I vilket Dick Harrison klarlägger Julklapparnas Asatrogna ursprung

I dessa mellandagsreans dagar, då en del av det svenska folket försöker att byta bort sina julgåvor, är det på tiden att vi erinrar os varifrån själva idén med Julgåvor eller Julklappar kommer. Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, som numera driver eget företag och skriver för Svenska Dagbladet; en tidning som är mera sanningsenlig om sin liberala hållning än den låtsasliberala lögnarblaskan Dagens Nyheter; redde för någon dag sedan ut begreppen i ännu en historiespalt.

I Björn Hitardalskämpens saga anges att Erik jarl gav gåvor till sina män på åttondedag jul, det vill säga nyårsdagen. Av Olav den heliges saga lär vi oss att kungen skänkte sina mannar presenter vid julen. I den kändaste av alla isländska sagor, Egil Skallagrimssons saga, som utspelar sig under förkristen tid på 900-talet (det vill säga medan julfirandet ännu var hedniskt), beskrivs seden på följande sätt:

”Arinbjörn hade ett stort julgille dit han inbjöd sina vänner och bönderna i häradet. Där var mycket folk och ett gott gille. Han gav Egil en kappa av silke i julgåva, med mycket guldbroderier och med guldknappar ända ned. Arinbjörn hade låtit göra den efter Egils kroppsväxt. Arinbjörn gav Egil en hel uppsättning nyskurna kläder till julen. De var gjorda av engelskt tyg med många färger. Arinbjörn gav under julen bort alla slags vängåvor till de män som kommit för att besöka honom, eftersom han var en mycket givmild och ädel man.”

Det är alltså omvittnat ur flera källor att Julklappar var en Hednisk och Asatrogen tradition, inte en kristen. Dick Harrison menar att ”man inte nödvändigtvis kan bevisa” att vanan att ge varann rika gåvor till Jul ägde rum på det hedniska 900-talet, eftersom sagorna nedtecknades i slutlig form först omkring år 1200 eller något senare, men det motsäger vedertagen historieskrivning både inom och utom Norden, eftersom man i nästan samtliga fall ansett Islänningasagornas uppgifter för helt vittnesgilla, så också när det gäller Egils och Arinbjörns faktiska existens.

 Ordet Jul kommer av Hjul, närmare bestämt det hedniska Årshjulet, trots bigotta kristnas ord om att ”det inte skulle gå” att härleda etymoloiskt osv…

Nyårsgåvor fanns redan i det romerska Saturnalia-firandet, vilket är allmänt omvittnat, och Saturnalia var en fest för det gamla året, och dess övergång i det nya, liksom vår Nordiska och Hedniska Jul. Dessutom finns det massor av indicier som pekar åt samma håll redan i Eddan, inklusive Hávamál, där givandet av gåvor ofta nämns. I den 52:a strofen står det skrivet, att man inte ska ge bort för mycket, eller ”för stort” (mikil, är det ord som används i originalet, alltså samma ”mikla” som förekommer i Miklagård, den enorma stadens namn) och att ”ofta köper sig lite lov” vilket också blivit ett ordspråk på svenska.  Gåva kräver, att gengåva gives, är som bekant det första av alla hedniska bud, och i den gamla Nordiska kulturen var det inte bra att ge alltför stort, alltför pråligt eller alltför frikostigt, för då kunde det ju hända att mottagaren inte alls kunde återgälda gåvan, vilket ställde honom i en mycket dålig dager. Också Indiankulturer i Nordamerika och flera andra förment ”primitiva” men i själva verket högst sofistikerade samhällen har resonerat på samma sätt, när det gällt givandet av gåvor.

