”Ränd i RÖVEN” utav de kristna… Eller vad visar egentligen runstenen U 901 ??

Man kan undra varför Riksantikvarieämbetet, som fortfarande har den arkeologiska sakkunskapen, helt tiger om förstörelsen på Birka, Adelsö och Helgö. RAÄ:s nuvarande policy är att hela vårt historiska arv ska vara ”queert” och man anställer speciella personer, som inte har någon kunskap, men som skall åtgärda den saken. Sådan är den kulturpolitik, som förs under Regeringen och vår nuvarande Kulturminister – vars politiska hemort är välkänd…

Nåväl. Låt oss lämna detta trista ämne och sakernas sorgliga tillstånd i vårt stackars fädernesland. Istället övergår jag till att behandla den Uppländska runstenen U 901, som numera står i Umeå, och som härförleden blev föremål för två utmärkta inlägg av runologen Magnus Källström på K-bloggen, vilket är föga förvånande, eftersom Magnus Källström faktiskt är den allra främste runologen i hela Sverige. Men vad visar denna sten ?

Visar Åsmund Kåressons sten från Läby Vad utanför Uppsala en person som blir ränd i röven utav de kristna, och får ett krucifix i anus ?

Man har påstått, att Åsmund själv skulle vara kristen, eller till och med att han skulle vara en hitrest biskop, som av helt okänd anledning plötsligt övergått till att vara runristare, men sanningen är att långtifrån alla av det tjugotal signerade stenar och ett tjugotal osignerade man tillskriver honom alls har några kors, eller slentrianmässigt kristna inskrifter, i stil med ”kudh hialpi and hans” eller några andra standardformuleringar, som högst pliktskyldigt satts in på en rad uppländska stenar.  Inte heller behöver alla stenar med solkors vara kristna, även om många forskare vill få det dithän. U 901 verkar dock vara det, eftersom den avslutas med just ”…and hans” enligt vad forskningen sedan länge konstaterat, och denna idag söndriga och fragmentariska sten, är en del av ett par, har Magnus Källström bevisat ur RAÄ:s rikhaltiga arkiv.

Dock är det ej så illa med motivet ovan, som man kunde tro.

Kristna forskare har påstått, att scenen ovan skulle återge en kristen begravning, men Magnus Källström har lyckats lista ut att det inte alls förhåller sig på det viset. Några sådana bevis finns inte, och de tre bröder Karl, Jarl och Igulbjörn, som finns omnämnda på parstenarna från Läby-vadet strax nära Håga-högen – en mycket viktig och central plats i hela Svea Rike är inte de figurer vi ser här. Redan från början hade Richard Dybäck, mannen som skrev den svenska nationalsången, klart för sig att stenen avbildar en stridsscen, inte en man som kör upp ett kristet kors i arslet på en annan, kort sagt och skam till sägandes. På stenens vänstra halva syns en ryttarlös häst med sadel, och Dybäck föreslog att scenen avbildar Sigurd Fafnesbane, som blir mördad utav sina fiender, även om Magnus Källström har varslat oss om en helt ny tolkning.

I eddadikten Brot sägs att ”här går det till så som om de dräpte honom ute. Men somliga säger, att de dräpte honom inomhus i hans säng, sovande. Men tyska män säger att de dräpte honom ute i skogen.” Den anonyme författaren konstaterar avslutningsvis: ”Men det säger alla samstämmigt, att de svek honom mot tro och loven och angrep honom liggande och oförberedd.”

Sådant är nidingarnas och kristet folks verk, det säger jag er – ack ni ludna och hedna !

Otto von Friesen, en annan runforskare som undersökte den sönderslagna stenen från Läby hittade nämligen en björnfigur högst upp på stenen, en silhuett, som Dybeck också angett skulle finnas där – och Magnus Källström menar att det inte alls är något krucifix vi ser på den undre teckningen  – Åsmund Kåresson avbildade sådana på andra stenar, men då i en helt annan stil och teknik, och tittar vi noga efter, ser vi att det inte är något kors, utan en asymetrisk pålyxa det är fråga om.

