Om en ÄRLIG PRÄSTMAN vid namn Hyltén-Cavallius…

Här och där finns ändå ärliga kristpräster i Sverige, trots att ”Svenska” Kyrkan är en fullständigt genomkorrupt, totalitär och politiserad makt-organisation, som står i en ohelig allians och ett osunt beroendeförhållande till de mörkaste och svartaste krafterna i det Svenska samhället. Själv har jag aldrig haft något emot de kristna, som tar avstånd från allt det här, och verkligen lever efter sina tio guds bud och sin bibel – de är hederliga människor efter sina förutsättningar, och de gör så gott de kan – det har jag aldrig förnekat.

En av dessa många, som ändå är ”Jordens salt” är prästen Gunnar Hyltén Cavallius, som syns på bild nedan. Han intervjuades idag av Alternativmediet ”Nyheter Idag” och det framgår, att han som jag är för en total avpolitisering av den Evangelisk-Lutheranska Kyrkan, och en bojkott av Kyrkovalet dessutom !

Det är två av mina krav, och att en präst ”Svenska” Kyrkan kunde gå samman med en HEDNING som jag – nej – det hade jag aldrig trott – men nu så är vi i alla fall Landsmän – och för mig, betyder det ordet mycket.

Jag anar att han kan vara släkt med den store folklivsforskaren och Hednaren Gunnar Olof Hyltén Cavallius, han som skrev ”Wärend och Wirdarna och räddade mycket av det Hedniska Småland åt eftervärlden, samtidigt som han också annonserade efter levande Lindormar – och bildade ett bolag för Lindormens infångande – ett företag som han dock hade lite mindre framång i, trots en frejdig insats på Krypto-Zoologins på 1800-talet så okända forskningsfält…

Hurusom Lindormar bekämpades av Indelta Soldater och Landsfiskaler i Småland på 1870-talet…

Nu gäller det dock en helt annan kamp, även om den är för rikets bästa. Gunnar Hyltén-Cavallius säger att alla politiska partier borde tåga ut ur ”Svenska” Kyrkan och lämna den ifred, för de har inte alls där att göra. Andliga och religiösa organisationer skall ägna sig åt just det andliga, och inte syssla med politik.

Hyltén-Cavallius, som själv har varit aktiv i nomineringsgruppen Frimodig kyrka (som vill att kyrkan ska vara fri från partipolitik), har inget emot att kyrkan styrs demokratiskt utan bara att politiska partier engagerar sig. —

– Nyheter idag 2021-06-15

För några år sedan kom Hyltén-Cavallius ut med boken ”Rännil blev till flod – nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund”, som kan ses som ett bidrag till den forskning om Svenska kyrkans vänstervridning som Johan Sundeen banat väg för med sin stora studie om ”68-kyrkan”.

Under åren som Hyltén-Cavallius studerade drog en vänstervåg över världen och påverkade inte minst universiteten där även kristna studenter tog intryck av de nya idéerna.

– Man menade att Jesus var den första socialisten. Sådana påståenden kunde man höra hos somliga, berättar Hyltén-Cavallius. Varför ska man då bry sig om vad ett gäng unga vänsterkristna skrev i en liten studenttidning?

Hyltén-Cavallius svarar att en del av dem har gått vidare till att göra karriär och fått höga poster inom bland annat Svenska kyrkan och Socialdemokraterna. Ett exempel är K.G. Hammar som blev ärkebiskop.

Och inte bara det. Vi vet att DDR-spionen Alexander Radler var verksam i Lund, och att han hade täta band med den nuvarande Ärkebiskopen, Antje Jackélen – som också påståtts ha varit ”Individuelle Mitarbeiter” eller IM hos STASI, DDR:s fruktade underrättelsetjänst – men som märkligt nog v-ä-g-r-a-t göra avbön, och istället sagt att ”sanningen får vi veta först om 50 år trots att Radler aktivt arbetade för att placera oppositionella studenter i koncentrationslägret Hohenschönhausen i Berlin, där flera av dem begick självmord.

Den politiserade kyrkan har uppenbarligen många brott på sitt samvete, och detta var kanske inte det värsta brottet. Utlämningen av folkbokföringsuppgifter på Svenska officerare, piloter, kommunalmän, riksdagsledamoter och andra i det dåtida Sverige – alltsammans saker som Radlers nätverk gjorde, och som ledde till att Skattemyndigheten till slut fick ta över Folkbokföringen – är ett annat tydligt exempel på vad som kan hända, när man har en tydligt politiserad kyrka, som samarbetar med främmande makt och som driver en Vänsterideologi. Idag heter samarbetspartnern förstås ”Muslimska Brödraskapet” och inte längre STASI – men det är fortfarande samma sak som pågår..

Dessutom har Hyltten-Cavallius inte bara märkt av vilka Antje Jackélen eller personer som Anna Ardin är, och hur man hela tiden hycklar, fromlar och vrider och vänder på det kristna budskapet, bara för att det ska passa in i vänsterpolitiken. Han säger:

– Jag läste någonstans att någon hade sagt att ”Gud är inte hierarkisk – Gud är feminist”. Alltså, man tillskriver Gud precis de uppfattningar man själv har inom den aktuella politiken.

