”Kulturminnet” skriver samtidshistoria om Vällingby….

Sajten ”Kulturminnet” som jag ofta brukar läsa, hade igår en artikel om Vällingby, detta det (S)-märkta miljonprogrammets Mönstersamhälle…som hamnat på dekis, och blivit en sk ”no-go-zon” (nej men hoppsan och förlåt – så får man visst inte säga eller skriva) – eller ”utanförskapsområde” som det numera såå fint, poetiskt och sensibelt skall heta – en av dryga 60 sådana områden runtom i hela Sverige…

Ursprungligen var Vällingby en del av ett leende kulturlandskap, bortom den växande storstadens rand, rapporterar ”Kulturminnet”. Namnet innehåller i förleden en inbyggarbeteckning vællingar som betyder ’de som bor på vallen, vid Valla’ eller dylikt, bildad till vall ’slät, gräsvuxen mark’. Efterleden är by ’gård; by’. — — Vällingby ligger i ett större kulturområde som är rikt på fornlämningar och historia. Våra svenska förfäder har bott och verkat här i flera tusen år. I närområdet finns sex stora gravfält från bronsåldern och järnåldern. Varje gravfält hade kopplingar till en gård och på varje gravfält hade en släkt sina egna gravplatser. Det fanns boplatser i Vällingby och Hässelby och de som bodde där under förkristen tid ligger i anonyma gravar på några av de stora gravfälten. Ett ovanligt fynd gjordes när man grävde grunden för Hässelby slott. Då hittades en bronsplåt från 1000-talet med en inristad ryttarbild. Plåten kan ha varit en väderflöjel på ett skepp eller ett fälttecken som använts i någon militär organisation. (Se den snarlika Söderalaflöjeln.)

Här trivdes människor

Men ett världskrig passerade utanför Sverige, och så skulle vårt land ”moderniseras” – som alla andra länder. Kulturminnet citerar exemplet ”Brasilia” i Brasilien, en helt artificiell stad skapad mitt inne i djungeln av arkitekten Oscar Niemeyer, och man kunde lika gärna nämna Canberra i Australien, Milton Keynes i England, Lasnamäe i Estland utanför Tallin, Pankratz utanför Prag (på 80-talet ofta stavat ”Punk Rats”) och Socialismens alla mönster- och monsterbyggen, återfunna i vilken Öststat som helst, från Murmansk till Ceaucescus ”Buk-arrest” och Sofia i Bulgarien..

Här kräks och spyr ”Infödingar”

 

Kort sagt – den sk ”Modernismen” i arkitekturen var ett globalt fenomen, från 1950-talet och framåt, och det är först under Vällingbys långa ”down-period” och förslumning, som förfallet senare visade sig, och till skillnad från ”Kulturminnets” författare tror jag också det beror lika mycket på Regeringen Reinfeldt som de senare Regeringarna. Men låt oss inte gå nutiden i förväg. Socialdemokraterna ändrade och trixade med lagarna i vårt land för att få sitt enorma ”miljonprogram” att gå igenom – det rådde ju bostadsbrist efter kriget, och ingen skulle komma på tanken att protestera emot den Lex Bollmora som plötsligt tillät storstäderna att roffa åt sig mark, på mindre kommuners bekostnad. Om ”kommunal självständighet” eller ”närdemokrati” var det inte minsta tal – inte heller ”medinflytande” (från ”omkringboende” som i det slutade 80-talets ”PBL” eller Plan- och Bygglag) tilläts i ”den sköna nya Värld” S-partiet skulle skapa för alla och envar.

