Spridda tankar om Max von Sydow, Gudinnan Hel och det Kristna Helvetet…

”Så vandra våra store män
från ljuset, in i skuggan
Här vilar denne riddaren
utav den Förgyllda Suggan”

– Carl Mikael Bellman

– ”Max von Sydow är död –
Men vad ska det då bli av hans hund ?”
– Vad menar du ?
– ”Jo, Tax von Sydow…”

(dialog från min arbetsplats, dagen till ära)

Kanhända är det vanartigt att skämta när en stor svensk skådespelare är död, kanhända inte. Det är i alla händelser mycket hedniskt, ty döden är inget som vi Hedningar och Asatroende är det minsta rädda för. Max von Sydow lämnade det jordiska idag vid 90 års ålder. Han var sedan 2002 inte bosatt i sitt hemland, utan i Frankrike, där han också blev Riddare av Hederslegionen. Han gjorde vårt land känt utomlands, men i Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvéns Sverige varken kunde eller ville han leva – för vårt land gynnar inte konstnärlig verksamhet eller fritt skapande numera. Och han var en sådan skådespelare som på film gestaltade praktiskt taget allt, från Kejsar Ming i Blixt Gordon till Riddar Antonius Block i ”Det sjunde inseglet” som heter ”The Seventh Seal” på Engelska…

”The Seventh Seal” = Den sjunde Sälen… ? (Knubbsälen på bilden har i vanlig ordning MISSFÖRSTÅTT alltihop..)

Bilden från Bergmans film, där Max von Sydows veteran från de kristna korstågen spelar schack med döden, är klassisk; och finns väl snart sagt på alla Västerlänningars och kristnas näthinnor. Max von Sydow var bara 28 år när denna film gjordes, och dessutom spelade han samma år (1957) i Bergmans ”Smultronstället” vilket är en mycket bättre film om döden, för redan från första början handlade von Sydows rolltolkningar just om gamla män, och livets slutskede, lustigt nog.

 

 

Undersöker man Bergmans dialog i filmen, kommer den ibland farligt nära slapstick, som när riddaren konstaterar att Döden fick svart när de drar om pjäsernas fördelning, och döden trött replikerar att ”det passar ju bra !”. Han svarar också som en gammal man, oändligt blasé och livserfaren på repliken ”Vänta litet!” med ”Så säger ni alla...” ungefär som om han hade hört denna replik till leda, och minst en miljon gånger förut – för han ger ju sällan några uppskov. ”Smultronstället” där en gammal professor lungt och stilla tar avsked från livet och till sist välkomnar döden, efter att ha konfronterats med minnena av en symbolisk Frejas lund och en gammal ungdomskärlek är mycket mera hednisk till innehållet än Bergmans vanliga kristna ångestfantasier, som tenderar att bli väldigt, väldigt tjatiga, precis som kristendomen eller krystendummen i gemen.

”Smultronstället” av Ingmar Bergman anlägger en Hednisk syn på Livet och Döden, inte en kristen. Det var hans mest hedniska film någonsin, förutom ”Jungfrukällan”

Naturligtvis visar statstelevisionen i afton Det sjunde Inseglet i repris, men jag tänker för min del inte se om den, utledsen på dess kristna världsbild som jag är. ”Smultronstället” och många andra av Sydows filmer skulle passa bättre för en repris. En av de bästa rolltolkningar jag sett med Max von Sydow är den sorgligt undervärderade och ofta (dvs i Sverige ) ignorerade ”Three Days of the Condor” eller Tre Dagar för Kondor, en spionthriller, som i bokform omfattade sex dagar, och inte alls tre..

