Lindisfarnedagen, 2019

Idag är det dagen för motattacken på den kristna missionsbasen vid Lindisfarne. 798 förstörde norska vikingar vad som var en bas för slavhandlare och missionärer vid den Northumbriska kusten, väl medvetna om Karl den Stores pågående folkmord på Saxarna och andra hedniska folk, och i traditionell historieskrivning har man ansett, att det är just 8 Juni som skulle vara datumet för den viktiga motoffensiv, som Nordborna lyckades inleda mot Europas kristna.

Jag har skrivit om denna dag i min blogg förr, och om vi antar att Vikingatiden verkligen tog slut i och med slaget vid Hastings, 1066 – fastän Kungsgården vid Uppsala stod kvar till långt in på 1090-talet, så markerar Lindisfarne början på närmare tre hundra år av aktivt och framgångsrikt kulturellt motstånd, och är värd att fira enbart av den orsaken, även om datumet egentligen bör ha infallit 11 dagar senare,  om man räknar med skiftet mellan de Julianska och den Gregorianska kalendern, som vi numera räknar med.

Även om Lindisfarne borde vara en mycket berömd och välbesökt plats, är ”Holy Island” som ön också kallas, knappast något större turistmål idag, och få om ens några Nordbor av idag har velat analysera, vilken stridsuppgift våra förfäder åtog sig, eller hur det gick till, när ön befriades från den avskyvärda katolicism, som utövades där. Vikingarna visste, att det inte duger att vänta med att bekämpa en fiende, tills han gjort sig hemmastad inne i ditt eget land. Tillåter du, att kyrkor eller moskéer byggs i det egna landet, kan du aldrig driva ut Monoteisterna därifrån, och då är det redan försent. Folkmordet är redan igång, och fienden växer sig bara starkare och starkare, tills att din egen kultur är alldeles förstörd, precis som det blivit i våra dagar.

Nej – det rätta sättet – ansåg de – är att anfalla fienden redan innan han hunnit etablera sig i ditt hemland, och med full kraft slå över öppet hav och förinta hans baser – innan han ens landstigit på DIN kust. Gustav II Adolf, Karl XI och andra svenska kungar skulle långt senare tillämpa exakt samma taktik, och det är tack vare dem och deras soldater, som vi ännu har något kvar av Sverige, även om vår frihet inskränkts mer och mer, särskilt i och med det skadliga EU-medlemskapet, som inte varit till nytta för Sverige och som inte skapat ett hållbart samhälle-

Lindisfarne av idag domineras av ett stort 1500-tals slott på en borgklippa, men den anläggningen var inte fullt lika stor under Vikingatid. Snarast bör där ha stått pallisader av trä och några stentorn uppe på borgklippan, och inte den magnifika stenborg man ser idag. Fast hur intar man ett sådant fäste ? – Svaret är enkelt – man intar det inte alls, för det var inte så Vikingarna gjorde. Deras framgångsrika operation, som slog alla kristna över hela Europa med förundran och blind skräck var istället baserad på kringgång – och hursomhelst var det klostret vid Lindisfarne priory man ville slå ut – inte den lilla truppstyrka på 50-60 man eller så som bevakade själva borgklippan.

Linidsfarne är en flack ö, som än idag omges av sandbankar. För att undgå upptäckt, måste man ha rott in under de tidiga morgontimmarna, nattetid eller använt sig av dimma som skydd. Man kunde med andra ord konsten att uppträda dolt, och den gängse bilden av färgglada segel och förgyllda drakhuvud kan vi lika bra glömma. Två bukter i syd ger bra landstigningsstränder att angripa klostret ifrån, även om vi idag inte vet vilken strand man kom in vid, den östra eller den västra. Helt säkert använde man omfattning som strategi, och slog emot klostret från två olika håll, i alla fall vilket en forskare vid namn Paddy Griffith, författare till boken ”The Viking art of War” trodde på 1990-talet. Han antog, att den styrka som anföll Lindisfarne knappast kunde ha varit över 200 man, och att den måste ha bestått av mindre än 20 skepp, men erkänner villigt, att rytteri kan ha medförts, och att attacken emot klostret måste ha varit noga rekognocerad, förberedd och följde en noggrann plan – det var inte alls fråga om ett slumpvis anfall, eller några ”rövarband” utan en organiserad truppstyrka, som kämpade och slogs efter militära regler, och med ett väl utvecklat ledningssystem, som alla förstår.

Klosteranläggningen på Lindisfarne utvidgades visserligen på 1100-talet, men var redan försedd med vallar och murar. Märk också sandbankarna i bakgrunden ! En sådan anläggning stormar man inte på måfå. Man måste VETA var passagerna finns, och var man kan komma upp från stranden…

Att motattacken vid Lindisfarne blev såpass framgångrik som den blev, är inte ett vittnesbörd om ”plundring” eller ”piratdåd” som det ofta har framställts i kristna historieböcker. Den var ett verk av väl förberedda, grundligt tränade och bra utbildade män, som visste vad de gjorde. För att lyckas med en sådan uppgift måste man för det första kunna konsten att navigera över öppet hav hela vägen från Norge tills man kommer till avsedd punkt på den Engelska kusten, och kan gruppera för anfall. Man måste ha varit grundligt orienterad om hur anfallsmålet såg ut, och det faktum att man kunde undvika Lindisfarne Castle.

