Mimer – som han verkligen är…

Jag har nämnt amerikansk asatro i de tre senaste inläggen, trots att det är ett ämnesområde jag vanligen undviker. Vad man får läsa på nätet och som är skrivet i Trumpilandia, mitt bland alla dessa trumpsters och dumpsters, är ofta inte värt att läsa, och ännu oftare skrivet i ren okunskap eller djupt felaktigt. I USA finns ingen levande Asatrogen tradition, eller några talade nordiska språk, som hos oss, och hela Amerika som kontinent betraktat är fullt med människor som inte känner till Nordens historia eller ens sina egna Nordiska rötter, även om de såklart i många fall inte kan hjälpa det; för mot själva dumheten kämpar som bekant också själva gudarna förgäves.

”Hey – are you just a Trumpster in a Dumpster – or a victim of Mongrelization ?”

(anyhow, one should be kind towards curious critters of all kinds…)

 

Men undantag finns förstås. Det finns goda akademiker och forskare i USA också, och här och där pålitliga kunskapskällor, som inte vinklar eller tar i för mycket. På ett sätt skulle naturligtvis vi Nordiska Asatroende kunna vara stolta över den nyfikenhet och det intresse som vår Kultur och vår religion väcker i landet ”over there”, men rasister, nät-troll och okunniga är oftast inte så trevliga att brottas med, i alla fall inte enligt min smak, och jag vet att också NAS eller Nordiska Asa Samfundets kontaktpersoner tycker samma sak, samt delar min uppfattning härvidlag.

En bra, men tyvärr ofta lite för kortfattad källa är sajten ”Ancient origins” som inte bara skriver om Asatro, utan all världens kulturer och historia i övrigt. Den står på solid akademisk grund, och är inte skriven av ”självutnämnda” amerikanska förståsigpåare som inte varit i de Nordiska länderna någonsin, inte förstår norröna, aldrig läst Eddan och aldrig talat något Nordiskt språk, och som inte ens etniskt hör hemma ibland oss Nordbor eller har nordiska rötter.

Igår tog den sajten upp Mimer, eller Mimir, minnets kunskapsrike Asagud – eller i alla fall de mest kända sidorna av honom.

”Oden mäler med Mimers huvud” – Illustration av John Bauer för ”Fädernas Gudasaga” av Viktor Rydberg

Alla känner vi nog det faktum att ”Oden mäler med Mimers huvud” inför Ragnarök, för så står det i Vóluspá. Vi vet också, att Odens öga ligger sänkt i Mimers Brunn, och att Mimers Brunn eller källa bara är en av tre källor vid Världsträdet Yggdrasils fot, för där finns även själva Urdarbrunnen, och den mycket kalla källan Hvergelmer. Vad som står på svenska Wikipedia är dock felaktigt. Mimer är inte alls en ”Jotun” eller en Jätte, utan en av Asarna från början. Som jag förklarat för et är det tyvärr den ökände fuskaren Lars Lönnroth – som ofta rotar i lönn bland Wikipedias artiklar, och som skriver kortfattat strunt från sin professors-stol i Göteborg, fast han E-Mer-i-Thurs än någon Emeritus, som alla vet.

Även Riley Winters, som skrivit artikeln på ”Ancient Orgins” vet att Mimer inte alls är någon rese, utan en av Asarna, för hon drar sig till minnes Eddans berättelse om Vanakriget, den första väpnade konflikten i universum, och hur det slutade. Ni som vet vad ni talar om, och är torra bakom öronen minns kanske att Njord, Frej och Freja kom till Asgård som gisslan från Vanernas stam, och att Mimer och Höner (ej att förväxla med Höder, som är en helt annan gud) sändes till Vanaheim i utbyte, och alltså blev gisslan där.

