Förglasad fornborg på Irland skövlad

För en tid sedan rapporterade The Times – en avsevärt bättre och korrektare nyhetskälla än de vinklade och kristna media vi tyvärr har i Sverige – om hur en viktig fornborg i County Cavan på Irland skadats, enligt arkeologer. Också andra media har berättat om händelsen, men skadans natur verkar inte vara helt känd eller undersökt ännu. Fornborgen är belägen i närheten av en liten ort benämnd Shantemon, flera kilometer norr om staden Cavan, och är minst 3000 år gammal. Den påminner också om den likaledes cirkelrunda Bro Borg i Uppland, som jag själv skrivit om tidigare i denna blogg. Likheterna är inte bara topografiska, för precis som Bro Borg har fornborgen vid Shantemon ”förglasade” murar av sten, som utsatts för extrem hetta. Detta är inte ovanligt, för det uppges finnas minst 70 fornborgar med samma förglasade murar i enbart Skottland, och minst ett hundratal i det keltiska och germanska Europa, inklusive de Nordiska länderna. På Irland, däremot finns det bara en enda sådan borg, och nu är dess existens och överlevnad hotad.

Också den kända new age tidskriften på nätet, The Wild Hunt, har uppmärksammat saken i en artikel. Fornborgen ligger på privatägd mark, och eftersom den irländska fornminneslagtiftningen är mycket svagare än i Sverige, där denna typ av lagstiftning traditionellt haft en mycket stark ställning, från Gustav II Adolf och framåt, är arkeologer som en viss Michael Gibbons ytterst bekymrade. Kanhända har markägaren helt enkelt brutit ned och forslat bort murarna, kanhända inte. Man kan jämföra med det notoriska (C)-märkta kommunalrådet i Vänersborg, Bo Carlsson som just nu återigen sitter åtalad för fornminnesbrott, vilket han redan tidigare dömts och bötfällts för. Men ändå tillåter Regeringen Löfvén honom att sitta kvar som kommunalråd i kommunen, trots att han borde ha avsatts för länge sen – och i midsommarhelgen avslöjades det, att han gjort om samma brott – varför undrar man – det kostar ju dryga böter att hålla på såhär…

Inuti den irländska fornborgen har det funnits rester av vad som kan vara en stencirkel eller en skeppssättning av nordisk typ (kanske osannolikt, då detta vore väldigt unikt det också) kallad Finn Mac Cool’s fingers. Hjälten Finn, egentligen kallad Fionn mac Cumhaill är en av de allra mest centrala gestalterna i Irlands mytologi, och tros ha lett sin egen hird av minst ett tjog berömda kämpar, det sk ”Fianna” någon gång under den efterromerska järnålderns första århundraden. Helt klart kan fornborgen också ha varit just en sådan plats, där ett mycket berömt krigarfölje en gång samlades.

Fionn mac Cumhaill och hans två hundar, Bran och Sceolan påminde inte så lite om Oden själv, och hans två vargar Gere och Freke...

Nu är all denna härlighet, och detta Valhall på jorden hotat av förstörelse för alltid, bara för en dum och okunnig markägares skull, som väl sannolikt borde ha tagit hand om sina fäders land bättre än så. Själv skulle jag tro att ett svårt straff väntar honom efter döden, för även om han likt ett svenskt kommunalråd kanske kan undfly hämnden i detta livet, kommer gudarna nog inte vara nådiga, när de väl får tag i honom. Men, inte nog med det. Arthur C Clarke, den kände science-fiction författaren, spekulerade en gång om att de som förglasade fornborgarnas väggar kanske hade använt laserstrålar, för långt in på 1980-talet förstod man faktiskt inte, hur man med enkla medel kunde hetta upp hela borgväggar till temperaturer över 1100 grader.