 

Max von Sydow spelar här Joubert, en lejd mördare och dubbelagent, men han är så långt från Stellan Skarsgårds och Peter Stormares totalt orealistiska, barnsliga, gapiga och skrikiga action-hjältar som det överhuvudtaget går att komma. Joubert är bärdig från Strassburg eller Strassbourg i Elsass-Lothringen, talar både tyska, engelska och franska samt alla andra större världsspråk inklusive ryska, och man får veta att han redan i ungdomen dels mördade till förmån för de allierade, men ibland till förmån för nazisterna; och under 1970-talet har han övergått till att ibland stödja Sovjet, ibland USA, allt efter vilken sida som för tillfället betalar bäst för hans tjänster.

Joubert ser ut som en gammal Jurist eller kanske revisor, och är en man som arbetar ytterst långsamt, men metodiskt. Han använder en gammaldags läderportfölj med en gammaldags glastermos med plåthölje och en riktig kork, och häller försiktigt upp en skvätt kaffe åt sig själv, innan han skruvar ihop sitt mordvapen, som jag tror är ett Mannlicher-Carcano-gevär, för övrigt ett av de bästa prickskyttevapen som någonsin tillverkats. Joubert är också gammal ungkarl, lever ytterst enkelt och spartanskt på billiga hotell och förflyttar sig hellre med tåg, spårvagn eller buss medan han är klädd i en gammal brun hatt och pepitamönstrad trenchcoat. Ingen lägger märke till honom, därför att han flyter in överallt – men på något sätt ÄR han ett förkroppsligande av själva Döden, en mycket modern och kyligt opersonlig och effektiv död, visserligen, på ett sätt som egentligen är oerhört mycket mer skrämmande än Bergmans medeltida pajas.

Joubert har också modellbygge som enda hobby – en egenskap han delar med mig – och i en minnesvärd scen sitter han med ett antal färgburkar och små penslar uppradade framför sig på sitt skumma landsortshotell, som väl kunde ha legat i Karlstad eller Falun. Sedan ser man att han målar och snidar en liten, liten figur av den medeltida döden, som sitter på ett tornur i hans barndomsstad Strassbourg (se mina tidigare inlägg om julmarknaderna där och Le Marche de Cochons au Lait – ”Spädgrisarnas marknad” vid sidan om katedralen) – 1976 eller så, när jag såg den här filmen för första gången – men då var jag inte gammal – tyckte jag att det var en mycket minnesvärd scen…

Döden slår på pukor – från tornuret i Strassburgs katedral…

Joubert bygger också fina små urverk, vilka han förstås använder för allehanda bomber. Å andra sidan är han absolut ingen terrorist, han är noga med att inte skjuta sina offer utan ljuddämpare, och aldrig så att barnfamiljer eller någon utomstående ens skulle kunna höra det, vilket ju är snällt av honom. Men han mördar, skjuter och spränger folk i luften hela filmen igenom, vill jag minnas, helt utan att gå upp i affekt som herrar Skarsgård eller Stormare, helt utan större gester eller åthävor än en försiktig höjning på ögonbrynen då och då, då ett nedblodat offer inte faller ihop på gatan fort nog, utan att den pedandiske herr Joubert måste skjuta honom en extra gång genom knäskålarna också.

En annan minnesvärd roll av Max von Sydow tycker jag är den där han spelar Hamsun, den åldrade och alltmer senile norske författaren. Hamsun befinner sig på fel sida under Andra Världskriget, men åker iväg för att träffa Hitler och försöka underlätta förhållandena för hans många landsmän som sitter på Grini, och många andra tyska läger, men utan att lyckas. Hitler, konstaterar Hamsun besviket, är en dumbom som inte lyssnar, inte förstår någonting och inte hör på hans budskap överhuvudtaget – som alla kristna despoter.

Det är värt att minnas, att Hitler var troende katolik, hela livet igenom. Han stödde aktivt de kristna kyrkorna, och utan kristendomen, fanns aldrig någon antisemitism, inte heller nazismen, som ju bara ersatt Jesus med Adolf, från en Führer till en annan, så att säga. Kristendomen är ju som nazismen i sig en totalitär lära, men våra förfäder var aldrig någonsin antisemiter.