Hyltén-Cavallius konstaterar att även andra områden, som massmedierna och kulturvärlden, kan betraktas som vänstervridna. Men kyrkan… Det är särskilt allvarligt att man låter det här partipolitiska ta över så definitivt att man glömmer bort det viktigaste som är frälsningen och tron på Gud, Fadern och Sonen och Anden.

Så långt en sann Monoteist. Jag som hedning håller verkligen inte med om det där sista – tron på Allsmäktiga, totalitära krafter som en enda gud är vad som skapar diktaturer – Polyteism innebär alltid tolerans – men Hyltén Cavallius är i alla fall en ärlig man.

Vore alla kristna som honom, skulle vi Hedningar och Asatroende alldeles avgjort ha mindre problem, och därför säger jag eder: ”Sannerligen, Sannerligen – denne man skall få skåda SÄRIMNER – Ty hans tro har varit ren..”

SIC SEMPER PORCUS – IN HOC SIGNO VINCES !

I vilket Allmogen (och Hedniska Tankar) påminner om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Sajten Allmogen – som ägnar sig åt nyare svensk folkkultur – tar idag upp Gunnar Olof Hyltén-Cavallius kända verk ”Wärend och Wirdarna” från 1863-68. Olof Hyltén-Cavallius, som han kallades under livstiden, räddade mycket av minnena av den Asatro som var levande i folkmedvetandet ännu under 1800-talets första hälft, framförallt vad hans småländska hembygd angick, och hans bok finns nu att läsa i E-upplaga. Det är faktiskt en värdefull insats för folkbildningen, som ”Allmogen” gör.

Inglinge Hög i Småland, efter Hyltén Cavallius

Folkslagsbeteckningen ”Wirdar” som namn på Värends ursprungliga invånare används idag inte så ofta, men de minnesgoda kommer kanske ihåg den från Frans G Bengtssons ”Röde Orm” där den flitigt förekommer i beskrivningarna av Skåningars och Smålänningars gränshandel och strider. Inte minst i skildringen av hur Wirdarnas kvinnor tog sig an den från kristendomen helt avfallne Fader Willibald, och gjorde en Frejs gode av honom, är läsvärd.

Hyltén Cavaliius började sina insamlingar av sagor, folkminnen och berättelser redan på 1830-talet, och hade alltså mer än 30 års erfarenhet, när han till slut bestämde sig för att bli etnolog och författare på allvar. En av hans bärande idéer i boken är att Sverige befolkades i flera omgångar, och han lanserar bland annat den något udda teorin att Trollen var minnet av utdöda urinvånare, något han fick från en annan forskare vid namn Sven Nilsson, som skrev en bok med titeln ”Skandinaviska Nordens Ur-invånare” redan 1838-43. Då var antropologin och paleontologin ännu inte upptäckt, och även om man upptäckte de första Neanderthal-fossilen redan på 1850-talet har det senare visat sig, att Hyltén-Cavallius tankar om ett nordiskt urfolk, vars genetiska minnen kanske lever kvar ännu idag, inte var helt fel ändå. Hur underligt det än kan låta, har alla dagens nordeuropéer faktiskt 7-8 % neandertal-DNA i genomsnitt.

Hyltén-Cavallius var sannerligen inte en man som väjde för vilda teorier. 1883, sex år före sin död, gav han Vetenskapsakademin i Stockholm en stor avhandling om Lindormen eller Draken i Småländsk folktro, där han på grundval av ett rikt intervjumaterial hävdade att Lindormen faktiskt fanns, och var en cirka 3-5 meter lång manförsedd giftorm, som faktiskt borde finnas i Sverige – ja han till och med utfäste en belöning på den dåförtiden svindlande summan av 1000 kronor till den som kunde leverera en död eller levande Lindorm till Sunnanvik, den herrgård där han själv var godsägare, men underligt nog hörde ingen av sig.. Ormen kunde inte bara ringla fram som ett hjul, utan också resa sig upp till två meter från backen, och spruta etter och gift över eventuella angripare. Inte mindre än 48 ögonvittnesskildringar lyckades Hultén Cavallius samla in, och det får kanske räknas som en bragd inom kryptozoologin, än idag, även om ingen har observerat Lindormar i Småland de sista 130 åren eller så..

Lindormar finns numera inte, sedan de blivit effektivt bekämpade av skarpskyttar från Kronobergs Regemente..

Men vida mer intressant var som sagt vad Hyltén Cavallius skrev om kvarvarande Odens- och Friggsdyrkan, och hur blot och offer fortfarande försiggick på gamla fornminnesplatser i Småland så sent som kring 1850-talet. Sunnanvik, den herrgård som Olof – som han kallades under livstiden – Hyltén-Cavallius bodde på, finns kvar än idag, och var åtminstone på 1980-talet kvar i samma släkts ägo. Viktigare är också att berätta en smula om hans liv, vilket ”Allmogens” författare glömmer.

