”Landet Löfvén” och Coronan: Nu DÖR också MEDIAS SMÅ ÄLSKLINGAR…

Adam Alsing, känd underhållare, allmän pajas och gammal DJ uppges ha dött i Corona vid 51 års ålder. Nu dör också medias egna små älsklingar, eliten och Nomenklaturans egna kreatur i sjukdomen. Varje medborgares död är såklart djupt tragisk, som alltid och eftersom jag är en hedning med positiv människosyn, kanske jag i en stund som denna borde betona att i ett liberalt och demokratiskt samhälle förminskar en enda individs bortgång oss alla, eftersom ju varje klok människa i det liberala samhället får chansen att förverkliga sina egna talanger och förmågor maximalt. Men å andra sidan kan vi förstås fråga oss – är det så i dagens Sverige, är det så i ”Landet Löfvén” där vi alla nu framsläpar skäligen tröstlösa dagar ?

Får vi alla verkligen chansen att fritt uttrycka oss som vi vill, och efter vår maximala förmåga ? Kan vi utveckla oss själva, eller tvingas vi in i roller och yrken som vi aldrig någonsin valt själva, men fått ta och göra det bästa av, eftersom vi ju måste överleva genom arbete – hårt arbete ??  Vi vet ju att dödstalen i Landet Löfvén ligger mer än dubbelt över våra Nordiska grannländer, och att Sverige blivit ett allt sämre land att bo, leva och arbeta i.

På Helväg nu en SKÄGGIG NARR fått vandra – Döden tog visst honom, precis som den tar alla andra !

Någotslags konstig form av landssorg har tydligen utlysts efter RixFM-pajasens frånfälle. Den store Ledaren-Svetsaren själv har talat, och Ledaren säger att han ”naturligtvis beklagar Adam Alsings bortgång och uttrycker sin delaktighet till hans familj. Liksom med många andra som dessvärre avlidit” enligt vad SvD rapporterar på sedvanligt dålig svenska. Det heter delaktighet med, inte till – men svenska journalister och mediafolk har ingen bildning, inget vetande, ingen språkkänsla.

Jag måste säga att Ledaren som vanligt gråter sina krokodiltårar, och att hans ord knappast övertygar, men det är ju ingen nyhet precis.

Herr Alsing däremot var folkkär, sägs det, och media fylls idag av gråtande kändisar och celebriteter av alla slag, som nödvändigtvis måste intervjuas, ta upp nästan allt spaltutrymme och säga att ”men han var ju så ung” när det gäller en person över 50 – allt svenska media kunde nöja sig med att konstatera är att en medelmåttig entertainer har dött – och därmed jämnt.

Medias uppgift i två Nordiska Demoikratier, jämfört med en Nordisk ”Demokratur” (Teckning av ”Steget Efter”, svensk karikatyrtecknare)

 

Adam Alsing var knappast något geni – utom som föd-geni, kanhända, och kändis. Han strök alltid sin publik medhårs, lärde sig att tjäna pengar på den och lyckades vara allmänt trevlig och medgörlig, ja underdånig inför makten – men han förbättrade inte samhället omkring honom, inte ett enda förbannat dugg. Medias och journalisters uppgift är att ifrågasätta, inte att jamsa med och skyla över i en glättig ton. Visst, kanske Herr Alsing var en förskräckligt god människa privat och emot sina närmaste – det är vi väl alla, får jag hoppas – men utöver det, finner jag för min del att han utnyttjade sin ställning i media dåligt, och knappast förvaltade den stund på jorden som blivit hans på något bra sätt, utom genom att producera slölyssnad, lagom lenrimmad underhållning, som i längden inte sade något alls. Jag tror inte någon kommer att minnas honom om tio eller tjugo år, och vad övrigt är – är nog tystnad.

”Er Tanzte Immer nur mit” för att säga det på tyska. Han bara dansade med, sade aldrig emot, gjorde aldrig någonting, slätstruken och oförarglig intill dumhetens yttersta gräns.

Han var en medlöpare, inte en medmänniska.

 

Herr Alsings musiksmak ger jag inte mycket för. Jag spelar som en ringa hyllning något medryckande med den slovenska supergruppen LAIBACH istället….

Till och med den svenska Asatrons småborgerliga ankdamm fylls nu av malplacerade strofer ur Havámál – de om domen över död man – som aldrig låtit falskare, aldrig varit mer malplacerade. Herr Alsing är inte i Valhall, för folk av hans sort finns inte där. Han kommer till Hel, som de flesta – och där får han nog stanna, är jag rädd.

