Etikettarkiv: Lars Lönnroths Eddaöversättning

Runor kontra Fåfänga….

av

Även mitt under rådande värmebölja publiceras ett nytt nummer av K-bloggen, Riksantikvarieämbetets utmärkta blogg. Glädjande nog handlar det inte om politisering, såkallad ”Museipedagogik” och skriverier av typen ”Hur var man mest queer i huvudet på Medeltiden” (det var man inte alls, för själva begreppet var inte ens uppfunnet då) utan bara om ett seriöst och oantastligt ämne, som till exempel runologi.

Åter för Magnus Källström, nestorn bland svenska runologer och den som företräder den seriösa vetenskapen pennan, och det gör han denna gång också med en försåtlig, hårfin tillstymmelse till ironi. Fokus är nu satt inte bara till sentida runinskrifter – för användningen av Runor och framställningar av Runstenar i Norden har egentligen aldrig upphört – se på moderna Runstenshuggare som Kalle Dahlberg på Adelsö, till exempel – utan till Runinskriptioner funna mitt inne i Stockholms Innerstad. Och Nej – det är inte den klassiska U (som i ”Uppland”) 53 det handlar om – den inmurade runstenen på stadsholmen, eller andra nu för länge sedan preskriberade kulturminnesbrott.

Fåfängligt vore att utropa denna sten till fornminne ”från tiden” – GISSA VARFÖR !!

 

Ånej. Den här gången handlar det om en runinskrift på en berghäll vid Fåfängan i Stockholm av alla platser – och det är ju en händelse som ser ut som en tanke. Jag har i den här bloggen berört en viss professor vid Runforum i Uppsala, ingen nämnd och ingen glömd, som gång efter annan jagat artiklar i pressen och organ som Dagens Industri, där de högljutt sitter och prisar sin egen påstådda genialitet, sägandes att de är ”Världens enda och framförallt absolut största” professorer inom Runologi, osv.

Riktigt så skulle nog inte Magnus Källström någonsin uttrycka sig. Inte jag heller, för den delen. Viss ödmjukhet inför Kulturarvet, kunde trots allt vara klädsamt.

Nyckelordet var fåfänga, som sagt – eller frånvaro av en vetenskaplig inställning, vilket de flesta fullt sansade akademiker BORDE ha.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag har berört pajaskonsterna från en viss Lasse Liten Lönnroth i Göteborg, en man som verkligen rotat i lönn med sin enda Eddaöversättning, den som han utan vidare påstått skulle vara världens bästa. Jag har berört hans hart när homofobiska upprepande av ordet ”bög” vilket är att helt förvanska och förfuska kulturella begrepp som ”Ragr” ”aergi” eller ”arghet” och hur han tycker det är ”roligt” eller ”mustigt” att översätta Mannar Allherliga Mannast (om guden Tor) som ”pojkvasker” – vilket det aldrig någonsin betytt och inte kan betyda heller – meningen torde vara helt klar, också för icke fullt svensktalande – och hans skenheliga strunt om att det ”måste” översättas på det viset (det ”måste” det inte alls – en professor E-mer-i-thurs som uttalar sig på det viset ljuger – och det är hela sanningen !)

Vi skulle även kunna ta en fullt klassisk översättare som Björn Collinder, som mitt i sin översättning av Hávamál plötsligt utelämnar två strofrader kring Odins offer, och i en fotnot, med 8 punkters text längst bak i boken gallskriker ”Detta är Runmagi och skall inte översättas !”. Så kunde det gå till under Kulturmarxismens glada dagar på 1960- och 1970-talen, men samme Collinder lurar inte sina läsare lika fult och grovt, när han faktiskt försöker översätta strofraderna om ”Trenne runor ristar jag för dig – Ope, Thope, Otholi” som Frejs tjänare, den skinande Skirnir säger till jättinnan Gerd eller Jorden i Skirnismál.

