Vederhäftiga Fakta om Asatro – från Sverige, Norge och USA

Vad man än sysslar med här i livet, är det viktigt att kunna bygga på allmän vederhäftighet och sanning, snarare än alla möjliga ”politiska tillrättalägganden”, ofta kombinerade med ”andliga tillkortakommanden” eller rent skumrask, typ ”forn sed” inom det som kallas Hedendom. Ingen skulle väl vilja påstå att Valentins Dag, Alla Hjärtans och Disablot – tre ursprungligen helt olika saker – måste firas på samma dag, och sen blanda samman alltihop till ett enda stort multikulturellt Mischmasch à la New Age, och sen ens ha mage att kalla resultatet ”fornt” och dessutom fräckt nog påstå att det skulle vara en ”sed” när man inte alls baserar sig på någon tradition överhuvudtaget, utan bara blandat ihop allt själv. Disablot har aldrig någonsin firats annat än kring den 3 Februari, eller vid första fullmånen i årets andra månad, Göjemånaden, Tömånad.

Jag ger inte mycket för sådana människor som hux flux utnämner sig själva till påstådda sk ”sedbärare” enbart därför att de läst en eller annan nybörjar-bok om Runor, borta åt Göteborgshållet till. Inte när det finns mycket mer vederhäftiga och intressanta bloggar att läsa ute på nätet, skrivna av män som verkligen kan någonting om Runologi, och faktiskt vet vad de pratar om – sedan mer än tjugo och trettio år tillbaka av praktiska försök, parad med lika praktisk erfarenhet.

bloggUpplysande vid avläsande !

Borta i USA, på andra sidan Atlanten, sitter en annan vederhäftig herre och skriver under den för svenskar något kufiska pseudonymen ”Jön Upsal” och berättar om Ring of Throth – en av de två största Asatrogna organisationerna, ”over there”, grundad redan 1989, ungefär i samma veva som det numera nedlagda och gravt dysfunktionella ”Sveriges Asatrosamfund” grundades, bland annat av just mig och en del andra personer. Throth betyder trofasthet, heder och att vara säker på sin sak – alltså själva innebörden i det norröna ordet ”Tru” eller ”Trua” som i Asatro.  Det är raka motsatsen till en tom sedvänja eller en ”sed” vilken oftast inte baseras på något annat än innehållslös upprepning, eller bruk vars orsak man inte längre begriper anledningen till, och verkligen förstår.

Edred Thorson, aka Stephen Flowers, som grundade Ring of Throth är nu aktuell med nyutgåvan av ”A Book of Throth” (först utgiven 1989) och kommer i alla fall från en person med relevant Akademisk doktorsgrad, skriver Jön Upsal klarsynt; samtidigt som den också förklarar sitt ämne på ett enkelt, bra och allmänt läsvärt sätt – utan att bli alltför akademiserad.

A+Book+of+Troth+2016Ännu en bra bok från alternativförlaget ”The Runestone Press”

En del av innehållet, exempelvis amerikanernas fasthållande vid ”the nine noble virtues” (ett ganska tragiskt försök att lansera ”tio budord” för Asatron, trots att vad som står i Hávamál och Eddan borde räcka för vem som helst) baseras knappast på någon vidare form av historisk sanning, men jag har för min del funnit en hel del av vad Ring of Throth och dess utövare skrivit för ganska så användbart och brukbart, även sett emot vår egen Nordiska tradition, till vilken amerikanerna blott är sena avläggare.

Själv ska jag heller inte glömma hur jag – 16 år gammal – köpte mitt första exemplar av Edred Thorssons ”Futhark” – en ganska lättöverskådlig introduktion till runorna om magiskt chiffersystem, ”stadhagalder” och mycket annat,  på anrika City Lights Bookstore i San Franscico, California – det var 1985 – och sen dess har mycket vatten runnit under Stockholms broar, för att citera ett svenskt ordspråk. Edrerd Thorson har skrivit många högeligen rekommendabla böcker om runor och runologi sedan dess – men på den tiden fanns inte några motsvarande böcker alls på svenska språket om Runor som filosofiskt eller esoteriskt system.