De socialistiska pionjärerna Gunnar och Alva Myrdal stod för idéerna bakom alltsammans. Bland annat skulle Vällingby komma att baseras på flera stycken gigantiska ”familjehotell” som skulle vara höghus med minst 16 våningar. Så såg planerna faktiskt ut. Sedermera blev det bara ett ”familjehotell” kvar, och det fungerar fortfarande som ett kollektivhus, eftersom alla familjeband helt skulle upplösas i den nya kollektiva välfärds-stat man tänkt sig att införa.  Också Jan Myrdal – paret Myrdals missanpassade son – har i sin självbiografi skildrat vilka hemska människor Gunnar och Alva – som inte tyckte om barnuppfostran – var. Om detta berättar ”Kulturminnet” ingenting, men i viss mån var ”kollektivhusen” som ni ser här ovan skapade för en ny sorts elit – man tänkte som så – då Tage Erlander i egen hög person invigde allt 1954 – att alla kvinnor skulle yrkesarbeta, precis som ”duktiga” Alva gjorde. Därför skulle barnen uppfostras kommunalt, utan föräldrar men av staten, och i varje hus skulle det finnas en ”barnstuga” under tillsyn av särskilt utbildade och drillade ”barnjungfrur” som man ännu sa på den tiden.

Matlagning skulle man heller inte ha tid för. Inte bara sopnedkast utan elektriska mathissar skulle finnas, som förde upp standardiserade, hygieniskt tillagade måltider åt varje hushåll, allt tillagat av professionell personal. På en del ställen finns faktiskt dessa anordningar kvar, och är ännu i bruk. Numera har Vällingbys ”Familjehotell” mera blivit pensionärsbostäder, men en hel del av de gamla kollektiven eller ”matlagen” efter socialistiska principer finns kvar för de som så vill eller så önskar – trots att de ursprungliga förortsborna håller på att dö ut. Alla vet ju, att bostadsområden i Sverige ofta genomgår en gradvis ”gentrifikation” eller ”generationsväxlingar” med tiden.

”Deras morgonbön lydde: Klass mot Klass – Deras Aftonbön: Finns det mera Brass ? De bor än i kollektiv, ja halle-halle luja vilket liv…”

(fritt efter ”Risken Finns” – det gamla proggbandet)

Själv har jag vissa insikter i denna miljö, eftersom min gamle farbror – som inte lever längre (död 1997) var arkitekt själv, och förstås ville flytta in i det nya, kollektiva drömslottet under 1960-talets första hälft. Han medförde fru och tre barn – mina kusiner – (inalles sex till antalet, jag har nio kusinbarn och tre kusinbarnbarn numera – alla är vi Hedningar och vi är en rik och manstark klan – Man muckar inte med oss – för vi ”vänder inte andra kinden till” som dessa kristna..) och i ”Familjehotellet” bodde på den tiden många konstnärer, intellektuella och högre tjänstemän, också satirikern Hans Arnold bodde faktiskt där – på våningen under mina släktingar – fastän han var en väldigt udda fågel i sammanhanget, närmast total hedning inför den socialistiska drömvärlden, men flitigt älskad och besökt av husets barn – som älskade hans teckningar..

Hans Arnolds teckning ”Semester i Framtiden” visar många likheter med hur (S)-eliten tänkte sig sitt paradis… (observera barnens elektroniska leksaker och den lilla flickan, som blir uppfostrad av en robot, men inte sin mor…)

 

Också komiker – som Hasse & Tage – hjälpte till att förverkliga den styrande Nomenklaturans planer för hur hela Sveriges städer skulle se ut. Vällingby var bara början. I stad efter stad skulle ”omoderna” innerstäder rivas, träkåkar rensas ut, Domus-varhus och enorma parkeringskomplex och köpcentrum byggas – och allt skulle stå färdigt på nolltid – Vällingbys symbol och logga blev ett enormt V-tecken i neon, som skulle förkunna den nya tidens seger..

