DN, SvD och empatidebatten – och vad svenska media FULLSTÄNDIGT missat…

”I was around when
jesus christ had his
moment of doubt in faith…
And I made damned sure that
Pilate washed his hands
and sealed his fate..

Pleased to meet you,
have you guessed my name ?
But what is puzzling you ??
– It is the nature of my game

I stuck around St Petersburg
when I saw that it was time for change !
I killed the Tsar and his Ministers
Anastasia screamed in vain

I drove a Tank with general’s rank
when the Blitzkrieg raged
in France

I watched with glee while your kings and queens
Fought for ten decades, for the God they made
I Shouted out ”Who killed the Kennedys?”
Why after all… it was you and me

Let me please introduce myself
I’m a man of wealth and taste
And I lay traps for children
who get killed before they reach my age…

– ganska fritt efter ”Sympathy for the Devil”
(I Laibach version)

 

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Svenska journalister har mycket stor brist på allmänbildning, och gör inte sin research ordentligt, inte ens i sin mest rudimentära form, och de bryr sig inte ens om vad fem minuters förstrött googlande på internet skulle kunna lära dem, om de alls tog sig samman länge nog för att genomföra ens detta. Men lata, slöa och oföretagsamma som de tyvärr är, lyckas de inte behålla koncentrationen eller någon vidare form av intellektuell spänst och skärpa alls, utan nöjer sig med ren välling-prosa, lämplig för kvällstidningsläsare på idiotnivå.

Lysande undantag finns förstås, men i så fall är det snarare i SvD eller alternativa media man ska leta.

SvD publicerade den 3 September en intressant artikel om empati, skriven av den för mig helt okände Fredrik Svenaeus. Han bygger sina upptäckter på en ännu intressantare bok av den tyske forskaren Fritz Breithaubt, betitlad ”Die dunklen Seiten der Empathie” eller ”The dark sides of empathy” i engelsk översättning.

Breithaupts forskning bekräftar vad många redan förstått eller anat. Empati är inte alltid bra, och inte alltid någon eftersträvansvärd egenskap, trots vissa människors och kulturers ständiga krav på såkallad ”godhet” och all annan hastigt påkommen godhets-hets. Empati kan mycket väl leda oss helt fel, och vi tjänar ingenting på att låta våra känslor helt ta överhanden och rusa iväg med oss – för när vi förlorar självkontrollen på detta sätt, reagerar vi inte alltid rationellt.

Du tjänar inget på att identifiera dig med en mördare, till exempel, eller att känna empati med en individ, som vill ha ihjäl dig eller ta alla dina pengar, all din energi och alla dina resurser. Vad man kallar ”Energi-tjuvar” eller personer som bara kräver mer och mer av dig, ju längre in i en destruktiv relation du kommer; existerar faktiskt; lika väl som det existerar något som kallas ”Stockholms-syndromet” eller de värnlösa offrens sympati för mördarna, våldsmännen och de som bara vill plåga dem.

Ska ha ! Ska ha ! Ska Ha!” lyder STOR-TRUTENS gälla rop… Känner du igen dessa ”berikande” inslag i den urbana gatumiljön…

 

Sedan länge existerar det ett slags ”godhets-kult” i vårt samhälle, som säger att vi ska ha sympati med förövarna av olika slags brott, och helt strunta i offren, som är de vi verkligen borde solidarisera oss med, eller visa vad som kallas empati för… Särskilt DN:s journalistkår har ofta excellerat i denna konst, som vi alla vet, och de senaste dagarnas publicistik är inget undantag härifrån, även om man för en gångs skull publicerat en artikel, som inte är helt positiv till det vanliga, skenheliga kristna godhets-knarkandet…

Sk Empati är inte alltid det bästa redskapet för att få oss att begå förment ”goda” handlingar, konstaterar artikeln, helt i linje med Breithaupts resultat, och vad alla någotsånär vuxna människor redan vet. Min egen mor berättade en gång för mig att jag som två-åring trodde hela Världen om gott, och att jag inte ens reagerade, utom med en viss förvåning, när mina jämnåriga lekkamrater tog bollar, nallar och andra ägodelar ifrån mig, och vägrade lämna tillbaka dem. Ganska snart – innan jag var fyllda tre – lärde jag mig dock hur den här Världen faktiskt fungerar, och blev hedning. Jag lät mig inte längre hunsas eller trampas på.

