I vilket kvällspress utomlands citerar tveksamma bevis för ”Kvinnlig Vikingakrigare” – men ASATRON triumferar IGEN !!

För tre dagar sedan började internationell press, bland annat kvällstidningar i England, påstå att man i Norge hittat definitiva bevis för en kvinnlig krigares grav från Vikingatiden. Både Daily Mail och The Sun har publicerat artiklar om detta ämne. Fyndet, från Solör utanför Oslo, förvaras nu på Oslos Kulturhistoriska Museum, men har varit känt en längre tid. Det nya är att man nu gjort en ansiktsrekonstruktion med forensiska metoder, som uppges vara mycket exakt, och på den syns en stor rispa i pannan, som osteologer ansett ”konsistent med ett svärdshugg”, även om det hugget säkerligen inte var dödligt, i alla fall inte om kvinnan ifråga – troligtvis i trettioårsåldern – inte föll offer för stelkramp eller blodförgiftning, vilket förmodligen är osannolikt.

Visst – denna vackra kvinna gravlades med vapen, och hade en rispa i pannan – men vad bevisar det egentligen ? (Hon liknar en skön bokhandelsexpedit från Oslo som jag själv sällskapade med på 1990-talet)

Inga svenska media verkar hittills ha publicerat nyheten, mycket beroende på deras traditionellt Anti-nordiska hållning. National Geographic väntas publicera mer om kvinnan i ett specialinsatt program på dess tv-kanal den 3 December, och finns det mera övertygande bevis för identifieringen som ”soldat” eller ”krigare” och underbyggda fakta som tyder på att kvinnan i graven verkligen var en sköldmö eller något ditåt, lär de väl publiceras där och då. För min del tycker jag inte bevisen verkar så värst övertygande, och det gör inte arkeologiska facktidskrifter på nätet heller.

Tjockt pannben på en envis kvinna ? – Jajamensan !

Det skulle mycket väl kunna finnas massor av alternativa förklaringar. Det är för det första inte säkert att jacket i pannan kommer från just ett svärd, det skulle ju kunna komma från en kniv, eller en annan typ av eggjärn, som till exempel en sax, eller en lång kniv av Birkaknivarnas typ. Och för övrigt – om någon hugger en rik kvinna (vi kan se det av gravgodset) ett jack i pannan, vad tyder det då på ?  Det hela skulle lika gärna ha kunnat vållats av ett gräl i hemmet, en släktfejd eller en lokal dispyt av något slag, och det behöver inte alls ha hänt under ett vikingatåg eller ett regelrätt krig. Alla väpnade konflikter genom historien är nämligen inte krig, de flesta är lokala skärmytslingar. För övrigt – var förövaren, eller de som ville den avlidna illa – en kvinna eller en man ?

Det verkar man heller inte ha funnit svaret på, men vi vet att kniv och nålhus hörde till varje förnäm kvinnas utrustning, och för övrigt också varje fri kvinna överhuvudtaget, så såret kan lika gärna ha vållats av en annan kvinna. Den arabiska arkeologen Ella Al-Shamahi citeras av The Guardian som ”helt säker” på att fyndet skall komma från en kvinnlig krigare, men varför det ? Kvinnliga begravningar med spjut, sköld och svärd är inte ovanliga, utan har hittats i sådär trettio fall, över hela det Nordiska området. Men, precis som i fallet med Birkakvinnan, som jag skrivit om tidigare, tyder dessa begravningar bara på hög samhällsstatus i allmänhet, och inte alls på några ”sköldmör”.  Birkakvinnans skelett och muskelfästena på hennes ben visar att hon var alldeles för gracil och tanig för att alls hantera vapen, och att hon inte hade armstyrka nog. Om man inte hittar andra bevis i form av långa rörben med hugg- eller knäckskador, ett grövre kvinnligt skelett, och fingerskador, till exempel (ganska vanligt redan när man övar med svärd och sköld) så tror jag knappast, att detta hastig och lustigt omvärderade fynd har något större bevisvärde…

Vad vet en arabisk arkeolog om Vikingarnas kultur och stridskonst ?

Vi vet att vikingatida vapen var dyrbara, och omsorgsfullt smidda. De gick vanligen i arv från far till son, eller inom en ätt. Fanns där inga ättlingar, kunde det mycket väl bli så att vapnen hamnade i en kvinnograv. Detta är fortfarande den mest sannolika förklaringen till vapnen i Birkas berömda kammargrav, och i den Norska graven från Solör. Utan flera skador eller indicier – Solör-kvinnans dödsorsak förefaller inte vara riktigt fastställd – är det svårt, för att inte säga omöjligt att ta en enstaka skråma i ansiktet som ett avgörande bevis. Och korrespondenten Ashley Cowie från ”Ancient Origins” säger: 

A good example of this debate surrounds the 10th century ‘Birka-burial’ excavated in the 1970s in England which contained large numbers of weapons and horse bones. Even after bone analysis by Anna Kjellström confirmed the so-called Birka Viking was female; Viking scholar Dr. Judith Jesch told the New York Times that concluding she had been a “warrior” was premature.

Dr. Jesch, who is clearly not modern-feminist attempting to rewrite history, said the researchers who conducted the tests on the Birka Viking warrior were so “determined to show that women were Viking warriors ” that they overlooked loads of valid and possible explanations for why a woman’s body might have been found in the 10th century tomb.

