Bland Gambantenar och Runkavlar (inlägg från 26 Juni 2016)

Såhär års 2015 skrev den Asatrogne Stav-mästaren Angerboda på sin blogg om Tenar, alltså en sorts runkavlar. Hans inlägg var utmärkt, och förtjänar att uppmärksammas återigen. Hans utgångspunkt är tenens användning som vapen, medan jag mest begagnar runkavlarna för rituella ändamål, eller helt enkelt som budkavlar med i runor skriven text på. Exempelvis kan man använda dem vid Midsommarblotet, eller andra årstidsbundna blot, och skriva en enkel önskan på dem, och sedan kasta kaveln i Midsommarbålet, så att röken därifrån söker sig upp till makternas boning…

Här är en enkel kavel, tillverkad i Lindträ, men andra lämpliga träslag är också asp, idegran, en eller till och med ek – ekstickor skall ni dock akta er för att få i fingrarna, eftersom ekträ ruttnar inne i kroppen, vilket dock asp eller speciellt en inte gör – och asp är det träslag som tändstickor är gjorda av, men det visste ni väl redan ?

thumb_DSCF0004_1024

Angerboda behandlar först av allt tenen som vapen, och menar att den kan fälla även en kraftig man, om den träffar på exakt rätt punkt, exempelvis i solar plexus. Det betvivlar jag inte alls, för man har – i Korea, Japan och andra kulturer – sett hur sådant går till. Angerboda drar också paralleller till den lilla – skenbart oskyldiga Misteltenen som Balder dräptes med, och om Balders stora ödesdrama ägde rum nu vid Midsommar, vilket många ännu tror, så finns ju även här en parallell till den årstid vi just nu befinner oss i.

Också i Skirnismal står det om tenar, främst om Gambanteinin eller med andra ord Gamman-tenen, en ten som man kan ha gamman av alltså, eller själva Fröjdepinnen eller en Joy-stick, om vi nu skall klämma i med en mycket modern översättning av Skirnismáls 32:e strof… Alltså just samma pinne, som Skirnir eller den skinande solen hotar att visa för Gerd, om hon inte ger med sig och kommer Frej till mötes i lunden Barre…

=frejGlöm inte Frej och Fröjdens stav i Midsommartid !

Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat.

Nils Fredrik Sanders översättning kommer närmast:

Till skogs jag for,
till fuktigt videsnår,
gammantenen att taga,
gammantenen jag tog.

Hras är samma ord som hrä, dvs något fuktigt, i överförd bemärkelse också en kropp på marken, och -vid eller ved är mycket riktigt en vidjeskog. Gammantenes förmåga att göra folk från vettet – kanske inte bara kvinnor – kommer också fram i Hárbardsljod, där Hárbad, färjkarlen som utger sig för att vara Oden, men kanske i själva verket är Loke, själv säger:

harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti.”

I min översättning: ”Hårdaste Jötun höll jag Hlebard för att vara. Han gav mig en gamman-ten, men jag villade honom från vettet”. Den rättframme och ärlige Tor svarar: ”Med ond hug lönade du då god gåva” i en del översättningar, men som sagt – Hárbad kan kanske vara Loke… Viktigare är då kanske Angerbodas konstaterande om att Sejd sällan eller aldrig utövades av män, däremot använde män Galder – och det är faktiskt skillnad ! Tors och Harbads dialog äger för övrigt rum på en alldeles speciell plats i Midgård – dikten nämner Järavallen i Skåne, och Tor vill över sundet till Danmark – Odense och många andra platser är mycket riktigt i odens händer, och Odens-dyrkan har varit vanligare än Torsdyrkan i just Götaland och det danska riket – så Harbads råd till TorDu kan ju gå runt sundet !” blir bara riktigt roligt om man betänker, att Tor heter Horagalles i Lappland, Perkele bland finnarna, Perun hos Ryssarna, Perkunas hos Litauerna, Perkuno hos Polackerna och slutligen Thunar eller Donar hos tyskarna, innan han mycket riktigt ”gått runt sundet” genom alla dessa länder och blir Thor igen.. Utan kunskap om dessa geografiska förhållanden, skulle Hárbads skämtan inte fungera. (om ”skämtan” som begrepp, se förra inlägget)

thor-harbard-odin-stassen-harbardsljod-poetic-edda-1920Harbad och Tor vid Öresund, enligt Franz Stassen, 1920