Fortsatte U 901 stenen med fler fragment upptill ? Var den mycket högre än idag, och innehöll den fler figurer…?? Ett studium av brottytorna kanske skulle avslöja något…

Fotot ovan visar mycket riktig tassarna och nosen av en avbruten björn – men det finns inga björnar i Sigurdsagan, vad jag minns, utom att Sigurd ska ha brottats med en av dem i sin ungdom, och att Didrik av Bern, en sagofigur som tyskarna å andra sidan  ibland har kallat Wolfdietrich ibland skall ha visats med en björn, och inte bara vargar, som man kunde tro…

Magnus K har ännu inte avslöjat hela sin teori, men det skall bli spänande att se vart den leder… Björnfigurer är sällsynta i runstenssammanhang, men Åsmund Kåresson skall enligt uppgift ha ristat fler av dem...så vad syftar detta på, månne.. ?

den unge Siegfried” (eller Sigurd Fafnesbane)”betvingar en björn” enligt den tyske konstnären Karl Schmoll von Eisenwerth, 1911

Unika skeppsfynd också i Centrala Uppsala ? Noggrann höjddata ger svaret…

Också i Sverige har det gjorts många Vikingaskeppsfynd, får vi konstatera i anslutning till gårdagens inlägg. Tyvärr har den svenska staten varit sorgligt dålig på att ta tillvara fynden, och det är delvis därför som vi inte har några fynd i klass med Danmarks Skulderlev-skepp eller de norska skeppen från Oseberg och Gokstad. Ingen mindre än vår vän och mentor, den frejdade runologen Magnus Källström, kåserade igår på K-bloggen – Riksantikvarieämbetets egen blogg – om några unika fynd som gjorts i centrala Uppsala – och uppmanade allmänheten att höra av sig, ifall någon visste något mer.

Mitt i Uppsalas innerstad, runt Drottninggatan närmare bestämt, kan det nämligen dölja sig fler fynd av svenska Vikingaskepp, hittills outgrävda och okända för forskningen.

Från 1990-talets senare hälft och vidare framåt har nämligen kulturgeograferna fått noggrannare, lasermätt höjddata från Lantmäteriet, och med hjälp av den – och tidigare grävningsresultat – kan man göra mycket exaktare kartor över höjdförhållandena i Uppsala än tidigare. Som vi ser bildar 5-meters nivån, eller tusentalets förmodade vattenyta en tydlig lagun, där Stortorget i dagens Uppsala ligger. Fyrisåns utlopp skall vid den här tiden ha varit en vik, skriver Magnus Källström, som inte analyserat landhöjningen i just Uppsala i detalj, men sådant finns det uppsatser om på nätet…

Att det kan ha legat en hamnplats eller en handelsplats här, nedom forsarna i Fyris och Kungsgården samt Rikscentrat i Gamla Uppsala, har länge varit känt för forskningen. Också berättelsen om slaget på Fyrisvall 984 – för vilket man har många belägg i form av runstenar  kan faktiskt vara kopplad till just denna plats, även om få fornfynd av naturliga skäl kan göras som styrker den saken – hela det moderna Uppsala ligger ju i vägen för det gamla vadställe och den flodövergång, där slaget antagligen utkämpades.

Magnus Källström skriver att han hittat uppgifter i RAÄ:s arkiv på en liten, liten förbisedd detalj – alldeles som de vantnålar jag själv skrev om igår. 1868 fick Uppsala-professorn Carl Säve en märklig träsked i sin hand, som visade sig vara från 900-talet. Han var för övrigt bror till den PA Säve som gjort många uppteckningar om den gamla Asatrons fortlevnad på Gotland och i övriga Sverige (det var ju honom jag skrev om i mitt inlägg om hur man på 1800-talet såg Tor själv sitta i en grotta under Torsburgen) och hur man då lär ha gjort faktiska observationer av Asagudarna ute i den existerande verkligheten – åtminstone trodde allmogen dåförtiden fortfarande på detta.

Träskeden var smyckad med ringflätning i Borre-stil, och kunde därför dateras ganska exakt, och borde komma ifrån perioden 860-950 ungefär. Carl Säve fick också reda på, att man redan 1850, troligen när Stortorget skulle anläggas, hittat ett större träskepp där, 4 meter ner under den dåvarande gatunivån.

