räknas för Freja, inte stenens värde eller innehållet – som fortfarande bara är med möda ihopasamlad gråsten. Han utgjuter nötblod över Hargen, visserligen, men offret är endast symboliskt. Gång på gång lär vi oss genom Eddan att makterna nöjer sig med väldigt, väldigt lite, men att också ett enda äpple med en kärna – som i Hrafnagaldr Odins – ger en stor äppelskörd, ifall den behandlas på rätt sätt.

Detta är saker, som en kristen aldrig någonsin kommer att förstå. Att försöka förklara Eddans visdom eller budskap för en sådan människa, är som att försöka förklara Einsteins relativitetsteori för ett sjukt, efterblivet stackars barn med Downs Syndrom. Alla människor är tyvärr inte lika, och de har heller aldrig någonsin haft ”lika värde”. På sin höjd har de samma, av människor men inte gudar definierade grundläggande rättigheter, rätt till det slags liv som är lämpligt för dem, bland annat – eller enligt vad som står i FN:s högst allmänna, av människor påhittade deklaration om mänskliga rättigheter, men det är också allt.. Detta är i och för sig mycket sorgligt, djupt beklagansvärt och rentav tragiskt, men sanning icke desto mindre.

 

Vetande, och icke Tro. ”Veten I än, eller Vad ?” står det i Vóluspá…

Karlsson utgår också ifrån att Monoteismen på något dunkelt sätt måste ”samexistera” med Polyteismen, och att dessa två helt motsatta världsbilder alltså skulle vara förenliga, vilket är totalt omöjligt. Han förespråkar ”mångkultur” trots att detta aldrig någonsin varit den nyhedniska rörelsens mål – vårt mål är i själva verket detsamma som det alltid varit, och det är en värld utan Judeokristet tänkande eller Islam överhuvudtaget, dvs en helt självständig kulturkrets, eller i praktiken ett Sverige, där andelen Monoteistiska bekännare ligger långt under 10 % om ni frågar just mig – och sedan påstår, Herr Karlsson att ”mångkultur” (vad är det egentligen ?) måste vara en självklarhet, att det på något sätt ”måste” ingå i Hedendomen också, helt utan någon logisk motivering alls. Återigen frågar jag – varför det ?

Karlssons uppsats om ”fornsederiet” fortsätter som såhär:

Enligt Alan Mittleman finns det åtminstone tre typer av judisk etik i relation till Halakha (vilken kan sägas motsvara den kanoniska lagen och den islamska sharialagen) en liberal nytolkande förståelse, en regressiv förståelse samt en komplementär förståelse. Den förstnämnda liberala förståelsen framförs av Moritz Lazarus. Lazarus menar att judendomen i sig överensstämmer med den Kantianska förnuftstraditionen, men att den inte är synonym med eller underordnade denna medan judendomen närmast kan jämställas med etik. Lazarus gör i motsats till Kant inte skillnad på drift, känslor och moral utan menar att en känsla för det rätta och goda är en förutsättning för att kunna resonera sig fram till det goda och rätta. Att jämställa judendomen med etik innebär att den teologiska aspekten urvattnas. För att motverka detta framhävs Gud som den mest moraliske, snarare än den befallande upphovsmannen till vad som är gott vilket kännetecknar gudomlig voluntarism (Karlsson, s 12)

Förlåt att jag frågar, men vad ända in i glödröda Muspelheim har detta med Asatro eller Hedendom att skaffa ??

Om herr Karlsson nu alls skulle göra eller skriva en uppsats om just Nyhedendom, varför i Nifelhels förkättrade Svartalfer kan han då icke göra just detta ??

 

Kantiansk förnufsetik, om vi nu ska slå ned på just det, består bland annat av det mycket berömda Kategoriska Imperativet, eller gamle kristne, träige Immanuels (ej stavad c-u-n-t ) påstående om att ”handla alltid så, att själva grunden för ditt handlande alltid kan formuleras som en allmänt hållen lag”  men trots att liknande satser också återfinns I Hávamáls kärva livssyn, så kan man inte reducera hela hedendomen till detta enkla påstående, därför att det i vissa situationer inte finns, och heller aldrig kommer att finnas några ”allmänt tillämpbara lagar”. Själva tillvaron är mångfacetterad, särskilt för oss polyteister. Den är inte förutsägsbar eller en gång för alla bestämd av någon skenbart ”allsmäktig” gud, därför att det vi kallar Urds Väv hela tiden förändras, och någon förutsägbarhet finns således icke.