You might at this stage be facepalming saying “they found an axe for God’s sake, of course she was a warrior!”. Well, when I get buried, I will be going with great-grandfather’s hunting knife, and if in 1000 year’s time archaeologists find me, they would be wrong to conclude that I had been a hunter. And this is why Dr. Judith Jesch thinks scientists have to be careful with interpretations, and not let modern values get in the way.

Denna kvinna från Nordre Kjölen i Norge fick också vapen och en ridhäst med sig i graven, men hon vilar i en tunn silkeklänning, helt utan kroppsskydd… Man går inte i strid klädd på det viset… för övrigt var hon 155 cm lång och vägde knappt 40 kg vid 18 års ålder…

Den ”tunga yxa” som citatet från Ancient Origins refererar till, kommer från en grav på Langeland, Danmark. En polsk arkeolog – som också framträdde i SVT:s senaste, relativt sakliga program om Birka – har identifierat denna yxa som ”slavisk” och påstår därför också, att den döda ”säkert” skulle komma från Polskt eller slaviskt område, vilket nog inte är möjligt att bevisa utan noggrann DNA-analys. Danmark har utmärkta forskare som den kände professor Eske Willerslev och andra, men vad jag vet har inte han uttalat sig i just detta fall – och även om ett visst befolkningsutbyte säkerligen förekom, måste man komma ihåg att de slaver som bosatte sig i Norden var otroligt få.

En kvinnlig sjöfarare med slidkniv och en enstaka yxa – lika mycket arbetsredskap som vapen – i en enkel kistgrav från Langeland..

Den arabiska arkeologen Al-Shamani är säkert mycket kunnig inom sitt område, men ändå säger hon saker som är rent nonsens, och som inte alls förekommit i vår Nordiska kultur:

Ms Al-Shamahi said while women risked being overpowered in hand-to-hand combat, they could have fired deadly arrows from horseback over longer distances making them ‘an equal match for men’.

Beridet bågskytte, eller stora kavalleriförband med idel kvinnor som skulle skjutit svärmar av pilar är en ren arabisk fantasi. Något sådant fanns inte på Vikingatiden, och inte på den äldre järnåldern heller, i alla fall inte i Norden. I Norge är kavalleriförband till föga nytta, och lika lite nytta gör beridna bågskyttar (som kräver livslång träning) i Sveriges skogar. Både Danmark och Sveriges centrala slättbygder hade dåförtiden mycket mer skog än nu, och vi vet att vattenytan stod en meter eller mer högre än idag, varför även Mälardalen och Danmark var genomkorsat av stora åar, floder, träskmarker och sjöar – och sådan terräng passar verkligen inte för bågskyttar i någotslags Mongolisk eller centralasiatisk stil..

För övrigt hade Vikingarna eller järnålderns fåtaliga ryttare (som var rent spaningskavalleri, och inte slag-kavalleri ) inga arabiska fullblod eller stora hästar. Vi vet från gravfynd att deras hästar var mycket småväxta, föga större än Islandshästar, Shetlandsponnys eller Gotlandsruss. Varje person som provat beridet bågskytte vet redan, att det inte går särskilt bra från en sådan häst. Vad fröken Al-shamani säger, är därför en ren amazon-fantasi från iran eller det antika grekland, men knappast någon verklighet.

Så gott som ALLA avbildningar av kavallerister från Nordisk Folkvandringstid, Järnålder och Vikingatid är beväpnade med svärd och spjut, men ALDRIG pilbåge. (Försök rätta mig, om ni tror att jag har fel…)

Jag har själv aldrig sett en avbildning av en bågskytt från dessa tidsperioder, som varit något annat än en ren infanterist, och alltså gått till fots. Bayeux-tapeten ger syn för sägen. Jag har redan förklarat, att de enstaka sagor och legender (som den om Bråvalla slag, eller Hervara-sagan) som alls nämner ”Sköldmör” pekar ut dem som ytterst sällsynta, och alltid kämpande till fots, även om de kan ha haft pilbågar. Vesna i Bråvalla-slaget håller ett kungligt sköldemärke, och har en befälsroll, men blir nedhuggen och förlorar ena armen. Hervor i Hervara-sagan tar tillbaka ett fäderne-ärvt svärd ur en gravhög, men får en förbannelse på sig av faderns vålnad, och båda dessa kvinnliga krigare är alltså föga lyckosamma.

ALLA avbildningar av bågskyttar från Vikingatid visar dem till fots, eller ombord på skepp (som Einar Tambarskälve i Olafssagan) men ALDRIG till häst. Följaktligen pratar Fru eller Fröken Al-shamani smörja…

Vikingarna kände till långbågen, och den dög utmärkt väl i de flesta fall, eftersom den hade hyffsad räckvidd och mycket god genomslagsförmåga. Men långbågar kan svårligen användas på hästryggen – endast japanerna har lyckats med det, och de har speciella bågar. Sammansatta bågar – som även samerna använde – har hittats i det Nordiska området, men de tillverkades antagligen inte här, och finns bara som enstaka fynd. Ska man skjuta från en hästrygg, duger bara en kort sammansatt båge, och då får man använda lätta pilar med mycket sämre genomslagskraft. Mot vikingarnas ringbrynjor, skulle den sortens projektiler inte åstadkomma någonting, och därför vore beridna bågskyttar – om de alls förekom – tämligen värdelösa i en vikingatida strid..