Och 1935 – säger Magnus Källström – hittades det faktiskt en styråra till ett vikingatida skepp på samma plats – fast han inte redovisar var det fyndet förvaras idag. Så länge man inte förstör arkiv, och heller inte förstör fornfynd – vilket tydligen Kultrurdepartementet med sin Minister i spetsen faktiskt hotat att göra – kan vetenskapen ändå gå framåt. Att skeden, som Säve ägde, och styråran kanske kommer från exakt samma skeppsfynd är inte omöjligt, men chansen att hitta fler delar är nog liten. De flesta byggnader i Uppsalas centrala delar är försedda med både ett eller två källarplan, och grundläggningsarbeten kan sträcka sig mycket längre ned i marken än fyra meter – särskilt när det rör sig om moderna hus.

1940 hittades också två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. De kristna måste ha förstört alla rester av den gamla hamnen, precis som deras ankomst alltid innebär förstörelse och skövling, men ett förslag är att stenarna ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Stenen U 939 är en helt hednisk sten, som tillskrivits runmästaren Öpir. Den andra stenen är bevisligen kristen, och rest av män i samma släkt som den första. Återstår sedan den försvunna styråran, som kanske ännu finns kvar i något museums magasin – om man inte hunnit ”gallra ut” och totalförstöra den..

Det här med styråror på Vikingatida skepp är en ytterst känslig historia – för en sådan åra var gjord med det allra största av omsorg. På dessa skepp är ingen detalj, oavsett hur liten, gjord utan en bestämd avsikt, och ett mycket noggrant arbete. Styrårorna var alltid gjorda flata på insidan, som vette emot Styrbords bog akterut, och buktiga på yttersidan, precis som en modern flygplansvinge. Detta var gjort med mening och avsikt – man ville ju ha så lågt vattenmotstånd som möjligt, och få ett skepp som var strömlinjeformat i alla detaljer, bara för att nå så hög fart under segel som det bara gick. Under gång behövde man inte göra stora roderutslag, och då var en styråra betydligt bättre och hindrade skeppets gång genom vattnet mindre än ett stävroder. En annan fördel var att styråran stack djupare ner i vattnet än stävrodret, och därför gav större roderverkan, när det väl användes.

På ett smäckert, klinkbyggt skrov av vikingatida typ, skulle ett stävroder bara vara ivägen, och dessutom löpa risken att förstöras vid rammning. Styråran kunde hissas upp ur vattnet, och enkelt bytas om den gick sönder, vilket ett stävroder inte kan. Se nedanstående bild, som visar hur roderarrangemanget ser ut i verkligheten !

Bilden här visar en modell, men också de allra största rekonstruktioner som finns idag, liksom mycket mindre, svenska båttyper avsedda för ryska floder – Viksbåten, som också för en styråra, är bara ett exempel – har samma sorts styråra. Rodret var fästat vid rodervårtan, som sitter på skrovet med en flätad Valknut, och skeppets skrov skadades därför inte, om en fiende skulle ramma båten, för då gick rodertåget helt enkelt av, och den tamp som var fäst i rodrets undre hörn – se bilden ! – kunde lätt användas för att fira det ur vattnet.

Rodret till Havhingsten från Glendalough, som ni ser här, är mer än 2 meter högt och större än en människa, men ändå så perfekt balanserat att också en kvinnlig besättningsmedlem kan sköta det utan problem, med hjälp av gigtåg. Märk också den utskjutande ”tagg” på den nedre bakre kanten av styråran, som alla Vikingatida styråror har !

Vet ni vad den lilla detaljen är till för ?

– Jo, den är till för att undvika konvektionsströmmar och virvlar i strömdraget efter styråran, precis som de ”winglets” som man använder på moderna passagerarplan !

Det dröjde cirka 70 år efter att man uppfann flygplan tills att man kom på den här lilla, men bränslebesparande detaljen, som faktiskt kan minska en vinges luftmotstånd med upp till sådär 10 %, efter vad det sägs. Vikingarna hade inga datorer, inga vindtunnlar för modellförsök, och inga bassänger, där de kunde prova skeppsmodeller – efter vad vi vet – men via ren, livslång erfarenhet, och ett noggrant studium av naturen, uppnådde de exakt optimal form för sina styråror…

Ett klinkbyggt skepp, med hög, fyrkantig rigg som de Vikingatida skeppen, är också byggt för att suga in maximal volym luft under skrovet. Det är just därför skeppsborden överlappar varann, och INTE sitter kant vid kant, som på ett kravellbyggt fartyg. Redan i normal fart talar man i Norge om ett fenomen kallat ”Draugens Hale” – eller åtminstone gjorde man det, när de sista Nordlandsbåtarna seglades för fiske under decenniet efter andra världskriget. Det bildas en strömvirvel eller ”svans” av bubblor efter skeppet på Lovarts-sidan, resultatet av det ”sug” som den höga förstäven alstrar.  Man vill förstås ha så mycket luft under skrovet som möjligt, eftersom det minskar vattenmotståndet ytterligare.