Jajamen ! Gamle Adolf han var kristen han… Och inte mycket bättre för det…

Nu när Max von Sydows livsgärning som skådespelare är slut och över, kan man konstatera att han påfallande ofta spelade ”gubbroller” – från Smultronstället, som han alltså gjorde vid 27 års ålder – och kanhända var det väl hans far, eller någon äldre släkting han gestaltade om och om igen, med sin stammande gammelmansröst, som nu tystnat för alltid. Så tolkar jag det i alla fall.

Ställd inför detta faktum kan vi kontrastera den Hedniska och Asatrogna synen på Döden, jämfört med Kristendomens eviga dödsgestalt. Den kristna döden är alltid en man, Liemannen, eller ett utmärglat benrangel, ett ruttnande, motbjudande lik, som formligen osar och stinker av de kristnas eviga Helvetes-rädsla.

Men den Asatrogna döden, däremot – är en kvinna – eller med andra ord Hel, gudinna över underjordenHel är den äldsta av alla skapade varelser, vet vi genom Eddan, och det är följaktligen fel i sak att avbilda henne som en ung kvinna, vilket Amerikanerna och en massa andra människor som inte vet bättre ändå gör. Hennes blotta namn har med höljande, helande, helhet att göra.

Hel borde alltid skildras som en gammal gumma, för det är så hon framstår i källorna. Jag har tagit upp detta ämne tidigare, och när det står att ”Hel är till hälften Blå, till hälften Blek” vilket är det enda som finns noterat om hennes utseende, så måste vi komma ihåg att det Norröna ”Blå” också står för färgen svart, man säger ju ”Blåmän” om negrer i Islänningasagorna, till exempel. Jag har skrivit om detta ämne tidigare, inklusive hur de kristna Amerikanerna totalt feltolkat gudinnan Hel, och påstått att hon skulle ha ett levande ansikte på ena sidan huvudet, på den andra en dödskalle, vilket man kan se på många teckningar, fast det är totalt felaktigt. Med precis samma rätt – eller snarare fel – skulle man kunna tolka att ”hälften” väl i så fall kunde syfta på Hel-gestaltens nedre eller övre halva, och inte bara på höger och vänster.

Kristendomen och det kristna tänkandet lyckas aldrig frigöra sig från sin inre schizofreni, och motsatser, som svart eller vitt, ljus eller mörker.

Om Hel är – till hälften blå, till häften blek som sagt så syftar det på en sammansatt verklighet, idel komplexa känslor, som vi alla nog märker av om vi konfronterats med döden i vårt privatliv, till exempel genom någon nära anhörigs död. Dödsgudinnan Hel är en befrierska, som döljer de döda nere hos sig i underjorden, och därmed inte någon renodlat negativ figur. Hennes gillessal Okolner beskrivs som en glad och positiv plats, där eldar brinner av sig själv utan att man behöver hugga ved till dem, och när Thangbrand mördaren, den självutnämnde missionsbiskopen kom till Island, hälsade hedningarna honom med ropet att de själva gärna ville besöka det kristna helvetet – där var ju varmt och gott som i en bastu, och alla deras förfäder var också där…

Samma svar lär Radbod, Frisernas siste hedniske kung ha svarat frankernas missionärer med – om hans förfäder var i helvetet eller hos Hel, ville han själv inte hamna någonannanstans.

Hel gömmer i Okloners hall också Liv och Livtraser, det sista människoparet, som i sinom tid skall överleva Ragnarök och befolka jorden på nytt. Hon är ett slags naturens städgumma, likt ”Gumman Tö” i Elsa Beskows smyg-hedniska sagor, och en helt nödvändig del av tingens ordning, som det inte lönar sig att vara rädd för.