En man, som sedermera var med och skrev just en sådan bok; och som jag i alla fall finner tillräckligt insatt i ämnet är den gamle svenske Radiojournalisten Jörgen I Eriksson, som nyligen tog upp sin egen, högst personliga tolkning av ”Odens Korpgalder” i samband med Disablotet och många andra ämnen – se länk till hans egen personliga blogg här. 

Också detta mindre kända Eddakväde – det är av många ansett som ytterst svårtolkat – har även jag översatt, och det finns förresten minst två svenska versioner till av det, som i alla fall har god smak nog att utgå från originaltexten, som det faktiskt står och som den faktiskt är skriven, utan alla Lönnrothska förvanskningar eller andra ”PK-Eddor” i den stilen (se föregående inlägg).

81qQUhAiMtL

Mer än 30 år gammal, men håller ännu för en genomläsning

I Norge, slutligen, finns den seriöse norske filiologen Eirik Storesund vars blogg ”Tulen” faktiskt också är ganska läsvärd – och innehåller en del insikter i ämnet, som till exempel hur det verkligen måste ha känts för våra förfäder, när de för första gången utsattes för de kristnas trams om hur de skulle dyrka och tillbe en korsfäst förbrytare och terrorist från Mellanöstern, som skulle ”frälsa dem från deras synder” och alltså befria från allt personligt ansvar, ungefär som om det nu vore något att stå efter.

Man gör sina rön, ute på nätet, bland vänner eller bland goda böcker. Eller – som Oden själv en gång uttryckte det för oss, i en av Hávamáls vördnadsbjudande strofer:

Ráðumk þér, Loddfáfnir,en þú ráð nemir, -njóta mundu, ef þú nemr,þér munu góð, ef þú getr -:veistu, ef þú vin átt,þann er þú vel trúir,far þú at finna oft,því at hrísi vex ok hávu grasi vegr, er vættki treðr.

Eller, i min översättning:

”Det råder jag dig, Loddfafner – om du rådet tager – Njuta får du, om du inser – Det går dig gott, om du gitter: Vet du, att vän du har, som du tror om väl – far du ofta honom att finna, för ris växer ofta liksom gräs, på den väg som ingen vandrar”

Just så är det nämligen.

Vänner är vänner, oavsett var i världen de finns, men om du har din granne till ovän, växer det bara ris också vid den egna tomtens gräns.

Ja, veten i än, eller vad – men förbli trogna !

Annonser

”Mannen från Snåsa”, Helbrägdagörelse och Handpåläggningar

Begreppet ”handpåläggning” brukar numera mest förekomma i den svenska statsförvaltningen, där det står för det faktum att en högt uppsatt chef genom att i viss mån rätta eller ändra vad en underlydande tjänsteman redan framlagt i ett förslag eller ett projekt kan ge sin ”välsignelse” åt hela idén eller projektet. Men förr i tiden stod det såklart för helt andra saker.

sna%cc%8asa2-678x381

2009 utkom en biografi över Joralf Gjerstad från Snåsa i Norge, som är något så ovanligt som en modern helbrägdagörare, som i-n-t-e åberopar sig på någon ”jesus” eller kristendomen – sådana charlataner finns ändå överallt – utan bara på sunt förnuft, lugn och ro samt helande händer. Redan namnet Gjerstad borde få hedningar att lystra – för vi vet ju alla att Olaf Gierstadalf – eller ”Alven från Gjerstad” är namnet på den konung som jordades i Gokstad-högen – Gokstadskeppet var hans skepp – och detta med ”läkehänder” eller ”helande händer” – vilket bland annat vissa norska kungar har ansetts ha – man trodde så om Olaf Haraldsson också – är känt redan från Eddan.