Att tro hela Världen om gott är förvisso en fin egenskap, men tyvärr vet vi allihop att verkligheten inte är sådan. Tror du Vladimir Putin eller den ryska Stavkan om gott vad gäller Kriget i Ukraina, till exempel ? Tror du, att organiserad brottslighet inte existerar, att alla ”migranter” är goda, och att Daesh-medlemmar, som snart ska bli ”återvändare” är snälla små farbröder med vita skägg, oskyldigare än fromma lamm, och Söndags-skolans bibliska gestalter ?

Du kommer att bli besviken, det säger jag dig – inte minst därför att du har fel – oavsett om du väljer att tro som Erik Helmerson, ni vet den katolske chefredaktören som styr och ställer borta på Dagens Nyheter.

Hur kom det sig, att Makteliten i vårt land utsåg en viss Arif Moradi till ”Ungdomens ledare” ?? Det visade sig snart, att denne 18-årige ”ensamkommande” Partifunktionär, med gratis SS abteilung U medlemskap våldtagit en 14 årig svensk flicka på det kristna konfirmand-läger han gavs befälet över. Och varför ”grät 60 åriga svenska kvinnor av glädje”, när förövaren fick sitt permanenta uppehållstillstånd, med motiveringen att han var ”kristen” ??

(Vad gällde det 14 åriga offret, fanns ingen empati alls – hon var ju svensk, och därför ”hora”…)

Som vi ser, Stockholms-syndromet existerar i verkligheten, och det sprider sig i det svenska samhället. Offren visar så stor empati och förståelse för de våldsmän som plågar dem, att de inte ens förstår vad som pågår, inte ens förstår att de gör sig själva till just offer… Samma fel som jag antagligen begick vid två års ålder, alltså – men jag och de flesta andra människor jag känner har nog mognat lite sedan dess, och lider inte av samma självförvållade dumhet..

Vad Erik Helmerson i DN och andra obildade eller väldigt dåligt pålästa människor helt glömmer, är att det här med Empati inte är så enkelt. Psykologi, Sociologi och andra vetenskaper har redan lärt oss, att det vi kallar empati inte bara är en egenskap utan flera.

Dessutom skall man inte förväxla Empati med Sympati, vilket är en helt annan egenskap.

Empati kallar vi oftast detsamma som en kognitiv förmåga, alltså en rent intellektuell kapacitet att sätta sig in i hur andra tänker, eller känner respektive upplever en situation.

MEN – och det är en mycket viktig skillnad

Det är inte detsamma som sympati, dvs att vi känner likadant, tänker likadant och agerar likadant som den andra personen, samt rent känslomässigt börjar identifiera oss med denne eller denna. (ibland kallas detta för affektiv empati, dvs ”känslotänk” eller – i värsta fall – ett begynnande ”Stockholms-syndrom”) En kriminal-psykolog, som undersöker en kristen mördares sätt att tänka, till exempel – håller kanske inte alls med mördaren i vad denne känner eller upplever, även om han har förstått vad mördaren motiverades av, och förstår varför han begick så fruktansvärda handlingar…

Såhär illa kan det gå, när någon fastnar för en religion, som sägs vara ”alltigenom god” och ”empatisk”

 

Apor, som till exempel Bonobos eller Dvärgchimpanser har också visat sig ha affektiv empati. Om en apa blir orolig eller skadad, börjar de andra aporna tjuta och tjattra av upphetsning. Till slut skriker de allesammans rätt ut, och hoppar omkring som tokiga. Efter ett tag kan stämningen lugna ned sig i apflocken, och aporna kramas, lägger armarna om varandra eller till och med begår sexuella handlingar (bonobo-apor gör detta mycket ofta) till synes liksom för att försäkra varann, om att allt är bra igen och att allt ska ordna sig..

Vi människor kanske tittar på tv eller läser skräp-tidningar typ DN istället, just i samma syfte – att få världsbilden bekräftad, och få höra att allt är ”okej” och känna oss ”tröstade” fast vi alla vet att det inte är så..

Det finns även andra djurarter som sägs ha uppnått den affektiva empatins, eller om man så vill ”känslotänkets” stadium.

Delfiner sägs kunna rädda människor till havs, och även skydda knubbsälar emot hajar och så lotsa dessa inåt land. Men om detta beteende nu kan bevisas – varför gör Delfinerna i så fall detta ? Innebär det verkligen att de hyser medlidande med en nödställd person som håller på att drunkna, eller att intresserar sig för knubbsälens öde ?