Runt omkring i vårt svenska samhälle fortsätter pandemin att härja, medan Löfvén han ”bara beklagar” och vrider sina händer. Låter ni er övertygas av sådant, goda medborgare – för det är ni väl ?

 

Tror DU på det nya, Socialdemokraturiska Vård-Lotteriet ? (Teckning av J E Ander, svensk karikatyrtecknare)

Och mot DUMHETEN kämpar också själva Gudarna förgäves, sägs det..

En sista hednisk tanke har jag plats för, även om ämnet inte har någon högre dignitet för mig, och jag snart borde skriva om något annat, som exempelvis andra och vida större svenska begåvningar, som till skillnad från herr Alsing faktiskt är värda att minnas och uppmärksamma. Hesiodos, den hedniske gamle Hävdatecknaren som levde långt långt före några påstådda men totalt obefintliga kristus jesusar, klargjorde i ”Verk och Dagar” något om Mänsklighetens olika åldrar, som han i sin tur hämtat från den indiska Veda-filosofin och den Indoeuropeiska civilisationens hedniska vagga, minst 1500 år före kristus.

I den första åldern, Guldåldern, sade han- styrde filosofer eller Brahminer, det vill säga de verkligt visa. Under den därnäst följande Silveråldern styrde Krigarklassen, men sedan tog köpmän och Borgarklass över, och så hamnade vi i bronsets tid. Nu lever vi i järnåldern, där Shudras eller Slöddret får styra. Shudras är narrarna, kändisarna, de tomma underhållarna – de utan tankeförmåga som bara jamsar med – maktens små knähundar, som i likhet med Adam Alsing försöker inbilla oss att allting är bra som det är, att allt är ”okej” fast det inte är det – och så fortsätter den allmänna folkfördumningen i land efter land, precis som de styrande vill…

Sanning och Konsekvens

Regeringen har igår utlyst vad som kan snabbt skärpas ytterligare till ett utegångsförbud, precis som i alla andra länder. Jag fyller mina dunkar med vatten – jag hamstrar ingenting, varken tvättsprit eller toalettpapper, inte heller jäst eller annan sprit för den delen, och ser om mina Sepsis-sår, som nu inte längre är infekterade tack vare en första kur antibiotika, som jag för länge sen har slut på. Men de vätskar och går inte ihop, och sjukvården har ingen hjälp att ge – såromläggning och stora, klumpiga förband täckta med plastduk, som isolerar såret helt så att det inte kan andas, leder snabbt till ny infektion och varbildning – och dessutom måste de ändå bytas efter ungefär 24 timmar, för så fort du duschar, svettas eller utför någon helt vardaglig aktivitet, kommer de föranleda ny tidsbokning, ändlösa telefonköer som ingenstans leder, nya meningslösa vårdbesök och så vidare och så vidare i det oändliga.

 

Litet hushållstips… Nej – ”Skithuspappret” är inte det första du behöver lagra…

Den som inte vill förvandlas till ett ”vårdvrak” av det nu snart meningslösa samhälle ett visst politiskt parti – som fortfarande anser sig ha monopol på att vara statsbärande, i evigheters evigheter amen – kan faktiskt klara sig bättre själv, tillsammans med sina Gudamakter.

Jag lägger på lösa kompresser – insmorda med sterilkokad honung – en gammal huskurs, som faktiskt fungerar, och lindar om med bindor. Insulin – som är ett tillväxthormon – har skänkts av en hjälpsam mentor och kollega, någonstans, och det tar jag såklart utvärtes och absolut inte invärtes, genom att spruta ut det över såret, så snart det tvättats rent. Av andra, rent livsnödvändiga blodsproppsmediciner har jag inte så mycket kvar, mer än ett förråd för 30 dagar.

Kanhända kommer jag att dö när de är slut, kanhända inte. Vi får väl se. Jag har levt länge och upplevt mycket – sådant jag själv åstadkommit eller satt igång med icke minst – men än är jag långtifrån död.