 Ordet handtein eller spinn-ten är också bekant från sagorna, och att runkavlar verkligen användes, vet vi från den berömda episoden i Egils Saga, där Egil Skallagrimsson själv hjälper en okunnig värmländsk bonddräng (kanske ett tidigt exempel på en sådan där ”fornsedare” ni vet) att karva bort en felaktigt ristad runformel från en kavel, som drängen gömde i en ungmös säng… Och flera runkavlar med just kärleksmagi, har hittats i stort antal i Bergen – ända långt in på 1300-talet, när Norge officiellt skulle vara kristet för länge sen

folktro_2

Olaus Magnus, på 1500-talet, relaterar sagan om Kettil Runske, som levde i trakten runt Omberg, byn Rök och Visingsö, även om han kom från Västergötland, och på andra runkavlar – kanske använda som skridskor – for över Vättern.. Också Kettil använde sig ofta av just Runkavlar, som till exempel när han fängslade sin vanartige och okunnige adept Gilbert eller Gilbertil, som troligen var en kristen, och därmed en konkurrerande runomästare. På Visingsö lär det än idag finnas spår efter grottan, där Gilbert skall ha fängslats – och för varje slag av magi eller trollkonst, finns som bekant ett verksamt motmedel. Kettil Runske kastade till Gilbert en kavel, som han skrivit ”bindrunor” på – en medeltida missuppfattning av ordets innebörd, men vad bindrunor i själva verket är, kan nog alla runkunniga – och kaveln fastnade vid Gilberts hand. Så försökte Gilbert dra loss kaveln med andra handen, men då fastnade också den, och därefter försökte han göra sig fri med högra foten, och så den vänstra, men alla fyra lemmarna fastnade då, och i den ställningen fjättrade Kettil honom, och satte honom på lindkol och en björnfäll med orden – ”sitt ett år för varje hår, och tills all kolen ruttnar !” men lindkol ruttnar som bekant aldrig någonsin.

440px-Olaus_Magnus_-_On_the_Fettered_Wizard_on_the_Island_of_Visingsö

Därför använder man än idag lind till detta slag av kavlar, precis som jag ännu gör själv, då jag galdrar frihet från sjukdom och gott välstånd åt dem som förtjänat det.

Vem det är, behöver ni inte veta – men Angerboda har efterlyst, om det än idag finns dem, som använder runkavlar – och ja, säger jag – jag har så gjort i tio år, och funnit bruket varit gott, och synnerligen verksamt... Så mycket säger jag er…

Omberg 26 augVid Omberg – Drottning Ommas borg – och Omma är femininum av Omi, Ume, den rytande – ett av Odens namn – finns flera grottor i strandkanten…

Annonser

Kättil Okristen – En äkta HEDNING vi borde MINNAS !!

Ann-Charlott Feldt, på sajten ”Kulturarv Östergötland” som utges av Östergötlands Museum, skriver ofta initierat om hedniska ämnen, vilket jag funnit ännu ett exempel på i dagarna. Den här gången behandlar hon traditionerna om Kättil Okristen, som jag skrivit om i en tidigare utgåva av den här bloggen, och som finns beskrivna i detalj i flera böcker, lätt-tillgängligast och utförligast i Christer Topelius ”Sällsamheter i Östergötland” band 2, ISBN 91 29 54880 2 eftersom författaren till den boken redan 1980 kom i kontakt med Kättil själv – en av landets allra största hedningar – eller rättare sagt hans kvarlevor på denna jord – för delar av hans skallben, förvaras noga inlåsta i Kättilstads kyrka i Kinda, förutom Ydre det allra vildaste häradet i Östergötland, även om det finns olika åsikter om var Kättil gravlades någonstans.

ka%cc%88ttilstads_kyrka_1886Kättilstads socken och kyrka ska ha fått sitt namn efter Kättil Okristen, som grundade allt

Redan på medeltiden omnämndes Kättil som Jarl av Östergötland under Håkan Röde, den näst siste Hedniske Kungen av Sverige – hittills (kom ihåg, att idag är nära 40 % av Svenskarna hedna !) och han bör alltså ha levat till minst 1079, eller rent av början på 1100-talet. Traditionen anger att han var klart besläktad med både den Sverkerska Kungaätten och Folkungarna, fast det finns olika åsikter om han själv gav upphov till dem båda två, eller han fick nöja sig med att vara stamfar till bara ett enstaka svenskt kungahus.

En tradition säger att Kättil skulle ha fötts i Liared i Småland, men alla källor säger att han var född av en Jarl Walgöter över hela Götaland, och att han hade en bror som hette Totil dessutom. Totil eller Tuve Valgötsson ska rentav ha varit far till Blot-Sven, den siste hedniske kungen (hittills!) som bevisligen regerade 1084 – 1087, och Kättils egen dotter, Mö – ska ha gift sig med Inge den äldre, den förste kristne kungen – och samma dotter nämns också av Adam av Bremen, vilket tyder på att Kättil k-a-n ha varit en fullt historisk person – och i alla fall var han väl känd av sin samtid, eftersom också en tysk biskop skrev om hans släkt. Gautatyr – Götarnas Gud – är ett namn för Oden själv, och kanske är ”Walgöter” ett namn av samma slag  – alltså ett Odinsheite – även om det inte går att bevisa.