En dåtida sång om ”Rågsved – åtta trappor” innehöll dessa rader, som mycket väl speglade ”tidsandan” – detta svårdefinierade begrepp:

Rågsved – åtta trappor
fyra rum, två barn
en man och jag
en frysbox – åttio liters
det är bra

Utsikt över skogen och en lekplats
gräset lyser grönt
en lektant vaktar barnen
det är skönt

Vårt hus är nyligen byggt
allting är renligt och snyggt
med tunnelbanan kan man komma
från Centralen på tjugosju minuter
ut här det är faktiskt rätt skönt

Rågsved blev senare ett slumområde med ”utanförskap” lika mycket som Vällingby, och inte alls den stora framtidsdröm man hoppats. Redan på 1960-talet kom de första tecknen på att någonting gått förlorat, att någonting var fel, och en rebell som Olle Adolfsson kunde skriva:

Tjänare, Gustav Lindström, hur haru’t idag?
Tack ska’ru ha, serru, fast lagom så bra
för i morron så får man flytta till Farsta min vän
för nu ska dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd, är’u me på den

Å Verner Jonsson som räknar me att på Söder få bli gamling
han sitter numera uti Vantörs församling
men hanses hus som låg ner på Brännkyrkagatan
där ä’re slut, där schaktar dom ut för nån sorts kontor

Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru
glada som barn, med sitt sattyg till plan
en prick och en knäpp på näsan så att han blir bränd
det skulle han som river på Lilla Skinnarviksgränd, är du me på den

Folket hade börjat protestera och resa sig. Arbetarklassen i Sverige såg inte de nya förorterna som ett paradis, utan visade sig skeptisk. Den längtade tillbaka till naturen, mot att få känna fast mark under fötterna – och man började protestera emot ”rivningseländet” i innerstäderna.. Och så – mot 1970-talets slut, var upproret i full gång. Punkarna intog de tomma förortstorgen och sovstäderna – för efter arbetstid blev Vällingby en öde stenöken, utan liv, utan kvällsöppna butiker, utan folk – ett slags ”Clockwork Orange” samhälle – sterilt – och överplanerat..

Sterilt – en betongens prefab-öken – som skulle övertas av Turkar och Araber i sinom tid…

Och punkarna sjöng – ja de sjöng:

För så har det alltid varit här
Ingen DJÄVEL har brytt sig om oss !

Nämen FÖRLÅT ! – Jag ÖVERDREV…
Vi kan ju supa – knarka och slåss !”

(Ur Ebba Gröns gamla goding ”we’re only in it for the drugs” )

De barn som skulle ärva alltsammans växte upp till ungdomar, och ifrågasatte partiets ideal, som ungdomar ibland är benägna att göra. Och knarket kom, det också. ”Kulturminnet” har sin analys färdig om vad som hände, likaväl som jag nu gör min – och här skildras några av de skeenden som bär skuld till alltsammans…

Sociala, politiska och arkitektoniska experiment sammanföll till ett för att den socialdemokratiska nomenklaturan inte hade intresse av att försöka hitta inspiration från vår egen historia eller i klassisk arkitektur och göra områden mer småskaliga, vilket skulle passa vårt kynne, vår kultur och våra traditioner bättre. — — Här skulle människor bo, arbeta och göra sina inköp. De som flyttade hit kom ofta från mindre städer eller byar där en folklig sammanhållning var norm. Nu hamnade de i ett område utan själ. Centrumkärnorna i de nya betongförorterna blev tillhåll för alkoholister och senare även för narkomaner. Förutom den trista miljön uppstod nya sociala problem som inte var synliga tidigare.

— —

De som var ansvariga för att Vällingby och liknande områden byggdes ville inte själva bo där. De föredrog att bo i villor eller radhus utanför de förtätade centrumkärnorna. Olof Palme var en av många som flyttade till Vällingby, men han föredrog ett radhus en bit ifrån centrum.