 

”Du ler, mitt folk – men med stela drag – och sjunger – men utan att hoppas ! / Mitt folk, det finns mera att bära i hand / än en bräddfull Egyptisk gryta. Det är bättre den grytan rämnar i tu, än att levande hjärtan förrorstar…” Verner von Heidenstam, Svensk Nobelpristagare, 1899

Jag känner ett välbekant styng i lungorna, och överallt runt omkring mig snorar och hostar folk, särskilt icke-svenskarna, som vimlar runt med sina småbarn i förortens stora galleria, vars golv som vanligt är fyllt av med flit tappade näsdukar och loskor. Gårdagen var märklig, ja en märkesdag. På väg till mitt arbete såg jag att någon hade lagt två stycken små nedkladdade glasspinnar över tågsätena, alldeles bredvid varandra, en på vardera sätet. Vad är det för slags beteende – vad ska det signalera, och varför gör folk så ?

Nya corona-tester är på väg, meddelas från de södra delarna av vårt land – via Statstelevisionen SVT. Man har kommit på, att vanliga Clamydia-tester kan användas också för att testa andra virus, och därför läggs de kladdiga testpinnarna på sätet, där folk har skrevet.  Ha ha, mycket mycket lustigt – tycker ni inte också det…

Tala om ett subtilt litet practical joke, eller verklighetens små signaler..

Statstelevisionens egna utsändningar före ordinarie ”Rapport” – 1930 (där rapporterar man ”enligt fastställd täcktabell – och med sedvanlig agenda, som sätts av de politiskt styrande i landet”) var också mycket märkliga, för jag kom mitt in i någotslags nytt mellanting mellan ett nyhetsprogram och ett ”mysigt” caféprogram. Där använde man exakt den grafik jag pekat på, exakt de förhållanden jag berört, exakt de referenser jag själv använt – häpnadsväckande många i alla fall – ned till den lugna, avslutande pianomusiken på slutet.

När en enda individ till slut – vilket tyder på inkommensurabelt storhetsvansinnenära nog får styra all nyhetsbevakning i ett land, i lokalpressen såsom i rikstidningarna, börjar jag nästan tvivla på mitt eget klara bondförstånd, för sådant har jag ännu. Det hela blir till slut löjligt, ja groteskt. Det enda någotsånär relevanta, eller det enda som relaterar till praktiska råd, för den omgivande verkligheten, är när man säger till tittarna att gärna dokumentera allt de själva skrivit, fotograferat, ja kanske kreerat i snapchat och övriga media, ja på nätforum och insändarspalter av alla de slag, och spara detta för kommande bruk.

I ett tidigare inlägg hänvisade jag redan i rubriken just till dokumentationen av det förlopp, hela världen nu befinner sig i.

Men hör på lite till – gott folk !

I ett helt liv har jag spekulerat över det fantastiska, det nära nog övernaturliga, det ovanliga, extrema och katastrofala. Och nu – när hela mänskligheten faktiskt befinner sig i den katastrof, som heter Covid-19 och för närvarande är mest utbredda hotet emot samma mänsklighet – är jag förstås ett offer för de omständigheter som våra styrande och de system de har byggt ut faktiskt satt oss i, och bär det yttersta ansvaret för – även om vi förstås alla har ett kollektivt ansvar för vad vi medverkat till, och vem vi har släppt fram till maktens absoluta tinnar..

Jag har en manifest tendens att till att tro, att det jag ser på TV, hör på radio och andra media och ser i dagstidningarna faktiskt är sanning, och jag tror bokstavligen på det, hull och hår, alltihop – inte minst sväljer jag alltsammans i ett drag, även känslomässigt.

Vi har haft en Rikspolischef i detta land – numera chef för MSB, en av våra i dagsläget absolut viktigaste sektormyndigheter – vars bärande tro och filosofi som Rikspolischef var, att det största oppositionspartiet i vårt land måste förbjudas i lag. Det var åtminstone vad han sade Ex Cathedra, på kongress i Almedalen – och vad man rapporterade i media…

Var detta en privat åsikt allenast – även en Rikspolischef borde ju få ha privata åsikter – eller grunden till en faktisk politik, ett verkligt ställningstagande, eller bara något vederbörande snappat upp under sin vandring i maktens dunkla korridorer, på hemliga sammanträden och överläggningar ? – ja, kära medborgare, det kommer vi aldrig någonsin att få veta, lika lite som vi får veta hur många svenskar som dog i den globala Covid-19 epidemin, hur mycket detta fick kosta, eller hur mycket vi alla fick ge.