Karlsson lallar och dillar vidare om sina Judiska begrepp, ungefär som detta är den enda måttstock, som han tror att han kan bedöma en helt väsensfrämmande kulturkrets på. Bland annat tror han – gravt felaktigt – att ”Tio Guds Bud” skulle kunna återfinnas i Asatron. Detta felaktiga påstående grundar han på utsagor från en person vid namn ”Aldo Gartz” (som jag förvisso känner personligen, han är en fd mentalskötare och numera trä-hantverkare bosatt i Bagarmossen, men det är inte därför jag känner honom) som skall ha satt samman något som kallas ”nio nycklar till fornsedens etik”.

Alexander Karlsson har inte brytt sig om något kritiskt tänkande, någon källkritik eller någon vidare akademisk forskning överhuvudtaget – förutom vad gäller just judendom, som nog inte alls hör till ämnet.

Om han bara kunde sitt ämne, skulle han veta varifrån dessa påstådda ”nio nycklar” kommer ifrån, och vem som hittat på dem. Det skulle kostat honom fem ynkliga djävla minuters googlande på Wikipedia, högst – inte mer.   Hade den stackars Herr Karlsson verkligen inte tid med detta, när han skulle skriva sin uppsats på nio poäng, eller var det så att tankeförmågan tröt för honom, mitt i det allmänna ”forna” juderiet ??

”Kognitiv Dissonans !” – Så fungerar den…

 

”The nine noble virtues” (”fornsedarna” snodde ett sk ”Odinistiskt” bibelord rakt avtrots att de även påstått att alla Odinister är rasister – något jag själv redan motbevisat) är ett klumpigt, engelskt försök att ”koka ned” hela Hávamál till något den inte alls omfattar, och inte alls kan sammanfattas som, förfalskat och förfuskat av två unga herrar vid alias Stubba och Håskuld borta i England, anno 1974.

Deras bisarra påståenden var aldrig någonsin ”sed” och heller aldrig någonsin ”fornt” utan bara – deras eget ”hittepå” eftersom de i likhet med den brittiske fascisten Oswald Mosely ville ha en hednisk motsvarighet till ”Tio Guds Bud” – något som aldrig funnits i verkligheten, och aldrig någonsin heller kommer att finnas. Om vi nu nödvändigtvis måste hålla oss till just Judendomen som enda värdiga måttstock, och den enda tänkbara grund, varpå nordisk hedendom alls kan eller får bedömas, så måste jag säga att herrar Stubba och Håskulds klumpiga försök vore som att ”koka ned” hela Talmud till ”Tio Guds Bud” utan att ens – som den betydligt vettigare Martin Luther – inse värdet av en förklarande ”katekes” vilket ändå min mångårige vän Gartz åtminstone gjorde – eller försökte göra…

Problemet är naturligtvis, att Talmud innehåller oerhört mycket mer än så, på samma sätt som Hávamál har inte mindre än 164 strofer – och dessa kan icke förkortas ned till tio enkla ”sanningar” – för då gör man våld på hela texten, utelämnar, felöversätter och förvanskar…