När politikerna i slutet av 1960-talet och särskilt under 1970-talets första hälft satte i system att placera utlänningar i områden som Vällingby ökade utflyttning av svenskar för att många upplevde en ökad otrygghet och ren vantrivsel. Från att ha varit bebott uteslutande av svenskar ändrades demografin successivt. Det var en ytterst medveten demografisk förändring som var en följd av den socialdemokratiska politiken. Sverige skulle bli mångkulturellt i takt med den ökande invandringen och beslut om det togs formellt 1975 av politikerna helt utan debatt och över huvudet på svenska folket. — — Det var ideologiska projekt som genomfördes som en följd av ogenomtänkta idéer om hur människor i Sverige helst vill bo och leva. Maktpamparna fattade beslut utifrån sina egna övertygelser helt utan att lyssna på vad vanliga medborgare tyckte. Det kännetecknar också vår tid och är en av orsakerna till att så många beslut leder till missnöje.

Bara i år har Vällingby sagts uppleva inte mindre än femton sk ”skjutningar” som det numera skall heta i pressen – eller rättare sagt mord och mordförsök på öppen gata. Våldtäkter, mordbrand, sprängattentat. Listan kan göras lång – jag har ännu en och annan kvinnlig vän på orten – som är rädd för att bo därute. Vällingby är numera inget för ensamstående mödrar – inte för barnfamiljer heller, precis som Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla, Kallhäll och många, många andra ”problemområden” i norrort. Och våra ”ledare” lyssnar fortfarande inte. Precis som Stefan Löfvén är de fortfarande fullständigt avskärmade från verkligheten, fast i sina lögner lögner lögner om att ”många” vill bo i Rinkeby..

Ägarna till Vällingby centrum, Svenska Bostäder, valde att 2008 kalla Vällingby för Vällingby City i samband med att varuhuset Kfem byggdes, något som inte föll alla i smaken. Inte ens kommunen ville godkänna namnet.

Internationella marknadskrafter har inga lojaliteter till de länder de opererar i. De vill endast maximera sina vinster och några andra hänsyn än till gällande lagstiftning tar man inte. Givet blir att de, ofta stora företag, som har råd att betala hyrorna i jättelika köpcenter blir de som kan få ut sina produkter. Då är de stora handelskedjorna vinnarna.

Utvecklingen av Vällingby speglar utvecklingen av Sverige. Modernism, internationalisering, påtvingad mångkultur och globalisering innebär avveckling av den svenska identiteten. På sikt innebär det en avveckling av hela det svenska samhället som kommer att ersättas av en rotlös och globaliserad befolkning.

Så långt ”Kulturminnet” – Men vad med Arkitektupproret, det nya intresset för kulturminnesvård, ”Bofills Båge”, de pånyttfödda innerstäderna – och en utflyttning till landsbygden ? (S) och de nedbrytande krafterna har inte vunnit, trots allt. Deras ”sköna nya värld” var aldrig någonsin vår egen…

MOTBILDER finns… Från andra länder…

Och från Sverige… ”Levande innerstäder” anyone ?

Jag ger sista ordet till ”Kulturminnet”:

Vad man inte tänkt på var att människor från andra kulturer inte alltid har samma köpmönster som svenskar. Inte heller tänkte man på att antalet köpsugna svenskar minskar om den mångkulturella närvaron blir mer påtaglig. Bara under de fem åren som gått från planeringen av Kfem till invigningen och till att misslyckandet stod klart hade den demografiska förändringen accelererat kraftigt. Många samhällsplanerare som bara räknade människor i antal förstod inte kraften i vad följderna av mera mångkultur blir. Att det pågick en självgående demografisk förändring när svenskar flyttade bort och fler migranter flyttade in – och ännu fler svenskar flyttade bort såg de inte trots att de var uppenbart för många.

År 2017 klassade polisen Vällingby som ett av Sveriges många utanförskapsomåden och då hade 43,5 procent av invånarna utländsk bakgrund. Samma år valde man att överge namnet Vällingby City och formellt kalla det för Vällingby Centrum. Dessutom tog man fram en logga som var identisk med den ursprungliga från 1950-talet.