”jomendu så att…”

Vi har haft en Vice Statsminister i detta land – numera förklarad Helig Jungfru, påsatt – men inte påläst, gravid och helgonförklarad – som sagt att målet med hennes politik, och den vår Regering faktiskt skall driva, är att importera hit 30 miljoner invandrare så snabbt som möjligt, och göra Svenskarna till en etnisk minoritet i sitt eget land, det enda land de har. Därefter förklarade detta stolpskott i människohamn, att hon ”skulle ha barn” och försvann från både den vice Statsministerposten, och sin egen syssla som partiledare. Bara stack, rätt ut, sådär helt utan vidare. Visste inte Annie Lööf (c) att det finns något som heter preventivmedel, något som heter familjeplanering, och som tillämpas så långt bort i vår fantastiska värld såsom till exempel i Kina och Indien ?

Vi har haft en Kyrka, som påstår att den ska vara ”Svensk” trots att bara 54 % av folket eller än mindre tror på den, och vars kardinalprimas, alltså själva Ärkebiskopen, förklarat att söte lille jesus ni vet, samt gud fader själv givit mandatet till Greta Thunberg att vara guds absoluta röst på jorden, pelarhelgon och efterträdare, och att denna halvt autistiska snorunge, felnavlad av en operastjärna och en avdankad PR-man, är det enda rättesnöre de troende bör följa – i precis allt. Och nu sätter man in den vanliga stöten med bönerabblande och ständiga ”mässor” som det enda verkningsfulla vapnet emot Covid-19, bönerabblandet ska nu även utövas av de icke-troende – skriver man – även om jag inte tänker länka till just den texten.

Allt detta är ju absurt, goda medborgare !

Om detta skall vara sanningar, om detta skall vara våra styrande, om detta skall vara de enda ideal hela vårt samhälle skall rätta sig efter, så vill i alla fall jag inte ha dem hos mig.

Den vice statsministerposten i detta land, innehas sedan ett drygt halvår tillbaka av den här mannen:

Det här är en maktmänniska, som gjort sig känd för sitt oerhörda hat emot Torshammare och runor, samt hela det svenska kulturarvet – och som velat kasta alltsammans rakt ut genom fönstret, samtidigt som han i mycket snabb takt försökt göra om ett antal lagar, och ännu snabbare skriva helt nya för oss, som horder av Departementsråd, jurister och expertis sedan snällt ska acceptera. För drygt ett år sedan, inträffade som ni vet en stor publik demonstration framför Riksdagshuset i Stockholm, och en namninsamling med mer än 5000 namn överlämnades, som jag själv också var en av initiativtagarna till.

Man kan självfallet diskutera det berättigade att alls hålla demonstrationer och namninsamlingar, eller hur stora de ens skall vara för att accepteras, vilka kvalitetskrav man skall kräva på dem; hur de skall bedrivas och vidare enskilda detaljer, men det är hur som helst fullständigt meningslöst, eftersom läget i vårt land nu är ett helt annat.

Det har visat sig, att Vice Statsministerns Regeringskansli inte ens kan hålla reda på sina egna tjänstevapen, och angående det aktuella lagförslaget, havererade det som vi alla vet totalt, efter en statlig utredning från Göta Hovrätt, som fastställde att de styrande i landet helt enkelt inte kan bära sig åt på det här absurda viset längre. Ändå meddelade Ministerns politiskt tillsatta sekreterare – med högst oklar etnicitet, samt religiös bakgrund – att man skulle ”jobba vidare med frågan” – och den höge ministern vägrade förstås helt att varesig kommentera eller ta emot oss.

Numera är alla folksamlingar på mer än 50 personer totalt förbjudna under lag (man undrar vilka som kommer att hörsamma det, exempelvis vid Gamla Uppsala med omnejd) – och alla resor, som inte är direkta arbetsresor eller absolut nödvändiga, har man från Statsministerhåll uppmanat att totalt ställa in under Påsken, liksom senare.

Självklart tar jag Statsministern på hans direkta order, och följer ögonblickligen hans anvisningar. Jag har inställt alla sommarsemestrar också, nu och i framtiden, eftersom jag hoppas att våra gränser som nation i fortsättningen verkligen kommer vara stängda, och att vi ännu har vad som krävs i detta land för att klara en avspärrning. Min utrustning och mina saker står packade och klara sedan länge, mitt inne i den egna lägenheten, och på omedelbar order eller larm kan jag inom 5 minuter sticka iväg, vara borta i 90 dagar minst, och svara på larm eller telefonsignaler, från alla de håll.