Egil Skallagrimsson och Arinbjörn var fostbröder, och alltså mycket nära vänner, vilket Dick Harrison glömmer bort. Därför kunde Arrinbjörn kosta på sig att vara extra frikostig när det gällde just Egil, och för övrigt var han en stor hövding, vars anseende också delvis berodde på vilka gåvor han hade råd att ge. När Arinbjörn dog i strid, diktade Egil Arinbjörnarkvida, till den döde vännens minne, och förskaffade honom evig ryktbarhet, fastän bara delar av kvädet är bevarat idag. Sannerligen, det var en furstlig vängåva, och mera värt än kappan och kläderna – för de finns inte kvar, utan höll bara Egils tid ut – men kvädet, och det diktade ordet – det är saker som aldrig skall förgå, så länge denna världen står, och Midgård varar.

Också de ord, som jag skrivit till den sanna Asatrons och Makternas ära skall överleva mig själv, då de redan fått väldig spridning, och kanhända gäller det också professor Harrisons, men lottlösa blir de sanna skalderna och de visa aldrig, för ordets gåva och talets konst, vilket Egil själv sa i ”Sonatorrek” eller ”Sonförlusten” – ett annat av hans kväden – det skall aldrig dö, utan för evigt komma åter.

Vad gällde gemene man, gällde nog Hávamáls ord i den 52:e strofen, den som omtalade att även små gåvor kunde ge livslång vänskap, och vara av avgörande betydelse i människors möte, vilket också idag är värt att komma ihåg. Snåla var våra förfäder alls inte, och man kan i sammanhanget också påminna sig den 145:e strofen, som lyder:

145.Betra er óbeðit /en sé ofblótit /,ey sér til gildis gjöf /;betra er ósent/en sé ofsóit./Svá Þundr of reist/fyr þjóða rök,/þar hann upp of reis/,er hann aftr of kom.

I min översättning:  ”Bättre är objudet, än alltför mycket blotat. Gåvan ser ej till vad som gäldats, och bättre är osänt än osjudet. Så ristade Tund, före folkens fall, där han uppstod; och där han återkom”

Begriper ni det, ack ni sena tiders barn och Hedningar små, då är ni allt listiga – ty detta är inte allom givet att tyda och förstå.

För er som önskar något lättare, och kanske mindre vist, har BBC gjort en test angående era kunskaper om de Nordiska gudarna. Håll till godo, nu när vår Sverigefientliga och folkfientliga statstelevision inte erbjuder oss något, som liknar vår egen kultur !

Från Gottsunda, förresten, rapporterades idag också av åsyna vittnen hur ”Svenska” Kyrkans präster står och citerar Koranen vid sin Julkrubba.

Vad var det jag sa ? Kom ihåg: Den sk ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam Light” och av samma skrot, samma korn…

LÅT HEDNA ER ISTÄLLET, SVENSKA FOLK !!

 

Annonser

”Aggressivt försvar RÄDDAR North Senteniel” skriver DN

I gårdagens DN fanns det infört en artikel som starkt avviker från vad denna kristna lögnarblaska annars brukar spotta ur sig. För en enda gångs skull på flera månader berättar man sakligt, baserat på ögonvittnen och väl pålästa personer, som vet vad de talar om. Tidningen intervjuar Christer Nordström, annars antropolog vid Stockholms Universitet, som flera gånger besökt ögruppen Andamanerna och ön North Senteniel, där urbefolkningen framgångsrikt och förtjänstfullt handlade i självförsvar emot ännu en kristen galning, som kom dit för att förstöra och bråka med dem.

Christer Nordström redogör för hur urbefolkningen utsatts för övergrepp efter övergrepp av de kristna, trots att de själva levt på sina öar i åtminstone 2000 år. På 1860-talet började britterna anlägga fångkolonier på öarna, och spred syfilis, ögonsjukdomar och mässing till öborna, saker de hade föga motståndskraft emot. Ändå ligger Andamanerna nära det Buddhistiska Thailand, och förvaltas numera av det huvudsakligen Hinduiska Indien – men inte en enda Buddhistisk eller Hinduisk ”missionär” har någonsin tänkt på möjligheten av att ”frälsa” urinvånarna, eller skenbart ”höja upp dem” till något högre kulturellt stadium – efter hur vi i väst ser på saken. Detta utelämnar DN också helt ur sin skildring, liksom andra väsentliga fakta.