Idag domineras samtliga mångkulturella områden i Sverige totalt av Socialdemokraterna som vet att ju större de demografiska förändringarna blir i sådana områden desto mer gynnas partiet. Även om allt färre svenskar röstar på Socialdemokraterna så kan partiet fortsätta att verka med stort inflytande över samhället på grund av de många rösterna från vissa grupper av migranter. För Socialdemokraterna är den egna makten viktigare än allt annat. Då kan de styra och ställa som de vill och fortsätta förstöra varje vrå av landet.

Om Vällingby är ett misslyckat experiment så är hela den bostadspolitiska epoken under socialdemokratin från 1950-talet och framåt ett enda stort misslyckande. Inte endast för att man slog sönder gamla kulturmiljöer utan också för att man gjorde landet mångkulturellt och mångkriminellt. Dessutom tvingas den som vill ha en hyresrätt i Stockholm stå 20-25 år i bostadskö. Även om denne är svensk och infödd stockholmare.

Då kan man säga att den socialdemokratiska politiken är en katastrof för alla som utsatts för deras groteska samhällsbygge.

Stenar med skålgropar från historiska kulplats där Vällingby centrum nu ligger. ”En gång skall själva stenarna ropa”…

Där bjuds på Mjöd vid Uldum Mölle – Enligt gammal och kär tradition…

Danmark har nu öppnat sina gränser emot alla andra EU-länder utom Portugal och Sverige. Regeringen Löfvéns inkompetenta sätt att hantera Covid-19 krisen, och det faktum att smittan fortfarande sprids fritt i Sverige – troligen via sk ”EU migranter” (på Island kända som ”Rumänska turister”) som fritt rört sig över Sveriges gränser gör att Danmark och resten av våra grannländer inte längre vill veta av oss. Nu har de stängt sina gränser emot ”Landet Löfvén” och så lär det förbli, hela sommaren ut.

Nå, för er som vill ha inhemska resetips från vårt land – och vad som återstår av det – rekommenderar jag å det högsta sajten ”Kulturminnet” som behandlar det svenska Kulturarvets rikedom, som inte ens vår nuvarande Regering helt lyckats förinta eller slå ihjäl.  Visste du att det finns totalt Hedniska runstenar på Kinnekulle, som avbildar Tor, och en kontinuitet ända ned till Bronsålderns hällristningsområde vid Flyhov, där ”Yxguden” eller med andra ord just Tor och ingen annan avbildas !

Mer spekulativt inriktade forskare har tyckt sig se Loke, iförd Frejas Falkhamn, bärande på antingen Iduns äpplen eller Uttergälden i denna hällristning från Flyhov, för de av er som känner till de många myter, där Loke förvandlas till en fågel. Att ”Yxguden” – som är vanlig på Hällristningar över hela landet, och ibland utrustad med en tydlig hammare, samt en vagn förspänd med behornade, bockliknande djur – vilket syns bland annat på ristningar från Tanum, 1600 år och mer före vår tideräknings början, är däremot helt säkert, liksom att det finns spår av Ull, Tyr och Oden på andra ristningar. Om ovanstående figur verkligen föreställer Loke, vill jag dock låta vara osagt.

På sajten Kulturminnet kan ni detta år också lära er om det urgermanska ”Majandet” och Skördemajen, som långt senare blev en Majstång, och först ännu senare en Midsommarstång, därför att Majningen vid Vanadisblotet den 1 Maj – det som vi senare kallat Valborg – var det ursprungliga bruket, med en vårfest till Vanernas ära.

Allt skulle ”majas”. Linné omtalar från Skåne, att alla kyrkor majades vid pingst och midsommar d.v.s. utsirades med löf och blomster. I hemmen skulle också grönt fästas öfver ingången, och grönt strös på golfvet. Ute på åkern skulle sädesfälten majas, i det att kvistar isattes i fårorna. ”Det ger säkert god skörd”. Ibland nöjde man sig med att sätta löfkvistar i hörnen på åkrarna. Det var lika mycket för att förhindra mask som för att befrämja växten, som sådana majanden å åkern egde rum. Mittpunkten i allt var dock majstången, som alla i ett byalag hade gemensam.