Alexander Karlsson haltar hela tiden, och han förmår aldrig någonsin höja sig över sin kristna svada eller ”kyrkofädernas etik” som han talar sig varm för. I fallet med ”forn sed” utgörs väl närmast dessa ”fäder” (eller snarare Hyrrokins avföda) av en person med namnet Henrik Hallgren, som hela tiden hävdar att Hedendom skall vara en politisk rörelse som Miljöpartism (i stort sett alla ”forn seds” företrädare har intima kopplingar till det6ta parti, dock ej den nyssnämnde Gartz) samt att ”droger ger många värdefulla andliga erfarenheter” (direkt citat från forn seds fd debattsida – vilka erfarenheter då, om jag får fråga) och de föraktar helt parlamentarismen som idé, utesluter personer som påstås ha haft eller har sympatier med vissa Rikdsagspartier ur sin rörelse – samtidigt som de själva – löjeväckande nog – påstår att de är ”demokratiska” och tror naivt, att innehållet i deras tro eller Gudars och Makters egenskaper är något som de i gammal god 70-tals maoistisk anda kan sätta sig ned och majoritetsrösta om, som om man skulle kunna rösta fram att 2 +2 =3 eller möjligen 5, och sen få alla att tro på detta. Rörelser som kastar ut all kunskap och tusentals år av verklig tradition rakt ut genom fönstret, och sedan kallar sig ”forna” i huvudet ger jag inte mycket för, hursomhelst. Inte heller ger jag mycket för helt okunniga personer, som naivt nog utser sig själva till ”Riksgydjor” eller dylikt, och som svassar runt i sin totala okunnighet, medan de låter framställa sig som ”översteprästinnor” och orakel med ett demokratiskt mandat av ungefär tio stycken vilsna kristna själar, som i likhet med Alexander K aldrig någonsin begripit vad verklig hedendom är för något…

Ett annat problem med krian från Karlstad, är att Alexander Karlsson alldeles uppenbart tror på en Monoteistisk ”Naturrättsfilosofi” och förväxlar Hedendomens ord om lag och rätt som det högsta goda med någotslags religiös ”sharia” av mellanösterntyp. Men hedendomen fungerar inte så. Visserligen medger jag, att det som kallas ”den gyllene regeln” också återfinns i Nordisk Hedendom, liksom i de flesta Polyteistiska regler (jag har själv redan bevisat det – se i mitt artikelarkiv här ovan) men det visar oss bara, att förstadiet till det kategoriska imperativet och det vi kan kalla ett modernt rättsmedvetande, också kan utvecklas i kulturer och kulturkretsar, som aldrig någonsin haft det minsta gemensamt med kristendomen. Se på Japans shinto till exempel, en naturreligion som herr Karslsson nog inte har studerat så särskilt djupt – det har förresten inte jag heller..

Naturrättsfilosofin återfinns inte alls i Eddan. Den utgår från att det vi kan kalla ”rättvisa” en gång för alla är absolut fast, förutbestämd utav den allsmäktige guden, och att denna ”rättvisa” sedan liksom kan komma nedsinglande i Midgårds dalar likt snöflingor, där ett lika allsmäktigt prästerskap eller jurist-skrå skall få lov att ha ensamrätt på den.

Men det är inte så det funkar. Det är inte så det är.

Asatrons och Hedendomens bild av rättvisa ska inte blandas ihop med religiös lag, sharia, ”väädegjunds” prat eller andra dumheter. Det står klart och tydligt utsagt i Eddan och Vóluspá, att Asarna var dag går till sina domarsäten, där de skipar rätt, men det betyder inte alls, att denna ”rätt” är stel och oföränderlig, utan den förändras hela tiden, ty man måste ”lag göra, lag tälja, lag kunna och lag säga” likaväl som de berömda orden i Hávamáls 144:e strof, de som säger att:

Veistu, hvé rísta skal?

Veistu, hvé ráða skal?

Veistu, hvé fáa skal?

Veistu, hvé freista skal?

Veistu, hvé biðja skal?

Veistu, hvé blóta skal?

Veistu, hvé senda skal?

Veistu, hvé sóa skal?

angående runornas, skriftens och tänkandets uppkomst och kognitiva innehåll – och därmed också själva grunden för den andliga förståelsen. Det här är praktisk rättsfilosofi, inte alls naturrätt. Jag har påpekat det gång på gång, även för de som inte alls kan någon norröna. ”Bidja” är inte alls samma sak som det kristna konceptet att be, etymologiskt besläktat med ”prijan” utan bud såsom i budskap, befallning, ja order. Och tillvaron är icke förutsägbar. Makterna ändrar sina domslut, allteftersom nya sakomständigheter skapas, som tidigare inte fått plats i Urds väv – eller kausualitetens universum.

