Det HEDNISKA Island BYGGER UPP Kulturen – medan de kristna bara RIVER NER

Vet ni vad en ”refill” är för något ? Nej, för ovanlighetens skull rör det sig inte om en plastförpackning, och inte heller om det knark, som man kan köpa i förorterna till snart sagt varje stad i Sverige. Ordet finns också i runsvenskan, och det kommer från norröna – det språk som med få förändringar ännu talas på Island. I år blev slutligen ”Njals-Refilln” fullbordad – efter sju långa år och därtill sju månader av oavbruten verksamhet, kunde vi läsa i  ”iceland Monitor”.

I Hvolsvöllur på södra island har  tjugo kvinnor oavbrutet sytt en vävnad, längre än självaste Bayeaux-tapeten, av Islands stora nationalepos, Njals saga eller ”Njala” – och det är just ”vävnad” – något som är gjort med ”rev” som ordet ”refill” betyder. Som vanligt är det vi hedningar och Asatroende som är de verkliga kulturbärarna för ett helt land, och vi är de som bygger upp, när andra bara bryter ned.

Hur de kristna på Island – genom ”Tjodkirkjans” eller ”Folkkyrkans” egen Info-chef bara väckte avsmak och äckel med en ny reklamkampanj, riktad emot barn och ungdomar, berättade jag så sent som för två dagar sedan. Resultatet av den fjolla till jesus-gestalt – i skägg och läppstift – som man försökte lansera, pårökt och dansande framför en regnbåge, var bara att islänningarna lämnade denna påstådda ”folkkyrka” i hundratal och tusentalmen samtidigt med detta, går alltså Hedendomen och Islands sanna, nationella kultur – utan Öken-religioner från Mellersta Östern – emot en ny renässans, enligt vad ”Morgunbladid” kan berätta.

Här ser vi Njal själv, den gode och rättvise domaren, som gav sitt folk lagen i en orolig tid av släktfejder och inbördeskrig, som kristendomens ankomst till ön hade förorsakat. Han blev innebränd på sin egen gård Bergtornsvall för sin svägerskas skull, och det dråpet, och många andra händelser är bevisad historia, för man vet att det hände 23 augusti 1011, och arkeologer har också bevisat att det verkligen brunnit där under det tidiga 1100-talet, trots att jordlagren blivit omblandade, och många spår utplånade, som alltid när okunnigt folk inte kan hålla fingrarna i styr.

Mer än 12 000 vanliga islänningar har donerat till det sju år långa projektet, vilket visar hur folkkär den nationella kulturen ännu är, och lägger vikt vid Islands arv. Hela den mer än 90 meter långa bonaden kommer nu visas på ett särskilt Saga museum, och också kunna bese av utlänningar och icke-islänningar.

Gunnhildur Edda Kristjánsdóttir and Christina M. Bengtsson, two local women, had the idea that sewing the Njal´s saga in a tapestry form would be an interesting way to introduce the most famous Icelandic saga to a wider audience. They contacted Kristín Ragna Gunnarsdóttir, an artist and literary scholar, and she designed the pictures printed on the tapestry for sewing.

Här ser ni Hallgerd, Höskulds dotter, hon som var högättad och underbart vacker, fast hon alltid hade otur med män.  Hon hade kunnat sluta som drottning över Norge, Danmark, Dublin eller Orkney om Nornorna så velat, men så var det detta med att hon var ”tjuvögd” eller som man säger på skånska – ”Ha-galen”, och begäret efter rikedomar och prakt blev också hennes fall.  På Alltinget mötte hon en dag Gunnar på Lidarände, som var högrest och väldig, och såg ut att vara den bäste och starkaste bland män, och honom ville hon gärna ha. Så blev det också – men ”Man-galen” ville hon inte kallas, och det är den scen vi ser skildras nedan.

Gunnar och Hallgerd blev kära och gifte sig sedan, men han var en lugn och harmonisk man, som inte ville göra sig stora planer inför morgondagen, och som heller inte sökte strid. Men, så kom där till misshälligheter mellan Hallgerd och Bergthora, Nials trogna hustru, fastän han och Gunnar var de bästa vänner. Den trätan ser man på bilden här.

Hallgerd, med en yxa i hand, hetsar till dråp mellan män, men undertill ser vi de goda vännerna Gunnar och Njal ge varandra silver i förlikning, medan Bergthora står till höger i bild, och skäller på Hallgerd. Så är det med kvinnoträtor. En kvinna kan ta sin man i försvar, men emot andra kvinnor som är etter värre, hjälper det sällan eller aldrig.

Så hände det också, att Hallgerd, som ju var ha-galen, kom att stjäla en liten småsak på ett annat gille, och det gav Gunnar henne en örfil för. Det var enda gången någonsin, som han höjde en hand emot en kvinna, men den gången hade hon också gått för långt. Många år senare, när Gunnars fiender slutligen kom för att bränna honom inne, och han och Hallgerd var fångade i det brinnande huset, brast hans bågsträng, och han bad Hallgerd ge honom en test eller refva – som i refill- av sitt långa blonda hår – men inte ens det ville hon – för hon sa: ”Nu är tid att minna dig på kinnhestin !” elller den örfil hon en gång fått.

Men Gunnar blev grundligt hämnad, av en man som hette Skarp-Hedinn, ty han var skarp som en hedning, och en bra karl till sinnet.

Minns nu detta, ack ni hedna och ludna – och tänk på alla de spinnerskor, och de kvinnor som sytt en vävnad, som kommer bestå i långliga tider, eller kanske i tusen år. En annan Bengtsson, inte Christina M, men Frans G Bengtsson skrev förresten en dikt om den – men det är en annan historia- liksom mycket annat.

Vi Hedningar bygger upp – där andra bara river ned !

 

”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…