Nu har det gjorts en film om Joralf Gjerstad, som idag är över 90 år, och som egentligen lagt ned sin verksamhet som botare. Han tillskriver inte sin förmåga någon kristen ”gud” eller något annat, och han förnekar inte vetenskapen heller. I Filmen redogörs för det faktum, att han inte tar sig an ”patienter” som redan står under läkarbehandling, eller som kan få annan bot – utan bara de fall, där inget annat verkar hjälpa. Den regeln har naturligtvis många förnuftiga folkliga ”botare” eller ”kloka” använt förr i tiden också – och som SvD skriver, är Gjerstads behandling mest lagd åt avstressning, avslappning, meditation och sunt förnuft.

”Jag tror på det goda”, förklarar sig Gjerstad. ”Alla har den förmågan. Det är så jag får kraft.”

13f07b1d190f8b69

læknishendr, eller Läkande händer, nämns redan i Sigdrifumál – där Sigdrifa eller Brynild ber om ”läkande händer i livet”. Gudinnan Eir, själva helandets gudinna, står för lugn, avslappning och – läkande händer – och det faktum att en del individer kanske via suggestion eller på annat sätt kan bota andra – vetenskapen har inte helt funderat ut hur det går till – har länge varit ett välkänt faktum i Norden. Vad Joralf Gjerstad – bara en helt vanlig norsk bonde – gör – är inte så olikt vad som förekom för flera tusen år sen.

Eddan säger samma sak som Joralf Gjerstad gör idag – vem som helst kan få förmågan – men han eller hon bör använda den väl. Egentligen är det krafter, som redan finns i oss alla. En som skrivit mycket om dessa och liknande fenomen – bland annat om Blodstämning eller förmågan att ”stä blod” är den hedniske och schamanske radiojournalisten Jörgen I Eriksson, som skrivit flera böcker i ämnet.

1638En av flera utmärkta böcker i ämnet av Jörgen I Eriksson

Själv har jag också kommit i kontakt med Amerikanska Asatroende och forskare som hävdar att det fanns två former av blodstämmande förr – dels den ”lilla stämningen” som vem som helst kan utföra, då också större blödningar kan fås att avta eller stanna helt, men sedan den ”större” som var förbehållen de verkligt runska eller synska, då sår vitnade eller drogs ihop av sig själva inom ett par minuter, splitter och till och med pilspetsar kunde komma farande ut ur såret och slå in i en motsatt vägg med full kraft och andra underligheter, som är svåra att bevisa. I ”Groagalden” står också om hur Groa galdrade över Tors sargade huvud, när bitar av Hrungners brynsten träffat honom, men att hon mitt i detta glömde den andra hälften av sina läkesånger, så att en bit av brynstenen fortfarande sitter kvar i Tors huvud, och att man därför aldrig ska kasta en brynsten tvärs över golvet, med risk för att dra åskan till sitt hus.

6e6973a30da59657c0299a83c95fff57

Eir eller ”den stora helerskan” enligt modern teckning

Mycket av detta kanske låter som skrock och vidskepelser, men jag kan försäkra er alla om att jag själv med egna ögon sett den ”lilla” blodstämningen utföras, och jag vet att sådant fungerar. Hör och häpna – men det fanns faktiskt inofficiella Blodstämmare i den svenska armén på 1980-talet. Vi hade en löjtnant och instruktör från mörkaste Småland, och han kunde sådant. Vid en eller annan urspårad ”fänriksövning” i mörker hände det att någon hade stuckit ned en upprest kniv i ett fotspår – så att eggen vette uppåt med spetsen först – och skaftet nedåt, in i jorden – fällor som dessa är gamla och det faktum att man inte bör sätta knivar i fotspår finns också i Islandssagorna, efter vad jag tror mig minnas – som en svensk form av Vietnamesernas eviga ”pongee sticks” eller fotanglar.

Näste man, som kom halvspringande ned för den mörka skogsstigen trampade mycket riktigt på kniven, så att knivbladet gick rakt genom kängan och in i foten. Men – då läste Smålänningen över honom, bad honom ligga ned med benet i högläge, och sade dessa ord:  Stä blod, Stä blod – som vattnet gjorde i Vimurs flod – I tre heliga namn...”