Detta kräver kraft att inse, och vissa, som är helt fångade i sitt kristna tänkande, och helt saknar förmåga att kunna se tillvaron på ett annat sätt, likt Alexander Karlsson och många andra, kommer förmodligen aldrig utvecklas så långt under hela sin livstid, att de ens kommer i blotta närheten av att förstå det. För att detta betraktelsesätt skall kunna fungera – rent praktiskt sätt (våra förfäder var om någonting just praktiska människor, inte långskäggiga judiska profeter på en fjärran bergstopp i öknen, omgivna av idel bräkande får och getter) måste vi först definiera, vad moral och etik faktiskt är till för, och varför den alls behöver skapas.

Vi kan heller inte nöja oss med någotslags allmän policy, i stil med att ”Nej men VÄÄÄDEGJUNDEN e, att på detta hotell får man endast säga och göra snälla saker” utan att först ha definierat, vad vi i så fall alls menar med begreppet ”snällt” eller ”rätt”. Inte heller kan vi nöja oss med någotslags ”dygdemoral” eller ”förfädersdyrkan” som vissa tror – Alexander Karlsson har i sin uppsats till slut lovat, att han skall undersöka den generella dygdemoralen i en hednisk organisation, benämnd NAS (också detta får mig verkligen att brista ut i de ljudligaste gapskratt – varför ska jag förklara någon annan gång) för det är inte Asatro det heller.

Det finns ingen ”dygd” ingen generell ”heder”, ingen Naturätt.

Glöm alla sådana begrepp, och glöm dem med en gång. Det finns inget kategoriskt imperativ, utan här måste vi göra det bästa med tanke på omständigheterna, men det innebär heller inte ”generell odygd” om nu någon trodde det.

Vi kan inte stämma personer runtomkring oss för ”värdegrundsbrott” eftersom det inte är definierat i lag, inte heller för ”brott emot generell policy” om vi inte vet vad policyn i så fall ska vara, eller om vi inte ens definierat vad den innebär. Jo – förvisso är ”dygd” något bra, efter hur ordet låter – men än sen då ? Kan vi då mäta och rannsaka vår nästa, och säga att ”jag är dygdigare än du – så det så !” eller ”du däremot är ett ohederligt djävla svin, och en skam för din ras tillika...”. Först måste vi i så fall åter definiera, vad ”dygd” alls innebär, och varför någon nu skall anses vara i besittning av det. Rätten sitter icke alltid i spjutstångens ände, säger jag eder, men den har dygd, som överlever – eller som handlar så, att han demonstrerar en generell princip – inte för att införa en allmän lag.

En modern rättsstat bygger på att brott kan sonas, och en fungerande religion på att eventuella synder, tabubrott, värdegrundsbrott, obevisade påståenden eller rena lögner blir förlåtna – eller aldrig upprepas…

Vi får väl hoppas att även Alexander Karlsson lär sig, och det tror jag förresten förvisso att han gör, ty hans nästa kria blir säkert riktigt bra, nu när han genomskådat och synat hela fornseds-bluffen, vilket är hans störta och genomgående, mest centrala slutsats.

Och den som har sina öron till att höra, han höre...”

Sela.

 

Annonser

Varför LJUGER Sydsvenskan om Silverskatten från Södra Sandby ?

Att svenska regionaltidningar ibland slarvar i sin rubriksättning är vanligt, och att enskilda journalister ibland har stora kunskapsluckor är ännu vanligare. Tidningen Sydsvenskan har i veckan återpublicerat gammalt tankegods från en minst sagt frispråkig, men inte helt tillförlitlig källa, som vi ska få se. Bland annat påstår man, att den kända Silverskatten från Södra Sandby i Skåne, skulle vara ett ”bevis” för att Asatro och Kristendom levde i ”Fredlig samexistens” under 980-talet och Harald Blåtands tid, och att hela Skåne då skulle ha varit kristnat, fast ingenting kan vara felaktigare.