Borgens läge på en ensam klippa var också en enorm svaghet – för bara en enda stig leder upp eller ned för borgklippan, och blockerade man den, satt ju försvararna fångade i en fälla, medan klostret blev ett lätt byte.. Detta hade helt enkelt inte varit möjligt, om man inte kunnat orientera sig på ön – och kanske gjort terrängskisser eller rent av kartor innan – samt repeterat in, exakt var man skulle ro in emot stranden – och komma upp från den ! Alltsammans kräver – som alla någorlunda militärt bevandrade personer lätt inser – planering – och ett säkert, väl lätt genomförande !

Se där en lärdom att ta med – och fortsätta använda, också i våra dagar !

Är ”Mångkultur” eller sk ”Multikulturalism” egentligen en grundlag ??

Ofta får man höra, att det skulle vara ”en grundlag” i Sverige att just vårt land skulle vara Multikulturellt.  Men – ingen av de personer eller skribenter som hela tiden hävdar detta, stup i kvarten och punktligt som ett urverk, kan citera i vilken av Rikets fyra grundlagar detta i så fall står skrivet, eller i vilken paragraf av lagen det i så fall skulle stå, sorgligt nog.

Är vårt land då ”multikulturellt” eller inte, även om det kanske är så nuförtiden, att 20 % av landets invånare har ett annat kulturellt ursprung än just det Nordiska och svenska, även om det i och för sig inte säger ett enda dyft om vilket språk de i så fall talar, vilket genetiskt ursprung de i så fall har (är det ens relevant ??) eller för den delen vilken religion de har eller inte har (undersökningar visar att mer än 80 % av svenskarna inte tror på ”gud”, allah eller jvhv) eller deras grundläggande värderingar och åsikter – vilket – får man väl lov att anta – är det många vill ”komma åt” eller i själva verket åsyftar, när de nu börjat tala om ”multikulturalism”.

Begreppet ”Mångkultur” är alltså inte alls så självklart som somliga skulle vilja tro, lika lite som begreppet ”många” överhuvudtaget. ”Många” tror si och så, får vi ofta höra – men vilka många, hur då eller på vilket sätt ?

Inom parantes publiceras Dagens Nyheter idag en artikel, där man som en bärande tanke lanserar, att grundlagarna i Sverige behöver ett starkare försvar gentemot de politiker, som försöker missbruka dem, exempelvis genom att införa grundlagsändringar jämnt och ständigt.

Gagnar en sådan lagstiftning egentligen ”mångkulturen” på sikt ? Jag skulle vilja hävda, att redan begreppet ”mångkultur” förutsätter yttrandefrihet och tryckfrihet…

En som också funderat mycket över de här begreppen – efter vad jag tror – är skribenten Patrik Engelau på sajten ”Det Goda Samhället”.

VEM är egentligen ”Multikulturell” ? Alla människor har enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna rätt till ett ursprung, och en nationell identitet. Således finns inga ”mulitkulturella” personer överhuvudtaget, om man inte räknar rena flyktingar, ”displaced persons” statslösa eller kriminella..

Patrik Engelau avslöjar att det visst inte stått i någon av Sveriges fyra grundlagar att landet skulle vara Multikulturellt, och det finns inget som helst Riksdagsbeslut eller ens Regeringsbeslut som antyder eller stadgar detta. Allt som finns, hävdar han, är ett utdrag ur den kulturpolitiska propositionen från 1975:26, där den dåvarande Socialdemokratiska regeringen (under Olof Palme) lanserade tanken, men det finns ingenting i den ganska vaga formulering som då användes, som verkligen bestämmer att vårt land måste vara just multikulturellt, och heller ingen verklig definition på vad det i så fall skulle betyda eller innebära, rent konkret.

Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Dessutom visste inte dåtidens politiker alls vad de i själva verket beslutade om, eller öppnade dörren för – om vi får tro just Patrik Engelau. Här står tvärtom, att alla – även minoriteterna – har en fast kulturell identitet – och alltså finns ingen ”blandkultur” eller ”multikulturalism” i Sverige överhuvudtaget – så kunde man också tolka den aktuella texten. Men – låt oss nu ge ordet till den hedervärde Herr Engellau:

Min uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Mycket få svenskar för fyrtiotre år sedan hade minsta aning om vad kultur är för något. Utan att vara nedlåtande vill jag påstå att riksdagsledamöterna inte upplevt någon annan kultur än den svenska även om de någon gång faktiskt kommit i kontakt med andra västerländska kulturer. De hade kanske varit i USA och kommunicerat på stapplande engelska eller kanske till och med varit på charterresa till Kanarieöarna och beställt middag på samma trevande engelska språk. De hade ingen aning om hur olikartade folks tänkesätt och beteenden faktiskt är…