Höner enligt den danske tecknaren Peter Madsens uppfattning.  ”Fet som en klump, och lika klok som Trump

Höner, som kallas ”Aurkonung” eller ör-konung (ör betyder här sand och grus) är en av de mest gåtfulla gudarna, och har av etymologer eller språkforskare fått sitt namn härlett ur ett urgermanskt hehōniaz eller möjligen hohnijas, medan också forngrekiskan och flera indoeuropeiska språk har ordet *hohnios som skall betyda svan – också hägrar (den ”Ominneshäger, som svävar över rusets boning” som nämns i Hávamáls inledande strofer om ölets faror) och hönsfåglar har nämnts i sammanhanget. Lönnroths dumma tolkningar av Höner som ”Odens Tankeförmåga” kan vi lämna därhän som ytterligare ett kristet nedsvärtningsförsök och en förvanskning från dennes sida, för Höner är nämligen allt annat än tänkande, och Mimers raka motsats, vilket framgår ur Eddans originaltext.

Vanerna valde honom till hövding, men han vågade aldrig företa sig något utom att säga tomma ord, så fort Mimer inte var där och rådde honom i vad han skulle göra eller säga, och allt som oftast svarade Höner bara ”Råde andra ! vilket Kvaser, kvass-ölets kvasi-vise jotunn, också lär ha svarat enligt sagan.

När Vanerna såg Höners Trump-artat trumpetande oförmåga, och att han bara var vacker som en svan, men inget kunde besluta; dräpte de Mimer.

In the tale of the Aesir-Vanir War, Hoenir’s reason is nothing without Mimir’s wisdom. Hoenir’s inability to act without Mimir proved Mimir’s counsel supreme, and therefore called his own value into doubt. This directly led to his and Mimir’s downfall. The Vanir became suspect of Hoenir’s value, and believed themselves to have been duped by the Aesir to take on an unintelligent, useless hostage. They further determined Mimir to be a threat. Why Mimir is punished for Hoenir’s shortcomings is unclear, and left to interpretation, as is Hoenir’s fate. Nevertheless, Mimir is taken by the Vanir, decapitated, and returned to Odin. (Ancient Origins 2020-08-11)

Amerikanska bedömare har sagt att detta är ”oförståeligt” och att de inte kan begripa det, men det är bara därför att de inte är hemma i den Nordiska kulturen, inte förstår Asatrons kärna och väsen och därför inte inser vad Mimersmyten om sant och falskt ledarskap verkligen behandlar. Det var ju Höner som hade blivit vald som hövding vid Vanernas ting, och inte Mimer. Mimer var bara ett slags tidig Tegnell, eller ”a tail that wags the dog” som man säger i amerikansk nutida politik, alltså en rådgivare, som försöker styra ett helt lands politik, trots att han inte alls har någon befogenhet eller uppdrag att göra just det, utan bara kommer fram på grund av den formelle ledarens oförmåga. Jämför med den ”store svetsaren” som nu styr i vårt land. Han är ju också en sorts fet, skrävlande och uppblåst Höner, som inget vet, inget kan och inget förmår uträtta.

Oden finner Mimers huvudlösa kropp, enligt en engelsk 1800-tals illustration

Men, det finns alltid hopp. Oden, han som är Odr, eller själva livskraften, fann den huvudlösa kroppen och Mimers huvud, som han sänkte i en av de tre källorna vid Yggdrasils fot. Och det var inte vilken källa som helst. Mimers huvud blev levande igen, och så har Mimer blivit ihågkommen som minnets eller kunskapens gudom – Ancient Origin kallar honom för en ”okroppslig gud” men det är att överdriva – som vi ska se. Ordet ”mim” eller mimesis på grekiska och andra indoeuropeiska språk betyder att härma, framsäga eller framkalla – och den svenske nobelpristagaren Harry Martinsson skrev på sin tid (1950-talet!) en maskin kallad ”Mima” som innehöll hela mänsklighetens kollektiva minne, alla filmer, all konst, all musik och alla kreativa framställningar som någonsin skapats, och många tror också, att detta är ungefär hur våra förfäder tänkte sig Mimer – eftersom vi är alltför fängslade i vår tid och vår teknik.