Visst – Vikingarnas kvinnor kunde hantera en långbåge för jakt, och använda en enkel yxa eller en kniv för ”självskydd” men knappast mer än så…

Inte en enda historisk källa talar om kvinnliga beridna bågskyttar i Norden, så vitt jag vet. Inte en enda avbildning heller. Al-Shamahis dumma prat om bågskjutande kvinnohorder till häst, kan vi därför fullständigt glömma, och förpassa till fablernas värld. Man vet däremot att män med långbågar (som kräver avsevärd muskelstyrka för att spänna) i stort antal kunde uträtta stora saker, som den berömda ”Orres storm” eller pilsalva som avfyrades under slaget vid Stamford Bridge, 1066 till exempel. ”Indirekt eld” fanns redan då, och Vikingarnas bågskytte var lika effektivt som senare Engelsmännens vid Crecy och Azincourt. Men – som sagt – alla bågskyttar vi har på bild från den tiden antingen går till fots, eller åker skidor – som Norska skidlöparbataljoner..

Asaguden Ull från Böksta Backe i Uppland, runinskrift U 855

Men i de flesta fall var detta tal om jakt – och vinterns gudomar, som Ull och Skade – vars tid snart står för dörren… Gällande de arkeologiska fynd som gjorts i Norge, borde journalister och andra okunniga människor över hela världen lära sig att inte dra för stora växlar på dem, och inte överdriva. Arkeologi är trots allt en vetenskap, där fynd skall tolkas med försiktighet.

Om dessa vikingatida kvinnogravar alls bevisar något för mig som Hedning och Asatroende av idag, så är det helt andra saker. Oden lär oss alla i Hávamál, att ett gott liv alltid blir ihågkommet.

Dessa kvinnor är nu för alltid ihågkomna, berömda, kärleksfullt utställda på museum och dyrkas mer än tusen år efter sin död av miljoner människor, som livfullt intresserar sig för dem, och vill veta allt om dem – tack vare den moderna vetenskapen och vetandet, just det vetande vars Gud ODEN också är. Kan vi tänka oss något bättre BEVIS för att ASATRON hela tiden haft exakt RÄTT ?

Annonser

Förhållandevis sakligt av SVT om Birkas Kvinnliga krigare, men stora fel i detaljframställningen…

Jag återvänder nu till  historiska ämnen typ arkeologi, och lämnar för tillfället samhällsutvecklingen i det som en gång var Sverige, men som numera blivit Landet Löfvén, även känt som Absurdistan. Igår sände vår kära, kära Statstelevision SVT ett program, som borde få det att vattnas i munnen på envar äkta Asatroende och Hedning. För att vara av Statstelevisionen var det överraskande sakligt och faktamässigt korrekt, även om där fanns en rad helt horribla fel och fiktionaliseringar vad gällde vissa detaljer. För regi och cinematografi svarade Engelsmän, forskare från Smithsonian och inga svenska journalister, och det kan nog förklara den höga kvaliteten rent filmiskt sett, men den svenska speakertexten var som vanligt rent bedrövlig i sina stycken, och den historiska research som gjorts inför hela programmet delvis bristfällig.

https://www.svtplay.se/video/23227350/den-kvinnliga-vikingakrigaren

Nej, myterna om ”Sköldmör” och kvinnliga krigare under vikingatiden är faktiskt till stora delar obevisade…

För nästan två år sedan (september 2017) utbröt plötsligt ett stort halabaloo och många kontroverser inom Svensk arkeologi, då ett forskarteam från Stockholms Universitet plötsligt tillkännagav, att krigaren i Birkagrav 581, en av de mest berömda kammargravarna av rysk och slavisk typ och en av de finast placerade gravarna på Birka överhuvudtaget, faktiskt innehöll en kvinna och inte en man. Graven hade grävts ut av Hjalmar Stolpe, den svenska arkeologins fader; redan år 1889, då arkeologiska metoder i Sverige var väldigt outvecklade, åtminstone jämfört med idag.

Den kvinnliga arkeologen Anna Källström identifierade fyndet som en kvinna, enbart med hjälp av ett enstaka bäckenben; vilket också visas i TV-programmet. Vad man INTE berättar, däremot, är att Historiska Muséet i Stockholm någon gång under 1900-talet slarvat bort hela kraniet, så när som på käkbenet från den berömda grav 581b. Någon på muséet måste ha tappat huvudet fullständigt, och än idag har det inte gjorts någon enda utredning på hur detta kunnat ske. Modern DNA-analys bekräftade först senare det befarade – jo – Anna Källström hade faktiskt rätt. Ovedersägligen rör det sig om en kvinna, som begravts med en hel vapenutrustning och några spelpjäser, men detta bevisar inte alls, att kvinnan faktiskt skulle ha använt vapnen, deltagit i regelrätta strider eller ens varit en krigare, även om hon säkert hörde till samhällets toppskikt. Hennes skelett är idag långtifrån komplett, uppvisar inga tydliga skador eller förslitningar, hennes muskelfästen verkar relativt små och hon uppvisar snarare tecken på att ha varit relativt spensligt och klent byggd, snarare än att verkligen ha vad som krävs för att hantera vikingatida vapen på ett effektivt sätt. Vad jag vet, har man heller aldrig fastställt hennes dödsorsak, men hon dog av allt att döma inte alls i strid, och har heller inga ben brutna, delvis läkta osv – vilket har varit ”det vanliga” för de flesta vikingakrigare – man kan bara tänka på Olav Geirstadalv i Gokstadhaugen, som jag snart tänker återkomma till.

