Svordomar och Run-klotter från Hassela knyter an till Kensington-stenen och dess falsarium…

Borta på Riksantikvarieämbetets bloggsida redogör som vanligt Magnus Källström, en av vårt lands absolut kunnigaste runologer och en man som jag träffat i levande livet för hur två tidigare otydda, sena 1800-tals inskrifter gjorda med Hälsingerunor i den så kallade Erk-mats gården, Hassela, hjälper till att avslöja Kensingtonstenen, en av Världens mest kända vetenskapliga falsarier, och kanske den mest kända förfalskade runinskriften överhuvudtaget. Att Kensington-stenen är bluff och båg, visste man i och för sig redan på 1800-talet, kort efter att Olof Öhman, en svensk utvandrare från just Hälsingland, påstod att han skulle ha hittat en medeltida runinskrift på sin gård i Minnesota.

Mats G Larsson, en annan otroligt kunnig forskare, har skrivit en hel bok om det amerikanska bedrägeriet, och varför somliga kristna i Minnesotas svenskbygder, än idag fortsätter att tro på det, tillsammans med en del okultister, svärmare och annat löst folk här hemma i Sverige. Det nya i sammanhanget är, att Magnus Källström både lyckats tyda runklottret i den Hälsingländska drängstugans tak – för det är just en drängstuga det är tal om här – och samtidigt hitta bevis för att den runa för bokstaven A som används på Kensingtonstenen visst inte är unik, den användes flitigt i Hälsingland på 1800-talet, men bara där och endast där, och Olof Öman var bevisligen också en runkunnig man, och visst inte så okunnig i dessa sammanhang som han lät påskina…

Historien om hur Källström resonerar sig fram till det här, och hur han också mottar läsarbrev från Hälsingland, är minst sagt underhållande, men ännu roligare är kanske det ”Dieffulen !” och hansilffsn – alltså antagligen Hans Ilfsson – kanske namnet på en ovanligt hatad storbonde och arbetsgivare – samt Ioos som man nu hittat på de hälsingländska takbjälkarna. Källström antar att detta sannolikt är någons initialer, skrivna med chiffer eller lönnrunor, men det är inte helt säkert, säger jag. Också de som gjort inskriften, måste efter varje arbetsdags slut legat där och skrattat i sina sängar åt dumheterna, eller ”Bällt du luur’n !” som man säger på jämtska.

Det slår mig också att Ljote, eller Ljotan var det namn på Satan, som användes på 1600-talet under häxprocessernas tid, då Svenska Kyrkan tog livet av mer än 700 människor i vårt land för ingen anledning alls. Folk har sett en avledning av Oden eller möjligen Wothan i detta Ljote, men jag tror för min del – utan att ha vetenskapligt godtagbara eller säkra bevis för etymologin, att det kommer av ett ”Jotun” eller ”Iatun” som redan finns i Rökstenens text från Östgötskt 800-tal, fast det är en annan historia. Också Loke var som bekant av jättesläkt, och namnet Ljotan står antagligen just för honom….

Annonser

Nordiskmytolgi.se – en grundläggande sajt om Asatro ?

Somliga har efterlyst sajter och platser på nätet där grundutbildning och grundläggande fakta om Nordisk Mytologi kan inhämtas. Jag skulle vilja säga att Nordiskmytologi.se är just en sådan sajt, som i det stora hela är relativt objektiv, även om den kanske inte gör så mycket för att förklara skillnaden mellan myt och saga, och dessutom påstår att ”I det forntida Sverige hade man en helt annan världsbild än vi har idag”. Det anser jag inte stämmer med sanningen, och det har att göra med vad vi kallar myt, alltså en allegorisk-symbolisk berättelse, som inte alls är till för att tolkas bokstavligt, likt den traderade sagan eller muntliga berättelsen – för med sagor – exempelvis de isländska släktsagorna eller de Norska Konungsagorna i Heimskringla, menade man faktiskt något som var bokstavlig sanning eller en verklig historieskrivning, även om begreppet ”saga” i nutida svenska har devalverats och förflackats till att betyda berättelser för barnungar.

Men – som jag förklarat i föregående inlägg – berättelsen om gnistan i Ginnungagap, och den moderna fysikens ”big bang” är bara ett exempel på att våra förfäders världsbild inte alls var annorlunda, utan tvärtom äger sin symboliska giltighet än idag, liksom detta med Nornorna eller kausalitetens väv, eller teorin om Världsträdet, som vi kan se som ett ”händelseträd” från Universums skapelse och framåt, som i sig rymmer alla möjliga eller tänkbara världar. Den okände skaparen eller skaparna av Nordiskmytologi.se verkar inte helt ha tillräckligt mycket djupsinne eller sinne för hednisk filosofi för att inse allt det här, men för all del – grunderna i Asatron behöver förvisso läras ut till somliga medborgare, det är ju sant.

På nordiskmytologi.se lärs det också ut, att Gullveig skulle varit en jättinna – något som inte alls står i Völuspá – och till och med Loke kallas jätte enligt denna sajt, fast han är av helt normal storlek, och hela tiden skildrad så i myterna, vilket för övrigt också gäller Vintergudinnan Skade, även om hon också är av Jotnars släkt.

Visst var Skade av jättars släkt, men inte storvuxen för det…

Felet ligger just i missuppfattningen av Jotnarnas eller Jötnarnas sanna natur, för urgermaniskans etunaz och gotiskans etanaz betyder ätare, något som tär och äter på folk, och ”onödiga ätare” har vi förvisso också i dagens och nutidens samhälle, i form av en hel del personer som tagit sig hit utifrån, men inte alls skall vara här. I gamla tider tänkte man nog också på sjukdomar och andra skadegörare som ”jotnar” eller ätare, och inte alla Jotnar var av jättestor storlek, även om somliga växte sig större och större med tiden, likt vargen Fenris och andra skadedjur Asarna råkade nära vid sin barm…

Thökk, Tåkan eller dimman, hon som gråter falska tårar över Balders död – åter en av Jotnarnas kärringar, och gnäll- och gråtkärringar finns det många idag, inte minst i politikens Värld. På vissa amerikanska sajter står det helt felaktigt skrivet, att Thökk skulle betyda Tack på norröna, fast det alltid hetat takk, utan -th

 

Det gäller att lära sig uppskatta de små detaljer som gör helheten i vår Nordiska kultur, samt Asatrons värld, om vi alls skall kunna bevara en självständig kulturkrets. Islänningarna, till exempel, har alltid varit noggranna med såväl språk som logik, och det bör vi svenskar också vara…

Gullveig eller Guldtörsten var också av jotnars släkt, men inte större än en människa från början – bäst att inte göda henne…