I Eddadikten Hyndluljöd nämner Freja hur en hög av stenar kan förvandlas till glas, och även sägnerna om ”glasberget” bevisar, att förglasandet av granit och andra bergarter en gång var en STENHÅRD VERKLIGHET

I Skirnismál sitter också Freja och hennes mör på toppen av ”Lövjoberget” eller ett förtrollat berg, vars väggar är glashårda och hala. Man har dock aldrig kunnat konstatera några strategiska fördelar med själva förglasningsprocessen – och på 1930-talet misslyckades två engelska forskare,Thorneycroft och Child med att upprepa förglasningsprocessen i praktiska försök. Genast förklarade då dessa kristna forskare att det var ”omöjligt” att återskapa den, men idag vet vi att de hade fel och gjorde fel. Allehanda vanvettiga spekulationer i ämnet från diverse svärmare har också förekommit. Den tyske charlatanen Von Däniken, som var ökänd redan vid 1900-taletslut, förklarade att förglasningen skulle vara resultatet av atombombsexplosioner. Ändå visste man också under 1900-talet att exempelvis likbål och kremeringar kräver mycket hetare eldar än så – ungefär 1600 grader är optimalt, dvs mer än 350 grader varmare än den temperatur som fodrades för att förglasa stenväggarna, och med tanke på att en ”misslyckad” kremering inte var något man ville uppleva – det hade känts hårt för de anhöriga – så visste forntidens människor helt säkert hur den sortens bål skulle resas, lika väl som de visste hur mycket timmer och arbete som krävs för att förglasa en fornborg…

Redan på 400-talet visste Svearna i Uppland hur man bygger vinkelräta bastioner och fort med dubbla murar i en stil som resten av Europa inte ”uppfann” förrän på 1600-talet..

I slutet på förra året skrev Uppsala Nya Tidning att Bro Borgs gåta var löst, och att man i år skulle publicera flera uppsatser, som visade att man kom upp i en temperatur på över 800 grader genom att inte bara bränna timmer, utan också djurben. Denna förklaring av förglasningsprocessen, verkar inte att ha trängt ut utanför Sveriges gränser ännu, men vi kan vara helt säkra på att både Germaner och Kelter en gång behärskade den. Ett enklare sätt att bygga fornborgar på var att göra en sk ”Murus Gallicus” vilket var romarnas namn på de fältarbeten de mötte i Gallien.

En murus gallicus bestod av en fackverkskonstruktion av timmerstockar med samma dimensioner som nutida järnvägsslipers. Man fyllde sedan mellanrummen i konstruktionen med noga lagd sten, och tände eld på stockarnas ytterändor. Ytligt förkolnat timmer håller faktiskt bättre än färskt, och kolskiktet på stockarnas utsida gjorde att de aldrig ruttnade, och man fick en mur som kunde stå i hundratals år. Det är också förklaringen till varför vi kan ha alla de fornborgar vi ser i det svenska kulturlandskapet, inklusive flera kvadratmil stora anläggningar som Torsburgen på Gotland kvar idag. Romarna fick också lära sig ”den hårda vägen” att en murus gallicus var fullständigt omöjlig att slå sönder med murbräckor, katapulter eller andra vapen, eftersom timmerstommen fortfarande höll stenarna på plats, och dessutom tog upp alla stötar utifrån.

I jämförelse med denna ganska enkla konstruktion var de förglasade borgarna mycket dyrare och använde en mycket mer resurskrävande och arbetsintensiv teknik. Vi kan undra varför man egentligen byggde dem i så stort antal. I Voluspás skildring av Vanakriget, eller det första kriget i Världen står det att Asgård omgavs av en flammande mur, tänd av Vaferlågor eller svävande lågor, och det hade – som vi sett – också direkta motsvarigheter i verkligheten.  Var de förglasade borgmurarna dåtidens sätt att säga ”We have the technology !” ungefär som de kilometerlånga processionsvägarna man på senare år hittat vid Gamla Uppsala ?