I hårt väder och storm, blev klink-skrovets ”bärplanseffekt” ännu tydligare. Skeppen kunde bokstavligt talat ”rida på vågorna” och därför klara hårt väder mycket bra. Sådant måste man – liksom detta med styrårans form – själv ha upplevt, och sett på nära håll – för att ens begripa det. Det kan inga ”landkrabbor” eller stela professorer förstå av sig själva, vare de aldrig så skickliga inom sitt eget fack. Vissa saker måste man helt enkelt vara sjöman eller viking själv för att förstå – annars går det inte…

Man brukar också säga, att vågornas hastighet alltid måste vara lägre än vindens, eftersom vatten är ett trögare medium än luft. Men det stämmer inte med verkligheten, för om vinden mojnar hastigt, eller det blir nästan stiltje med en långsamt hävande dyning, som kommer in akterifrån, ja då kan skeppet faktiskt ”segla ifrån” den våg det står på.. De vikingatida råsegelriggarna fångade nästan all vind, och kunde ge farter på nära 16-17 knop i bästa fall – och ju större fartyg och segel, ju högre blev farten – det vet man bland annat från ”Havhingsten”. Vi vet också, att bara skepp med mer än 32 årpar, och därmed nära 80 mans besättning, verkligen kunde kallas ”Drakkar” eller drakskepp.

Höga, smala riggar kräver ”ett stort lateral-plan” som båtkonstruktörerna säger idag, eller ett långt skepp – med andra ord just ett långskepp. Man försökte sträcka kölarna än längre genom att lägga till stävskägg och nya lösningar för hur undirlut – alltså plankan mellan köl och förstäv – samt de övriga delarna i skrovet skulle anpassas till varandra.

Både bildstens-båtar, som 1, 2 och 5 samt 7 ovan visar stora, kantiga stävskägg…

Stävskäggen och den långa kölen gav båten styrka i längdled, och extra fart – medan spant och skeppsbord faktiskt var flexibla, och kunde böja sig, ifall skeppet träffades av en våg i det vågräta planet – vilket ju sällan hände – självklart mötte man vågor med fören. Det är därför vi har så många skepp liknade vid ”ormar” osv – de kan faktiskt just ”orma sig” och står man på relingen under gång, kan man faktiskt se hur den buktar in och ut, med vågornas slag…

 

Somliga har påstått, att Oseberg-skeppet inte kunde segla och kryssa över öppet hav. Rekonstruktioner från 2000-talet har motbevisat denna AMERIKANSKA BULLSHIT fyrtio och femtio gånger om vid det här laget.. ALLT går – om man har DEN RÄTTA VILJAN – samt – DET RÄTTA VIRKET…

Det är dock inte allom givet att bygga ett sådant skrov, och få en så fint intrimmad konstruktion att hålla i 50-60 år – vilket en välvårdad träbåt faktiskt kan uppnå. ”Dronningen” – en nu förstörd Oseberg-kopia som gick under på 1990-talet, var byggd efter den rekonstruktion man på tidigt 1900-tal snickrade ihop i Bygdöy-muséet, och där plankor torkat, vridits en aning och helt enkelt saknade vissa bitar, efter århundraden inuti en gravhög. Kanske tror man inte, att 3-4 cm fel i en konstruktion på över 21 meter skulle spela så stor roll – men det är just jämt vad en liten, liten detalj kan göra..

Oseberg var byggt med något starkare ”Meginbord” eller vattenlinjebord, som var kanske 5 mm tjockare än de andra skeppsborden, och samspelet mellan köl, undirlut och förstävar var också annorlunda, än arkeologerna räknat ut. Och det här kan man bara se i fullskale-försök, och om man seglar med en fullskale-båt – modellmässigt går det inte – erfarenheten fäller avgörandet.