Olaus Petri skrev på 1540-talet att Kättil Okristen var farfars far till Sverker den äldre, som i sin tur var farfar till den runkunniga Ingrid Ylva, hon som kunde trolla med hjälp av runkavlar och förvandla fjädrar till beväpnade ryttare, där hon stod och skakade sitt eget ejderdunsbolster högst upp i kyrktornet på Bjälbo Kyrka, där ”Ingrid Ylvas Kammare” ännu finns att beskåda.

5ba3295c8d8532680a9382b595145541

Samma sägen – fjädrarna som blir till beväpnade ryttare – finns om ”Frau Holle” nere i Tyskland, som många identifierar som Frigg, Himladrottningen, Odens egen hustru men som andra tror är Hel, dödsgudinnan. Som vi ska se, var Kättil en högst namnkunnig person, och det är inte utan, att sagorna och traditionerna om honom har samband med Alvablot, den hedniska fest vi just firat – och som vi alla vet, förekommer både Oden och Hel flitigt i det sammanhanget också…

När Kättil var ung, kom engelska missionärer till Västergötland och började predika kristendomen där, och det kunde han inte tåla. Som en sann svensk satte han sig emot det, och när det gått så långt så att Olof Skötkonung – han som fått namn av ett kvinnosköte – gav sig i lag med vitekrist, ja då började Kättil Okristens uppror, som det har kallats.

Östergötlands hela allmoge och folk stödde den mäktige Jarlen, och Kättil Okristen skall också ha krossat en kristen figur som kallats ”Sankt Bertil” och rättvist dräpt honom, någonstans på vägen emot Västergötland och Svearikets dåtida hjärta. Om Kättil Okristens uppror någonsin ägde rum, vet man inte, men det kan mycket väl vara en legend om fullt historiska händelser vid Olof Skötkonungs avsättande och fall som vi har att göra med. I Västergötland och på Visingsö finns det talat om en samtida runmagiker, Kättil Runske, som slogs emot en engelsk missionär vid namn Gilbertil eller Gilbert, och med bakgrund i den legenden ser vi var den påstådde ”Sankt Bertil” kommer ifrån – hans namn var en senare förvrängning av det engelska Gilbert, en av de många munkar och missionärer från England som konkurrerade med Ärkebiskopsdömet Hamburg Bremen om att få ”omvända” svenskarna, och roffa åt sig av deras pengar.

index2

Den kristne utsugaren Gilbert fick sluta sina dagar som bilden ur Olaus Magnus berömda ”Historia om de Nordiska Folken” ovan visar. Kättil Runske – som mycket väl kan ha varit samma person som Kättil Okristenkastade till den kristne hunden tre Runkavlar, som han enligt traditionen ska ha fått från oden själv – den första band den kristnes fötter så att han slogs till marken, den andra runkaveln band den kristnes händer, så att han aldrig mer kunde göra svenska män och kvinnor skada, och den tredje runkaveln täppte till den kristnes mun, så att där inte kom några fler skymfliga ord ur lögnhalsen på honom.

Ända in i nutiden har man visat en dyhåla, Gilberts Hål, på Visingsö, där den onde missionären fick sitta inspärrad med lindkol under sig. Först sa Kättil Runske ”sitt nu här ett år för varje hår ”- och lade en tjurfäll under Gilbert. ”Sen kan du sitta här, till dess att detta Lindkol ruttnar !” avslutade han – och Lindkol ruttnar som bekant aldrig. Ännu lär man kunna höra märkliga ljud vid Visingsö, där Gilberts håla finns. Särskilt om vinternätterna hörs där vrål, gråt och skrik. Det är den kristne förrädaren, som vrider sig i plågor likt Loke, djupt ner i underjorden.

Låt nu detta bli en nyttig varning till er, ack ni Ludna och ni Hedna !

kettil-runske

Även moderna runmagiker och schamaner, som till exempel den från Föreningen Yggdrasil på 1980-talet så kände Mikael W Gejel har skrivit om Kettil Runske, och i dem sett en koppling till Odensmysterierna och den Heliga Graal, enligt en bok som står på min bokhylla. Visst -d etta är djärva och obevisade hypoteser – men helt omöjliga är de kanske inte  – Kettil Runskes grav anser sig en del forskare ha identifierat vid Husaby i Västergötland – och om Gilbert är den dömde kung Amfortas i Graal-legenden, så finns kanske en avlägsen koppling – att Oden och runorna är inblandade, är däremot helt otvivelaktigt.

thumb_DSCF0004_1024

Runkavlar, som de som fanns på Kättil Okristen alias Kättil Runskes tid kan man göra än idag. Man tillverkar dem helst och bäst av aspträ, som fått torka – men akta er noga, så att de inte spricker ! Vi vet också att budkavlar med runor var vanliga förr, och alla dessa legender om två runkunniga mästares kamp – som slutar med att den kristne Gilbert eller Bertil förlorar – kan vara sägnernas sätt att berätta om hur Kettils uppror spreds med budkavlar över landet – och hur man med skrift och fredliga medel stod de kristnas propaganda emot.