Vi tillskriver ofta djur empatiskt beteende eller ”godhet” fast vi egentligen inte vet hur de tänker, eller vad som motiverar dem…

Det kan lika gärna vara så, att de ser sälar respektive människor som konkurrenter om födan, eller varelser som har ”hamnat fel” och kränker delfinernas territorium eller den jaktmark ute till havs, där delfinerna vanligen brukar jaga. En genomsnittlig delfin kan nog antas vara tillräckligt intelligent för att förstå, att människor och sälar är djur som vanligen påträffas nära land eller på land, och att det är där de bör hålla sig – och med tanke på att jag själv sett och bevittnat territoriellt, mycket aggressivt beteende hos just dessa djur (attack på en okänd roddfarkost, genom att helt enkelt försöka ”ramma” och välta den) och då återbördar delfinerna också intränglingarna dit, eftersom de kanske insett, att skonsamt beteende nog är bäst..

Det finns en annan intressant bok betitlad ”The Selfish Gene” av den store Humanisten Richard Dawkins, utgiven 1976. I den boken pläderade han för att ”godhet” kan vara ett nedärvt eller genetiskt betingat beteende, liksom ”altruism” eller viljan att hjälpa andra. Men detta sker av helt andra orsaker än de förment känslomässiga. Våra gener och vår hjärna kör med ”falska kort” och lurar oss att tro att vi är ”goda” eller ”snälla” när vi i själva verket handlar i rent överlevnadsintresse.

Fortfarande en läsvärd bok, efter alla dessa år..

Vi inser nämligen – smarta som vi är – att ifall vi hjälper andra (i en apflock, till exempel) så blir vi också hjälpta själva så småningom, och om vi sätter ”laget före jaget” räknar vi förstås med, att samhället skall bestå och finnas där för oss, om vi blir skadade eller sjuka. Problemet är, att inte alla samhällen eller kulturer fungerar så – men vi vill gärna tro det, för det vore ju smakligast och bäst, eller hur ?

Denna Do ut des” princip, som det heter på latin, eller den amerikanska politiska frasen ”I scratch your back, you scratch mine !” kan till och med aporna förstå, och vissa sociologer säger också, att den ligger bakom de första – polyteistiska – religionerna, eftersom människan är polyteist av naturen.

Asatrons förhållande till ”Gudar” eller omvärld är långt sundare än Monoteisternas och de kristnas STÖRDA Faders-relation (Stockholms-Syndrom !)

”Do ut des” innebär att ”jag ger, för att få något tillbaka” och här anar vi ursprunget både till Blot eller Gudstjänst, samt hela samhällskontraktet, och all senare lagstiftning. Det hedniska ordet ”Fulltrui” som innebär att Hedningen och den asatrogne har ett ”kompis-förhållande” med sin Gud, som Hrafnkel i Hrafnkel Frejsgodes Saga, till exempel innebär att så länge skörden är bra, och människan får något igen av ”guden” eller naturen, råder harmoni i förhållandet – men om inte, inser människan så småningom att det är dags att byta brukningsmetod i jordbruket, respektive gud, och satsa på något annat istället.

Våra vänskapsförhållanden och kärlekar här i livet är förmodligen av samma sort – man säger att föremålen för känslorna respektive vänskapen växlar, men att själva känslan består – vissa personer var inget att lita på, och gav oss inget bestående – och därför avlägsnar vi dem ur vår vänkrets så småningom, precis som jag gjort med en del Helmersöner, fast jag fortfarande i och för sig kan ha respekt för dem…

En del säger att det var människans förmåga till kognitiv empati, alltså intellektuell förståelse, inte överdrivet känslotänk, som drivit hela vår utveckling framåt, då vi av erfarenheten lärt oss vad som fungerar, respektive vem vi verkligen bör lita på, och skänka vår empati – när det väl gäller..

Konst, teater, musik, litteratur och liknande bygger på samma princip. Vi kan känna empati till och med för ”påhittade” personer som aldrig funnits i verkligheten, som Shakespeares ”Kung Lear” till exempel. Alla fäder kan känna igen sig i hur Lear blir grymt sviken av sina tre döttrar, och hur han på slutet mister den person – Cordelia, den yngsta dottern – som faktiskt älskade honom mest av alla, och som tragiskt nog dör i hans armar – samt vad Lear måste uppleva i den stunden, eftersom Shakespeare skriver såpass bra och levande, att det hela står klart för oss. Några personer kanske får ut liknande identifikation eller identifikationsbegär av Erik Helmersons svaga krior i DN, eller Margit Sandemo eller något, men få – om ens några – personer tycker att sådant skräp kommer med något allmängiltigt, för alla tider.