Detta är ingenting annat än Bogus, ”Fake News” och tomt slidddersladder som journalisten Anders Sandström har skrivit, ty alla dessa påståenden motbevisas mycket enkelt av den föregivna källa eller rättare sagt person han själv intervjuat. Det är den – som vi ska se – minst sagt kontroversielle Kyrkoherden i Stora Sandby, herr Niclas Loive som tillskrivs det  aktuella uttalandet, fast i andra artiklar i samma Sydsvenska motsäger samme Niclas Loive vad han själv påstås ha sagt.

Den gode Kyrkoherden Niclas Loive i Stora Sandby har visat sig vara en synnerligen arkeologiskt intresserad prästman. Däremot är han mindre kunnig i sitt eget lands historia. Han har också sagt, att ”Gud finns i Charkdisken” och närapå blivit EN SANN SON AV SÄRIMNER. I Kyrkans Tidning har man uppmanat honom att be Skånes alla bönder om Ursäkt, sedan han påbjudit, att  endast vegansk mat får serveras i den kyrkliga verksamheten.

Niclas Loive verkar vara minst sagt påhittig i sin klerikala gärning. Han har uttalat sig om ortens invandrarungdom, är känd för att ha åtta barn med sin hustru (om det väna prästparets inställning vad gäller preventivmedel är inget känt) och är – minst sagt – en modern präst som det svänger om, ganska lik Hasse och Tages ”Pastor Jansson” från det glada 1960-talet. Han har också låtit grunda en särskild barn-ask-lund vid sin kyrka – där han begraver ortens spädbarn, sedan man enligt Svenska Kyrkans ordning konfiskerat metallen i deras kroppar utan att berätta det för föräldrarna, får man förmoda. Så gör man faktiskt nuförtiden, enligt Svenska Kyrkans ”nya ordning” – och för det, finns mångahanda skriftliga bevis.

Niclas Loive  har också sagt, att han tror att Torshammar-ringar skulle ha utdelats på kristna barndop under 1000-talet (helt utan bevis – det här är gripet ur tomma luften) och att det är ”sannolikt” att Katolska präster under den tiden skulle ha anropat Tor ibland, och Abrahams gud ibland, i någotslags ”blandreligion” vilket också ”visar oss hur vi ska leva idag” säger han.

Detta är ju en minst sagt okonventionell tolkning av Sveriges och Skånes historia, det måste man ju säga. Det är nästan så att jag själv känner för att ta med mig Ann Heberlein och Dick Harrison – som ju är en riktig historiker och ingen lösmynt amatör – till Stora Sandby från det närbelägna Lund, och föreläsa lite för denne märklige herde. Men, för all del – nu skall jag kanske inte vara för sträng emot just honom. Han verkar ändå vara en man efter mitt sinne, så att säga, och för övrigt är det just hans förtjänst, att Stora Sandbys Silverskatt lånats ut från Historiska Muséet och återkommit till sin fyndort. I tio år har Svenska Kyrkan nu förvaltat den – med större säkerhet än Riksregalierna i Strängnäs, eftersom den gode herden i Sandby åtminstone inte slarvat med tjuvlarmet. Snart – senast 2020 – måste den återsändas till vår huvudstad, och då är det slutlekt i Stora Sandby.

Fastän jag givit mig till Klerk, varför skulle jag icke få hämnas mina oförrätter” (sagt av Badegisl, biskop av Le Mans, rally-staden, enligt Gregorius av Tours ”Frankerkrönika” från 500-talet )

Åter till arkeologin och historien alltså, men låt oss först fråga varför denne märklige prästman inte fått besök av Domkapitlet, och hur Svenska Kyrkan börjat utnyttja Silverskatten i Stora Sandby helt för sina egna syften genom att sprida osanning och minst sagt ovetenskapliga uttalanden om Skåne, samtidigt med Niclas Loives myckna missionsverksamhet vid ungdomens korvkiosker och köttdiskar.