Vi vet att man placerat flera ton tunga stenfundament 2-3 meter ned i marken, och rest minst fyra meter höga, 40 cm tjocka ekstammar ungefär var 30-40 meter i minst 1,5 km långa rader. Stolpar i den dimensionen måste rimligen ha burit upp någotslags takkonstruktion, trots att man inte hittat spår av någon sådan, eller kanske en enorm kedja av det slag, som Adam av Bremen talade om. Man behöver inte stolpar i den enorma dimensionen blott och bart som ”fackelhållare” eller lyktstolpar…

Processionsvägarna kring Gamla Uppsala låg centralt i Landskapet, och det gjorde fornborgarna också. Från höjd till höjd kunde man signalera med vårdkasar, och upprätta ett snabbt sambands- och ledningssystem – inte bara förskansa sig eller försvara nyckelterräng kring sjöpass och övergångar av vattendrag i landskapet. Alltihop var gjort med mening, avsikt och dåförtiden dyrast möjliga teknik – för bästa möjliga resultat.

Våra förfäder var inte dumma…

Annonser

”Kensington-stenen” – The Tv Series

Det norska vetenskapsmagasinet ”Forskning.No” uppger idag, att ingen mindre än Peter Stormare skall producera och regissera Tv-serien ”The American Ruestone” som handlar om Kensington-stenen, och en svenske utvandraren Olof Öhman och hans familj. Serien uppges utgå från premissen att Kensington-stenen var äkta, och att familjen Ohman eller Öhman drabbades av självmord och personliga tragedier som ett resultat av att stenen påståtts vara ett falsifikat, när det i själva verket förhöll sig tvärtom.

Mats G Larssons bok om Kensington-stenens väg från den svenske farmarens gård, och en avsigkommen präst från Hälsingland till status som Kultföremål rekommenderas..

Att runologi plötsligt skulle bli föremål för Hollywood-produktioner och Fake News i en ny och skön förening, är minst sagt otippat. Den seriösa forskningen, inklusive Riksantikvarieämbetets K-blogg, Magnus Källström, erkända historiska författare som Mats G Larsson och hela den akademiska världen i övrigt, har redovisat ovedersägliga bevis för att stenen är en bluff, tillverkad under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Räcker det inte med att Stakka Bo, alias Johan Renck, nyligen hyllats och rosats för en tv-serie om Tjernobyl ?

Knappt har jag redogjort för den plötsliga förlusten av en vän, som också var Runolog – och nu detta… Ingenting förvånar längre, och jag undrar allvarligt hur denna serie kan eller ska mottas av allmänheten när den får premiär, ifall de bärande premisserna och den ”storyline” som här presenteras från Norge verkligen är äkta, och vittnesgill. Vad kommer härnäst ? Vad lurar bakom hörnet ?? En tv-serie om hedniska bloggare, kanske, eller nyhedendomens vara och tillvaro i dagens Sverige ?

Jourhavade runolog, som jag försökt kontakta, avböjer idag alla kommentarer, då K-bloggen ligger nere för tillfället.. Haverö-runorna, som nämnts i sammanhangt, är inte tillgängliga just nu….

Vi kan också fråga oss om det inte stormat tillräckligt kring Peter Stormare redan, känd från såväl Excessen, Aptonbladet och de andra kvällstidningarna som han ju är – eller om detta bara är en storm i ett vattenglas – eller vad säger ni, godvänner ?

När en vän är borta..

Det var med stor bestörtning som jag mottog budet om att Roger Wikell, yrkesverksam arkeolog och tillika en av vårt lands största amatörforskare inom runor, hällristningar och mycket mer hastigt avled för två dagar sedan. Också många andra känner sorg över hans bortgång just nu – till och med Riksantikvarieämbetets K-blogg ägnar Roger en runa, och det är en av de finaste utmärkelser en amatörforskare kan få.. Men Roger Wikells forskargärning fick även andra officiella erkännanden. Så sent som i vår publicerade han nyheter om den återfunna Tormestadsshällen på Mörkö, och hans strövtåg på Södertörn behandlade allt från stenåldersboplatser i det yttersta havsbandet, bronsålderns hällristningar och runinskrifter från Vikingatiden. Han var en flitig skribent i Fornvännen, en av Sveriges äldsta officiella arkeologiska tidskrifter, och återupptäckte även Skälebergshällen, en annan av Mörkös runristningar.

Roger Wikell vid en stenåldersboplats, alldeles vid Sorunda pendeltågsstation.