Vissa Uppsala-snillen säger att runmagi inte existerar, trots vävbrickan från Lund, Björketorpsstenen och tjogtals av bevis över hela Världen. De förnekar själva existensen av de isländska, angelsaxiska och norska runverserna, eller det ovedersägliga faktum, att runor kan tolkas enskilt, var och en med sin speciella innebörd. Varför skulle Skirnismál i klartext annars nämna Odal-runan – som har en viss, alldeles bestämd innebörd. Om talvärden för runor inte existerar, som sagda Uppsala Universitet de facto skrivit på sin hemsida så sent som i fjol, hur vore det då ens möjligt att tyda Rökstenens chifferklavar – som bygger på just talvärden ?

När alla dessa personer, som tycks lida av långt framskriden ”Professoriasis” (en mycket hemsk och svårbehandlad sjukdom – de stackars offren märker inte ens hur de ljuger för sig själva, eller hur det kliar i deras fingrar över möjligheten att erövra ännu en akademisk titel ) fortsätter yttra sig, utan att ens våga erkänna, att de har fel – totalt och ohjälpligt fel – i vad jag råkat vara oförskämd nog att nämna – bara som en glad amatör… ja – då äcklas jag nästan av deras självgoda inställning, eller uppenbara brist på hyfs och förstånd..

Gudarna ske pris och Tor ske lov förhåller det sig annorlunda med runstenen vid Fåfängan.

En fullt klassisk Stockholmsbild – men hur många fler stenar döljer sig i äldre byggnader, kantro ?

 

Den blev först känd genom en artikel i Dagens Nyheter måndagen den 3 september 1923 – men den kände Eddaöversättaren Erik Brate – som ännu levde då – dömde ut den genast, och ansåg att den var mycket valhänt ristad, utan någon verklig konsekvens i användningen av vokaler som O eller Ö, och vad gäller runsvenskan. Nutida ristare med smak – kompetenta nog att resonera om mejslar, huggdjup och annat – likt vännen Kalle på Adelsö – skulle nog haft synpunkter de också, eftersom det går att avgöra ristningars ålder någotsånär genom hur nötta de kan bli på tusen år, ungefär. Falsariet avslöjades alltså snabbt – det fanns ju årtal och allt – men den verklige ristaren gav sig till känna först senare.

Personen ifråga hette Gösta Storm, och var fd. redaktör på Gotlands Allehanda (jodå – sådana känner jag också!) samt kunde identifieras som en stor nykterhetsvän, tack vare tillägget lifui niktirhitin på stenen.

Om detta och andra inskrifter i Stockholm – samt hur Jan Fridegård, icke oäven ”proletärförfattare” med ett antal garanterat okristna verk som ”Torntuppen”, ”Jag – Lars Hård” (en studie i dräng- och dragonmentalitet, enligt en enig kritikerkår) samt en hel Vikinga-triologi på sitt samvete – kom att upptäcka en alldeles ”ny” och för vetenskapen okänd runinskrift kan ni läsa vidare hos Magnus Källström själv.

Epigoner till Fridegård, Frans G Bengtsson och de som försökt skriva i deras efterföljd äro legio, men dem struntar jag i att ens nämna så länge.

Liksom fullständigt inkompetenta ”fornsedares” idiotiska runklotter på berghällar i Tantolunden, ett känt tillhåll för detta slödder – av allt att döma ”mycket unga” som Källström skriver.

I rest my case.

Kanhända vi också skulle påminna oss ett antal läsvärda böcker, som amatörforskaren Mats G Larssons ytterst välskrivna bok om Kensington-stenen, ett annat känt falsarium – som vetenskapen ganska slutgiltigt avslöjat, in i minsta runa, minsta detalj, minsta skriv- och skiljetecken – för den stenen har lustigt nog sådana..

Själv vill jag – innan jag slutar detta inlägg – minnas vännen Kalle på Adelsö, som konsekvent använder nusvenska på sina stenar, med separata stungna runor för Å,Ä och Ö om jag nu minns rätt, och som i likhet med mig är en man, som älskar sanningen – och hårt arbete. Han tål inte lögner ser ni, fuskar aldrig – och därför är han en sann Runomästare.