Oden med Mimers huvud enligt Carl Emil Doeppler, som på 1910-talet gjorde en serie reklambilder för Liebigs kött-extrakt, varav detta är en… Mimers huvud fick den gången ha en påtaglig likhet med Richard Wagner, skaparen av ”Das Gesamtkunstwerk” eller ”Allkonstverket” – Det var nog ingen tillfällighet…

När Miman till sist går sönder i diktverket ”Aniara” och inte längre fungerar som en artificiell intelligens, är det på grund av att mänskligheten i sin oerhörda dårskap förstör Jorden, och att Ragnarök inträffar. Odens gestalt blir då analog med ”Mimarobens” eller berättarens i ”Aniara” och litteraturhistorikerna vet att berätta, att Martinsson liksom Viktor Rydberg var mycket påverkad av Nordisk Mytologi och Asatro när han skrev det verket.

Men här gör vi våra förfäder en otjänst. För dem var Mimer mycket mer än så, och berättelserna om Mimer slutar inte alls bara med brunnen eller källan vid Världsträdet. Mimer är inte bara en tom symbol eller en sinnebild för Internet, vår tids ”Mimerskälla” som kanske också till slut blir styrd av en enorm AI eller en artificiell intelligens, och inte bara enkla och förutsägbara algoritmer.

Nej, Mimerskällan var mycket mer än så – för den går nedåt och norrut under Jotunheim, står det i Eddan, till den plats där själva Ginnungagap, det gäckande gapet en gång låg, och där själva universum först skapades.  I Voluspá står det också att Mimer dricker mjöd varje morgon ur Valfaders pant – alltså källan, där Odens öga vilar – och där har han alltså i högsta grad en kropp, och är inte alls bara ett ”okroppsligt” huvud, eller ett slags dator på en hylla.  ”Mimers söner” nämns också i 47:e strofen av Völuspá, som några av de Asarna trogna varelser, som står på ordningens och inte kaos sida vid Ragnarök. Någon har fått för sig att de skulle vara sju till antalet, men i originalet står inte något sådant alls – där finns inget antal överhuvudtaget angivet, och ”Mimers söner” kan antingen fattas som en beskrivning av hela mänskligheten, eller också Asarna själva.

Oden och Mimer enligt E Philip Fleischer, 1881

I Eddan finns också begreppen Hodd-Mimer, Hodd-Mimers Hult, Mimameid, och flera sammansättningar med Mimer – Viktor Rydberg skrev på sin tid i verket ”Germanisk Mytologi” (ja, han stavade just så – han skrev INTE ”germansk” och det ÄR betydelsebärande, för i boken – som de som läst den vet – talar han också om keltisk, respektive grekisk och romersk mytologi – och med ordet ”germanisk” menar han snarast indoeuropeisk, alltså germanerna och deras närmaste grannar, rent genetiskt) om en varelse kallad ”Sinmara” som han antog vore Mimers hustru – för om Mimer nu har söner, måste det också finnas en honom närstående kvinna med i spelet..

Den amerikanske konstnären Keith Jellum gjorde 2013 i Portland, Oregon en staty, som misstolkar och förvränger Mimers huvud helt och hållet

”Ancient Origins” och de amerikanska bedömarna kan inte förklara hur det här hänger ihop, och vet inte mycket mer om Mimersgestalten – men det vet jag, ty jag har trängt in i källorna på djupet, samt läst och begrundat, samt varit Asarna trogen – vilket är det första kravet om man alls skall kalla sig Asatroende. (Det heter ”trua” men inte ”trua á” på Norröna – och varför förstår de invigda…)

”Hodd-Mimer”, för att börja med honom, betyder inte alls ”skatt-mimer” som Lönnroth helt felaktigt skriver. Han baserar sig bara på ett uppslagsord i Geir T Zoegas klassiska ”Dictionary of Old Icelandic”, som numera finns på nätet, tack vare en rysk forskare – men ”hodd” kan i-b-l-a-n-d användas i skaldediktningen som en poetisk metafor för något dolt, alltså en begravd skatt, till exempel, enligt detta förnämliga lexikon. Men de som konsulterat flera källor istället för en, vet bättre.