De påståenden, som SVT fäller om att Birkakvinnan i grav 581 ”inte skulle ha haft några husgeråd med sig i graven” utan bara vapen, är FEL I SAK. Hon hade de facto minst ett större ämbar och en kittel (med mjöd eller öl ?) vilket syns också på Hjalmar Stolpes originalteckningar. Dessutom kan där ha funnits många träföremål som tallrikar, grytor, slevar, skedar, köttgafflar, skrin, kistor osv men som tyvärr ruttnat bort, och som inte synts eller dokumenterats i 1880-talets originalgrävningar.

Det är på basis om detta SVT serverar en helt uppdiktad och fiktionaliserad soppa, om en stackars flicka vid namn Signe, vars far på ett tidigt stadium blir mördad, och hon ”drivs av hämndbegär” får vi veta, redan i den inledande texten, ett ovanligt pejorativt, nedsablande och dessutom renodlat fördomsfullt sätt att uttrycka sig om våra förfäder, som faktiskt har mycket lite grund i verkligheten, andra omöjligheter att förtiga.

Bland de dumheter som sagts om Birkakvinnan, kommer en av de allra största från Charlotte Hedenstierna-Jonsson, som med utgångspunkt i de magra fynden säger att kvinnan ”måste” ha varit officer (det ”måste” hon inte alls) och kunnat leda trupper i strid, haft stor taktisk skicklighet osv osv – alltsammans helt obevisade påståenden, som hon härleder bara och endast bara till de spelpjäser som låg i graven. God färdighet i schack, hnefatafl eller nordiskt brädspel är på intet sätt en garanti för verlig ledningsförmåga i fält, och det visste redan våra förfäder också.

Snarare än att ta till en massa orimligheter – vilket SVT:s fiktionalisering faktiskt gör – kan vi mycket väl tänka oss – mot bakgrund i goda kunskaper i Vikingatidens kultur och samhällsliv att kvinnan ifråga varit officershustru ja, eller snarare ”krigsmans änka som fått behålla sin makes vapen ”in på nådeåret” ungefär som 1600-1800 talens indelta soldathustrur. Det finns faktiskt inga bevis för att hon slogs själv alls.

Vi vet att vikingatida vapenutrustningar gick i arv från far till son, eller mellan män. En betydligt sannolikare och troligare förklaring är att kvinnan i grav 581 inte hann få några barn innan hennes make dog, eller att hon av en eller annan anledning inte hade några manliga yngre släktingar, ingen ättelägg eller efterkommande. Vi vet att Birka var en relativt ohälsosam plats att leva på, med dåligt brunnsvatten. En del forskare har till och med antagit, att det var därför som handelsstaden slutgiltigt övergavs till förmån för Sigtuna och andra platser. I Rimberts Ansgar-krönika står uttryckligen, att Hergeir – som var hövitsman på Birka under Kung Björn faktiskt förlorade alla sina barn utom ett i en hemsk sjukdom, och dessutom flera andra släktingar och fränder. Visserligen skildrar den krönikan händelser från 830-talet, 90 år före Birkakvinnans förmodade frånfälle omkring 920 – men i alla fall…

Dessutom vet vi av flera Vikingatida och medeltida lagar, att ”ingen man må taga arv, medan han sitter i Gårdarike” eller Grekland. Detta står uttryckligen i Gutalagen och Äldre Västgötalagen, om jag inte minns fel.

Vad är då den mest sannolika förklaringen ? Förutsatt att Birkakvinnan hade fött barn (vilket hennes bäcken antas visa) så kunde hennes söner mycket väl ha varit utomlands, och utom räckhåll. När hennes man då dog, kunde sönerna enligt lagen inte ärva vapnen, och att försöka skicka dem med posten, eller nästa skepp österut, skulle inte ha fungerat… Hon behöver alltså inte alls ha varit någon kvinnlig krigare, och det mest sannolika är att hon INTE var det. Det kan man också säga på grundval av det faktum att bara en enda, såsom i en enstaka grav i Norge visat sig innehålla ett kvinnligt lik och en komplett vapenutrustning – varför myten om kvinnliga krigare antagligen faktiskt var – en myt…

Bara EN ENDA av mer än 13 000 utgrävda vikingatida krigargravar innehåller en kvinna med komplett vapenutrustning, eller MÖJLIGEN två – om vi räknar ”Fall Birka, 581b”. Man kan INTE säga, att ”kvinnliga krigare var ”vanligt” förekommande..

I SVT:s program citeras en betydligt vettigare och mer opartisk kvinnlig forskare från Gamla Uppsala-grävningarna, som konstaterat att man där funnit ”ringväv” eller delar av ringbrynjor i två kvinnliga gravar – vilket är extremt ovanligtMen vad bevisar det ?