Detta tyckte jag lät egendomligt, för det var en typ av ramsa som inte finns i Bengt af Klintbergs ”svenska trollformler” till exempel – och Vimur var den älv, som Tor vadade över på väg till jätten Geirröd i Jotunheim, varifrån allt ont kommer. De ”tre heliga namnen” som finns med i många svenska och norska formler var ursprungligen inte alls någon kristen tre-enighet, men förstås Tor, Oden och Frej. Senare, under häxprocessernas tid – byttes allt sådant ut från hur formlerna ursprungligen löd, vilket Merseburg-galdern och andra uppteckningar ändå visar oss i klartext.

img_408l2Nygjort porträtt av Eir till ett kommande kalender-projekt

Blödningen upphörde efter ett par minuter, och den skadade kunde gå på foten, sedan det belagts med ett första förband. Senare i livet har jag också kunnat utföra blodstämning på mig själv två gånger – en gång efter vedhuggning och ett missriktat yxhugg – andra gången efter att ha råkat slinta med lillfingret längs en knivsegg, så att jag skar mig intill benet rakt genom fingertoppen. Vana blodstämmare insisterar på att man dels måste använda ”ramsor” eller en formel, som man gärna högt måste upprepa för sig själv – oftast många gånger, men detta räcker inte – vila, värme och högläge gäller fortfarande – och de råd som finns för att förebygga skadechock enligt den moderna fältmedicinen gäller också blodstämmande.

Hur ska man förklara detta ?

Också djur som skadas i naturen – ofta av fällor och ”saxar” som människorna satt dit – kan klara sig från större skador, än vi annars trott vara möjligt. De kan till och med mista ben eller en hel lem, men ändå ibland stilla blodflöden av en storlek som människorna aldrig skulle klara av, och via det parasympatiska eller det icke-viljestyrda nervsystemet händer det så att deras kroppar på något sätt kan dra ihop sig, och de kan åtminstone tillfälligt linka vidare på en skadad tass eller fot mycket längre sträckor än vad en människa någonsin kan uthärda, i det tillståndet. Också vi själva kan faktiskt uthärda att gå ganska långa sträckor trots blödningar eller brutna ben, men människan behöver mycket mer vila, värme och omvårdnad än djuren, och även om hon fått förmågan att ”stä blod” i nödsituationer, fungerar detta sällan helt ut.

Den ”stora” blodstämningen, som det står talat om i sagorna, kan ingen numera utföra, men ”helande händer” eller människor med ”läkehänder” finns förvisso, och vad de kan göra, har ibland blivit känt och prövat. Mirakel kan ingen uträtta, och alla örtdoktorer, folkliga botare eller andra som jag någonsin stött på utlovar heller inga underverk, ingen snabb eller 100 % säker bot men åtminstone lättnad, och det bör man betona.

I den skaran – skild från charlatanerna eller allt obehagligt ”fornsederi” eller andra tomma påståenden, står också Joralf Gjerstad, en hederlig gammal lantbrukare – och många andra. ”Frid över dem” säger jag. ”Fred åt stugorna, men krig åt katedralerna och palatsen !

Det är trots allt detta som Hedendomen går ut på – och nu har Joralf Gjerstads liv blivit film. Det är en framgång i det lilla, det också.

solSol och Seger åt Botarnas och Boterskornas vägar !

Götala – och fler heliga platser i den svenska tillvaron

Naturen är helig för oss Hedningar, och tillhör man en naturreligion, åligger det också var och en att just vårda naturen och de heliga platser som finns i landskapet; och inte skräpa ned, störa eller bära sig vanvördigt åt. Jag har skrivit minst två inlägg om det här ämnet tidigare, när jag tagit upp diverse ”fornsederi” och andra hedniska rörelser, som jag tyvärr har väldigt väldigt dåliga erfarenheter av, och som faktiskt knappt kan betecknas som ”rumsrena” – än mindre natur-rena.