Elsa Beskows sagogestalt ”Gumman Tö” – aktuell såhär års och Vårdrottningen är barnkammar-versioner av Hel, respektive Freja…

I Tyskland finns ”Frau Holle” eller ”Fru Hulda” som ett slags sagogestalt också i mycket sen tradition, ända in till 1800-talet och bakom denna Dis eller gudinna vid vinterns slut och vårens början, står förstås den Nordiska Hel, efter vad man konstaterat. Liksom Baba Yaga, den ryska och slaviska motsvarigheten till Hel som dödsgudinna, kan hon sända snö och stormar över jorden, men de som orkar konfrontera henne, får hennes välsignelse.

”Frau Holle” tänks skaka ett täcke över jorden, vilket ger snöstorm

Blidväder och stormar i Febrauri-Mars skylls fortfarande på Frau Holda, och Ingrid Ylva, den mytiska grunderskan av Folkungaätten, ska från Bjälbo kyrkas torn i Östergötland ha skakat sina bolster med orden ”häst och kär av varenda fjär´” och då uppstod en väldig armé av döda, i stånd att driva bort Folkungarnas fiender… I träsken vid Hohe Meissner i Tyskland finns också offersjöar åt Frau Holda som ännu är i bruk, och man kan jämföra med kulten av Nerthus, eller Nehalennia bland kontinentalgermanerna… Hels Vite, eller det straff som Hel utmäter åt somliga, de kristna då mest, är oss hedningar rysligt fjärran, och vi vet att det är en god död och ett bättre liv som väntar i det hinsides…

Det fanns också en gudinna, stavad Hludana i det romerska Germanien, som är Hulda, Huldran eller Frau Holle – återigen Hel – i en annan form. Hel har bokstavligen varit dyrkad, i alla fall på kontinetalgermansk botten och kanske är hon så än, vilket är att beakta…

Modern staty av Hel eller Holda från Hohe Meissner, Tyskland

”Fensalar” eller offerträsken, är också Hels boning

Altare åt ”Hludana” eller Holda, dvs Hel – rest av Romerska soldater i Xanten…

SvD om Kriminella Klaner och ”Zombie-landet” Sverige

I dagens SvD finns det infört två mycket intressanta artiklar, som i sin helhet naturligtvis bara publiceras i pappersbilagan, för pengar är ju som smördeg i journalisternas mun.. Den första artikeln handlar om Kriminella Klaner i Essen, Tyskland, och hur Tysk polis – bland annat med ”Einsatz” av kvinnliga Poliser och speciella noll-tolerans zoner som bäst bekämpar buset. Också svensk polis har mycket att lära av detta, konstaterar tidningen.

– I Sverige har vi samma sorts brottslighet. Men vi talar sällan om klaner och pratar inte om brottslighet i termer av etnicitet, säger Håkan Wall, chef för beredningsenheten på Nationella operativa avdelningen.

Polischefen i Essen, Frank Richter, menar att det har varit likadant i Tyskland.

– Det ansågs opassande och politiskt inte korrekt att tala om etnicitet. Men det är ju bara att blunda för verkligheten, säger han.

(SvD 2019-10-29)

SvD jämför öppet med den kriminella Ali Khan-klanen i Angered, och situationen i Malmö, samt allt fler och fler svenska städer och förorter. För första gången vågar man öppet säga och erkänna, att vissa religioner, etniciteter, nationaliteter, raser och klaner faktiskt är överrepresenterade när det gäller den mest våldsamma och farliga typen av kriminalitet, och att våra två senaste Regeringar – Regeringen Löfvén och Reinfeldt – faktiskt i stor utsträckning börjat importera denna kriminalitet in i Sverige. Detta är inte detsamma som rasism, eftersom ingen i de aktuella grupperna är predestinerad till att begå brott, just därför att han eller hon tillhör den aktuella gruppen – sociologiska faktorer som inkomstfördelning, grupp-tillhörighet överhuvudtaget, bristande socialisering, uppväxt och indoktrinering till ”blind lydnad” inför religion, klanledare och föräldrar – som tidningen faktiskt nämner – spelar förstås också in. Och att konstatera detta faktum, eller att olika sorters statistiska samband de facto föreligger, är nog knappast ”fördomsfullt” det heller.