Jag tänker på min gamle vän Erik ”Tofta” Johansson från Gotland, nu död sedan åtta år. Han var båtbyggare, med en livstid av kraft och kunnande i nävarna. Till honom kom en amerikansk professor en gång, som trodde att han skulle kunna få tag i ritningar efter vikingatida fartyg eller svenska allmogebåtar från honom. Men vännen Tofta bara skrattade, och visade honom den bild från en gotländsk bildsten (Bunge i Lärbro) som ni kan se här:

”Se där ! sa han till amerikanen. Själv har jag byggt inte mindre än fem båtar och ett skepp, lika välseglande som detta, och det kan du och dina datorer och cad/cam program aldrig någonsin göra efter !” och så höjde han sitt brännvinsglas, emot den svenska himlen och emot solen. Därpå drack han ur, och log. Så var han till sinnes, och nu sitter han hos Njord i Noatun, där de bästa skeppen blir till. Frid över hans minne – och kan någon nu säga mig eller Professor Källström mera om skeppsfynden från Uppsala, må ni gärna mäla det här.

Frid över ditt minne, kamrat – och en sång över ditt kalla stoft…

 

 

Förglasad fornborg på Irland skövlad

För en tid sedan rapporterade The Times – en avsevärt bättre och korrektare nyhetskälla än de vinklade och kristna media vi tyvärr har i Sverige – om hur en viktig fornborg i County Cavan på Irland skadats, enligt arkeologer. Också andra media har berättat om händelsen, men skadans natur verkar inte vara helt känd eller undersökt ännu. Fornborgen är belägen i närheten av en liten ort benämnd Shantemon, flera kilometer norr om staden Cavan, och är minst 3000 år gammal. Den påminner också om den likaledes cirkelrunda Bro Borg i Uppland, som jag själv skrivit om tidigare i denna blogg. Likheterna är inte bara topografiska, för precis som Bro Borg har fornborgen vid Shantemon ”förglasade” murar av sten, som utsatts för extrem hetta. Detta är inte ovanligt, för det uppges finnas minst 70 fornborgar med samma förglasade murar i enbart Skottland, och minst ett hundratal i det keltiska och germanska Europa, inklusive de Nordiska länderna. På Irland, däremot finns det bara en enda sådan borg, och nu är dess existens och överlevnad hotad.

Också den kända new age tidskriften på nätet, The Wild Hunt, har uppmärksammat saken i en artikel. Fornborgen ligger på privatägd mark, och eftersom den irländska fornminneslagtiftningen är mycket svagare än i Sverige, där denna typ av lagstiftning traditionellt haft en mycket stark ställning, från Gustav II Adolf och framåt, är arkeologer som en viss Michael Gibbons ytterst bekymrade. Kanhända har markägaren helt enkelt brutit ned och forslat bort murarna, kanhända inte. Man kan jämföra med det notoriska (C)-märkta kommunalrådet i Vänersborg, Bo Carlsson som just nu återigen sitter åtalad för fornminnesbrott, vilket han redan tidigare dömts och bötfällts för. Men ändå tillåter Regeringen Löfvén honom att sitta kvar som kommunalråd i kommunen, trots att han borde ha avsatts för länge sen – och i midsommarhelgen avslöjades det, att han gjort om samma brott – varför undrar man – det kostar ju dryga böter att hålla på såhär…

Inuti den irländska fornborgen har det funnits rester av vad som kan vara en stencirkel eller en skeppssättning av nordisk typ (kanske osannolikt, då detta vore väldigt unikt det också) kallad Finn Mac Cool’s fingers. Hjälten Finn, egentligen kallad Fionn mac Cumhaill är en av de allra mest centrala gestalterna i Irlands mytologi, och tros ha lett sin egen hird av minst ett tjog berömda kämpar, det sk ”Fianna” någon gång under den efterromerska järnålderns första århundraden. Helt klart kan fornborgen också ha varit just en sådan plats, där ett mycket berömt krigarfölje en gång samlades.

Fionn mac Cumhaill och hans två hundar, Bran och Sceolan påminde inte så lite om Oden själv, och hans två vargar Gere och Freke...