Enligt forskningen visar det, att kvinnor ansågs ha ett stort skyddsbehov, vilket också framgår enligt lagtexterna; som reglerade hela samhället. Tvärtemot en del dumma journalisters romantiska och osakliga föreställningar, var våra förfäder på intet sätt barbarer, utan levde i ett mycket väl och noga organiserat samhälle. Det visar inte minst fynden från Birkas stadsbebyggelse, som hade fast iordningställda gator och tomter, allt enligt Byggningabalken som den ännu ser ut i den dag som idag är – och det får man inte glömma bort. Kvinnor kunde mycket väl slåss eller hantera vapen in extremis, eller i nödläge – visst (lagarna öppnade för kvinnorna att saklöst döda främmande män i händelse av våldtäkt) och de uppgifter om döda kvinnor på slagfält med vapen i händerna som kommer från Byzantinska krönikor, är snarast ett tecken på detta, inte alls ”bevis” för sköldmörs högst eventuella närvaro.

De litterära exempel vi har – från Heidreks Saga ok Hervors, eller från Erik Rödes Vinlandssaga, bär syn för sägen.

”Hervors död” enligt Peter Nicolai Arbo – på 1870 talet – den här romantiserade myten om kvinnliga krigare sprids via osakliga och falska TV-serier än idag…

Freydis, Erik Rödes syster, som nämns i programmet är inget bra exempel, för vad SVT inte berättar, är att den rödhåriga Freydis framställs som en flerfaldig mörderska, som dessutom förstör hela Vinlandsexpeditionen, och ser till att Nordmännens bosättningar där överges för all framtid. Hon var med andra ord inte alls någon förebild, som SVT felaktigt antyder. Hon visar i och för sig stort mod genom att ensam attackera skrälingar eller indianer i en enstaka stridsscen (där hon lurar dem genom list) men hon slåss inte, lyckas inte hantera några vapen…

Hervor i Hervarasagan – säkert återberättad redan på det 920-tal SVT vill skildra är också en fiktiv gestalt. Hon reser till Samsö för att få tillbaka svärdet Tirfing ur sin fader Angantyrs gravhög, bara för att hennes son Heidrek i tidernas fullbordan skall kunna ärva det. Under tiden tampas hon med gastar och spöken, samt döda bärsärkars vålnader. Detta framstod säkert som en spännande berättelse för dåtiden, men det behöver inte alls vara något som man ens då faktiskt trodde på, lika lite som 1500-talets Londonbor trodde på den faktiska existensen av Hamlets faders vålnad i Shakespeares dåförtiden så berömda teaterpjäs.

Underhållning fanns också förr, och redan greken Herodotos berättelser om Amazoner vid Borysthenes eller Dnejpr var just – Underhållningslitteratur och inget annat…

En sk ”glasögonhjälm” av Mammen-typ eller en vanlig ”Spangenhelm” med nasal var inget som de flesta kvinnor ville bära… Ett enda slag mot ansiktet knäckte oftast näsbenet, eller fick bärerskan att se ut som en kardanknut i trynet

Nästan alla skenbart ”primitiva” samhällen delar ett gemensamt drag, och det är att kvinnliga krigare är otroligt sällsynta. Det finns historiska undantag från Afrika, i form av Samurajhustrur (som snart nog återgick till att vara just hustrur) och enstaka individer typ Kleopatra (som faktiskt var en framstående politiker och härförerska, hon var för övrigt blond, grekinna och inte svarthårig – vilket Ann Heberlein bevisat i en spännande bok) eller den nuförtiden så sorgligt bortglömda Zenobia av Palmyra.

När kvinnor kommer upp i den nutida trettioårsåldern (eller när de blev omkring 18 i förindustriella samhällen) var de mogna nog för att få barn, och barn betydde arbetskraft, det var något samhället oundgängligen behövde massor av, och inte alls kunde avvara, eftersom det inte fanns någon maskinteknologi. Allt detta är välkänt. Kvinnliga krigare och soldater – även idag – har ett stort minus jämfört med sina manliga kamrater  och det är just – barnafödandet. Får en kvinna barn, ja då förstår vi att hon är totalt oanvändbar för krigsbruk i minst nio månader, plus ytterligare två-tre år minst, efter hur det brukar vara, och eftersom hon rent biologiskt faktiskt har en kropp som avsöndrar naturliga hormoner, som gör henne lämpad för vad hon faktiskt ska (skaffa avkomma !) så är det ofrånkomligen detta och endast detta, som de flesta kvinnor i rätt ålder till sist blir inriktade på. Precis när den verkliga erfarenheten kommer, slutar de oftast att vara ”krigare” av helt naturliga, biologiska skäl – och kvinnliga ledare i strid blev i lågteknologi-samhällen prakitskt taget omöjliga.

Dessutom har de flesta Nordiska kvinnor – då som nu – vissa egenheter. De flesta av dem tycker inte om ansiktsskador, eller skador på händer och överkropp – och det är just det man får, ifall man tränar eller slåss med medeltida vapen.

I ett eller annat sammanhang i mitt rika och långa liv har jag träffat en enda kvinna, som faktiskt förtjänar beteckningen kvinnlig viking. Hon är just barnlös, av biologiska skäl, och en gång kom jag att slå till henne så hårt med en åra, att hennes en ögonbryn sprack och blodet sprutade. Det var helt oavsiktligt, och kom sig bara därav, att vi rodde utefter Finska Viken emot Petersburg i dimma, och att hon kommenderade ”åror in!” alldeles för fort och för hastigt, eftersom hon ville se i ett modernt sjökort var vi befann oss. Jag har redan berättat den historien i en annan blogg, liksom hur jag tejpadeinte sydde – henne i ansiktet sedan.  Det blev en av Norra Europas mest grundliga tejpningar. Och hur hon senare hotade mig till livet, på Menlösa Barns dag, eftersom hon råkat dricka sig präktigt full på sin favorit-whiskey – på Martin ”E-type” Erikssons krog ”Aifur” i Gamla Stan, dessutom. Dessutom har hon hotat mig med än mer stryk och skada ifall jag alls återberättar detta igen, vilket jag härmed förstås gör.