— —

När den eniga riksdagen år 1975 fattade det där beslutet så trodde beslutsfattarna att mångkulturen bara betydde att Sverige skulle berikas med nya spännande kryddor, hudfärger och dansrytmer. Jag lovar att det var så, jag har känt många av dessa människor. Ursäkta om jag är vulgär, men riksdagen hade ingen aning om att det i andra kulturer kan anses helt befogat att döda döttrar som bringat skam över släkten genom att kasta ut dem från en balkong. Riksdagen hade inte en aning om att FNs deklaration från 1948 om de allmänna mänskliga rättigheterna inte alls artikulerade synsätt som delades av en hel värld, utan tvärtom bara var de i det nyss avslutade världskrigets segrarmakter mest hyllade principerna. Riksdagsledamöterna fattade inte att det fanns folk som ansåg att det var politiskt korrekt att döda bögar och skära genitalierna av små flickor oavsett vad Dag Hammarskjöld skulle ha haft för åsikt.

Krasst uttryck – javisst – men faktiskt sant, i alla fall sett emot hur den senare utvecklingen i Sverige och andra länder faktiskt blev, eller vad det såkallade ”Mångkulturella experimentet” faktiskt skapade…

Vad riksdagsledamöterna och övriga svenskar vid den tiden, jag också, inte begrep var att om det inte finns en allmänt accepterad överideologi, typ ”svenskt rättsmedvetande” eller ”islam”, så kommer det att bli konflikter mellan exempelvis ”svenskt rättsmedvetande” och ”islam”. Om det inte är självklart vilken grundprincip som gäller så blir det oreda och bråk. När riksdagen år 1975 fattade beslut enligt ovan så krattade den manegen just för den typen av kulturella konflikter. Var så god, sa riksdagen, alla har i Sverige rätt att leva ut sin egen kultur och sina egna värderingar.

Då uppstår det till exempel islamiska friskolor vars syfte är att förverkliga invandrade muslimers rätt att ”bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten” och slippa integrera sig utan fortsätta att exempelvis behandla kvinnor på det traditionella sättet enligt sin egen kultur. Ska de ha den rätten?

Enligt mångkulturslagen så ska de ha det. Men mångkulturslagen stiftades av riksdagsledamöter som inte fattade vad de gjorde och när de, eller deras efterträdare som inte heller fattar så mycket, upptäcker vilka konsekvenser som uppstår så blir de förfärade. Hur ska de nu hantera den här situationen som de själva orsakat genom sin blindhet eller, som de själva kanske skulle kalla det, naivitet?

Jag måste ge herr Engellau rätt. Alla kulturer är inte likvärdiga, och de blir det aldrig heller. Exempelvis är ”kulturen” hos islamska staten, eller en Rakhmat Akilov – som den Uzbekiska Regeringen mycket riktigt varnade Sveriges ytterligt naiva Regering för att alls släppa in i landet – helt enkelt underlägsen den svenska – i demokratiskt hänseende – vill säga. Och på grund av, att sagda ”kulturer” helt enkelt mördar människor, rakt av – också i vårt land och över hela Världen. Således är de inte kompatibla med någon ”Multikulturalism” eller något fritt samhälle, i alla fall inte enligt vad folk i Västvärlden eller vi svenskar lägger i det ordet..

Socialdemokraterna har inför valet 2018 bestämt sig för att förbjuda religiösa friskolor och hävdar på oklara grunder att förbudet inte skulle gälla judiska skolor. Kristna skolor då? Ska de också vara undantagna? Är judiska skolor inte religiösa? Vad är de då? Etniska? Vore det i så fall acceptabelt att starta friskolor för etniska svenskar?

Grunden för den här ovärdiga förvirringen är, tror jag, mångkulturlagen. Den är helt förnuftsvidrig. Man kan inte acceptera att sharia och svensk lagstiftning existerar sida vid sida och med samma rättigheter. Någon kultur måste tillåtas dominera. Till slut blir det så. Ju längre förvirringen råder desto mer sannolikt blir det att shariaanhängarna, som inte tror på mångkultur, kommer att vinna kulturkampen.

Enda lösningen för oss som tror på de västerländska värderingarna, menar jag, är att riksdagen säger stopp och belägg, nu upphäver vi mångkulturlagen och bestämmer att det är riksdagens egna lagar som ska gälla.

Så långt herr Engelau – som inte tror på någon Multikulturalism – och det gör jag inte heller. Han talar faktiskt om en kulturkamp, där olika kulturer och religioner står emot varann, och där den starkaste kulturen, till sist kommer att vinna. Då är frågan – vilken kultur är det vi vill ha, och vilken kultur är det, vi tycker skall stå som ”vinnare” ? Krasst uttryckt – javisst – men inte mindre sant för den sakens skull…