alla_gotars_ting_i_gotala_maj_2015b_561ec4e9e087c31b1adf63e1Om du befann dig på en gammal kultplats eller tingsplats, inte skulle du väl skräpa ned, eller resa kristna altaren där ? Inte skulle du väl springa hit och dit som en barnunge, eller tala högt i mobiltelefon, twittra, tjattra, instagramma, messa, pissa och ”dissa” den platsen. Du skulle heller inte göra så i en kyrka, eller på någon annan helig plats – Nej, och då förstår du ju själv…

Människorna jag skriver för på den här bloggen är vanligt, enkelt och hederligt folk. Sunda och goda svenskar. Patrioter, som älskar sin kultur och sitt land. Goda medborgare. För alla de som vill ta sitt ansvar, och vill lära och växa med andra, och inte skapa sig en liten avskild och skränig sekt, som bara ägnar sig åt en massa underligheter och ovärdigheter. Och inte minst – folk som samlar in och förvaltar kunskaper av olika slag – som andra saknar – och som också på ett levande, roligt och intressant sätt lär ut vad de vet. Jag har tidigare till exempel tagit upp bloggen Angerboda, och jag skulle också kunna nämna Nordiska Asatrosamfundet och många fler, som på ett enkelt och vederhäftigt sätt förvaltar vårt historiska och kulturella arv, utan att förvrida och vanställa det med olika former av ”politisk korrekthet” och annat i den stilen. Bloggen ”ideell kulturkamp” kan också nämnas, vars skapare nyss utgav en egen småskrift om våra gudar och makter (nämns endast på detta sätt – man får visst inte göra reklam på WordPress. )

Ibland möter jag bloggar och bloggförfattare, som tillför mig massor av ny kunskap och lär mig sådant jag inte kunde tidigare, vilket ökar mitt vetande om hedendomen. I sällskap med dessa hederliga och förträffliga personer, som verkligen g-ö-r eller förvaltar något, är det lätt att känna sig intresserad och ödmjuk, vilket man bör vara om man vill ha en positiv grundsyn här i livet. En sådan man är Harri Blomberg från Österbotten, i vår östra Rikshalva – numera bosatt i Västergötland, som skriver initierat och kunnigt om Götala, Götarnas gamla Tingsplats i Östergötland.

Jag rekommenderar hans blogg för genomläsande.

Han skriver initierat och kunnigt om våra gamla tingsplatser och om de centrala Vien och kultplatserna – ofta slutar de på -al om vi är nere i 500-talet och det svenska Riksgrundandets tid, för det fanns ett Svea och ett Göta rike redan då – och nämner John Kraft och flera andra författare, vars verk jag också läst. Mats G Larsson kunde också nämnas, utan att ge oss in på detta med ”Västgötaskolan” som i viss mån råkat i ett senare vanrykte, efter Dag Stålsjös bortgång.

Alla de gamla tingsplatserna i varje härad. Platser, som tillsammans med den av många bortglömda häradsindelningen varit av avgörande betydelse inte bara för religionen och rättsskipningen, utan också för Ledungen, och för försvaret av vårt land. En annan källa till ny kunskap som jag kan rekommendera, men inte göra reklam för är radiojournalisten Jörgen I Erikssons nya bok, som heter just ”Heligt Landskap”  – passande nog – och som tar upp det här med särskilda, utvalda ”kraftplatsers” betydelse från en liten annan synvinkel än ”Götala-bloggen” – om jag nu ska uttrycka mig diskret.

Varje stycke natur i vårt land kan måhända betraktas som heligt. Vi har ett arv att förvalta, en allemansrätt att försvara. Vår plats på Jorden – och vår stund att försvara och värna den.

Tyvärr är det inte alla som respekterar dessa enkla lagar nuförtiden, och som tycks komma hit enbart för att svina ned, efter vad det verkar.

Och det problemet återstår att lösa – goda medborgare. Verkligen. Se här bara – såhär ser det ut i huvudstadens uppenbara närhet, nuförtiden. Vilka är det, som kommit dit ? Vilka är det, som gör såhär ??

2015-01-22-23-53-44_121_ton_skrap_zigenare_tiggare_romer_avforing_smuts_sopor Tiggarläger-Högdalen-foto-IBL-REX-83773