Men av alla kvinnor jag någonsin mött, sätter jag ändå henne främst.

Och jag vill säga inför er alla, att jag alltid älskat henne, fortfarande älskar henne – platoniskt, nota bene – och på avstånd – vilket jag inte ämnar upphöra med, vad tusan som än måtte ske och tima.

Hon är min jämlike i allt, och så mycket kan jag också säga, att få kvinns – om ens något – är värdiga att sättas så högt ifråga om krigiska egenskaper.

Det skulle i så fall vara min äldsta kvinnliga kusin, som överlevt mycket och som skadats än mer, och lidit dubbelt värre än blott och bart ett krossat okben, fött fyra barn men som alltid ridit och stridit lika bra som någon man. Valkyrior finns också i Midgård, det medger jag gärna – men så värst många lär de då inte vara – särskilt inte nuförtiden.

Återstår så att granska SVT:s sunkiga och haltande ”saga”, och varför just denna förklaring till Birkakvinnan i grav 581b inte fungerar.

SVT börjar sin påhittade historia om ”Signe” med ett konstaterande om att den verkliga Birkakvinnan kom från ”Sydvästra Sverige” eller med andra ord Västergötland, som var den helt klart dominerande provinsen i Svea Rike vid det 920-tal, man säger sig vilja skildra.

Man påstår sedan att Västgötarna skulle handlat med pälsverk (men visar en vildsvinsjakt – vilka djävla svinpälsar – frestas man att utbrista )  och att det skulle vara enda anledningen till den påstådda Signes och hennes fars (en lokal hövding!) Birkabesök.   Hur sannolikt är det ?

På 920-talet styrdes Svea rike sedan länge av Konungar och Jarlar, det vet vi med fullständig säkerhet. Möjligen kan den förmodade Signe ha varit jarladotter, men det är också allt. Därefter påstår man att ”en rusisk sidenhandlare” samt ”arbetslösa krigare” skulle dyka upp mitt inne i Tiveden, och att ”man färdades till Birka landvägen” enligt vad speakertexten skrattretande nog säger. Vad är det för idioti ? Vem kan skriva ett såpass uselt manus ??

Minsta Barn i Sverige vet att Birka ligger på Björkö i Mälaren, och dit kan man inte färdas till lands överhuvudtaget. Man åker båt, till och med idag. Nästan alla någotsånär bildade människor i Sverige vet också att man på Vikingatiden företrädesvis tog sig fram sjövägen, inte alls landvägen. Detta gällde även vintertid, då sjöisen var lättare att ta sig fram på. Varför skulle en forntida Västgöte alls ta sig över Tiveden, då det vore mycket lättare att via Gullspångsälven och Svartån ta sig till Hjälmaren, och därifrån till Mälaren ? Detta var det sätt, man faktiskt färdades på.

SVT:s hela historia faller platt till marken, bara man gör den enklaste faktakoll.

Vad man inte tar hänsyn till, är det Vikingatida samhällets fasta struktur. Vi vet från lagarna, att det fanns bestämmelser om lejd, skjutshåll och skjutsbönder, som enligt lag var skyldiga att ledsaga resande genom obygden, och det finns många bevis för detta, bland annat genom den senare så berömda ”Eriksgatan” enligt vilka just jarlar och kungar skulle få lejd av bönderna, och hade full rätt att begära ut både manskap och hästar. Det framgår också av de ”gislalag” som fanns på andra sidan Östersjön i Baltikum och Finland, och dessutom i Norge och på Island.

Varje ”bryte” eller kunglig fogde i det system av Husabyar som fanns i hela Mellansverige (inklusive Husaby i Västergötland)  redan på 900-talet var enligt lagen skyldig att se till, att det i-n-t-e förekom några rån eller rövaröverfall, och gjorde han inte det, blev han själv av med huvudet i värsta fall. Vi vet av runinskrifter i Adelsö och Bro att det fanns särskilt utsedda landvärnare, med uppgift att sörja för lag och ordning ihop med ”geter” eller just götar, och SVT:s lögnaktiga och fullständigt osannolika historia à la ”Ronja Rövardotter” är därmed fullständigt skräp, ja påhitt som inte övertygar någon.

Det tillstånd av anarki och yttersta barbari som SVT försöker måla upp på falska och fördomsfulla grunder, stämmer inte med verkligheten.

Tar vi Rimberts ”Ansgarkrönika” som exempel (90 år före SVT:s berättelse !) så finner vi mycket riktigt att Ansgar färdades landvägen från Kalmarsund till Birka, efter vad det står skrivet. Det står också, att han utsattes för ”Pirater” från Småland, men dessa beslagtog endast kristna föremål som biblar och psalmböcker, men lämnade alla dyrbarheter, som krucifix av guld och de gåvor som Ansgar skulle ge till kung Björn i Birka, riktigt nog ?

Hur kan det komma sig, tror ni ?