”Hodd”, på modern engelska Hood, betyder något som är höljt, kanske under en huva, huv eller hatt – för alla dessa ord har samma etymologiska ursprung.

fsv. halter = isl. hottr, da. hat,
ägs. hcett (eng. hat), av germ.
*hattu-av *hadnu-; i avljudsförh. till mlty.
höt (höd-), hatt, fhty. huot, hatt, huva,
hjälm (ty. hut), ägs. höd, hätta (eng.
hood); sannol. besl. med lat. cassis,
hjälm (om av *kad-li-), o. möjl. med
mlty. höde, fhty. huota (ty. hut = sv.
lånordet hut), bevakning, omsorg o.
dyl.; i så fall med grundbetyd.:
betäckning, skydd  (Svensk etymologisk ordbok)

”covering,” Old English hod ”a hood, soft covering for the head” (usually extending over the back of the neck and often attached to a garment worn about the body), from Proto-Germanic *hōd- (source also of Old Saxon, Old Frisian hod ”hood,” Middle Dutch hoet, Dutch hoed ”hat,” Old High German huot ”helmet, hat,” German Hut ”hat,” Old Frisian hode ”guard, protection”), which is of uncertain etymology, perhaps from PIE *kadh- ”to cover” (see hat).   (online Etymological Dictionary)

Ordet fanns alltså redan i PIE – eller det urspråk, ”Proto-Indoeuropean” som talades för över 10 000 år sedan, om man får tro vissa forskare. Och ”Hodd Mimer” betyder inte alls ”skatt-Mimer”., utan den dolde Mimer, den Mimer som är dold, men inte syns…

I Hodd-Mimers hult skall Lif och Liftraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök; det vet vi av Vóluspá. Många okritiska forskare hoppar rätt på helt osäkra härledningar hej vilt, helt utan bevis för sina hypoteser, och skriver att Mimer och Hodd-Mimer måste vara exakt samma person, och att ”Hultet” (som betyder dunge, alltså en lund och flera träd och inte ett träd – precis som ”Lunden Barre” där Frej och Gerd möts inte är ett träd, men naturligtvis en hel skog, som döljer dem för insyn) vilket flera forskare, till exempel John Lindow, också har noterat. Katoliken Rudolf Simek i Österrike, däremot, tror att ”Mimameid” måste vara ett enda träd, och bara och endast bara skall föreställa Yggdrasil, trots att det tydligt och klart sägs i Eddan att det INTE är så. (se närmare nedan)

Simek additionally points out legendary parallels in a Bavarian legend of a shepherd who lives inside a tree, whose descendants repopulate the land after life there has been wiped out by plague (citing a retelling by F. R. Schröder).

 

Oden och en fullt levande Mimer, med huvudet på plats, enligt en tysk Edda-utgåva på 1920-talet

”Bayerska legender” i all ära, men sentida kontinentaleuropeiska uppfattningar behöver inte spegla Asatron som den såg ut i Norden, där den faktiskt är förvånande logisk, och inte alls så full av självmotsägelser, som kristna forskare tycks påstå eller tro. ”Meid” på Norröna kan betyda bjälke, trä eller timmer, vi skulle snarast säga ”materia” eller ”material” eller helt enkelt ved, som i ortsnamn typ ”Mörkveden” och andra, där det är tal om en hel skogstrakt, och inte bara ett enstaka träd, som sagt. ”Mimameid” eller Mimers träd (observera att träd som ord är samma ord i singularis och pluralis på modern svenska – dvs ordet ”träd” kan ju betyda många träd, lika väl som ett enskilt) nämns i Eddadikten Svipdagsmál, där hjälten Svipdag – Oden i förklädnad – efter många prövningar kan vinna Menglöd på Lövjoberget, eller den riktiga Freja.

Där skildras ett enstaka träd, visserligen, i vars topp tuppen Vidofner sitter, men Mimameids träd underlättar kvinnors barnafödande, får vi veta – och Yggdrasil har inte alls sådana egenskaper – och i dess topp sitter ju örnen Hräsvelgr, likslukaren, och ingen tupp – medan draken Nidhögg ligger vid trädets fot, och ekorren Ratatosk bär meddelanden mellan de två. Fjolsvinnsmál, den del av Svipdagsmál där Mimameid beskrivs, säger ingenting om det, fast vi vet att föreställningarna om draken vid trädets fot och örnen i dess topp var vida kända, och spridda över hela Norden – det var något som envar någorlunda klok och bildad människa kände till – och Mimameid är därför antagligen ett annat träd i samma trakt av Asgård, kanhända – men ett väsenskilt annat, och inte ständigt detsamma. Det är att förmiska våra fäders tro, om man ständigt förenklar, simplifierar och drar alltför snabba slutsatser som inte är grundade på fakta, utan bara lösa idéassociationer.