Nu är all denna härlighet, och detta Valhall på jorden hotat av förstörelse för alltid, bara för en dum och okunnig markägares skull, som väl sannolikt borde ha tagit hand om sina fäders land bättre än så. Själv skulle jag tro att ett svårt straff väntar honom efter döden, för även om han likt ett svenskt kommunalråd kanske kan undfly hämnden i detta livet, kommer gudarna nog inte vara nådiga, när de väl får tag i honom. Men, inte nog med det. Arthur C Clarke, den kände science-fiction författaren, spekulerade en gång om att de som förglasade fornborgarnas väggar kanske hade använt laserstrålar, för långt in på 1980-talet förstod man faktiskt inte, hur man med enkla medel kunde hetta upp hela borgväggar till temperaturer över 1100 grader.

I Eddadikten Hyndluljöd nämner Freja hur en hög av stenar kan förvandlas till glas, och även sägnerna om ”glasberget” bevisar, att förglasandet av granit och andra bergarter en gång var en STENHÅRD VERKLIGHET

I Skirnismál sitter också Freja och hennes mör på toppen av ”Lövjoberget” eller ett förtrollat berg, vars väggar är glashårda och hala. Man har dock aldrig kunnat konstatera några strategiska fördelar med själva förglasningsprocessen – och på 1930-talet misslyckades två engelska forskare,Thorneycroft och Child med att upprepa förglasningsprocessen i praktiska försök. Genast förklarade då dessa kristna forskare att det var ”omöjligt” att återskapa den, men idag vet vi att de hade fel och gjorde fel. Allehanda vanvettiga spekulationer i ämnet från diverse svärmare har också förekommit. Den tyske charlatanen Von Däniken, som var ökänd redan vid 1900-taletslut, förklarade att förglasningen skulle vara resultatet av atombombsexplosioner. Ändå visste man också under 1900-talet att exempelvis likbål och kremeringar kräver mycket hetare eldar än så – ungefär 1600 grader är optimalt, dvs mer än 350 grader varmare än den temperatur som fodrades för att förglasa stenväggarna, och med tanke på att en ”misslyckad” kremering inte var något man ville uppleva – det hade känts hårt för de anhöriga – så visste forntidens människor helt säkert hur den sortens bål skulle resas, lika väl som de visste hur mycket timmer och arbete som krävs för att förglasa en fornborg…

Redan på 400-talet visste Svearna i Uppland hur man bygger vinkelräta bastioner och fort med dubbla murar i en stil som resten av Europa inte ”uppfann” förrän på 1600-talet..

I slutet på förra året skrev Uppsala Nya Tidning att Bro Borgs gåta var löst, och att man i år skulle publicera flera uppsatser, som visade att man kom upp i en temperatur på över 800 grader genom att inte bara bränna timmer, utan också djurben. Denna förklaring av förglasningsprocessen, verkar inte att ha trängt ut utanför Sveriges gränser ännu, men vi kan vara helt säkra på att både Germaner och Kelter en gång behärskade den. Ett enklare sätt att bygga fornborgar på var att göra en sk ”Murus Gallicus” vilket var romarnas namn på de fältarbeten de mötte i Gallien.

En murus gallicus bestod av en fackverkskonstruktion av timmerstockar med samma dimensioner som nutida järnvägsslipers. Man fyllde sedan mellanrummen i konstruktionen med noga lagd sten, och tände eld på stockarnas ytterändor. Ytligt förkolnat timmer håller faktiskt bättre än färskt, och kolskiktet på stockarnas utsida gjorde att de aldrig ruttnade, och man fick en mur som kunde stå i hundratals år. Det är också förklaringen till varför vi kan ha alla de fornborgar vi ser i det svenska kulturlandskapet, inklusive flera kvadratmil stora anläggningar som Torsburgen på Gotland kvar idag. Romarna fick också lära sig ”den hårda vägen” att en murus gallicus var fullständigt omöjlig att slå sönder med murbräckor, katapulter eller andra vapen, eftersom timmerstommen fortfarande höll stenarna på plats, och dessutom tog upp alla stötar utifrån.

I jämförelse med denna ganska enkla konstruktion var de förglasade borgarna mycket dyrare och använde en mycket mer resurskrävande och arbetsintensiv teknik. Vi kan undra varför man egentligen byggde dem i så stort antal. I Voluspás skildring av Vanakriget, eller det första kriget i Världen står det att Asgård omgavs av en flammande mur, tänd av Vaferlågor eller svävande lågor, och det hade – som vi sett – också direkta motsvarigheter i verkligheten.  Var de förglasade borgmurarna dåtidens sätt att säga ”We have the technology !” ungefär som de kilometerlånga processionsvägarna man på senare år hittat vid Gamla Uppsala ?