 

Olof Cavallius var prästson, gick i skola i Växjö och blev 21 år gammal filosofie magister i Uppsala. 1839 började han på Kungliga biblioteket i Stockholm, och var nära vän med George Stephens, en engelsk arkeolog och runforskare, som på 1830-talet kommit till Sverige och bland annat roat sig med att översätta ”Frithiofs Saga”. Även om han inte kunde bli hedning under ett artonhundratal, som fortfarande plågades av kristet förtryck, så hade Hyltén-Cavallius onekligen starkt hedniska sympatier, och han hann med att grunda såväl Smålands Museum som Svenska Fornminnesföreningen – fullt seriösa och vetenskapliga verksamheter, som ju finns kvar än idag.

Men inte nog med det. Han lär också ha varit nära vän med Kung Oscar I, som till och med använde honom som spion i Köpenhamn och medlem i Sveriges underrättelsetjänst, ända tills Hyltén-Cavallius köpte Årsta Holmar och Årsta Herrgård utanför Stockholm, där han bodde mellan 1850 och 1857. Vintern samma år drunknade hans son i en isvak mellan Södermalm och Årsta Holmar, och 1856 utsåg Oscar I Hyltén-Cavallius som chef för Kungliga Teatern, som Dramaten då kallades – det lär ha skett med orden ”Min vän ! Jag vill att min vän genast antager den platsen” och Cavallius, som inte alls förstod sig på teater och heller inte hade det minsta fallenhet för yrket, fann sig 38 år gammal tvungen att lyda.

Gudalundar, Blotstenar och stensättningar var fortfarande orörda i 1850-talets Småland

August Blanches kända uttryck ”Det skall fan vara teaterdirektör !” fälldes visserligen tidigare, men Dramaten var ett enda virrvarr av intriger, kungens älskarinna Emilie Högkvist skulle ha de största rollerna, och teatern och dess skådespelerskor höll också på med dold prostitution, och dessutom gick teatern dåligt rent ekonomiskt. Hyltén-Cavallius fick skulden för allt i tidningarna, särskilt Aftonbladet, och nästa Kung – Karl XV – som blev ”Kron-Kalle” med hela svenska folket lär ha sagt att det var ”rent svinaktigt och fördjävligt” hur pressen behandlade Hyltén-Cavallius, men gjorde inte det minsta för att hjälpa honom, för se censur och censurdebatt hade Bernadotterna varit rädda för sedan Karl XIV Johans dagar, då det ju nästan blev revolution i Sverige. Allt detta och mer kan man få lära sig i en bok med titeln ”Smålands Sällsamheter” utgiven av Olle Ekstedt 1987.

Hyltén-Cavallius på äldre dagar

 

1860 beordrade Kungahuset Hyltén-Cavallius att bli chargé d’affaires i Rio de Janeiro, eftersom Brasilien räknades som en stark ekonomi på den tiden, och förmodligen ett land som skulle kunna ge oss import- och exportmöjligheter. Man nekade honom att ta familjen med sig, och i princip var det en ren landsförvisning som kvällspressen tvingat fram, och till råga på allt slog Hyltén Cavallius benet i en lår med böcker han som bäst höll på att packa inför avresan. Därav fick han ett infekterat och oläkt sår, som skulle plåga honom i resten av livet, och det så svårt att han inte kunde gå utan käppar och kryckor i sin levnads tid – djungelröta och brist på doktorer i Brasilien gjorde förstås inte saken ett dugg bättre.

Men Hyltén-Cavallius dog inte, som hans fiender räknat med. De Sverigefientliga krafter, som var igång redan då triumferade aldrig, och 1867 grundade han som sagt svenska fornminnesföreningen, och slog sig ned i den hembygd man på falsk och orätt grund tvingat honom att lämna. Han byggde ett stort antal vägar och broar genom hela Kronobergs län för egna pengar, och blev ordförande i Kronobergs Läns Hushållningssällskap, medan hans överlevande söner fortsatte inom det militära – vid Kronobergs Regemente, förstås. Jordbruket utvecklades, järnvägar drogs – allt genom hans försorg – och utöver att utveckla en hel landsända i Sverige, var han alltså verksam inom Asatro och fornforskning.

Sunnanå Herrgård, som den ser ut idag

Det berättas, att Hyltén Cavallius som över 70 års ålder kallats till Jäts Tingshus i ännu ett vägförvaltningsärende. Där ställde han sig upp inför rätten, och vägrade att sitta – fastän krokig och böjd, med kryckor och allt – för inför svensk lag, sade han, ska också kungen själv bli stående, sade han. Häradsrätten, bönderna och alla åhörare ska ha ställt sig upp de med och hurrat, för inte kunde de sitta ned, när den främste mannen och Smålänningen bland dem valde att stå, så gammal han var – och folkets kärlek blev hans hedersbevisning.

 

Åter ett verk av Hyltén-Cavallius – som räddade mycket av den svenska hedendomen…