Svipdag eller Od famnar Freja på Läkedomens berg

Mimameid kan inte skadas av eld eller järn, står det i Eddan, och det är ett barrträd, inte en ask som Yggdrasil. Vidofner – den vitt skinande tuppen, som strålar som solen – kan bara dräpas av Lövjoteins svärd, står det – alltså inte ett bokstavligt svärd, som Viktor Rydberg tänker sig, utan det som en gång var Frejs vapen, en gand eller en trollstav, en ”fröjdepinne” av nog så ovanlig art. Den förvaras bakom nio starka lås, i en kista av särskilt järn, och över alltsammans vakar Sinmara.

”Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om något vapen finnes,
genom vilket Vidovner
kan segna ned till salen hos Hel!”

”Lävatein det heter,
och Lopt det gjorde
med runor långt nedom likgrind.
I Läggjarns skrin
ligger det hos Sinmara,
nio starka lås det stängda.”

Så lyder den 25:e och 26:e strofen av Fjolsvinnsmál – han som är ”svinn” eller skicklig i trolldom – i Erik Brates kända översättning. ”Nagrinden” som finns i originalet finns bara i Hel, som de kunniga vet, och Lopt är ju ett heite eller ett binamn på Loke. Sinmara nämns också i Eddan i kombination med Surtr, eldens alltförtärande gud, vådelden eller den rena förstörelsen, som skall slippa lös vid Ragnarök. ”Surt och Sinmara” allittererar förstås bra, vilket skalde-poesin och även Fjolsvinnsmál har tagit fasta på, likt det mera moderna uttrycket ”pest och kolera”.

Sinmara och svärdet Lövjoteinn, enligt en modern fantasy-illustratör

Det står emellertid ingenstans att Sinmara ska vara Surts hustru, eller att hon är en Jotun, som många felaktigt tror. Rydberg påpekar mycket riktigt att ”sin” som förled, exempelvis i det frisiska och medelhögstyska ”sinflut” för syndafloden, betyder ”den stora floden” och vad en Mara, en av folktrons farligaste väsen är för något, vet vi nog allihop. Namnet ”Sinmara” betyder alltså snarast ”den stora svårigheten” som måste övervinnas, innan man likt Svipdag kan erövra Lövjoteinn, och hon kallas också hin fölva gýgr, ”den bleka häxan” – precis som Hel, dödsgudinnan, döden själv – och här har vi hennes rätta namn – Sinmara är inte hustru till Surt, och inte en Jättinna – men – ifall vi tror på Rydbergs teori – en hustru till Mimer…

Sinmara som häxa i underjorden enligt Viktor Rydberg och Jenny Nyström – Men var Sinmara Mimers hustru ?

Mimer har som vi ser mycket fler sidor än att bara vara ett talande huvud, eller ett förkroppsligande av minnesförmågan. Om han är samma gestalt som Hodd-Mimer, den dolde Mimer eller den återuppståndne, med hel kropp som lever i kunskapskällan, så är han helt omistlig för mänsklighetens överlevnad efter Ragnarök, och dessutom i kontakt med Ginnungagaps krafter, urskapelsen själv. Och om Sinmara är hans hustru, och Mimer alltså är ett slags motsvarighet till Hades, som härskare i underjorden vid Hels sida, så föminskar det ju knappast hans krafter – utan snarast ökar dem…

Hels utseende, enligt skisser av Peter Madsen

 

En vida spridd missuppfattning, som lärs ut på dåliga Wikipedia-upplagor, men som inte alls finns i Eddan eller den Norröna traditionen är att Mimer på något sätt skulle ha lärt Oden runorna. Detta är ren gallimatias, för vi vet alla av Voluspá att det var Oden själv som ”tog upp runor, ropade och tog” – just han och ingen annan – där han hängde på Världsträdet, sig själv offrad åt sig själv, och att Mimer inte alls hade med runornas upptäckt att göra.