Ur Tobias Norlind, ”Svenska Allmogens Lif” 1912

En Majstång, där det manliga elementet (stången) går igenom en eller flera kvinnliga element (ringarna) är den enda riktiga och ursprungliga traditionenkors och andra tillägg med hängande ringar eller kransar, är enbart en sentida ”kristifikation”

Årets hedniska Midsommar, lär ha varit osedvanligt lyckad över hela landet. Medan ”fornsedare” och anhängare av New Age hållit sig borta, har Nordiska Asa Samfundet samlat de sina, och genomfört flera blot med begränsat deltagarantal, trots covid-19.

Minns att Midsommar firar vi för Frej och Gerd…

I dejliga Danmark däremot, ett land som vi etniska svenskar alltså inte längre kan besöka, kommer mjödbryggaren Loke Troldravn (ett namn som förpliktigar !) att demonstrera sina produkter vid Uldum Mölle, som ligger nära Gudneån i trakten av Vejle på Jylland, en mycket historisk trakt, som också varit ett kulturellt centrum ända sedan stenåldern. Den som är vid den gamla Holländar-möllan denna lördag, kommer att få sig både mjöd och kultur till livs.

Uldum Mölle är inte bara en gammal kvarn, utan ett helt regionalt museum. Trakten har varit bebodd med fasta bosättningar av nordisk typ ända sedan 10 000 år före vår tideräkning och ännu längre tillbaka, men är mest berömd för Uldum-kärret, där man hittat en offerplats från förromersk järnålder och flera sklettfynd samt mosslik, som dock inte har samband med själva offerplatsen. Det mest kända av mossliken, Uldum-pigen, hittades redan 1877 och utgör idag höjdpunkten på den utställning som visas på muséet. Tvärtemot vad många påstått, rakt ut i luften och utan bevis, är mossliken från denna trakt på den Jylländska landsbygden inte alls några bevis på människooffer, eftersom skelettresterna hamnat i mossen helt oskadda, och utan spår av något yttre våld överhuvudtaget. Uldum-flickans helt oskadda kranium hamnade i Köpenhamn och var länge helt bortglömt, men är sedan början på 2000-talet tillbaka i sin hembygd.

Man kan jämföra med den sk ”Windeby-Flickan” från Nordtyskland, som länge antogs vara ”offrad” bara för att håret på halva huvudet ruttnat bort under tidens lopp, och för att hon bar ett hårband, som halkat ned över ögonen och därför antogs vara en ögonbindel. År 2006 togs DNA-prov av det fyndet av en kanadensisk arkeolog, som kom fram till att ”flickan” i själva verket var en 14-årig man, begravd i ett utsvultet tillstånd i mossen, nära en offerplats någon gång mellan år 41 före vår tideräkning och år 118, dvs under klassisk romersk tid, när folken i Norr var utsatta för ett hårt militärt tryck. Liket bar inga spår av ”offer” eller några skador alls, utan tillhör med all sannolikhet en individ som dog av en infektionssjukdom.

Windeby-1 fyndet som det hittades i mossen

”klassiskt” försök till ansiktsrekonstruktion av den unge krigaren, Windeby I, från 1980-talet

Varför begravde man annars helt friska och oskadda individer nära – dvs kanske 10-20 meter bort från centrala offerplatser i mossar, där man bara offrade mat och dryck (vilket vi vet ifrån de djurben och lerkärl med mjöd och annat, man hittat på de platserna) ??  Förmodligen rörde det sig om unga individer med hög status, som dog under nödår – kanske också i virus-sjukdomar och farsoter liknande dem vi upplever nu – och som därför var älskade nog av hela stammen och sina föräldrar och släktingar för att överlämnas i gudarnas vård, och deras direkta omsorg – för man visste ju, att mossvattnet hade konserverande egenskaper.