John Allen Chau – den kristne IDIOTEN upp i dagen ?

Bara de kristna – dessa intoleranta Monoteister – fortsätter att tränga sig på, och respekterar varken Indiens nationella lagstiftning, smittskyddet eller FN:s konventioner om urbefolkningens rättigheter. Inte ens Islam eller dess skäggiga profeter har nått North Senteniel, vad de nu ska där att göra. Ett aggressivt försvar, beslutsamt genomfört är urbefolkningens enda chans att freda sig, och säkerställa sin överlevnad.

Just nu skriker Amerikas kristna höger som stuckna grisar, och påstår att John Allen Chaus kropp måste hämtas hem, för att få ”en martyrs” begravning. Själv anser jag att vi istället borde tillämpa den gamla ”Dalalagens” bestämmelser. ”Han ligge ogill, och bör bli mat för sjö och strand” som det heter.

North Senteniel – ”Den Norra Vaktposten” – som namnet betyder – är en fruktbar ö, på 40 kvadrakilometer. Havet omkring den är rikt på fisk och tillgångar, och fastän ögruppen Andamanerna haft 6000 urinvånare före Européernas och de kristnas ankomst, är invånarantalet nu nere på 4-600, varav 100-300 på North Senteniel, där befolkningen har alla möjligheter att växa och klara sig själv – om den inte får ytterligare kristen ”påhälsning”.

”Det är de välkomnande folken som har drabbats hårdast demografiskt och kulturellt. Medan den aggressiva attityden har säkrat överlevnaden”

– Christer Nordström, svensk antropolog

Christer Nordström redogör också för hur det funnits fyra olika inhemska stammar på Andamanerna, precis som de fyra folken i Norden (Svenskar, Danskar, Finnar och Norrmän). Det finns historiska tillfällen då de stridit inbördes, men idag lever de i djupaste fred. Han berättar också om hur den senaste kristna påhälsningen helt förstört den känsliga balans, som byggts upp mellan öborna och de indiska myndigheterna genom åren. Öborna har verkligen ingen anledning att lita på Västerlänningar, eller personer med överlägsna vapen och överlägsen teknik, som när som helst kan få för sig att utrota dem. De har gott minne, och minns mycket väl hur det gick på 1860-talet, när britterna kom till ön.

Gåvor mottas endast med tvekan – och Christer Nordström och DN glömmer berätta varför.

Nästan alla påstått ”primitiva” kulturer reagerar på samma sätt, vad beträffar gåvors givande. I själva verket är deras kultur inte ”primitiv” alls, därför att de i tusentals år lyckats överleva helt hänvisade på sig själva, vilket är betydligt mer och betydligt bättre än vad vi skenbart ”moderna” människor skulle lyckas göra, om vi hamnade i deras omständigheter.

Gåva kräver att gengåva gives” står det i Hávamál.

Det här är något som bara en äkta hedning kan förstå – kristna och därmed jämförbara kulturer förstår det aldrig. De flesta antropologer anser numera, att världshandeln uppkommit ur sk ”silent trade” eller att man erbjuder gåvor utan att själv visa sig – ungefär som de indiska myndigheterna försökt göra på Andamanerna. Någon lägger metkrokar i ben  på ett undanskymt ställe – exempelvis ett vad vid en flod, en strand eller någon annan plats. En annan person ur en helt annan stam ser metkrokarna, tar en av dem och finner den användbar, men lägger i respekt och välvilja dit en flintyxa.

På så sätt uppstår byteshandel, och förtroende. Systemet fungerar, så länge ingen tar för mycket, eller blir gripen av girighet, så att han inte lägger dit något alls eller bara värdelösa ting i utbyte. Antropologer har antagit, att redan handel mellan Människor och Neanderthalare skulle kunna bedrivits efter denna princip.