Vem var det egentligen som var ”pirat” och som tog sig in i Sverige på helt olagliga grunder, likt de ”ensamkommande” från Mellersta Östern idag ?

Var det inte just Ansgar ??

Varför var ”piraterna” helt ointresserade av guldet, silvret och allt det andra – och varifrån kom i så fall deras hastigt påkomna ”litteraturintresse” som fick dem att riva sönder Biblarna ??

Varför ”ledsagade” de Ansgar hela vägen upp genom Småland., Östergötland och Södermanland till Birka, helt utan att något rövar-överfall alls förekom ?

Det finns bara en enda förklaring till detta. Rimbert ljög, och skildrade allt genom de kristna fördomarnas glasögon. De som mötte Ansgar var Sveakungens egna handgångna män – inget annat ! Det var Ansgar som var ”pirat”. Så snart han kom över Rikets gräns, greps han – fullt lagligen – och fördes till Birka under beväpnad eskort- som en annan ASAP Fucky. Han blev aldrig, aldrig insläppt på Borgberget i Birka, och predikade aldrig därifrån, för det var en militär garnison, och dit fick med säkerhet inga kristna eller köpmän alls komma. Allt han lyckades utverka, var att Hergeir (som blev Ansgars personlige vän, bara för ett räddat barns skull) lät bygga ett litet kapell åt honom, långt långt bort från själva staden, men det revs efter fyra år när Nithard – på de kristnas vis – ville skända alla övriga gudars helgedomar.

Birka var en VÄL ORGANISERAD hednisk handelsstad med PLANLAGDA, AVSTÅNDSMÄTTA tomter och hus – inget kaos och virrvarr befolkat av halvidioter, som SVT vill framställa det…

En total smutsfläck och en ytterligare förfalskning i SVT:s skildring är talet om att Birkaborna skulle ha varit ”grymma” emot sina trälar – men varför det ? Trälarna hörde bevisligen till hushållet, likt andra familjemedlemmar, och var endast ”gävträlar” för en kort tid i många fall – först med kristendomens införande, blev träldomen ärftlig eller permanent. Hästar, kor och grisar hörde också till hushållet, liksom får och getter ? Ingen äkta svensk bonde har någonsin plågat sina djur – och hästar tar man i allmänhet väl hand om i vår kultur. Talet om att trälarna blev dåligt behandlade, stämmer inte. Kapitalförstöring, eller att förstöra sina egna maskiner och arbetsredskap är inget någon framgångsrik kultur alls ägnat sig åt, och förmodligen gjorde man inte så i Birka heller, inte minst därför att lagarna kunde stadga ända upp till full mansbot för en misshandlad eller illa skött träl, som inte fick den vård som var nödvändig, eller tillräckligt med mat och kläder i rättan tid.

I Uppåkra och Lund, till exempel, fanns särskilda trälar som var myntmästare, och hade uppsikt över allt Knut den stores Silver, och den Danagäld han tog i England. Det var fråga om ytterst dyrt betalda specialhantverkare med en lön och en omvårdnad, som en vanlig fri bonde bara kunde drömma om, och man har på senare tid hittat namnsatta tillhörigheter och fynd från dessa inflyttade Engelsmän, som alla bekanta med svensk 1900-tals arkeologi redan vet.

Något större slaviskt folkelement fanns säkert inte i Birka, och inte i övriga Sverige heller, vad än SVT säger, eller på falska och uppdiktade grunder framställer det som. Den dåtida invandringen kan inte ha uppgått till mer än något enstaka procent, inte ens i handelsstäderna, som var mycket små; och för övrigt inte stod för många procent av landets befolkning de heller.

SVT visar scener med en påhittad, rysktalande ”trälflicka” som misshandlas så svårt (bland annat i ansiktet) så att hon inte kan gå. Vi vet med säkerhet, att man inte gjorde så, därför att det skulle ha varit förbjudet i lag för det första (du fick inte uppsåtligen skada eller förstöra annans eller egen egendom) och för övrigt skulle det ha varit ren kapitalförstöring, av en sort som ingen sann viking eller vikingahustru skulle gått med på – självfallet ville man ha unga flickor med så hela ansikten som möjligt, särskilt ifall man tänkt sälja dem. För egen del har jag aldrig slagit en kvinna till blods, utan att tejpa ihop henne efteråt; men som jag sa – det var bara en gång och av en olyckshändelse.

För övrigt hade Nordborna mycket starka kulturella tabun mot att slå andra eller egna kvinnor överhuvudtaget, och SVT:s minst sagt märkliga påståenden om ”Kollektivism”, ”Heders-samhälle” och ”farliga ryska flodövergångar” stämmer inte heller.

För det första var det bara och endast bara Konungen, som kunde begära ut Ledungsflottan. Vikingatågen var inga spontana ”rövarfärder” utan i detalj organiserade, skickligt ledda försvarskrig – för anfall är och har alltid varit bästa försvar. Någon ”Kollektivism” eller ”Heders-kultur” förekom nog knappast heller – inte som fördomsfulla journalister med Mellanöstern.ursprung tänker sig det.

Släkthämnd var aldrig påbjudet i lag, tvärtemot SVT:s lögner. Tvärtom utgick hela det vikingatida och tidigmedeltida rätts-systemet på det faktum att släkthämnd skulle undvikas, och att man skulle kompenseras genom böter eller Mansbot (fängelse fanns inte !) som ett slags kompensation till den drabbades släkt – och hälften gick till Tinget och staten – det vet vi från alla lagsamlingar. Islänningasagorna, som SVT refererar till har nästan alla ett enda klart budskap, och det är att släkthämnd alltid är och alltid kommer att vara dåligt för hela samhället.