Mitt eget ”rekonstruktionsförsök” av hur den unge Windeby-krigaren kan ha sett ut. Han hade en smal men markerad näsa, inget tydligt hakutskott eller några markerade ögonbrynsbågar, utan ett ganska ”kvinnligt” splankokranium (dvs ansikte) beroende på sin ålder… Fårskinn över den vanliga yllemanteln (som också kan ha varit vit eller röd – men idag brun pga mossvattnet) bar han nog bara vintertid

Vid Uldum mosse har man också hittat rester efter en ca 170 cm lång, manlig individ i 30-års åldern. Han ska dock ha blivit nedpålad i mossen, och man har också hittat spår av vad som kan vara en galge eller i vart fall en upprättstående träpåle från något yngre tid, dvs 200-300 tal. Åsikterna om de danska mossliken går isär – det finns i och för sig individer som dött en våldsam död, oftast genom ”tredubbelt” blot som hos kelterna ( i tur och ordning strypning, hjärtstick och halsartärers avskärande) som hos Grauballemannen eller Tollund-mannen, men precis som vad gäller Lindow-mannen i England anser de flesta forskare numera, att detta var ett ”frivilligt” hövdingaoffer, dvs en präst eller en kulthövding, som dog för sitt eget folk i en utsatt tid. (handen på hjärtat, käre läsare – skulle du inte vilja se individer som ”Doktor Tegnell” eller andra ”misslyckade hövdingar” i våra dagar pålas ned i något träsk, någonstans ?)

Lindow-mannen har kallats ”Druid” (men det finns få eller inga bevis för att han alls var det) men kanske var han en charlatan och svamlare, precis som herr Tegnell...

Ett berömt stycke – 12 kapitlet i Cornelius Tacitus ”Germania” säger att Germanerna begravde kriminella i mossar, men bara i de fall där deras högsta ting utdömt dödsstraff, och man var helt överbevisad av den saken. Lägre rätt, som häradsrätter och liknande, kunde inte utdöma dödsstraff, det kunde bara rikets eller stammens högsta ting göra – eller kungen och rikets högste lagman själv, och mängden mosslik vi har kvar, överbevisar oss om att det nog gjordes väldigt sällan.

Tacitus – som ju var romersk senator, senare konsul och från början underrättelseofficer (vilket i och för sig alla ”eques” som tillhörde kavalleriet var – romerskt kavalleri var ju mest till för att spana, samt sköta förbindelse- och ledningstjänst) visste helt säkert vad han talade om, då han skrev att:

licet apud concilium accusare quoque et discrimen capitis intendere. distinctio poenarum ex delicto: proditores et transfugas arboribus susp e n d u n t,

i g n a v o s  e t imbelles et corpore infames, caeno ad palude, , i n i e c t a insuper c r a t e.

Det här stycket har blivit tolkat på flera sätt genom åren, men som redan den svenske forskaren och museimannen från Varberg, Albert Sandklef, bevisade i ”Fornvännen” 1944, så är ”corpore infames” eller ”de som vanärat sin kropp” nog inte alls någon hänsyftning på onaturlig otukt, homosex eller annat sådant (apropå Loke !) utan att förstå som en förstärkning till ”Ignavos et Imbelles”, alltså ”förrädare och pacifister = ”okrigiska” – bellum betyder krig. Dessutom använder Livius, en annan känd historiker, uttrycket unum vile atque infame corpus om en förrädare som inte gett fienden någon betydande hjälp, alltså inte en spion, men väl en person som helt svikit det egna folket och stammen. Man har också antagit, att ”corpore infames” skulle vara en person som stympat sig själv frivilligt för att undgå krigstjänst – i det romerska riket på 300-talet lär enstaka personer ha huggit tummarna av sig, hellre än att bli uttagna som bågskyttar eller legionärer.

Sveber, Angler, Saxare och Danskar på 300-talet såg ofta ut såhär…