Den andra artikeln handlar om den amerikanska skräp-kulturen, manifesterad i ”Halloween” fenomenet, och den våg av zombies, gastar, spöken och kväljande dödsångest samt billig ungdomsfylla, som detta fenomen fört med sig in i Sverige.

Som Zombies, ja som Levande döda sitter de bara där…Helt passiva… Muttrar med gravlik stämma sitt lumpna ”hejhej” och väntar på att ANDRA skall försörja dem…

Artikelförfattaren Thomas Steinfeld gör sin egen analys av det globala samhällets pacificerande zombie-kultur, och varför zombies blivit ett internationellt fenomen. Han menar att till skillnad från gastar och spöken, som är begränsade till en geografisk plats och hörde hemma i det gamla bondesamhället, så är Vampyrer, parasiter och utsugare – en grupp av varelser dit även zombiesarna hör, mer inriktade på klansamhällen och släktskap, till exempel. Jag måste ge honom rätt på den punkten. Skräckfilmer som ”Draculas son” respektive dotter, faster osv framhäver ofta släktskapen, men vampyrer är också relativt stationära, och begränsas av att de måste uppsöka sina kistor dagtid, och sova där, medan de om nätterna bara kan operera på ”fladdermusavstånd”, som i filmerna.

Men vampyrer kan också infektera sina offer, och sprida sjukdomar, som de halvruttna, stinkande ”levande döda” ofta gör. Enligt Draculamytenkan ju åtminstone Vlad själv och hans närmaste, öst-europeiska slavar och hantlangare se till, att varje person de suger musten ur, också blir vampyr, och får tillhöra deras ”stall” av levande döda, och slava vidare åt chefs-vampyrerna eller klanledarna så småningom. Det är helt enkelt så de Transylvanska och Rumänska utsugar-klanerna fungerar och arbetar…

Zombiesarna, däremot, säger Herr Steinfeld klarsynt, är helt rotlösa. De har ingen egentlig kultur, ingen släktkänsla eller heder heller. De tillhör inte ens någon klan, utan vegeterar och parasiterar helt passivt på det samhälle de lever i, och de kan dyka upp lite varsomhelst, närsomhelst. Sjukdom och förintelse följer i deras spår. Titta här bara… Här har nu zombies varit framme igen…eller ja … vilken VERKLIG klan var det den här gången ?

Scen från Järvafältet, Järfälla och Stockholms norra förorter tidigare i år… Vilka utom TOTALT HJÄRNDÖDA varelser, skulle kunna skräpa ned såhär ?

Ensamkommande Zombies, som emellertid inte alls är ensamma, utan uppträder i flock, är också ett vanligt problem i Landet Löfvén eller det som en gång var Sverige nuförtiden.  Vi vet alla att Zombies ibland kan vara våldsamma av sig, och angripa allmänheten, försöka begå ”Nattvard” på folks hjärnor kanske – trots att de egentligen inte kan tänka – och annat sådant. Polisen Ted Eriksson, som knivhöggs i halsen av en ensamkommande zombie vid en demonstration på Medborgarplatsen till förmån för zombiesarna, är bara ett i raden av offer.

En zombie vid namn Amir, mördade en 89-årig kvinna i Småland i ett soprum förra året, enligt vad tidningarna erfar. En människa med tankeförmåga, skulle väl aldrig gjort så, kan jag tro – så nog måste det ha varit en zombie, eller hur ?