Dock – det medger jag – så kan ingen slå Kyrkoherde Loive på fingrarna vad gäller själva arkeologin. Så långt är allt korrekt. Han skildrar fyndomständigheterna, är kunnig om föremålen och dess betydelse, men slarvar helt bort tolkningen. Han säger själv – och det är åtminstone ärligt ! – till Sydsvenskan att ingen kan veta, varför Skatten i Stora Sandby grävdes ned i jorden. Således rör det sig inte om något ”bevis” alls. Sydsvenskan ljuger alltså, praktiskt taget. Det kan ha rört sig om ett hedniskt krigsbyte, till exempel. Det kan ha rört sig om krig och förföljelse från de kristnas sida emot just de Asatroende och Hedningarna – det är en minst lika stor ”sanning” som pratet om ”samexistens” – som är helt obevisat, och inte har ett enda sakramentskade dugg med detta fynd eller för den delen arkeologi som vetenskap att göra, ty sådant kan knappast eller svårligen bevisas enbart med arkeologins hjälp.

Niclas Loive utgår från en helt ny och obevisad teori – och det är just han själv, som säger att den är obevisad – som alla teorier.

Med stöd av medeltidsarkeologen Ulf Danell, som egentligen kommit på själva teorin – som sedan presenteras som ”sanning” på Svenska Kyrkans hemsida (är det egentligen etiskt försvarbart, eller en korrekt metod att bedriva vetenskap på?) påstås det, att det skulle vara Skånekungen Tokes stora silverskatt, som via hans hustru Ragnfrid Sigtryggsdotter, som egentligen kom resande från Hedeby med helt ocirkulerade och hela silvermynt gömde skatten för att undfly Haraldf Blåtand, Danmarks kände konung, ni vet han som ”gjorde danerna kristna” enligt Jellinge-stenen. Visst, detta är ju hemskt fascinerande alltsammans, inte minst om det vore sant, men det låter faktiskt som en lokalpatriotisk bygde-skröna. Sådant kan inte heller bevisas med enbart arkeologi. Det är bara lösa spekulationer, alltsammans…

Hur är det nu med den ”Fredliga Samexistensen” ? Varifrån kommer den, rent historiskt sett ??

”Fredlig Samexistens” är en fras, uppfunnen av dogmatiska marxister, på sin tid. Den syftar på den tid innan ”proletariatets diktatur” då omgivande stater runt Sovjetimperiet skulle invaggas i säkerhet – precis som de kristna vill missionera och erövra hela Världen enligt Bergspredikan – för så står det ju i deras egna totalitära lära. Hur skulle ens en sådan religion kunna ”samexistera” med hedendomen, tror man ??

Och tror Niclas Loive på Bergspredikan, eller inte ?

Om han gör det, hur tolkar han denna passage ur skriften ??

Den enda skillnaden mellan Kristendom och Kommunism, som totalitär lära betraktat, är ju att Kommunismen liksom islam förutsätter omvändelse med våld som ett tillåtet medel, vilket däremot inte står fullt utsagt i den Bergspredikan, som de kristnas påhittade och mytiske ledare skulle ha hållit – han är ju faktiskt inte mer verklig än Peter Parker, eller ”Spindelmannen”.

Tror då också Niclas Loive på detta – dvs att alla människor måste bli kristna, med lock eller pock – ty det är ju just det, som hans lära förutsätter enligt dess grundare. Totalitära åsikter, med andra ord, fast vi Hedningar inte missionerar, för vår del, Vi säger bara som det är.

Niclas Loive

Vad tror ni ? Tror denne kristpräst på Bergspredikans ord – Han är ju faktiskt Evangelisk Lutheran, och då BORDE han göra det….

Nåja, nu ska jag inte lägga ord i Niclas Loives mun, för det vore att göra honom orätt, fastän Sydsvenskan och dess reportrar redan gjort det, efter vad det ser ut. Min egen farfar var ju också Kyrkoherde i Skåne, som ni alla säkert minns, och ni minns säkert också hur jag redan som barn i sexårsåldern diskuterade teologi med min farfar prästen, vars kunskaper i ämnet var inspirerade av ingen mindre än Nathan Söderblom, den stora ärkebiskopen, för övrigt en av de bästa ärkebiskopar detta land alls haft.  Jag själv hävdade bekännelse-teologin, eller Luthers ”Sola fide” sats om trons överlägsenhet, dvs att kristendomen är en bekännelse-religion, precis som alla andra religioner, och att man INTE kan vara Polyteist och Monoteist samtidigt, utan att bryta emot tio guds bud, eller det första budet, till exempel.