 

Så sent som för en vecka sedan fick jag ett mail från honom angående mitt senaste inlägg om Holmfaststenen, där han ville rätta mitt påstående om att stenen totalförstörts. Så var det inte, även om RAÄ:s experter kunnat konstatera att det varit fråga om allvarlig skadegörelse. Många var också de gånger jag träffade honom på Birka, vid Sveriges Asatrosamfunds sammankomster – så länge det fanns – och vid Asatrogna blot, över hela Mälardalen.

Roger Wikell var en lågmäld, men vänsäll man. Han gav fritt av sina kunskaper till alla, och slutade aldrig att samla ny kunskap. In i det sista var han verksam, och så skildes han plötsligt från oss, i de dagar som är de vackraste på året, och markerar slutet på Frejas månad, och början på Friggs. Idag känner jag mig en aning arg på själva döden, som berövat mig ännu en god vän – de döda i min närhet börjar som ni vet bli lite väl många – jag skrev för mindre än två månader sedan om hur det var att förlora en arbetskamrat i en brand, som fortfarande utreds och där orsaken inte blivit klarlagd – och jag tänker på hur Havets gudinna, Ran, betecknades som svekfulll eller rånande, när hon tog de sina till sig. Roger Wikell var också yngre än jag, och hade mycket kvar att ge – för hans upptäcktsfärder efter ristningar och runor förde honom vida över landet, och inte bara till det Södertörn där han var hemma.

Här kan ni läsa om hans fynd av mer än 14 hällristningsskepp vid Lånestaheden, till exempel. Nu seglar han kanske på dem själv, med solen över himlavalvet till Frej och gudarna, och till en bättre värld än vår. Och vid Gärstad i Östergötland hittade han en ny ristning med en av solens hästar, om det nu inte är Blodughofdi, den häst Frej själv gav till Skirner eller den skinande solen.

Det återstår bara för mig att berätta vad som hänt med Holmfastristningen. Ingen kan förklara varför någon skadade den så svårt med en högtryckstvätt som redskap. Denna vandalism måste ha varit noga planerad – man tar inte en högtryckstvätt med sig ut i naturen på måfå – och trots SVT:s amsagor om att detta skall ha varit gjort utan uppsåt, så skall det inte ha varit något som Södertälje Kommun eller ”Telge Tillväxt” – ett skumt bolag som kommunen anlitar för städjobb och liknande, som varit skyldiga till detta. Spåren sitter kvar i stenen, även om de inte är djupa, och att uppsåt måste ha funnits, är nog ovedersägligt.

Så vem gjorde detta – och varför ?  I Dagens Nyheter läste jag nyligen en insändare om hur ”nyanlända” till Sverige tydligen skall få någotslags AMS-jobb eller liknande inom Kulturminnesvården, men vad kan det ge upphov till, när totalt okunniga personer utan utbildning, utan förståelse, utan kunskap tillåts ge sig på våra viktigaste runristningar, helt utan straff ? Vi har redan sett vad ”forn seds” uppdykande och aktiviteter kring Alees Stenar ledde till, och hur jordmassor kring fornminnet i världsklass plötsligt fraktades bort… Roger Wikell skulle nog fortsätta att agera och reagera, bara han visste…

Det är vår sak att fortsätta värna, vad som är vårt; och att inte lämna det i händerna på vandaler, eller okunniga. Endast så kan vi hedra hans minne.

Det här är ingen ”rengöring, utförd av misstag” som SVT hävdar, utan SKADEGÖRELSE. RAÄ:s experter har redan bekräftat det…

Han får medhåll av stenkonservatorn Helen Simonsson på Riksantikvarieämbetet.

– Det är en väldigt ovanlig typ av skadegörelse. Men det är inga problem för en stenakonservator att återställa eftersom det inte verkar vara några djupa mejselspår. Det jag tror att man gör är en rengöring av hela ytan, säger hon. (SVT 29 Maj 2019)

Holmfastristningen, som den såg ut före SKADEGÖRELSEN… Får vi den någonsin tillbaka ?