Man kan säga, att ”konsensus” eller ”kanon” sätter den konstnärliga och religiösa empatin – som bygger på  ett slags historieberättande, ett delande av erfarenheter.

Men – återigen – känslan kan vara bedräglig. Vissa människor bryr sig mer om en Greta Thunbergs underliga krumbukter eller Stålmannens äventyr på seriesidorna, eller bibelns fadda story om ”jesus” än om hundratusentals människor verkligen dött i verkligheten i en högst reell storm på Bahamas, medan lilla Greta fortfarande står där och lillgammalt pratar skit i New Yorks talarstolar – fast utan resultat.

De kristna mfl bönar och ber inför sin gud – men ger aldrig något i gengäld… Parasitism, med andra ord… eller ett väldigt ensidigt förhållande…

Det har diskuterats om bläckfiskar, höns, råttor och till och med myror har empati – och i så fall i vilken form. Har hundar empati för oss människor, eller har katterna det ? En katt ser oss antagligen bara som en försörjnings-inrättning, och tror att vi är till för att förse den med allsköns bekvämligheter, (ungefär som en ordinär kristens gudsbild !) medan en hund ofta låter sin lojalitet övergå i praktisk handling. Angående det sista – för det är faktiskt handlingarna, eller empatins reella konsekvenser som är det intressanta här, inte bara tankar eller ord – men återigen måste man skilja på affektiv empati, kognitiv empati och till sist sympati.

Tänk er en läkare, som lider av överdriven sympati för sina patienter, och låtit den affektiva empatin gå för långt…

Läkaren skulle börja skrika eller gråta vid åsynen av en trafikskadad patient på akuten, till exempel, eller ”ta med sig arbetet hem” ifall han inte kunde frigöra sig från sina känslor – och det vore nog inte så bra.. För mycket ”affektiv empati” skulle hindra honom från att utföra sina uppgifter, och förmodligen skulle det vara bättre, om läkaren fokuserade på den kognitiva empatin istället – dvs han lyssnar på sina patienter och försöker förstå hur de känner, vad de säger – men inte mer än så, han låter inte känslorna rusa iväg med sig.. Utan fortsätter göra vad han måste, och lösa sin uppgift.

Vi tänker oss oftast, att även Poliser och samhällsfunktionärer av alla de slag ska vara ”empatiska” – men vad är det då vi menar ?

”Känslotänk” från en polis kan leda till något mycket dåligt, till exempel att han anger fel person som brottsling, skjuter först och frågar sen, eller rentav blir orättvis och fördomsfull i sin tjänsteutövning… och så kan vi ju inte ha det, eller hur ? Även om Polisen är aldrig så god eller lyssnande, skulle han eller hon förmodligen snabbt bryta samman eller tvingas lämna sin tjänst av hälsoskäl, om samme Polis lät sig beröras alltför djupt av vad som faktiskt händer och sker i det svenska samhället.

Låt mig ta ett annat exempel, på varför kognitiv empati är vad som fodras, inte överdriven sympati eller affektiv empati…

Tänk er en svensk FN-soldat under tjänsteutövning – låt oss säga ifrån Afghanistan, där detta exempel faktiskt kommer ifrån (ja, det har hänt i verkligheten !).

Den menige soldaten ser nu några barn stå vid vägkanten, och grips av medlidande med dem, eftersom det är så varmt. Det händer att vi alla gör så, eftersom ”affektiv empati” innebär att man ibland överför sina känslor på andra – sk ”projektion” och eftersom den menige tycker, att det är varmt med all utrustning i 40 graders hetta, resonerar han så, att barnen måste vara törstiga, eftersom han själv upplever stark törst.

Alltså fattar han beslutet, att låta barnen dricka ur hans vattenflaska. Det är självfallet mycket gott och ädelt handlat av honom, men vad händer sen ?

Jo, det ska jag berätta för er. Nästa dag står där tjugo ungar, inte fem. Och nästa dag igen hundra. Hjälpbehovet visar sig vara oöverstigligt. Alla barnen vill nu ha vattenflaskor, helst då genomskinliga, i plast. Kanhända kan nu menige Svensson ordna fram det, och börja dela ut Ramlösa till alla som vill ha, men vad blir följden ?

I verkligheten går det såhär: Folkträngsel utefter en större väg, sedan trafikolyckor. Sedan problem med äldre personer av nog så tvivelaktigt slag, som använder barnen som ”mänskliga sköldar” och utrustar dem med stenar och handgranater, samt lär dem kasta sten respektive handgranat emot våra fordon; eftersom de sett, att de svenska soldaterna brukar stanna vid vägkanten för att ge barnen vatten..