Inför det första budet, är allt tal om ”fredlig sameixtens” fullkomligt överdjävla nonsens, och medeltidens kristna var fullt medvetna om detta. De samexisterade inte med någon hednisk religion alls. De tvärtom utrotade, förföljde och exterminerade alla andra religioner systematiskt – och med grovt väpnat våld – vilket är ett historiskt faktum. Så skedde också i Skåne, som vi ska få se.

Min farfar, däremot, hävdade den fullt moderna uppfattningen att man aldrig kan veta, vad kristna präster egentligen tror, och att flera av dem i den svenska kyrkan, som han känt personligen, nog aldrig någonsin trott på Gud alls – och detta sade min farfar, efter mer än trettio års personlig erfarenhet. Hans syn var den, att det ju är bra om en präst tror på Gud, och att det underlättar i yrket. Men ingen utom Gud fader själv kan veta vad folk verkligen tror, eller icke tror – och därför är det bäst att hålla tand för tunga. Vad tror ni Niclas Loive egentligen tror på ? Är han kristen, eller kanske ”fornsedare” eller vad tror han egentligen ?

Hedning kan han icke vara.

Asatroende är han icke heller.

Dock skall han skonas, för sina ords skull, om ej för sina gärningars, ty sannerligen sannerligen säger jag eder, att jag är Särimners sändebud, och att det för mig uppenbarats allt detta. Och se – detta är min predikan och arvdel, ty skinkan är min och fläskläggen, så ock grisfötterna fanimig amen: Efter sin död, skall Niclas Loive ställas inför Freja. Och han skall vara med mig alla dagar, intill tidens slut och Ragnarök, då den får sin vissa ände, det säger jag eder evinnerligen. Och skåda – från sakristian till den andra sortens stia, är sannerligen sannerligen ett mycket kort steg eller trin, och dit trynet pekar, månde Loive i herrans namn också kunna få gå.

 

Konventionella och seriösa historiker, av Dick Harrisons kunniga sort, har tillbakavisat allt tal om kyrkor i Skåne på Harald Blåtands tid, dvs 980-talet. Anledningen är, att bara Öresundskusten och Skånes sydkust alls lydde under Kung Harald, och att de hedniska skåningarna i övrigt satte sig upp emot honom, då han med våld ville erövra deras land, och avsätta deras kungar. Således fanns ingen fredlig samexistens överhuvudtaget, och det är historikerna rörande överens om.

Möjligen – säger professor Harrison i Lund – fanns det en kyrka i Uppåkra, men först på tidigt 1000-tal, därför att den staden var en internationell handelsplats av kontinental prägel, med massor av utlänningar, men det var endast därför, som kyrkan kunde etableras där. Man har också spekulerat om att det skulle finnas kyrkor utanför Kung Haralds borgmurar, som jag redan skrivit om, dvs Trelleborgarna. Detta är dock helt obevisat, så vitt jag vet – och det finns inga arkeologiska lämningar, som tyder på detta. Dalby Kyrka – som grundades tidigast omkring 1030 – är Skånes äldsta, och detta borde Niclas Loive veta, som boende i grannskapet, eller högst 12 km bort, ungefär.

Innan dess fanns inga kyrkor i centrala Skåne alls – varken av trä eller andra material – och fynd saknas.

Alla seriösa historiker är ense om, att det först blev fart på kristnandet i Skåne under Kung Sven Estridssons tid, dvs 1050-talet, minst 70 år efter kung Harald. Då brann gudahov och hargar, och hela Skåne genljöd av mord och vapenlarm.

En god bok, som tål att läsas. Läs om ABSALON DJÄVULEN – biskopen som grundade Köpenhamn, dödade och mördade tiotusentals Skåningar – över 1000 enbart vid Dösje bro. Enligt Saxo Grammaticus var hela Skåne hedniskt på den tiden, och där var icke ”samexistens”. Hur kan det komma sig ??