Den verklige mästaren ristar inte för stunden, utan för evigheten. Han är icke olärd, ljuger aldrig, utan sätter sanna stavar

En gång gav jag honom en vinkelslip – i misshugg – eftersom jag tidigare fått äran att ta fram en lång text till en spiselhäll, och dessutom hjälpt honom att hugga en av hans stenar – själv blev jag aldrig snabbare i den konsten, än att jag kunde hugga ungefär en runa per timme. Givetvis tänkte jag att han kanske kunde massproducera, göra mindre betydelsefulla verk eller små stenar på det sättet – men han log bara, ur sitt blonda skägg – och så sa han ”den gåvan ställer jag i garaget så länge – föga förstår du väl vad som menas med hantverk !”

Det var ett svar, värdigt en Tors man. Han kunde drämt till mig med första bästa hammare – sådana måste också finnas till hands för att rista – men se ! – det gjorde han inte, för han visade saktmod och överseende – något som verkliga vänner kan göra – men som passar dåligt i andra sammanhang, för Tors egen hammare, den bör nog finnas till reds, den också.

Jag ger er ett brottstycke av en dikt – kanske kan ni gissa, varifrån den kommer..

För att allt på den gröna jorden 
skall gå sin gång och allt få sitt 
och unga hjärtan bulta samman, 
gärna någon stund ibland 
vi bistra kämpar vakta getter.»

DN Avslöjar: Han BRÄNDE Koranen – RESPEKT !!

av

Dagens Nyheter har för undantags skull vågat publicera en både intressant och meningsfull artikel för en vecka sedan, vilket är mycket ovanligt och därför en händelse i sig. Den baseras på en intervju med den kände bloggaren och poddaren Omar Makram, som BRÄNDE Koranen, därför att han under sitt liv kommit på bättre och garanterat HEDNISKA tankar, trots att han från början tillhör en islamsk kultur.

 

Se så GLAD man blir av att Bränna Koranen (Bildkälla: Dagens Nyheter)

Numera är han Hedning och ateist, för även alla Ateister och Agnostiker är ”Kuffar” eller just HEDNINGAR enligt Islams extremt inskränkta sätt att se. I Koranen står som bekant att alla dessa personer skall döden dö, eller dödas för sina åsikters skull, och det innefattar även oss Asatroende Hedningar, fast vi räds inte den falske guden allah eller hans lille profet. Och förr eller senare börjar Monoteisterna, sin vana trogen – att bokstavstolka – något jag själv är en svuren motståndare till, utom när det gäller strängt vetenskapliga ändamål – såsom elementär logik, eller matematik, till exempel.

Själv har jag redan bränt Koranen jag också, och Bibeln därtill, fast i hemlighet – så att ingen kunnat ta illa vid sig av det. Islamisterna tuggar förstås om samma billiga lögn som de kristna, som också påstår att just deras gud måste vara allsmäktig. Men allah akbar är en svag och mycket löjlig gud. Han är svag; för att han måste förlita sig på dödliga människor, terrorister, självmordsbombare, tokiga småbarnsmorsor från Skäggetorp i Linköping med sina drägglande små snorungar i släptåg, stenkastare och kriminellt slödder. Hur kan någon gud överhuvudtaget förlita sig på sådana redskap för sin påstått ”allsmäktiga” vilja ?

Vidare kan allah inte vara ”allgod” överhuvudtaget, för det syns på de gärningar; som utförs av alla som följer honom. Lika lite kan den kristne guden vara allgod på grund av vad vi dagligen ser i Världen omkring oss – för var är ”godheten” i det som skett i Bucha, Ukraina och som nu sker i Mariupol ? De kristna tjafsar förstås hela tiden om sin låtsaskompis Satan eller Djävulen, men om denne potentat alls ska tänkas existera, är deras gud inte allsmäktig, för då är själva allsmäktigheten en stor djävla bluff.

Ifall allah också skall tilldömas existens, kan han visserligen tänkas vara allvetande, det medger jag – men varför har han då skapat Hedningar och ateister till sitt eget uppenbara förfång ?

”Ja du gode Makaram – En Asatrogen HEDNING tar dig snart i hand – För frid och Tankens frihet – i de fria männens land !”

Polyteism är det enda sunda och logiska alternativet, ifall man skall ha några gudar överhuvudtaget.

Tor och Oden är inte allsmäktiga, men uppför sig så som gudar borde göra.