Det hade varit bättre, att inte stanna alls, lösa uppgiften – och inte ge vatten till någon, heller inte dricka av det själv – i synnerhet inte när några bybor (som lider av kolera och tarmparasiter) druckit ur samma flaska. Tråkigt nog, och det skär i hjärtat på den man, som ville så väl och som ville visa medlidande…men som såg verkligheten, sådan den tragiskt nog var..

Ett orientaliskt ordspråk säger, att om du vill göra en person lycklig för en dag, kan du ge honom ett äpple. Vill du verkligen göra honom lycklig för resten av livet, så visa honom hur man planterar träd och sköter en trädgård – och låt honom göra det själv – utan att förlita sig på andra..

 

Vad händer i ett samhälle, där alla bara bönar och ber på kristet vis, tror på ”Frälsare” och Yalla Yalla Mohammeds ?

Återigen samma slutsats. Empati är faktiskt inte alltid något bra, eftersom den kan föra till oanade konsekvenser av negativ karaktär. Det vet inte Erik Helmerson, det förstår inte Erik Helmerson, för denne har bara spenderat sitt liv på en tidningsredaktion, men det finns det andra som i-n-t-e har, eller i varje fall inte bara..

Naturvetenskapsmän har kommit fram till, att bläckfiskar i djurförsök dragit ihop sig, när en annan bläckfisk i samma akvarium fått en tentakel eller två avskuren, eller sett detta hända på bild. Men betyder det att bläckfiskar har empati, och att de tänker och känner som vi ? – Nej, antagligen inte. Bläck och blod innehåller signalsubstanser, som djuret reagerar på – och det sker såklart genom att dra armar och tentakler åt sig, eftersom evolutionen sett till att de bläckfiskar som bär sig åt så, eller flyr från omedelbar fara faktiskt överlever. Svårare är att begripa hur bläckfiskar berörs av bilder eller filmer med en annan bläckfisk i fara eller trångmål, men förmodligen beror detta på att dessa djur visat sig ha mycket bra minne. Också vi människor bygger vår känsla av empati på att vi har ”minnesbanker” eller egna erfarenheter att relatera till  – men utan kunskap, erfarenhet och minne – så har vi ingen empati..

Råttor, till exempel; har inte alls så stor hjärna som bläckfisken. Det har visat sig i djurförsök, att råttor helt klart blir stressade av att deras ”burkamrater” tillfogas smärta eller skriker och piper, men ett videoklipp eller en bild utan ljud ger ingen synbar reaktion – råttorna är helt enkelt inte tillräckligt smarta för att koppla ihop ”faran” med enbart synintryck – de behöver ljudet också. Både bläckfisken och vi själva har utvecklats bortom råttans nivå, eller vad den alls kan uppfatta.

Med Richard Dawkins språkbruk skulle vi säga, att råttan reagerar som en ren ”reflex-maskin” eller utifrån sina nedärvda gener, men inte mer än så. Det gör självfallet också vi människor ibland – vi bryter samman, faller i djup sorg eller gråt, eller blir heligt förbannade över orättvisor, som vi ser runtomkring oss i vårt eget samhälle. Det är både mänskligt och empatiskt att reagera så, men det hjälper inte att sitta där och lipa åt allt elände, som vi ser – här hemma eller borta i främmande land.

Möjligen lättar det för stunden, om vi får gråta ut eller berätta om våra egna erfarenheter, så att vi kan ”komma igen” nästa dag, slåss så mycket hårdare, intensivare och bättremed ett stort leende över hela ansiktet !

Empatin har såväl som sympatin många ansikten ! En verkligt empatisk person kanske inte ser ut och agerar som du tror, och han handlar förmodligen på grund av helt andra bevekelsegrunder eller logiska tankekedjor än d-i-n-a !

 

Richard Dawkins har dessutom haft rätt, hela tiden. På de senaste fyra årtiondena, har molekylärbiologerna bevisat det. Genen ADRA2b har visat sig ge större reaktioner från centrala nervsystemet och amygdala, när en person ser på uppskakande eller traumatiska bilder. Det har man kunnat mäta med magnetkameraröntgen, som mäter processerna inne i försökspersonens hjärna, men en sådan försöksperson har förstås dåliga soldategenskaper, och löper risk att hamna i överdrivet emotionella reaktionsmönster – möjligen till nytta för skapande konstnärer, men knappast några andra.

