Tydor i Midsommarnatten

Midsommar natt är inte lång,
men sätter många vaggor igång...”

– Folkligt svenskt talesätt

Flickan knyter i Johanne-natten
kring den gröna broddens späda stänglar
silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan där beter sig.
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.

– Johan Ludvig Runeberg, ur ”Idyll och epigram”

 

Midsommaren, den mest hedniska av årets fester; närmar sig mer och mer. Kyrkan har aldrig någonsin lyckats utrota den ur folkmedvetandet, och till skillnad från Danmark och Norge, där Midsommar kallas Sankt Hans, och Finland, där den har blivit till ”Juhannus” eller Johannenatten, så har endast vi och Islänningarna alltid talat om Midsommar. På 1400 talet ville biskoparna av Lund med våld förbjuda Skåningarna att fira Midsommarvakor, och ta tydor inför framtiden i sitt vackra landskap. Förbudet och förföljelserna länade sig som vi vet inte alls, för alltjämt firar vi Midsommar som den är och skall vara, och lockas inte av någon falsk och påstådd ”Multikulturalism”.

Midsommarnatten har alltid inneburit vakor inför det kommande året, och varit en tid för spådomar och magi. Den enkla spådomen med sju örter under huvudkudden – som ursprungligen var nio – så var det i Dalarna, därifrån spådomsmetoden kommer – känner nog alla svenskar fortfarande till, men få förstår varför örterna skall vara just nio, eller sedermera just sju. Nio är Naud-runans, ödets tal och även det stora Odenstalet, på grekiska Ananke, eller det obevekliga.

Frigg, den stora spinnerskan i himlen, tog upp drag från den grekiska Ananke och föreställningen om Nornorna, som också fanns hos antikens folk

Sjutalet, som används långt senare; står för Wynjo eller glädjerunan, en av Frejas stora runor – den andra är den sjätte, Gifu eller Gåva – och betecknande nog har det förekommit mycket trolleri och lövjande med knytande av trådar, knutar, spinnande och så vidare just kring Midsommar, och utan att förstå och veta allt detta, kan vi aldrig någonsin sätta in den enkla spådomen med de sju blommorna under huvudkudden i sitt riktiga, hedniska sammanhang. Att samla in dagg under Midsommarnatten – eller att rulla sig naken i daggen, till och med – att ”kullra” – varifrån ett idag ännu ofta använt svenskt slangord kommer – ansågs stärkande och nyttigt, och helst skulle man försöka samla in så mycket dagg som möjligt från grannens åker, och bära över den till sin. Kunde man samla Midsommarens dagg eller regn i ett vått lakan, och sedan använda det i ett brödbak, där man gjorde små kakor, ett för varje kommande bak under hösten – och använde dessa som ett slags jäst, var det ännu bättre, skriver bohuslänningen Ebbe Schön i sin bok ”Folktrons år” – och en hel del andra har också noterat daggens, regnets och grödans magi – ursprungligen helgat till Tor eller Frej alltsammans.

 

Sättet att sitta ute, vakande, på en jordfast sten, efter att ha ätit en salt sill – sill sägs i Harbadsljod vara Tors enda frukost – och sen få se sin tillkommande – i drömmen eller i verkligheten – i och med att dennes ”Hamn” tycks komma gående och bjuder kvinnan vin att dricka, om äktenskapet ska bli rikt, öl om det ska bli ordinärt och vatten om det skall bli utfattigt; har kanske äldre anor än vi tror. Hur det blir, om kvinnan ifråga – för detta var mest en kvinnospådom – Tor är ju kvinnornas manlige beskyddare, och ”Mannar Allherliga Mannast” – ja den mest manbare av män – istället får flädersaft eller brännvin, ger jag mig inte in på. Det kunde också hända, att hon som genomförde spådomen fick se ett lik, och i så fall skulle hon själv vara död innan året var slut, för den här sortens spådomar har folktron alltid framhållit som medförande vissa risker, och det bör man kanske komma ihåg.

Att ställa i ordning Midsommarkällor, dricka ur en kallkälla och offra mynt i den har också varit vanligt i hela landet, men det är mest i de gamla Götalandskapen man hade ”Midsommarbrud” och verkligen klädde ut byns vackraste flicka till brud, en rest av det gamla Frejsbröllopet, där Nerthus eller Gerd, jordgudinnan, gifte sig med himlens gud. På 1990-talet, när Asatron i Sverige var ganska ny, firade vi regelbundet Midsommar på detta sätt, och jag själv förrättade också en serie verkliga bröllop såsom varande Gode just vid Sommarsolståndet.  I andra länder – Danmark, Norge och Tyskland – firas ännu Midsommar och sommarsolståndet med stora bål, som man dansar runt. Endast här i Sverige och angränsande delar av Norden har majstängerna flyttats till just Midsommar, liksom ”Majbrudarna” i Götaland råkat bli Midsommarbrudar.