Vi vet att man placerat flera ton tunga stenfundament 2-3 meter ned i marken, och rest minst fyra meter höga, 40 cm tjocka ekstammar ungefär var 30-40 meter i minst 1,5 km långa rader. Stolpar i den dimensionen måste rimligen ha burit upp någotslags takkonstruktion, trots att man inte hittat spår av någon sådan, eller kanske en enorm kedja av det slag, som Adam av Bremen talade om. Man behöver inte stolpar i den enorma dimensionen blott och bart som ”fackelhållare” eller lyktstolpar…

Processionsvägarna kring Gamla Uppsala låg centralt i Landskapet, och det gjorde fornborgarna också. Från höjd till höjd kunde man signalera med vårdkasar, och upprätta ett snabbt sambands- och ledningssystem – inte bara förskansa sig eller försvara nyckelterräng kring sjöpass och övergångar av vattendrag i landskapet. Alltihop var gjort med mening, avsikt och dåförtiden dyrast möjliga teknik – för bästa möjliga resultat.

Våra förfäder var inte dumma…

”Kensington-stenen” – The Tv Series

Det norska vetenskapsmagasinet ”Forskning.No” uppger idag, att ingen mindre än Peter Stormare skall producera och regissera Tv-serien ”The American Ruestone” som handlar om Kensington-stenen, och en svenske utvandraren Olof Öhman och hans familj. Serien uppges utgå från premissen att Kensington-stenen var äkta, och att familjen Ohman eller Öhman drabbades av självmord och personliga tragedier som ett resultat av att stenen påståtts vara ett falsifikat, när det i själva verket förhöll sig tvärtom.

Mats G Larssons bok om Kensington-stenens väg från den svenske farmarens gård, och en avsigkommen präst från Hälsingland till status som Kultföremål rekommenderas..

Att runologi plötsligt skulle bli föremål för Hollywood-produktioner och Fake News i en ny och skön förening, är minst sagt otippat. Den seriösa forskningen, inklusive Riksantikvarieämbetets K-blogg, Magnus Källström, erkända historiska författare som Mats G Larsson och hela den akademiska världen i övrigt, har redovisat ovedersägliga bevis för att stenen är en bluff, tillverkad under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Räcker det inte med att Stakka Bo, alias Johan Renck, nyligen hyllats och rosats för en tv-serie om Tjernobyl ?

Knappt har jag redogjort för den plötsliga förlusten av en vän, som också var Runolog – och nu detta… Ingenting förvånar längre, och jag undrar allvarligt hur denna serie kan eller ska mottas av allmänheten när den får premiär, ifall de bärande premisserna och den ”storyline” som här presenteras från Norge verkligen är äkta, och vittnesgill. Vad kommer härnäst ? Vad lurar bakom hörnet ?? En tv-serie om hedniska bloggare, kanske, eller nyhedendomens vara och tillvaro i dagens Sverige ?

Jourhavade runolog, som jag försökt kontakta, avböjer idag alla kommentarer, då K-bloggen ligger nere för tillfället.. Haverö-runorna, som nämnts i sammanhangt, är inte tillgängliga just nu….

Vi kan också fråga oss om det inte stormat tillräckligt kring Peter Stormare redan, känd från såväl Excessen, Aptonbladet och de andra kvällstidningarna som han ju är – eller om detta bara är en storm i ett vattenglas – eller vad säger ni, godvänner ?

När en vän är borta..

Det var med stor bestörtning som jag mottog budet om att Roger Wikell, yrkesverksam arkeolog och tillika en av vårt lands största amatörforskare inom runor, hällristningar och mycket mer hastigt avled för två dagar sedan. Också många andra känner sorg över hans bortgång just nu – till och med Riksantikvarieämbetets K-blogg ägnar Roger en runa, och det är en av de finaste utmärkelser en amatörforskare kan få.. Men Roger Wikells forskargärning fick även andra officiella erkännanden. Så sent som i vår publicerade han nyheter om den återfunna Tormestadsshällen på Mörkö, och hans strövtåg på Södertörn behandlade allt från stenåldersboplatser i det yttersta havsbandet, bronsålderns hällristningar och runinskrifter från Vikingatiden. Han var en flitig skribent i Fornvännen, en av Sveriges äldsta officiella arkeologiska tidskrifter, och återupptäckte även Skälebergshällen, en annan av Mörkös runristningar.