En annan gen, kopplad till den 3:e kromosomen bland människans 46 kromosomer (observera att personer med mongoloidism eller downs syndrom inte tänker eller känner som vi – inte heller personer med andra ärftliga sjukdomar. De k-a-n helt enkelt inte uppleva vad en frisk människa upplever, eftersom de helt saknar de basala förutsättningarna !) ger oss förmågan att ”läsa”, ta in och analysera andras emotionella upplevelser – och så göra hela strategier, alternativa handlingsplaner osv utefter det.

Den menige soldaten i mitt exempel ovan skulle till exempel kunna ha insett, att det vore bättre att skänka byborna ett diesel-elverk och en pump till närmaste brunn istället, så att de kunde få sitt vatten därifrån. Att bara dela ut vattenflaskor visade sig vara helt fel metod, och det skulle aldrig ha hänt, ifall den individen inte lärt sig att tygla sina emotioner, eller ”den affektiva empatin”. Han förföll till ”känslotänk” helt enkelt, och därför gick det som det gick..

”Hey Sally Ann, what’s your game now – can anybody play ?”

 

Barnpsykologer har försökt testa även mycket små barn på 1-2 års ålder för förekomst av empati. De har kommit fram till, att det är fullständigt omöjligt för dem att känna någon som helst empati i den åldern – lika lite som personer som lider av Autism, Psykopati, Downs Sydrom mm ärftliga sjukdomar är helt oförmögna till att veta eller ens inse vad som menas med ”empatiskt beteende”

Sådana individer kommer aldrig någonsin att inse det, och är för evigt kvar på råttornas nivå; eftersom de inte förstår skillnaden mellan sitt eget jag och andra individer, har man sagt. Ett av de tst som används är det sk ”Sally-Ann testet” – som jag för min del anser mindre tillförlitligt. Testet går ut på att man berättar en historia för barnet (eller autisten, mentalpatienten osv) om en person vid namn Sally, och en person vid namn Ann. Båda personerna har varsin boll eller kula, men Sally har en korg, Ann har en låda.

Sally gömmer nu sin boll i korgen, och går ut ur rummet för att kissa, eller något annat..

Men Ann är illmarig, och en elak människa, så hon stjäl Sallys boll (eller kula !) och lägger den i lådan. Sedan kommer Sally tillbaka – men var kommer hon att leta först, ifall hon vill hitta sin boll – eller kulan ?

En två-åring eller en mentalt skadad person kommer nu – enligt den psykologiska expertisen – att svara ”I Anns låda!” utan att tänka sig för. Testet har utförts i en massa olika försök, på en massa olika individer, grupper osv – och man tänker sig nu att de som svarat ”Lådan!” inte begriper skillnaden mellan att Sally och Ann är två olika individer med olika information, och olika verkligheter, olika erfarenheter och olika kunskap. Vi förstår genast varför – om vi inte är Erik Helmerson, som tror att alla ”har lika värde” och ”tänker lika” för det gör inte alla människor. Sally vet förstås inte om, att Ann hade onda avsikter och knyckte bollen, så att den hamnade i lådan. Hon såg ju inte det, eftersom hon inte hade info om vad som hände, när hon inte var där.

En vidare intelligentare person skulle kanske gissa, att det finns 2-åringar som är helt klart överbegåvade, och som svarar annorlunda, därför att de extrapolerar, eller tänker i flera led. Antag att Sally känner på sig, att Ann faktiskt är illmarig och på grund av tidigare erfarenheter inbillar sig eller tror (korrekt nog!) att Ann faktiskt kommer att gömma kulan, respektive bollen. I så fall rationaliserar de kanhända överdrivet mycket, men spränger hela testet, genom att ge ”fel svar” men av ”rätt anledning”… en paradox !

 

En väg runt Sally-Ann testet, och ett vida intelligentare sätt att se på vad empati är, kommer ur det här lilla diagrammet, som också kallas en ”empathy map” eller en empati-karta. Det utvecklades av en marknadsförare vid namn Dave Grey, och används i USA, mest för att ”sälja in”  nya konsumentprodukter som tvålflingor, majonnäs och annat sådant – men det ger oss mycket mer information om hur människor faktiskt tänker, samt handlar och agerar – med empati eller utan.

‘En person påverkas mest av vad han eller hon hör – eller rättare sagt får information om. Personen tror oftast på vad han eller hon ”får veta” även om det bara är skvaller, lögner och förtal på sociala media, eller Erik Helmersons artiklar – därför att sagde Herr Helmerson är populär, katolik samt chefredaktör– och då bara måste han ju vara bra, ball respektive ”inne” – tror konsumenten.