”silent trade” eller handelsutbyte fungerar bara så länge båda parter får något, de anser värdefullt. Om någon börjar fuska, spricker hela systemet

Vad händer nu, om någon får en gåva de inte kan ”toppa” eller ”svara upp emot” ? Antag att någon ger en inföding på Andamanerna en aluminiumkastrull ? Visst, kastrullen är kanske användbar, även i en stenålderskultur – men Andaman-krigaren har ingenting att ge i utbyte, hur skicklig jägare och fiskare han än är. Han har ingen metallurgi, inga redskap för att framställa bruksföremål i metall, och han kan helt enkelt inte återgälda gåvan. Inte ens om han gav bort sina döttrar, sin hustru och alla sina släktingar, skulle han kunna ge något som var lika värdefullt som modern medicin, eller kanske själva kastrullen – och det ställer honom i en mycket dålig dager, ifall han tar emot en gåva som han inte kan ”leva upp till” eller återgälda. I många stam- och krigarsamhällen kan sådant vara en döds-synd. Inte konstigt då, om Andaman-krigaren reagerar med vrede, och inte med välvilja inför mutor, som de kristna tänkt.

i de isländska sagorna skrivs det också ofta, att alltför dyra gåvor är svåra att återgälda, och därför bör undvikas. En guldring eller något annat som var värt en hel årslön kunde ges till skalder, visserligen – men knappast till en vanlig samhällsmedborgare – det skulle ställa honom i en dålig dager, och gå hans ära förnär. Än idag känner vi själva knappast tacksamhet inför en alltför dyr och påkostad ”julklapp” till exempel, eftersom vi moraliskt sett anser oss tvunga att återgälda med en lika dyr gåva – och därför kan North Senteniels befolkning ha all rätt i att reagera som de gör, givet hur deras kultur ser ut. Att ge dem en koksnöt att plantera har visat sig bättre, ty av den får de ju mat under längre tid – långt efter det att aluminium-kärlen smälter i elden, och visar sig ge sjukdomar efter ett tag…

Mikit eitt skal-a manni gefa; oft kaupir sér í litlu lof, með halfum hleif ok með höllu keri fekk ek mér félaga.

Så står det i Hávamáls 52:e strof – där varnas uttryckligen för att ge alltför stora gåvor, som den andre inte kan återgälda. I min översättning blir det:

”Mycket skall man inte ge ut – ofta köper sig lite lov – med halva limpan och halva karet – vann jag mig en felagi…

Observera att det inte står ”vän” eller något dylikt. Det står fälaga, alltså handelspartner, person som man äger lösöre tillsammans med – alltså en del i en båt, eller handelsgods, kanske – för det är vad det Nordiska ordet betyder. Engelsmännen, som var kristnade och inte förstod, gjorde om det till ”fellow”, alltså like, kamrat eller något sådant, men det var inte alls så Nordborna såg det…

Ur byteshandel och ”silent trade” utvecklade sig hela marknader och handelssystem med tiden – men de bygger FORTFARANDE på att båda sidor får vad de behöver, och inte en massa värdelös bråte (eller värdelösa ideologier, värdelös samhällspåverkan, invandring eller kriminalitet) på köpet…

Ett annat gammalt nordiskt ord, som kanske är aktuellt i sammanhanget, är ordet ”Mathargothan” som lär förekomma både på en  900-tals runsten i Ryssby (Småland), och den norska Konungaspegeln från 1200-talet. Det betyder inte alls ”matgladhet” – ”god mat” eller något sådant, som många felaktigt tror. Ånej. Konungen styr och regerar tack vare sin ”mathargothan” står det – och så gör också alla hövdingar i riket – för envar är hövding över sitt, precis som på Andamanerna. Mathargothan betydde helt enkelt, att den hövding som var givmildast och bäst på att skaffa mat, och hålla ett tillräckligt stort gille inför Julen – exempelvis – också kunde styra, och ha flest underlydande ”huskarlar” och husmän. Så är det i princip på Andamanerna också – så har Maoris och Polynesiens stamsamhällen fungerat – till och med deras årliga grisfest – då två tredjedelar av en bys fläsk kan ätas upp, liknar på sitt sätt vår hedniska Jul. Kommer nu någon utomstående och stör det hela, så tror förstås den regerande hövdingen kanske, att någon försöker göra sig till hövding i hans ställe, och det är ju inte bra alls. Följaktligen orsakar alltför stora gåvor ofta misshälligheter…