De sköter sitt, och sänder blixten respektive stormen från himlen, därför att de är rena naturkrafter. De är inte fega eller lumpna som denne ynklige allah eller JHVH, som hela tiden behöver förlita sig på terrorister och mördare.

Även Islams egna förespråkare säger, att förutom att slänga Koranen i ett strömmande vattendrag, så är bränning absolut att föredra, eftersom det är ett mycket bra och respektfullt sätt att förstöra Koranen på. Detta ska stå att läsa i Haditherna, eller den texttolkande tradition som sedan äldsta tid lär finnas inom islam, och även om jag inte är någon expert, så vill jag erinra er alla om den Sufiska traditionen, som sägs lära ut att den enda sanna Koranen finns hos den påstått allsmäktige allena, och att alla jordiska koraner, översättningar till olika språk förutom forna tiders arabiska – som den skrevs på – är ofullkomliga, ofullständiga och i vissa fall rena fuskverk.

Alltså är det enligt Sufismen logiskt försvarbart att förstöra exakt hur många koraner man vill – det finns ändå så många exemplar att de räcker till för alla, och de dåliga översättningarna SKALL faktiskt i elden brännas eller lösas upp i rinnande vatten. Också utslitna och nötta koraner av den sort som tyvärr numera finns i kommunbibliotek och skolor runt om i Sverige BÖR förstöras enligt Haditherna. Många svenskar kan exempelvis ha läst Koranen på dass – det gjorde även en norrman utanför Oslo som jag lärde känna en gång – han hade Koranen, Talmud, Bibeln, Bhagavadghita och så vidare som dasslitteratur, och han torkade sig förstås inte med vänster hand i röven som man skall enligt islam, utan både torkade sitt eget arsle och höll i de påstått heliga böckerna med samma hand, alltså högran – där tummen sitter till vänster (åtminstone ibland).

Kan vi nu alls garantera, att inte de skolelever och biblioteksbesökare vi har i vårt land nuförtiden inte också sätter snorkråkor i koranen, viker ”hundöron” eller klottrar i den ? Nej, kära ”rätt-trogna” läsare – det kan vi inte ! Alltså är det en för även allah behaglig gärning, att bränna felaktigt behandlade koraner.

I Egypti Land anno 1924 hände det sig, att tiotusentals Koraner slängdes i Nilen, alltså ett snabbt rinnande vattendrag, så att de upplöstes i intet. Lustigt nog rinner Nilen också emot Norr, som alla vet, och att kasta sådant som för med sig skada eller sjukdom, eller redan är besudlat i ett norrgående vattendrag, ingår som ni vet också i Asatron och den Nordiska folktron, för ”Norrut och Nedåt går vägen emot Hel” står det i Eddan. Orsaken den gången var förstås, att Kung Fuad som var mycket from, och Islams lärde beslutat sig för att ge ut en ny, tolkad utgåva av originaltexten, ungefär på samma sätt som 1917 års svenska bibelkommitté avskaffade alla andra versioner av bibeln än sin egen, och därmed förstördes också hundratals exemplar av Gustav Vasas, Gustav II Adolfs och Karl XII:s bibel, utom ett par värdefulla exemplar som man lät spara för rena forskningsändamål – och det motsvarar också de Egyptiska erfarenheterna – som jag sagt – utslitna eller dåliga exemplar av Koranen måste i vattnet, eller å båle brännas ! Profetens egna anhängare har sagt det, och därmed måste det vara en sanning, även för dem.

En av de allra sämsta och mest felaktiga Edda-översättningar som någonsin utgetts på det svenska språket. (Det gör inget om ni sätter ELD på den !!)

På samma sätt resonerar jag om garanterat DÅLIGA Edda-översättningar. Lasse Liten Lönnroth, den den struntförnäme gamle fis-farbrorn till Professor E-Mer-I-Thurs påstår själv att han skulle vara ”världens bästa Edda-översättare” – en osmaklig floskel som ingen vettig och sansad akademiker borde ta i sin mun. Han översätter ”Mannar Allherliga Mannast” (vad kan väl det betyda, så säg ?) om Asa-Thor själv i Harbadsljod som ”pojkvasker” och påstår sen i skrift att man måste översätta på det viset, men se – det ”måste” man inte alls. Han har – och till det är min hedniske bloggarkollega Henrik Andersson åsyna vittne – sagt att alla som översätter på ett annat vis är högerextremister, och har misstolkat och förvrängt begreppen ”aergi” och ”ragr” samt feltolkat rakt igenom, för att han tycker att det är ”roligt” eller ”mustigt” att göra så – för övrigt är han homofob, och påstår att ”asatron är inaktuell” trots att den fortfarande lever kvar, vilket visar var han står; full av kristifikation liksom på sin tid Sophus Bugge.

