Thorrablotet, Midvinterblotet och Knuts-dagen

Idag är det Knutsdagen, den dag som i flera hundra år ansetts markera slutet på Julen, och som vanligen firats med Julgransplundringar, borttagandet av Juldekorationerna eller på annat sätt. Men vilken Knut är det då man firar ? Uppfattningarna går minst sagt isär om den saken, och det står också helt klart att Knutsdagen inte kan vara någon medeltida eller kristen helgondag. Vi vet alla att Jultolften, de tolv dagarna efter Jul, var en helig tid även för de Asatroende, eftersom firandet av Jultolft nämns som ett hedniskt bruk i Norska och Isländska sagor.

På Medeltida och senare Runstavar – ett instrument som sträcker sig tillbaka till 1200-talet och hednisk tid – markeras Jul med två korslagda horn, och ett urdrucket horn är Julens slut, Midvinterblot. Knutsdagen, ett krönt huvud, ligger på denna runstav en vecka senare.

Vi vet också att nästan alla större helger haft en sk ”oktav” eller extra vecka inskjuten efter sig, och att bloten i gamla tider följde en månkalender, med ett större blot i månaden. Många Hedningar och Asatroende anser än idag att Julblot och Midvinterblot inte är samma sak, och en viss språkförbistring har infallit, eftersom man förväxlar Midvinterblotet med Midvintersolståndet, men det är långtifrån säkert att man i alla tider eller över hela Norden firat Midvintern på just den dagen. Flera regionala avvikelser kan ha förekommit. Det finns också en envis kristen skola av forskare, som skriver partsinlagor – dess siste företrädare är kanske Dick Harrison i Svenska Dagbladet – och som hävdar att ”vi aldrig kan veta när Midvinterblotet hölls” – en ofta upprepad klyscha. Ofta urholkas denna uppfattning ytterligare till ”Vi vill inte veta när Midvinterblotet hölls” och blir slutligen – i gammal god Socialdemokratisk och Kulturmarxistisk 1970-tals anda till ”Ni FÅR inte veta när man höll Midvinterblotet, än mindre utföra det…”.

Detta sker till trots av att det på Island finns en modern festsed – från 1870-talet – som kallas Thorrablotett blot åt Midvintern i mitten av januari eller Thorre månad, som har exakt samma betydelse som Torsmånad har i vår gamla svenska kalender. Tidigare än så fick man vid dödsstraff inte ”blota” alls på Island – och ordet betyder i modern isländska ”svära” – men som alla bildade personer vet, hade det helt andra betydelser under Asatrogen tid. Men, på 1870-talet svepte en kulturell självständighetesrörelse över hela Island, och man kunde äntligen börja fira en vinterfest, jämnt en månad efter Julen, genom att äta upp de sista resterna av den traditionella mat, som hade serverats under Julen.

Så gör vi också i Sverige. Tjugondag knut är vanligen dagen när de sista resterna av Julskinkan, lutfisken och Julens sillrätter äts upp, då är julölet slut och urdrucket, och idag konstaterar jag att årets skörd av livgivande äppelmust räckt precis hit, lika livgivande som någonsin Iduns äpplen.. Thorrablot firas på Island inte alltid på någon bestämd dag, utan är en långtida angelägenhet för ortens restauranger och krögare.

Redan 1915 visste den smått genialiske folklivsforskaren Martin P:son Nilsson att Knutsdagen i Skåne och Midvinterblotet förmodligen var samma helg, och skrev i sin bok ”årets folkliga fester” om saken. År 2010 kom Jan Öjwind Swan till samma slutsats – Midvinterblot och Julens avslutning k-a-n vara samma helg, och det går i alla fall inte att direkt motbevisa detta påstående, varför det i alla fall är en hypotes, om än nu inte en hel teori

 

Knut den stores Rike omfattade också hela Island, och stundom även Frisland

Knut Lavrad, det skäligen obetydliga helgon som står ivägen för Knut den helige, och till slut även Knut den Store (en från början Hednisk Kung, som alla bör minnas) har aldrig varit ihågkommen, firad eller ens hyllad under Nordisk medeltid, förutom rent lokalt på danska Själland, sägs det. Istället var det och är det helt andra seder man firat, också i svenska Finland. Man har skämtat med ”julaknutor” eller grisfötter, som slängts in i grannens boningshus som en senkommen Julklapp och ett hedniskt offer, eller styrt ut ”Knutsgubbar” och ställt dem utanför grannens dörr, tagit tydor – kring Knutsdagen stormar det ofta, har det sagts både i Skåne och svenska Finland – alltsammans saker som inte har ett enda dugg med kristendomen eller några katolska helgon att göra, men däremot med ätande, blot och offer.

”Knutsgubbarna” har till och med haft med den folkliga rättsutövningen att göra, har man ansett, och har ofta blivit symboliskt ”hängda” eller ”dränkta” – fastän det bara rört sig om halmdockor… I Gimo och på andra ställen – bruksorter i Uppland och Dalarna då mest – är Knutsdagen rätta tidpunkten för ett slags halvhednisk karneval, då man driver med landets ynkligaste makthavare…

Alltsammans ska vara utvecklat antingen ur medeltidens gillen, som i sin tur byggde på de hedniska ”sumlen” eller ”sumbel” som hölls innan dess, och förknippas bara till namnet med någon kristen kung Knut, som man halvt nödtorftigt eller med en extra skåldrickning försökt hedra, därför att det var påbjudet av de styrande man ville göra sig av med… och så är det kanske till viss del ännu…

Så – vad är Knutsdagen egentligen ? Ingen kan ritkigt svara på den frågan, och det finns inga definitiva bevis, även om forskningen säger sig ha fått upp ett antal intressanta spår… I varje fall är den ingen kristen fest – har inte varit det, kommer heller aldrig till att bli det..

 

Annonser