Men allt jämnt lever han i Mimersbrunnen, en rikhaltig källa att ösa ur, för de som verkligen vet, och de som har skådat och som förstår.

Kunskap är Ganglös för dumma troll och jättars söner, säger Eddan – men användbar för människor, och gudars söner.

Och se där ligger den stora skillnaden !

KRISTEN FANATIKER gormar och vrålar i SvD – Använder Bibeln som argument emot Modern Medicin…

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Kristna fanatiker är vansinnigt obehagliga, och varför de skall få så mycket utrymme på vårt lands kultursidor och i svensk dagspress är mig en fullständig gåta. Ännu mera gåtfullt är varför en tidning som Svenska Dagbladet släpper fram en såpass tveksam halvfigur som John Sjögren på kultursidorna, och varför denne ”kritiker” ständigt påstår, att endast den kristna ”kulturen” ska vara den måttstock, som hela Världen skall mätas efter – ifall han nu inte tar till sina egna: fullkomligt världsfrånvända och bigotta åsikter, vill säga.

SvD rubricerar sig som en ”oberoende liberal” tidning, men är i själva verket inte ett spår liberalare än en ren ”blaska” som Dagens Nyheter – också den uttalat Låtsasliberal, eller en tidning som döljer djupt totalitära och reaktionära vinklingar av nyhetsflödet under en förment kappa av idel välvillighet och framåtskridande, trots att man hela tiden strävar bakåt.

John Sjögren debatterar idag ”Surrogatmödraskap” på SvD:s kultursidor, ett ämne som han tycker är aktuellt pga en kampanj från Moderaterna, som faktiskt vågar vara liberala på allvar och som bäst bedriver lobby-verksamhet för att Surrogatmödraskap skall vara tillåtet.Hela hans argumentation bygger på kristet trams av allra värsta slag, nonsens-predikningar, klyschor eller ”non sequiturs” som det heter på latin, alltså slutsatser som är fullkomligt ologiska, och inte har något med vanligt sunt tänkande att göra.

I och för sig kan jag mycket väl förstå personer som är kritiska emot Surrogatmödraskap eller de som har synpunkter på att kvinnor i tredje Världens u-länder för pengars skull tvingas ställa upp som ”surrogatmödrar” för rika par i industriländerna, till exempel. Lika kritiska borde vi svenskar vara emot medborgare i vårt eget land som åker till Rumänien för att utnyttja Surrogatmödrar där, eller personer som profiterar på fattiga kvinnor i de forna öststaterna. Givetvis finns det inga nya lagförslag, system eller vetenskapliga landvinningar som inte också för vissa risker eller till och med missbruk med sig, men sådana svårigheter är till för att övervinnas – det är helt enkelt det som menas med ”framåtskridande”, även moraliskt sett.

Är det möjligen en sådan här KRISTEN NARR eller ”Kritiker” vi har att göra med i SvD ?  Varför skall ologisk smörja av John Sjögren alls publiceras ?

John Sjögren formligen bajsar ur sig den ena klyschan efter den andra. Han skriver om ”Voluntarism” eller med andra ord frivillighet som om det vore något djupt anstötligt, till exempel. Han påstår, att om surrogatmödraskap införs som ett alternativ för barnlösa par, ja då skulle man ha gjort sig skyldig till ”ett rättighets-tänkande som löpt amok” som han uttrycker det – och hans största argument för det, och hans enda slutkläm är förstås att ta till – hör och häpna ! – den kristna Bibeln..

Redan Egtvedt-kvinnan (1354 Fk) led kanske av ofrivillig barnlöshet. Hennes bäcken var för smalt för en normal födsel. Med samma ”idiot-argument” som John Sjögren skulle man kunna förbjuda både aborter, kejsarsnitt, surrogatmödrar och till och med smärtlindring under förlossningen, eftersom det ”står i Bibeln” att ”med smärta skall du föda dina barn” (1 Mosebok). Vill vi ha ett sådant ärke-reaktionärt samhälle i vårt land, styrt av Sharia, Sjögrenare och kristna fåntrattar ?