SVT:s bullshit-historia om en osannolik tvekamp mellan en brådmogen tonårsflicka och en ”rysk sidenhandlare” i det inre av Gårdarike kan vi helt glömma. Sådant är sagor, underhållning, bjäfs – men hör inte hemma i verkligheten.

Holmgång eller tvekamp ledde sällan eller aldrig till döden, vilket SVT själva påpekar, och de engelska forskare som citeras, påpekar att trälar ofta frigavs och steg högt i rang på grund av egen förmåga – vilket motsäger den vulgärbild man krampaktigt försöker måla upp.

Angående ”Kollektivismen” eller det påstådda ”Hederstänkandet” så vimlar de nordiska sagorna av gestalter som Hallgärd i Njalssagan – en kvinna som aldrig någonsin fogade sig, och som var helt fri i sin sexualmoral – Egil Skallagrimsson (som gick helt sin egen väg i alla lägen, och öppet trotsade både Erik Blodyx och hans drottning Åsa).

Gunnlaug Ormstunga, till exempel, var aldrig en man som vek ned sig, eller som höll käften heller, och trots ”heder” hade han många älskarinnor förutom Helga, som han ju till sist förlorade livet för. Tormod Kolbrunarskald, till exempel – sket fullständigt i allt vad sk ”heder” hette när han öppet uppvaktade en annan mans hustru, och fullständigt struntade i även Kolbrunnas protester – han älskade henne helt enkelt, oavsett vad folk sa eller tyckte om det, och Kolbrunnas ovilja bekom honom inte ett djävla dugg det heller. Grette den Starke var osams med lagen, gick hela tiden hela Världen emot och dessutom flerfaldigt fredlös i nästan hela Europa – men se det struntade han i. Och Loke – som inte är någon förebild – gick sin väg han med.

Individen är och förblir alltid starkare än kollektivet. En enda individ, rätt placerad och med rätt sorts vapen, kan förmå de allra mest häpnadsväckande ting – och fälla hela Arméer, organisationer, Presidenter…

Så långt har SVT:s omöjliga hjältinnesaga på sitt sätt rätt, och det är nog den enda sensmoral, som går att dra ur den, helt påhittad och dessutom gravt osannolik, som den tyvärr är. Men även det gravt osannolika kan som bekant inträffa, här i Världen – frågan är bara hur var och en möter det, och inte falskt och lismande viker ned sig för den påstådda ”hedern” eller grupp-mentaliteten, då som nu. Våra förfäder och förmödrar led nog knappast av någon gruppmentalitet – tvärtom var de socialt rörliga och bröt sig ofta ur den – för sådana var deras ideal – det vet vi av den litteratur som bevarats.

 

INDIVIDEN är ALLTID starkare än KOLLEKTIVET. Hedna kvinnor – Stolta män !

Till sist innehåller SVT:s lögnaktiga skrönor också många felaktigheter om Asatron – men det går väl knappast att förvåna sig över. Man påstår i programmet, att det skulle ha stått ett Gudahov till Frejas ära i Gamla Uppsala, till exempel. Detta är FEL I SAK. Enligt Adam av Bremen – så även den långt senare Olaus Magnus – dyrkades endast Thor eller Donar, Oden och Fricco eller Frigg där – men aldrig  Freja. Och något arkeologiskt bevis för den saken har aldrig framkommit – rätta mig gärna om ni kan visa att jag har fel.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 – Kapitel 3 – Om Götarnas tre hufvudgudar. – Utgivningsår 1555.

 

Mäster Adam nämner Frejs bild ”cum ingeniio priapo” eller med en stor och väldig manslem – men ingen enda källa har mig veterligt någonsin nämnt Freja vid just Gamla Uppsala alls. Man dillar och babblar om ”hövdingar” i Birka, trots att man mycket väl vet att det fanns Jarlar och Hersar och inget annat., och man erkänner, att det fanns en Uppsalakung, tillika den ende rätte kungen över Svea Rike. Man påstår, att Freja var en gudinna för ”fruktbarheten och barnafödandet” vilket är bogus, skitsnack, flimseflams och trams.

Freja tillhör Vanernas släkte, riktigt nog, men där slutar det. Hon var en gudinna för krig och kärlek, samt sejd – det vet alla redan – men med barnafödande hade hon intet och föga att skaffa – däröver rådde diserna, en helt annan grupp av gudinnor, och så Frigg själv, som den stora modern.

Cinematografiskt sett var denna lilla SVT-produktion lyckad, och visst kände jag igen många ansikten och agerande i filmen – men dessa okunniga, urusla svenska journalister. Outbildade, utan historieförståelse. Dumma, utan förmåga till den mest elementära faktakoll. Odugliga till att skriva manus, och speakertexter som gång på gång innehåller stora fel.

BÄTTRE UPP, säger jag – BÄTTRE UPP NÄSTA GÅNG – och lycka till, käära Statstelevision..

Om SVT VERKLIGEN ville skildra romantiska historier från Birka – Varför tog de då inte upp den rikt dokumenterade grav B834 -med en kvinna som sitter i sin makes knä…. ?