Roger Wikell vid en stenåldersboplats, alldeles vid Sorunda pendeltågsstation.

 

Så sent som för en vecka sedan fick jag ett mail från honom angående mitt senaste inlägg om Holmfaststenen, där han ville rätta mitt påstående om att stenen totalförstörts. Så var det inte, även om RAÄ:s experter kunnat konstatera att det varit fråga om allvarlig skadegörelse. Många var också de gånger jag träffade honom på Birka, vid Sveriges Asatrosamfunds sammankomster – så länge det fanns – och vid Asatrogna blot, över hela Mälardalen.

Roger Wikell var en lågmäld, men vänsäll man. Han gav fritt av sina kunskaper till alla, och slutade aldrig att samla ny kunskap. In i det sista var han verksam, och så skildes han plötsligt från oss, i de dagar som är de vackraste på året, och markerar slutet på Frejas månad, och början på Friggs. Idag känner jag mig en aning arg på själva döden, som berövat mig ännu en god vän – de döda i min närhet börjar som ni vet bli lite väl många – jag skrev för mindre än två månader sedan om hur det var att förlora en arbetskamrat i en brand, som fortfarande utreds och där orsaken inte blivit klarlagd – och jag tänker på hur Havets gudinna, Ran, betecknades som svekfulll eller rånande, när hon tog de sina till sig. Roger Wikell var också yngre än jag, och hade mycket kvar att ge – för hans upptäcktsfärder efter ristningar och runor förde honom vida över landet, och inte bara till det Södertörn där han var hemma.

Här kan ni läsa om hans fynd av mer än 14 hällristningsskepp vid Lånestaheden, till exempel. Nu seglar han kanske på dem själv, med solen över himlavalvet till Frej och gudarna, och till en bättre värld än vår. Och vid Gärstad i Östergötland hittade han en ny ristning med en av solens hästar, om det nu inte är Blodughofdi, den häst Frej själv gav till Skirner eller den skinande solen.

Det återstår bara för mig att berätta vad som hänt med Holmfastristningen. Ingen kan förklara varför någon skadade den så svårt med en högtryckstvätt som redskap. Denna vandalism måste ha varit noga planerad – man tar inte en högtryckstvätt med sig ut i naturen på måfå – och trots SVT:s amsagor om att detta skall ha varit gjort utan uppsåt, så skall det inte ha varit något som Södertälje Kommun eller ”Telge Tillväxt” – ett skumt bolag som kommunen anlitar för städjobb och liknande, som varit skyldiga till detta. Spåren sitter kvar i stenen, även om de inte är djupa, och att uppsåt måste ha funnits, är nog ovedersägligt.

Så vem gjorde detta – och varför ?  I Dagens Nyheter läste jag nyligen en insändare om hur ”nyanlända” till Sverige tydligen skall få någotslags AMS-jobb eller liknande inom Kulturminnesvården, men vad kan det ge upphov till, när totalt okunniga personer utan utbildning, utan förståelse, utan kunskap tillåts ge sig på våra viktigaste runristningar, helt utan straff ? Vi har redan sett vad ”forn seds” uppdykande och aktiviteter kring Alees Stenar ledde till, och hur jordmassor kring fornminnet i världsklass plötsligt fraktades bort… Roger Wikell skulle nog fortsätta att agera och reagera, bara han visste…

Det är vår sak att fortsätta värna, vad som är vårt; och att inte lämna det i händerna på vandaler, eller okunniga. Endast så kan vi hedra hans minne.

Det här är ingen ”rengöring, utförd av misstag” som SVT hävdar, utan SKADEGÖRELSE. RAÄ:s experter har redan bekräftat det…

Han får medhåll av stenkonservatorn Helen Simonsson på Riksantikvarieämbetet.

– Det är en väldigt ovanlig typ av skadegörelse. Men det är inga problem för en stenakonservator att återställa eftersom det inte verkar vara några djupa mejselspår. Det jag tror att man gör är en rengöring av hela ytan, säger hon. (SVT 29 Maj 2019)

Holmfastristningen, som den såg ut före SKADEGÖRELSEN… Får vi den någonsin tillbaka ?