Antag nu att en svensk kvinna – eller någon annan kvinna – varsomhelst i Världen – inte kan få barn. Kanske beror det på att hennes bäcken är för trångt, till exempel. Sådant är inte allt för ovanligt, eftersom det har hittats i Nordiska gravar redan under Bronsåldern – den kända Egtvedt-kvinnan är ett sådant ”typfall”.

Kanske beror det också på att kvinnan ådragit sig skador under uppväxten, eller senare i livet. ”Kulturintresserad” som denne herr Sjögren uppger sig vara, kanske han drar sig till minnes den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlo. Hon skadades svårt i en trafikolycka i sin ungdom, och därför kunde hon inte få några barn. Motorcykelolyckor, sjukdomar och allt möjligt kan faktiskt också ställa till det för våra dagars kvinnor, men det tänker en kristen skitstövel som John Sjögren inte på, eftersom han rakt fram skriver att ”Surrogatmödraskap riskerar att förvandla kroppen till en själ-lös maskin”.

Men varför det ?

Detta är bara ett exempel i en lång rad på hans eviga kristna skitsnack, hans imbecilla dravel, hans sätt att prata smörja.

Det följer inte alls att någon skulle se ”kroppen som själ-lös” bara därför att Surrogatmödrar finns – det är en ”non sequitur” eller en logiskt orimlig slutsats, liksom Sjögrens löjliga pajas-prat om att ”tillvaron är i grunden meningslös” ifall svenska föräldrar själva får välja, eller att ”existensen har endast den mening som jag i min frihet tillskriver den” vilket är ännu mera spånigt dravel. Det följer inte alls, att en person som använder sig av surrogatmödraskap snarare än adoption – som har visat sig ha mycket stora avigsidor, som ”barnuppköp”, kulturell alienation, främlingskap och massor av barn som aldrig blir trygga i sin identitet senare i livet, bara för att man hämtat hit dem från andra världsdelar och kulturer, och ett ursprung de senare saknar.

Låt oss säga att en svensk kvinna bestämmer sig för att fråga en god väninna om hon kan ta emot ett ägg och lite sperma, eller ett inplanterat embryo – och väninnan helt frivilligt går med på det, utan betalning eller ersättning… Än sen då ? Är detta så förtvivlat farligt egentligen, Sjögren din förbannade MES ? Vad är du så förtvivlat rädd för ?? Att din ”gud” Jahveh skulle vredgas, eller att hela världen skulle falla omkull, bara för detta ?

Sjögren lallar vidare om att surrogatmödraskapet ”skulle bagatellisera den enorma och förunderliga fysiska process som en graviditet innebär” och att man då skulle ha gjort ett ”felslut” vad gäller ”åtskillnaden mellan kropp och själ

Detta är – återigen – ett ”non sequitur” i all sin prydno. Fullkomligt ologiskt, och idiotiskt resonerat. Surrogatmödrar – och även ”naturliga” föräldrar kan mycket väl tänka sig en själ, och bagatelliserar nog på intet sätt grossessen eller havandeskapet, bara för att barnet som skall födas inte ligger i den biologiska moderns mage. Redan på Vikingatiden hade man sk ”frillor” eller med andra ord ”surrogatmödrar” vars barn ansågs minst lika ”äkta” som de som avlats inom äktenskapet. Och även långt fram i tiden – ja ända in på 1900-talet – hände det att barn i Sverige uppfostrades av sina far- respektive morföräldrar, istället för de biologiska föräldrarna – det var också ett slags ”Surrogatmödraskap” fast vi inte tänker på det idag.

Och varför försöka förbjuda allt detta, med dina knäppa kristna argument, och dina gammaltestamentliga griller, John Sjögren ? Ditt tänkande är alltigenom falskt, ja framstegsfientligt.