 

Vid Sven Estridssons hov fanns Adam av Bremen, han som ljög om ”Uppsalatemplet” och som var en av de största kristna lögnare, som någonsin funnits. Inte ens Sydsvenskans partiska och osakliga rubriksättare slår honom, ifråga om förvrängningar och skumrask. Och Niclas Loive, för sin del, är väl bara som ett litet kremerat barn i sammanhanget. De barn, vars gravgåvor de kristna hela tiden stulit – och ännu stjäl. Hur skall vi någonsin kunna ”samexistera” med sådana, även om vi är ”samtida” – jag bara frågar…

Sven Estridsen, kallad ”Sven den kvinnsamme” var en konung så kristen, att han hade mer än femton barn med lika många hustrur och frillor. Han hade nämligen principen, att inte lägra en och samma kvinna mer än en gång, och katolska kyrkan upplöste flera av hans äktenskap. Sådan var den konung, som införde kristendomen i Skåne, minst 100 år efter Harald Blåtands tid, och först med Absalons 1200-tal, var där någon kristenhet på allvar. Detta är fakta, och dessa fakta kan man icke neka till. Niclas Loive har i alla fall sina åtta barn med samma kvinna, och är en god man, som älskar sin hustru – det måste vi i Frejas namn tillge honom, ty det haver stått uti tidningsbladen. Även min farfar var ”svår efter kjoltyg” som det hette, och gifte om sig vid nära sextio – med en nästan trettioårig kvinna, som för övrigt hade god sångröst. Han var dock icke fullt så svår, som den Sibbe från Vi, som ”avlade nittioårig” som det står på Rökstenen, men vi kan ju också minnas den fiktive Fader Willibald i Röde Orm – han som Småländskorna gav sig på vid Kraka Sten.

Mycket av denna underbara förmåga, har även gått i arv till mig, Hedning som jag ju är – och en man av Frej.

Sven Estridsen, forensiskt rekonstruerad av medicinska tekniker med hjälp av hans kranium i Roskilde domkyrka. Först under hans tid kristnades Skåne (1070-talet). Först på 1100-1200 talet, fanns där alls något antal kyrkor värt att nämna, vad än den lögnaktige Mäster Adam hävdar… Kungen var sned i axlarna, och låghalt. Ändå var han svår på fruntimmer !

Delar av kyrkoherde Loives resonemang förs på det allra lägsta av nivå. Han noterar, att det på vissa föremål ur Södra-Sandby-skatten finns kristna kors – men vad tusan bevisar det ? Det bevisar bara, att de måste ha tillverkats av kristna, och att hedningar möjligen stulit dem – inte alls att hedendom och kristendom skulle ha ”samexisterat” eller ens samarbetat, även om man förekom under samma tidsperiod.

För mig blir det ingen ”samexistens” med den kristna kyrkan. Inte nu, aldrig sedan, aldrig någonsin.

Man förhandlar inte med en ockupationsmakt, och man ”samarbetar” inte med personer, vars enda syfte enligt deras grundare är att utplåna en, och att utplåna hela Sveriges historia, eller de krafter, som vill förinta hela vår kultur. Jag är visserligen ”samtida” med Kyrkoherde Loive, men hans tro är nog icke min, efter vad jag tror. Han må även tro vad han vill, men skall en man som han predika och missionera samt vara präst – ja se då kan jag också vara det. Och Jag är även ”samtida” med Islamska Staten och Putins Ryssland – men vad innebär det ? Att vi skulle ”samexistera” eller samarbeta – nej så tusan heller !!

”Min liv och kniv” som man säger i Färs härad – ty där svär man fortfarande vid kniven, och lovar att sälja sitt liv dyrt.

Ok – nu ligger inte Södra Sandby i just det häradet, men i alla fall…

”Av Skånekungars blod” – Färs Härads vapen – och i vårt hemland, dog hedendomen eller Asatron inte ut…

 

 

 

 

 

 

 

Gud finns i Charkdisken” – Ja si detta är SANNING för det har min liv och kniv Kyrkoherden i Stora Sandby sagt, och det står min själ i tidningen åsse, ja det e både visst och sant !!