Om Kättil nu var en fullt historisk jarl över Östergötland hade han lagen och rätten på sin sida, hursomhelst, trots att det finns författare, som vill demonisera och ”göra ned” honom än idag, och som vanligt skriver med en starkt pro-kristen bias – se länken här.

Kättil lär ha blivit mycket gammal, ja bortemot 80-90 år – och hela tiden styrde han sitt Kinda klokt och vist – som en Jarl bör göra. Han var trogen sitt land, och trogen sina gudar – in i det sista – som vi ska få se. 1750 skrev Olof von Dalin – en av 1700-talets stora humanister – såhär:

”Blot Svens bror eller farbror Kettil Ochristen, Jarl öfver Kind i Östergötland, tycks därföre nu hafva frivilligt gådt in i sin hedniske Grafhög och den bebodt i tre åhr för sin död, på det ingen skulle betaga honom et lägerställe på hans Fäders vis.

– Ur ”Svea Rikes Historia” 1750

Det är synd att Vilhelm Moberg – vår svenske arbetarförfattare – han som skrev ”Från Oden till Engelbrekt” aldrig uppmärksammade Kettil Runske – eller Kettil Okristen. Moberg hyllade alltid det folkliga motståndet – och för denna kamp, är Kettil en så god symbol som någon.

mg_3092gravhog

Enligt en sen tradition ligger Kettil Runske aka Okristen begraven i Gamla Kungshögen vid Sättuna, Norr om Linköping

När de kristna i riket blev för många, gick nämligen Kättil som gammal och ensam själv in i sin gravhög, och där levde han i hemlighet i tre långa år, säger sägnen.  Lokalhistorikern om prästen Carl Fredrik Brocoman skrev år 1760:

Detta för att han inte ville bli förförd av umgänget med de kristna. Ketils ättehög anses ha varit där nu kyrkan står och platsen blev kallad Ketilstad efter honom. Det berättas att då ättehögen grävdes bort, för att ge en jämn plan åt kyrkan, blev Ketils och hans hustrus ben nedgrävda utmed kyrkomuren på norra sidan där jorden ännu är något upphöjd.”

4313510 4313509Kättils pannben – som var tjockt och grovt – förvaras ännu i en träskål från 1800-talet i kyrkans kassaskåp…

År 1769, när den nuvarande kyrkan i Kättilstad byggdes, gjorde man mycket riktigt ett benfynd just vid den norra kyrkogårdsmuren, och så kommer det sig att vi har dessa benbitar kvar än idag – och osteologer som undersökt dem, säger att de mycket riktigt kommer från en man i 70-80 års åldern. De har dock aldrig kol14-daterats, men redan 1911 – säger Topelius – såg man vid en annan vetenskaplig undersökning att de måste komma från en verklig bjässe till karl, minst 190 cm i strumplästen. Lokal tradition säger också, att Kettil i livett ska ha varit ”lång som en jätte” vilket alltså på sätt och vis stämmer.  Var detta Kettil ? – Ja, hittills har man inga klara bevis för varesig för eller emot, men ett litet stycke från kyrkan finns en gravhög, dit Kettils – och hustruns – övriga kvarlevor ska ha flyttats, allt enligt Östergötlands Museum, som ju bör veta säkert.

4313507Här vilar kanske den siste (?) hedniske Jarlen över Östergötland

Jag ger sista ordet åt Ann-Charlott Feldt, Kulturarv Östergötland

Trots att kanske tusen år har gått sedan Kättils tid och trots att det är flera hundra år sedan han först dök upp i de skriftliga källorna, så kan vi i alla fall lugnt konstatera att han inte är bortglömd, trots att det idag finns bara två benbitar kvar. Resten av benen har med åren försvunnit. Om de har städats bort eller knyckts förtäljer inte historien…

”Ett vet jag, som aldrig dör” står det i Hávamál. ”Det är minnet, efter den som levat väl !”

Genom ett helt liv förde Kettil sitt folks motståndskamp

Genom ett helt liv försvarade han Hedendom och Asatro

Genom ett helt liv var han Jarl av Östergötland, sina närmaste och alla Östgötar till heder och ingen skam.

cc67f086a37ae772ca2667fbc1bcecbe