Sedan finns också den fysiska verkligheten, eller vad personen faktiskt ser, respektive varseblir och uppfattar, med Dave Greys terminologi.

Personen kanske s-e-r att Helmersons falska bild av verkligheten och vad ”godhet” är inte alls stämmer med hans eller hennes erfarenheter, till exempel. Personen ”känner” respektive ”tänker” något omkring detta – självklart påverkar personens tidigare minnen och erfarenheter av begreppet ”Helmerson !” respektive ”DN-journalistik” hur den personen upplever det hela – eller om han eller hon reagerar med affektiv empati, kognitiv empati eller till och med sympati – inför Helmerson (som jag i och för sig finner mycket sympatisk !)

Detta omsätts sedan i ”say & do” respektive ett faktiskt beteende. Empatin är ju föga värd, ifall vi inte alls agerar, utan bara ”tror” eller ”tänker” att vi ska vara empatiska, men sen inte gör något – eller än värre – handlar på fel sätt…

I själva verket finns det också ett slags ”hemlig tabell” eller ”hidden agenda” som vi alltid bär med oss inombords – säger försäljningspsykologerna.

Vi upplever kanske ”pain” eller smärta vid åsynen av vissa, mindre attraktiva sidor av verkligheten, låt oss säga – och detta tar sig uttryck i kamp eller flykt – dvs empatiskt eller förment ”oempatiskt” agerande. Å andra sidan kanske vi också resonerar efter ”gain” eller en upplevd ”vinst”.  Vi agerar empatiskt därför att vi – eller våra gener, för att tala med Richard Dawkins – faktiskt tjänar på det, eller vi får en ”belöning” i form av en positiv känsla – vi känner oss ”goda” därför att vi köpte produkten, eller gav pengar till en tiggare, för då kommer Pappa ”Gud” eller ”Staten” respektive ”Överjaget” tycka om oss…

Så ni ser – det här med ”empati” är inte alldeles enkelt, eller någon sakramentskad ”Godhetens Krydda” som en väldigt enfaldig – och enväldig – redaktör i DN får det till…

Vi människor kan uppvisa mycket mer – ja oerhört mycket mer komplexa beteenden än så, och att tro något annat, vore att förenkla till överdrift.

Frågan är fortfarande – Vem visar vi empati emot, och Varför, respektive När.

Styr vi diskussionen dit, når vi ett mycket fruktbarare – och mera hedniskt – resonemang…

 

 

Annonser

SKENBILDEN RÄMNAR: ”Forn Seds” falska fasad AVSLÖJAD i Uppsats från Karlstads Universitet

Innan jag fortsätter med dagens ämne, får jag konstatera att låtsasliberala SvD verkar ha försökt skärpa sig idag. Även tidigare i veckan har man publicerat intressanta och välskrivna inlägg av den store humanisten Patrik Lindefors, som med sin artikelserie ”Människan – Det kulturella Djuret” slagits för traditionell humanism på en icke-kristen grund, precis sådan den är och bör vara. Detta är något helt annat och avsevärt intelligentare än den moraliska avgrund, som på sista tiden öppnat sig i ”Svenskans” spalter och som resulterat i ett kristet förbjudande av det moderata förslaget om ”Surrogatmödraskap” på medborgarnas egen bekostnad, alltså utan skattepengar och på enbart altruistisk grund, inuti Sverige och u-t-a-n att belasta andra länders vårdapparater, vilket är viktigt med tanke på vissa länder i vår omvärld.

Själv förstår jag inte hur man kan ge sig till att förbjuda exempelvis artificiell insemination och andra medicinska behandlingsmetoder emot barnlöshet, ifall människor nu vill bekosta detta själva. Vem skadar det egentligen, och varför är då någon Bibeltrogen tramsebyxas känsloliv då så viktigt, att förbudet måste motiveras enbart med att guden JHVH-1 eller den kristne tramsebyxan blir ”kränkt” ifall hans uppfattning inte får råda ? Det är fortfarande mig lika obegripligt, hur SvD kan ta in fler artiklar av en viss John Sjögren, eller vad sagde herr Sjögren alls gör på SvD:s kulturredaktion.

Uppfattningar och åsikter, oavsett vilka de nu än må vara, motiveras bäst genom fakta och slutsatser; oavsett om det nu är politik eller andliga värden vi nu diskuterar, för fakta och slutsatser gäller faktiskt, lika väl som blott och bart ”åsikter” INTE gäller, ifall de råkar vara FEL I SAK.