Var så säker på det goda medborgare, men i ingen någorlunda demokratiskt skriven lagbok, står det skrivet att jag behöver gilla och älska den regering vårt land nu fått, till råga på allt, efter att två gånger ha gått emot en hel Riksdags beslut och efter att ha utfört de lumpnaste manipulationer man ens kunnat tänka sig eller inte tänka sig bakom kulisserna i maktens högborgar, där folk fortfarande spelar under täcket med varandra, och dessutom hela det Svenska folket. Tänk bara på ”Affären Erlandsson” eller”den 7-stegs läroboken i hämnd” som en viss diakon, numera inom ”Tro & Solidaritet” fortfarande har utlagd på nätet. Nåväl – vi ska väl inte konspirera eller spekulera..

Ändå ska ni veta, att även jag själv var ”troende” Socialdemokrat och ordförande i en partiförening på det allra lägsta av nivå – men det var under Göran Perssons tid vid makten – en av de sista någorlunda förståndiga eller måttfullt realistiska Statsministrar detta parti någonsin har haft.

Men som ni sett – tappade jag tron totalt. Jag blev HEDNING och HÄDARE helt enkelt.

Vad har EU att bidra med under Corona-krisen ? Ingenting, Nada och Intet – som vi sett – denna union var bara en villfarelse – ja en hägring rentav – och även vettiga och kompetenta nationella  ledare typ Boris Johnsson, uppges nu ha insjuknat..

Jag har sedan dess skrivit gång på gång om hädelsen, underliga rörelser typ church of the subgenius, pussy riot, femen och många många fler– och igår rapporterade SVT från sektor Stockholm Nordväst, att en underlig politisk rörelse vid namn ”Järva-rörelsen” också skulle ha växt fram på lokalplanet. Om detta verkligen är sant, återstår i hög grad att se. Visst – jag har sett, deltagit i och kanske gjort mycket extremt och utöver det vanliga, sk kulturarbetare som jag också är – men aldrig livnärt mig på det, ja sannerligen. Mitt liv har varit brokigt, och snart är det över och förbi – det vet jag redan, så det behöver ni inte tala om för just mig.

 

Hittills verkar den nya rörelsen bara ha manifesterats i hemtjänst-arbete, hjälp till pensionärer med matinköp och annat, som de olyckligt lottade i vårt samhälle verkligen behöver, men för ögonblicket duger jag – med skadad och infekterad fot – varken till områdesvärd eller hemsamarit eller sjuksyster. Man kunde också peka på dussintalet aktionsgrupper via facebook, grannföreningar och många andra verkligt goda initiativ som tagits i dessa dagar,en hel mänsklighet drabbats, och vi försöker hålla mänsklighetens etik och moral vid liv.

Jag stänger vimmelkantig av mina nyhetssändningar från SVT och går ut för att skaffa frisk luft åt mina skadade lungor, ut förbi förortstorgen och den ständigt omgivande verkligheten.

Innehållet i dem var oklanderligt och på alla sätt informerande, med den information människorna i vårt land behövde – men i alla falli hur hög grad kommer de att förstå och hörsamma alltsammans, som de styrande nu har sina klara agendor för – inklusive de åtgärder som är av godo, samt de åtgärder som tillkommit av helt andra skäl ?

Jag går ut i min förort för att kontrollera, och för att visa omsorg om mina kära Järva-bor.

Rakt framför det hus, som jag för mindre än två år sedan bodde i sitter en förtvivlad svart man, och gömmer ansiktet i händerna, till synes totalt utslagen, där han sitter på en parkbänk. Han är helt klart antingen sovande, eller ihopsjunken i den mörkaste sorg, där han sitter i sin isolering och ensamhet – men så ser jag att han är fullständigt påtänd, ja nerknarkad. Han sitter inte där för att genomföra en manifestation, eller som en kopia på Rodins hedniske tänkare. Han sitter där eftersom han vacklat iväg från ett lokalt sjukhus i sitt knarkrus, alldeles bakom hörnet, och för att han antagligen kastats ut därifrån och förvägrats hjälp.

Inte heller jag kan hjälpa honom det minsta, tyvärr – det inser jag snabbt.

Jag går ut genom två gångtunnlar, nymålade – och vidare ut i den mörka natten. Framför mig går ett par barnfamiljer, till synes småpratande om allt vad som hänt och sagts, denna minnesvärda dag 27 Mars 2020, då ingenting i hela Världen och Sverige visat sig vara sig likt – eller är det ännu det ??

