Uppåkra och dess Kungligheter

Om det nu är Asatrons Dag i morgon – den nionde dagen i den nionde månaden på ett vanligt kalenderår, och er Hedning förklarade Riksdagsvalet i Sverige för avgjort, 4 dagar för tidigt och helt utan hänsyn till varesig prognoser, eller de mest elementära fakta – så firar er hedning faktiskt Uppåkras och Kungligheternas Dag, just idag – även om det är tre dagar försent. Han kan inte ens utropa ”För Sverige – i Tiden !” denna Tors Dag, eftersom hans läsekrets kanske inser att det kan ha hänt honom något, som förvisso blir minnesvärt – på det mest personliga av alla plan.

Foto: Johan Nilsson, TT

Så sent som i måndags rapporterade ju Cecilia Klintö i SvD hur man återstartat utgrävningarna av Uppåkra, Skånerikets tusenåriga huvudstad med ett stadsområde vida större än Birka, lika stort som stadsholmen i Stockholm, eller den romboid; som det medeltida Lund liknar på kartan. Hon citerade Mats Roslund, professor i Historisk Arkeologi och lät honom något kryptiskt säga att Hövdingahallen i Uppåkra inte skulle få benämnas just Hövdingahall, utan att den tvångsmässigt måste kallas Härskarhall, eftersom detta ord påståtts vara gendermässigt neutralt. Sådana dunkla, halvkvädna visor från antingen journalisters eller professorers håll får mig att Härskna, inte Härska, och ännu mera genant blir dessa gendermässiga krumsprång på journalistikens bakgård när vi får se att  SvD:s pappersupplaga – där artikeln talande nog publicerats – talande nog innehållit ett helt tomt spaltutrymme på 4-5 rader, en vit pappersyta som låter ana att det inte bara blivit något fel i spaltbrytningen, den aktuella artikeln kan ha utsatts för censur.

Men, alltnog – Lunds Studenter har som synes stått i parad med sina nationers fanor, om än här inte genomförts full parad för Fana och Standar, eftersom det bara kan ske under mycket speciella omständigheter, företrädesvis i vårt Rikes nuvarande huvudstad. Och jodå – Media kan berätta att Kungaparet besökt Uppåkra under arrangemanget ifråga, och vad gäller Konung Carl XVI Gustav, Folke Hubertus – kung av sitt folk – har det ju förunnats er hedning att möta Konungen hela två gånger under samma sommar, 1997 – ty han har faktiskt vederfarits den höga nåden.

Det är en historia han berättat för er många gånger, särskilt det andra mötet i Borgholm, då hans majestät ensam och oanmäld steg ombord på det historiska fartyg hedningen för tillfället seglade. Hans kompanjon och vapendragare Sigge var nära att fara ut emot Konungen med hårda ord, ty han kände inte igen mannen i brun läderjacka och solglasögon, och det gjorde inte den hedning, som skriver dessa rader heller. I hans minne står i eldskrift de ord som på sin tid uttalades av Magnus Barfot, den kiltklädde kungen av Norge, om Stolkonungar, Härkonungar och till och med Sjökonungar och hur de två senare slagen av monarker nog inte kunde anses ha några vidare utsikter att härska länge på jorden, för på sjön är var och en herre över sitt, och till och med den som är Konung i land, måste fråga om lov; då han skall ombord på en annan mans skepp.

En Härkonung, slutligen – har blott kort tid på sig att skaffa sig ära och ryktbarhet, så framt han vill och gitter, men se stolkonungar är av ett annat slag.

Men när Hedningen igenkände sin konung och rätte länsherre, gick till och med han ned på ett knä, och så bad han ödmjukt om förlåtelse, och svor konungen evig trohet, ty en sådan konung ville han gärna tjäna, i alla sina livsdagar. Konung Carl XVI Gustav har tjänat sitt land och folk längre än alla andra Kungar och Drottningar före honom, från Erik Segersäll och vidare framåt, ja vida längre än Gustav V, den regerande konungens farfars far. ”Gör kronan på hans hjässa lätt” står det i Kungssången, och det är väl i dessa dagar endast Drottning Elisabeth II av Storbritannien, som idag avled i sitt 96:e år, som härskat längre bland Europeiska monarker, ty hennes era på tronen varade längre än 70 år.

Hur mycket hon betytt för England, och hela det Brittiska Samväldet bör ha stått klart för oss Svenskar redan vid jubileet i somras, och vad er Hedning nu beträffar, erinrar han sig vad han skrivit om Prins Daniel, hertigen av Västergötland som på sitt sätt bevisat, att vi lever i en demokrati, där till och med en ofrälse man från Ockelbo, kan gifta sig med sin egen Kronprinsessa.

Hedningen erinrar sig också andra händelser, skeenden och platser. Han tänker på Konungen av Jordanien, som varje år brukar hålla sitt Jultal – ”The King’s Speech” inför sina undersåtar, oavsett om de utgörs av muslimer, kristna eller judar – för den Nordiska Julen, som kallas Yule eller Noel, och är av Asatroget ursprung, se den kan alla fira. Han minns en av de många ”skjutningarna” i sin hemkommun, den som utspelades vid en lokal korvkiosk ungefär 150 meter från Hedningens bostad, och som resulterade i ännu ett dödsfall, en ung man som inte lever längre. Kort efter det dödsfallet satte den invandrarfamilj som äger den lokala tvättinrättningen, praktiskt taget vägg i vägg med korvkiosken upp en bild på det svenska kungahuset, och började flagga med den svenska nationens fana.

Det stämmer till eftertanke.

Konungar och Kungamakten har också en andlig betydelse. Så har det varit också i Japan, där Kejsaren representerar en tradition, åtskilligt äldre än båda Kungahusen i Sverige eller Storbritannien. Konungarna av Thailand, exempelvis – är andliga och i viss mån enande figurer de med, höjda över den vanliga politikens Värld, även om det åligger dem att hälsa nya Premiärministrar och Regeringar välkomna, precis som överallt annars.

Också i Uppåkra låg det hedniska gudahovet nära Hövdingahallen, och detta Uppåkras hövdingadöme i Skåne varade i en tidrymd, som översteg tusen år.

Jag rekommenderar starkt Dick Harrisons utmärkta bok i ämnet från i Våras, och råder er till att undvika vissa böcker om Gamla Uppsala, som utgetts av vissa kvinnliga sk ”forskare”. Men vilka de är, och vilken boktitel det gäller, säger jag för dagen inte.

Jag blir prosaisk, och förlorar mig i fakta om Nepals kungahus, och vad en brittisk småskolelärarinna lär ha skrivit om Kleopatra VII – jodå – det fanns verkligen sju olika Kleopatror – men bara två Drottningar Elisabeth av England – i alla fall hittills – ”how different, how different indeed from the home life of our own dear old queen”.

Den verklighet vi alla får leva i är inte Tolkien, inte ”Game of Thrones”. Den är handfastare och ibland på blodigt allvar, som vi kan se av dags- och världsnyheterna. Det är just därför envar må vara herre över sitt, samtidigt som vi behöver goda och rättvisa konungar, som bär sina kronor med ett lättat och gott hjärta.