SvD recenserar Västanå teaters uppsättning av Eddan..

SvD, Svenska Dagbladet publicerade för tre dagar sedan en ovanligt positiv recension av Västanå teaters uppsättning av den norske pjäsförfattaren Jon Fosses ”Eddan” som spelas i Sunne, Värmland, där min gamle vän Tekniske Johansson (om ni minns honom) ju har sina hemtrakter. Att en av vårt lands största två morgontidningar yttrar sig positivt om något som hänför sig till vår inhemska, Nordiska kultur och dessutom till Asatron är ännu mer ovanligt. SvD:s recensent Lars Ring skrev att pjäsen ”ställer mytologier emot varandra” men vad han menar med det tycks i hög grad oklart. Tematiken är helt och hållet hämtad från Vóluspá och skildrar det kosmiska Världsdramat, från Midgårds och Asgårds skapelse fram till Ragnarök.

SvD:s recensent skriver också – kanske efter en kortare tids ”Lönnrothande” på nätet att Eddan skulle vara tillkommen under åren 1000-800 på Island och i Norge, men det är fel i sak, därför att Eddamyterna bevisligen går tillbaka på ännu äldre original, och han glömmer bort fakta som att Tors fiskafänge är avbildat redan i hällristningar från bronsåldern, vilket forskningen känt till ända sedan 1960-talet.

Men sådana skönhetsfel och fadäser i början av recensionen gör kanske mindre, då alldeles för få svenskar nuförtiden är kunniga om den kultur och religion, som är deras och bara deras.

Jon Fosses sceniska bearbetning följer texterna, men han har valt och vrakat: sedvanligt minimalistiskt Fossetypiskt är det ändå inte. Här virvlar det av namn och skrönor fram till dess att handlingen får stillna och – med Völvan som berätterska – skildra främst gudarna Oden, Loke, Tor och Freja.

Den aning Oden fått om att världen kan gå under löper som en rysning genom iscensättningen.


Hela uppsättningen är oerhört formsäker, och många repliker har små glidningar mot norskan – flera av aktörerna kommer från andra sidan den nära gränsen.

Paul-Ottar Haga är, exempelvis, en reslig Oden som skapat världen och gett den språk och klokskap. Han, liksom Balder, är på samma gång gud och Kristusfigur. Fosses bearbetning tar fram skeenden med arketypiska mönster och trosuppfattningar.

Eddan är också en svindel av mycket mänskliga känslor, som avund och hat. Mycket sex blir det också – fast här dansas åtrån. Eddan är en katalog över laster, lister och lustar men man är mans gamman: människan är människans glädje. Dock kom ihåg: ”Hjärtat är sällan sorglöst hos dem som är mycket kloka.”

— —

Björn Söderbäck gör Brages roll, han som väl diktar världen. Hanna Kulles Völva har en djup och själfull röst. Jakob Hultcrantz Hansson spelar Lokes roll som en spjuver – aldrig riktigt förklarad. Vilket heller inte verkar vara meningen. Iscensättningen ägnar inte mycket tid åt psykologi. ”Eddan” spelad så här blir en bildkavalkad dansad med polskatakt.

Så långt SvD:s recensent – och han har i alla fall märkt att kristet moraliserande inte finns i Eddan, inte heller de kristnas eviga skuldkomplex med sexhat, skuld, skam och straff som ett medel att trycka ned och förminska människorna. Kanhända är det den viktigaste lärdom som finns i hans recension, istället för valna och överdrivna anspelningar på vår tids sektliknande klimatångest och koldioxidhysteri, vilket tyvärr också finns i samma dagblad. Västanå teater skall i alla fall ha all heder av sin satsning att ge oss Eddan åter, och föra ut den till massorna !