En sådan översättning borde man saklöst bränna, eller också gjuta in i betong och sänka i Landsorts-djupet eller ovanpå Nordstream 1 och 2 på det att de två gasledningarna måtte gå sönder, för Oden och Thor, samt Njord, Ran och Ägir – bevarar nog de sina. Även i kommande inlägg ska jag återkomma till den lille Lönn-rotharens många misstag, för jag gillar inte senila gubbstruttar som ljuger och förvanskar – varifrån i världen de än måtte komma.

Vidar har det också hänt sig, att man anno 2013 enligt vår tideräkning – araberna lever ju fortfarande på medeltiden – hittat inte mindre än ett femtiotal kloak-dränkta koraner i staden Saif, som ligger i farlig närhet av Mecka, Saudi-Arabien. Sönderrivna koraner hittades anno 2014 i papperskorgar runt om i samma stad – och 2016 hittade man dem åter i Taifs kloaker. Även i Saudi-Arabien finns människor som inte vill leva under religiös diktatur, samma religiösa diktatur som nu med partiet ”Nyans” svartsmetiga IS-ideologi börjar ta form i Sverige. Dess anhängare är som vi sett rena fascister, ja svartskjortor, och bör därför stoppas – likt IS-hundarna.

Fall har också rapporterats in från Youtube – och Saudi-Arabien – från 2020 och framåt, så detta med att som en folklig protesthandling är snart en stor folkrörelse, även i muslimska länder. Man kan inte stoppa det. Sverige är ett – med Europeiska mått – mycket stort och vidsträckt land, med mycket få poliser, och vem vill leva i en polisstat ?

Man kan aldrig förhindra, att någon bränner upp en koran eller 50, från Sareks vildmark till Göinges träsk och skogar. Där finns inte någon polis, och de kriminella ”mussarna” är skäligen maktlösa, skabbiga små råttor, instängda i förorts-kalifaten. Rättvisan skall segra – och det är Tyrs och Forsetes egen rättvisa !

Den tappre och rättrådige Omar Makram, är långtifrån ensam. Jag hälsar honom välkommen, i Odens namn, ja i Odens namn !

Oden bryr sig inte ett enda dugg om du tror på honom eller inte – och han struntar fullkomligt i vad mänskligheten än må tycka – för han är en VERKLIG gud. I Hávamál ger han goda råd till mänskligheten, men varken mer eller mindre än just råd. ”Du får lycka om du följer dem, du får framgång om du lär dig dem” står det, gång på gång. Nu är det också sagt att ”tungan är huvudets baneman” men ingen får det minsta straff av Oden, om man inte följer hans råd, eller för den delen förnekar honom helt. Så anstår det en sann gud att leva – med sympati och välvilja emot mänskligheten – men skyhögt höjd över den, och dess små triviala, adiaforiska gärningar samt andra krumsprång.

I heden tid fanns många av ”den egna kraftens män” (och kvinnor). En sådan var Grette den starke i Grettes Saga. Han fruktade inte kärringar, utan brottades – hör och häpna ! med gastar och spöken. Visserligen blev han fredlös till sist, på grund av fienders ränker, och fick lämna Island, sitt fädernesland, på samma sätt som Omar Makram nu lämnat sitt – kanhända för alltid. Men Grette och flera med honom överlevde också på en fågelö utanför Island i långliga tider, som det anstår fria män !

Om Gretti bör man läsa, och det kan ni göra på Engelskspråkiga Wikipedia. Den svenska Wikipedia-sida om samma ämne är fördärvad och förstörd av Lönn-rotharens kristifikation, och honom bör ingen tro på – för han är ingen vetenskapsman, och ingen seriös översättare.