Sjögren påstår, falsk som han är – att vi skulle ”ta makten över och manipulera själva livets källa” genom surrogatmödraskap. Men varför det ? Detta är ju rent svammel, inget annat. Med argument som Sjögrens – dvs att bara Bibeln duger – skulle vi kunna förbjuda all smärtlindring under förlossningen, blodtransfusioner och kejsarsnitt – samt helt undvika att rädda barns och mödrars liv, eftersom den allsmäktige JHVH vill ha det så – Sjögren skriver att det är ett ”öde” att vara barnlös, och att vi inte får kämpa emot det ödet, ty då vredgas ”Herren” och dessutom gör vi våld på naturen, antyder denna kristna fårskalle.

I U-länderna föds idag tiotusentals barn med svåra missbildningar , typ harmynthet och gomspalt, för att inte tala om ryggmärgsbrock och mikrocefali. Med herr Sjögrens utmärkta ”logik”, skulle vi då helt avstå från att försöka bota de barnen, eftersom ”Gud vill ha det så” eller för att ”Herren” sagt att de ska födas sådana, och likt de barnlösa kvinnorna förbli sådana för all framtid ?

Visst – all medicinsk teknik medför svårigheter, och inte heller gomspaltsoperationer är helt problemfria, eftersom de bland annat kostar pengar.

Men att som denne herr Sjögren kasta ut all vetenskap, allt tänkande, alla framsteg mänskligheten gjort de senaste tvåtusen åren, bara därför att denne inbilske kristne narr ska få ha sina satans griller ifred ?

Åsikter som herr Sjögrens kan och ska bekämpas. De måste bekämpas, för hela mänsklighetens, ja för det uppväxande släktets skull, och för att vi ska få en starkare, sundare och bättre mänsklighet – där vanliga kvinnor faktiskt får rätten att bestämma över sin egen kropp, och vad som ska få hända med den. Sådan är min hedniska etik – take it or leave it – jag tål inget gammaltestamentligt svammel eller några ökenreligioner, som inte förbereder oss för framtiden, och som inte hjälper i en kommande, bättre Värld.

Under 1800-talets första hälft levde och verkade en läkare vid namn Ignaz Semmelweiss vid ett av staden Wiens många barnsbördshus. Han kom på värdet av effektiv hygien, och att förlossningsläkare borde tvätta händerna, innan de ens satte igång med sitt arbete – men även denna ganska enkla upptäckt rubricerades som ”en synd emot gud”, ”okristen” och till och med ”hednisk” därför att hög barnadödlighet tydligt var guds vilja – på samma sätt som Sjögren svamlar vidare om ”Adam och Eva som försöker sno åt sig av livets träd” och andra kristna dumheter. Människor som Sjögren står i vägen för allt vetenskapligt tänkande, allt framåtskridande, all forskning. ”Blypiller” eller nackskott vore kanske den bästa utvägen, men jag avskriver dock detta recept som varande en smula inhumant – även djur och förståndshandikappade ska ju ändå leva.

Kravet på effektiv hygien gäller emellertid fortfarande – mentalhygien inte minst – och därför är det hög tid, att vi gör upp med de kristna grillerna i SvD – en gång för alla…

Nuförtiden debatterar andra ”författare” – verkliga sådana istället för en latrinskribent som Sjögren – om artificiell intelligens verkligen är möjligt, eller om det mänskliga medvetandet kanske kan överföras till det som en gång hette ”Urds Väv” eller Internet, med andra ord. Man diskuterar också hur det skall gå med döda människors identiteter på Facebook, och om man möjligen ska låta deras släktingar och efterkommande ta bort dem, så att folk kan ”dö” i cyberspace.

För våra förfäder var sådana resonemang – ehuru våldsamt teoretiska – inte alls okända, utan välbekanta. ”Oden mäler dagligen med Mimers Huvud” hette det, en gång. Mimer, minnets gud, troddes nämligen kunna leva vidare i Urdabrunnen, som utgjorde en sann och riktig kunskapskälla, och trots att Mimers kropp för länge sedan var död och helt förintats, levde hans medvetande kvar. Detta var vardagsmat och fullt begripligt för våra förfäder, och något helt annat än den smutsiga och ohygieniska kristendomens ständiga kunskapsförakt. Säga vad ni vill, men jag tror inte på att herr Sjögrens kristna myter kommer överleva nästa sekel – men det kommer vårt folks myter helt säkert att göra. Kunskap medför alltid risker, men även risker medför ansvarstagande.