Den enda hedniska kultur som inte tyckt något liknande, skulle i så fall vara Amerikas Nordvästkust-indianer i vad som idag är Kanada, eller Washington State. Där bejakade man de alltför stora och grandiosa gåvorna, och gav bort dem som offer till gudarna, eller helt enkelt förstörde dem, bara för att visa att man var tillräckligt rik för att ha massor med filtar, klädesplagg, fantastiska snidade konstverk och annat att just förstöra – ingen kunde ju vara rikare än så, eller hur ? Sedvänjan kallades Potlach eller Potlatch, och blev mycket förföljd av de kristna, trots att den var en mycket väsentlig del av Nordvästkust-indianernas kultur, lika viktig som någonsin Julen hos oss.

Det är viktigt att ha en aggressiv attityd, och inte acceptera vad som helst från Monoteister eller annat anhang, om ens egen kultur och den egna befolkningen skall överleva.

Det gäller i alla tider.

Det gäller på Andamanerna, och det gäller här i dagens Sverige också. Försvar eller undergång. Väpnad strid, eller också underkastelse.

Länge Leve North Senteniel – ”Vaktposterna i Norr” !

 

Igår tillät ABF och Stockholms Stad den islamistiska rörelsen Hizb ut-Tahrir hade möte i Stockholms Stads och ABF:s lokaler. I Tyskland är dessa extrema islamister förbjudna, bland annat eftersom de liksom här propagerar för en islamsk statskupp och öppen antisemitism. De vill helt enkelt ta makten över den svenska staten med våld, och även om ABF:s pressekreterare Gilda Romero säger att hon och hennes organisation ”mycket väl känner till Hizb ut-Tahrir” så upphör man först nu med att hyra ut lokaler till dem – när man blir påkommen i media…

Om sådana händelser skriver Dagens Nyheter inte ett enda ord. Det kamouflerar man och slätar över, precis som vanligt.

Inte heller nämner man, att det Socialdemokratiska partiet i Sverige – som vägrar att lämna ifrån sig makten – redan 2002 slöts en hemlig överenskommelse, bakom ryggen och över huvudet på det svenska folket och alla etniska svenskar – om att extrem islam skulle få mer inflytande i Riksdagen, och överallt annars i vårt land. Det var den ”halvhemliga” kristna organisationen ”Tro & Solidaritet” (alltså den ökända sk ”Broderskapsrörelsen” – jämför det muslimska brödraskapet i Egypten) som tog initiativet till detta avtal.

Igår skrev också det Svenska Skolverket att ”det inte möter några hinder” att muslimsk bön införs i Svenska skolor. Varken barns eller föräldrars vilja respekteras alltså längre, religiös indoktrinering skall råda överallt. DN skriver inte ett ord om det hela, och kommenterar inte Skolverkets uttalanden.

Slutligen har Försvarshögskolan visat i en rapport, hur minst ett trettiotal garanterat anti-demokratiska organisationer som Hizb ut-Tahrir redan etablerat sig i Sverige – alltsammans med Regeringen Löfvéns och Socialdemokratins goda minne och tillåtelse. Över 130 sk ”återvändare” från Syrien och IS har redan kommit tillbaka till Sverige, och finns redan i de här miljöerna – de kan slå till redan i Julhandeln – precis som herrar Akilov och Abdelwahab redan gjort.

Jodå – kära Dagens Nyheter – en ”aggressivare attityd” behövs verkligen för alla folks överlevnad. Här – eller på Andamanerna…