Ni kan söka era hedniska rötter genom att gräva djupt, och verkligen forska. Ni kan söka dem i er själva, och i det folk ni tillhör. Förr eller senare kommer ni hitta hedendomen och Asatron och finna en förlorad del av er själva, som ni länge sökt. Långt bortom all sunkig kristendom och primitiv islam, långt bortom alla dessa och många andra totalitära läror och samhällssystem, väntar Hedendomen – det enda sant mänskliga trossystemet – fortfarande på er…

Annonser

Snart Midsommar 2018…

Det är snart Midsommar, detta år 2018, som förhoppningsvis blir Regeringen Löfvéns sista, och innebär ännu en framgång för Hedendomen och Asatron i Sverige. Midsommar firar vi som alla vet till åminnelseminne av Frej och Gerd, och det är fader Himmels och moder Jords stora midsommarbröllop vi får bevittna, ingenting annat. Många tror dessvärre ännu felaktigt, att syskonen Frej och Freja på något sätt skulle ha varit gifta med varandra, men det är en förvrängning från 1800-talet och Sophus Bugge, den gamle kristne stofilen som ville bortförklara Asatron som mindervärdig, och Nordisk kultur som onödig. Hursomhelst har syskonäktenskap aldrig någonsin praktiserats i de Nordiska länderna, som vi vet, men det kanske sker i Kameluppfödande och Abrahamitiska länder. ..

Midsommarstång från Åland och det svenska Finland. Över hela det Germanska Europa, norr om Alperna, reses Midsommarstänger eller Majstänger sedan urminnes tid. De är visst inte en vana sedan 1600-talet eller medeltiden. (Se även rubriken ”Midsommar” under stycket ”Högtider och Blot” här ovan)

Också på Gerumsberget i Bohuslän, Tanum, finns en ristning av män, som håller på att resa an Midsommarstång…

Likheten är slående med hur det går till, än idag….

 

Några hävdar nu, att Ramadan och Eid al Fitr skall vara Svenska traditioner, fastän det är en ren och uppenbar lögn. Ramadan har inte ett enda dugg med Sverige att göra. Själv har jag i år firat Eid Al Fitr med extra mycket fläskkött i Ärtsoppan, eftersom festligheten ansågs utbryta i Torsdags. Mina muslimska grannar tycker inte om detta alls, och det kan man ju förstå, eftersom de är allergiska emot Särimner, och helt förskjuter honom. Blir någonting förresten bättre av all denna ”Multikulturalism” som vi fått höra talas så mycket om ?

Att hela tiden insistera på att blanda olika kulturer, religioner eller till och med maträtter leder inte till något gott alls. Tvärtom leder det bara till osmakligheter och förfång, och att ingen deltagande grupp i något samhälle kan få sina gamla traditioner, fri- och rättigheter tillfredsställda. Vi svenskar vill fira Midsommar på traditionellt sätt och på vårt sätt, utan varje form av inblandning från Eid al fitr, lika lite som en muslim skulle tillåta fläskkött i sin ärtsoppa…. Ingen, absolut ingen blir lyckligare av Multikulturalismen, fastän den nu skall vara påbjuden i lag, enligt vad somliga påstår. Ändå kan de inte visa på i vilken Balk, vilken lag eller vilken paragraf denna bestämmelse står skriven, och till råga på all idioti finns det nu dem, som tror att Ramadan, Multikulturalism och liknande i Sverige skulle vara ”forn sed” när det aldrig någonsin varit så.

Man KÄFTAR inte med Särimner – Han representerar något, som är STÖRRE än oss själva… (teckning av Alexanders Forsberg)

 

Jag ska säga er alla, vad jag tycker om ”fornsederiet” och Multikulturalismen, samt alla andra, som ger sig på och vill förstöra våra svenska traditioner. Jag ska också – under de följande dagarna – säga mer om varför jag tycker så, och varför jag inte tycker om alla de destruktiva ökenreligioner och ännu destruktivare små sekter, som numera invaderar vårt land, och gör anspråk på att vara hemmastadda här – för under fyra års tid och mer än så, har jag dagligen samlat utförlig dokumentation om dem och vad de håller på med.

Tänk dig att någon bakat en fin, traditionell jordgubbstårta till Midsommar. Tänk dig sedan, att någon förvirrad narr kommer fram med en blandning av matjessill, houmous, skämd kamelsperma och maskinolja samt chokladsås, som han kört genom en matberedare och mixer. Och denne person insisterar på att hälla ned alltihop över Jordgubbstårtan, som du själv varit med och bakat, under förevändningar och förespeglingar om att det skulle bli ”bättre”, eller ”mera spännande” eller rent av ”kulturberikande” att göra så.

Att blanda saker på det viset, berikar inte några kulturer. Inte heller vår egen, som vi har här i det här landet. Tvärtom förstör det bara alltihop, och den unika identitet och gemenskapskänsla, som vårt Nordiska Midsommarfirande ger oss.

Här i landet råder ännu yttrandefrihet, och de hedniska tankarna kommer aldrig att tystna…

Idag firar Island – vårt Nordiska broderland, där ren Asatro och inget annat ännu praktiseras av drygt 4000 personer och fler än så – sin nationaldag eller ”Tjodhátid” som det heter. ”Folkhögtid” alltså, för att använda ett motsvarande svenskt ord, för det isländska Tjöd eller Tjod är samma sak som ”Tjod” i det gamla ”Svitjod” – alltså ”Svearnas Folk”.

Och detta folk – som jag själv tillhör – och kanske även du, käre läsare eller läsarinna (ja, vi har faktiskt två kön i det här landet, rent biologiskt sett, inte tre eller fyra – det är också en del av vad Midsommaren handlar om, för att nu återvända till det här med Frej och Gerd, samt deras bröllop ) har sedan urminnes tid inte bara firat årstidernas växlingar och tidens gång, grödans och markens härlighet, och den fruktbarhet, som finns och bor i människor och djur. De har också firat friheten, samt styrkan i deras egen välfärd, deras egen vilja att bygga upp, deras mat och traditioner.

Vi ger oss inte på den punkten. Och blandar inte upp vår Midsommar med en massa annat, som vi inte vill ha in i vårt land.