Jag håller avståndet till dem, vill inte störa någon i deras egna vardagsproblem eller småprat.

Jag går vidare, ut i skogen och runt en sjö. Bort från alla städer, bort från all civilisation. Bort från industriområden, förorter, förbi en enslig friluftsgård – där nymålade vita stenar lyser som en vägmarkering i det tysta mörker, som alltmer sänker sig.

Jag går ned för en lerig stig.

Och där är den till sist. Runhällen.

Någon har varit här före mig – det inser jag snabbt, för hällens runor lyser röda som djurblod i mörkret. Vad som är hugget i sten och står där för evärdeliga tider har målats om, fyllts i, förtydligats av någon. Jag rabblar aldrig några böner till någon gud, som sagt – och jag förrättar inte blot eller offer denna gång – för det har jag inte tid på mig till. Men jag skänker de verkliga makterna, och allt det som ger mig en fast grund att stå på; min insikt och tid.

Mellan kristen och muslimsk bön – ett meningslöst rabblande av oupplysta, som kräver att få precis allt för ingen insats alls – och Blot eller offer – som sker enligt principen ”Gåva kräver, att Gengåva gives” som det står i Eddan, finns en oerhörd intellektuell skillnad, som Monoteisternas totala brist på kulturell förståelse eller insikt aldrig någonsin kan eller kommer att överbrygga. Utan insats, aldrig resultat. Utan sanning, ingen konsekvens – och detta ögonblick framför stenen i natten, lysande som i eldskrift är sanningens ögonblick för mig.

Jag sträcker sakta, sakta ut mitt pekfinger, som för att läsa den urgamla, mer än tusenåriga texten av en man som hette Villfrid, och som levde här en gång.

Också med blotta känseln, kan jag ju tyda runorna.

Och då – plötsligt – ringer mobiltelefonen. Det är någon från Wolodarskis och Bonnier-koncernens DN, som ber om en prenumeration, och i förlängningen massor av pengar.

Jag tackar nej till dem, tackar nej till alltsammans – och vandrar hemåt genom öde förortsgator.

Ett lokalt langargäng har fattat post innanför en port, som tillhör kommunen. Vem som släppte in dessa ”Löfvéns grabbar” där är svårt att säga – ingen såg dem ju komma, som det heter. En granne upplyser mig vänligt om saken, och vi kontaktar larmkedjan ned till vaktbolaget – för här ute finns inga Poliser längre – de kommer sällan eller aldrig hit, och trots allt tomt snack om att ”nej men viruset gör så att brottsligheten minskar” kan vi själva med egna ögon se att det inte alls stämmer.

I Landet Löfvén är det just nu många som lider nöd. Hit fram har man fört oss.

”En gång skall själva stenarna ropa” lär det stå i den kristna bibeln. Just den frasen stämmer, men allt det andra, som också lär stå där, kan vi för ögonblicket glömma. Ni måste komma ihåg att jag är och förblir en svensk hedning. Slutar med en omskriven sångtext, som jag skrev för nu mer än tre år sedan:

 

OBEROENDE AV VAD FURSTEN SÄGER

Jag håller mitt huvud högt.
Längtan är mitt svärd
för jag visar dig en väg
i en förlorad Värld.

Tiden är ingenting
.
Gudar och Jord är ett
.
Allting finns i Urds väv
om du förstår mig rätt

Oberoende av vad Fursten säger finns alltid en rätt:
Vet att Du är alltid Du
 med livets ögon sett.

Jag visar dig Asatron som den är
Jag sänder ut ett ord
som faller till slut i din jord
Lova din Freja evig tro
snudda vid hennes kind
Sväva som hennes falk
i en befriande vind.

Oberoende av vad Fursten säger
 finns alltid en rätt:
Vet att Du är alltid Du 
med livets ögon sett.

Jag håller mitt huvud högt
Längtan är mitt svärd
För jag visar dig en väg
i en förlorad Värld.

I hjärtat av denna stund
Min tanke gör sig fri
Vet att du är du
men jag och du är ändå vi.

Oberoende av vad Fursten säger
finns alltid en rätt:
Vet att Du är alltid Du med livets ögon sett.
Oberoende av vad Fursten säger
är du ändå fri:
Vet att Du är Du
 men jag och Du är ändå vi.