I Kil, Värmland hände det sig att en annan hastigt och lustigt zombiefierad ung man av obestämbar ålder plötsligt kastade sig över en mnist 50 år äldre kvinna – kanske med zombiefila böjelser – och ströp henne till döds. Så ni ser – Zombie-attackerna på vanliga, hederliga etniska svenskar blir allt vanligare… Fallet i Kil visar oss att det kan vara farligt att ligga med zombies, och utnyttja dem för diverse sexuella lustars skull, men det förstår ni nog själva…

Många Zombie-religioner utifrån sprider sig snabbt… Kult-deltagarna får ”påse över huvudet” och börjar följa ”den allsmäktige HERREN” samt lyda varje befallning de får… precis som ZOMBIES !

En hel del zombies i vårt land är numera också starkt religiösa, och följer den allsmäktige HERREN som de tror skall befalla och bestämma över minsta sak de gör, medan de själva förblir alldeles själ-lösa, utan varje ansats till egen vilja, och de lyder helt blint…ja…de kan till och med spränga sig själva i luften, bara för att visa sin hängivenhet emot Zombie-mästarna.

Slutligen har vi också våra Zombie-politiker, med deras minst 40 år gamla och redan förruttnade Zombie-ideologi utifrån Zombie-partiet och dess partiprogram...

Sssszzzzombie… Vilar det inte något ”sömngångaraktigt” över vissa sk ”Äldre Statsmän” (teckning av Jan Erik Ander, svensk karikatyrtecknare)

Zombie-ideologin inom ett visst parti fanns redan på 1970-talet, då man började pacificera och söva de svenska arbetarna. Zombie-partiet – ibland kallat ZAP – hade genomfört många stora reformer, och de svenska arbetarna hade det alltför bra. Därför föll Zombie-partiets valresultat, och de ledande Zombisarna – som inte var helt hjärndöda ännu – kom på den lysande idén att man kunde importera en ny underklass av viljelösa zombie-trälar utomlands ifrån, och få dessa att invandra hit. Redan punk-gruppen Ebba Grön skrev 1979 på sitt första album ”We are only in it for the Drugs” angående de etniska svenskarnas situation, att:

Ja så har det alltid varit här
– ingen djävel har brytt sig om oss…
Men förlåt – Jag överdrev !
Vi kan ju knarka, supa och slåss !”

Man ska va som en zombie –
och vara nöjd med sin lott
och INTE fråga om nå’t…”

”Hajar du zombisarnas tugg ? Det är väldigt INNE att vara Zombie i dagens Sverige, förstår du… achvadi houmus Akbar !”

Så gick åren – under partiboskapens taktfasta zombie-parad emot valurnorna. Nya skaror av Zombies flyttade hit, och rotade sig här – och fick det alltför bra i det luggslitna gamla ”Folkhemmet” som inte var till för det folk, som bott här från början. Och så fick man importera mer och mer och mer zombies – till och med analfabeter, och särskilt behövande zombiesar och levande lik från andra världsdelar. Här skulle de ju få ”vård” nämligen. Och Zombie-partiet behövde nya ”väljare”, nya hjärnor att äta upp och snuska ned med sitt tomma prat…

Efter 40 år, så fortsätter de ledande Zombies som har makten i vårt land samma zombie-artade refräng, helt tanketomma, närmast hjärndöda och utan varje form av idé, varje form av nytt tänkande… Nu tror de, att alla svenska kommuner som redan är utblottade och inte har några pengar kvar, skall kunna leva upp via nya ”Bidrags-Zombies”

Nog tusan finns det Zombies, eller personer som inte tänker alls i Dagens Sverige, alltid…

Hur det nyligen avslöjats, att stora skaror av sk ”Apatiska Barn” som tydligen av sina föräldrar drillats att bli sängliggande, avsågade små zombies, fast alltihopa visade sig vara en ovanligt sjuk lek, och inte ett medicinskt fenomen, kanske jag av medlidande med offren – och läkarkåren – skall undgå att nämna…

Jag slutar med en liten sång, benämnd ”Korpsvarta Natt” av Birgitta Andersson, bara för att den rätta Halloween-stämningen skall infinna sig för er. Eller också inte.