Och detta konstaterande leder mig osökt in på dagens ämne, samtidigt som de som verkligen är intresserade, lämpligen kan konsultera Hávamál, strof 117.

En viss Alexander Karlsson, akademiker vid Karlstads Universitet, publicerade i veckan en liten 9-poängs uppsats med titeln

Den hedniska etiken, eller fasaden? : En studie av vad som kännetecknar hednisk etik i Samfundet Forn Sed

Detta fick mig genast att bli intresserad, samtidigt som det också fick mig att gapskratta. Här rör vi oss med en liten sekt som aldrig någonsin haft mer än 300 medlemmar de senaste tjugo åren, och som är känt för sin drogliberala hållning vid blot och sammankomster, som på ett uppenbart sätt strider emot Svea Rikes Lag, för att inte tala om ”stulna tempelkassor”, bokföringsbrott, bedrägerier, diverse fall av åverkan på fornminnen och annat (våren 2019 – jag har redan skrivit tillräckligt om dessa upprepade ”incidenter”) som hela tiden kantat sektens historia. Och ändå föreställer sig detta ynkliga lilla kotteri på 10-20 personer som i åratal tjafsat vidare om något som inte finns (och som Kammarkollegiet, en av våra svenska myndigheter – redan slagit fast INTE har ett enda förbannat dugg med Nordisk Hedendom och Asatro att göra )

Hur eller på vilket sätt skulle en sådan sammanslutning alls kunna kalla sig ”etisk” eller ens tala om moral ?

För det första ljuger sekten ju rakt ut. ”Forn Sed” existerar inte, termen har aldrig använts historiskt sett, annat som en kristen spe-glosa från 1230-talets Island, minst 230 år efter det att all hedendom var juridiskt avskaffad där. ”Forn” betyder något inaktuellt, föråldrat. Något som användes i ”forna” tider till exempel, men inte gäller. ”Sed” är en mekanisk upprepning, något man per automatik eller blind auktoritetstro sömngångaraktigt utför år efter år, men utan att veta varför, och helt utan andligt innehåll eller mening. ”Tro” däremot, är något helt annat – och Tro omfattar också vetande, eftersom ordet ytterst kommer från det germanska Treue, alltså trofasthet eller trohet, som i att vara trogen sina ideal och sina gudar.  Islänningarna talade i Eddan om ”Truá” som i ”Trua Ösom ok Elfom” men inte ”Truá a” har lärda män på ön förklarat för mig – ni får ursäkta mina norröna felstavningar – eftersom redan att ”tro ” något är en onödig abstraktion, man kan nämligen inte säga ”tro gud” som de kristna, ifall man verkligen är hedning eller asatroende, för redan ordet ”på” eller ”á” i sig illustrerar, att man öppnar för möjligheten att denna gud inte alls existerar, annat än rent abstrakt – och då är man inte längre en verklig troende…

För övrigt t-r-o-r vi Hedningar och Asatroende inte alls. Vi VET. Åskan existerar, liksom naturkrafter i övrigt. Stormen existerar, liksom kunskapen – och där varseblir vi Oden. Kärleken existerar, och där ser vi Freja.

Dessutom har vi redan en långt större intresseorganisation med minst 1500 medlemmar, som redan kämpar för vår sak – liksom jag gör på egen hand. Den organisationen har jag redan nämnt, ihållande och flera gånger, och trots att den på intet sätt saknar fel, är den ändå avsevärt mycket bättre, hederligare och ordentligare än vad denna mystiska ”forna ed” någonsin varit eller kommer att vara. Alexander Karlsson tror – tack vare att han har fel i sak, inte studerar källorna och bara studerar en enda källa att det förhåller sig precis tvärtom, eftersom han tror på ”fornsedarnas” ständiga lögner – men det är en bisak i sammanhanget.

I och för sig accepterar jag den huvudsakliga slutsats, som läggs fram i Alexander Karlssons akademiska arbete. Hans slutsats är att ”fornseden” är en stor bluff, punkt slut. En modern förfalskning. Något som inte har existerat, och inte kan existera ens nu. Dock slarvar herr Karlsson alldeles fasligt med detaljerna, källkritiken och rena fakta i sin uppsats, men jag kommer ändå fram till exakt samma slutsats som han, låt vara på lite andra vägar, andra metoder och mer mer insikt och personkännedom i ämnet, förvärvad efter mer än trettio års studier – och det är nog mer än de ynka 9 poäng, som unge herr Karlsson skaffat vid Karlstads föga ärovördiga lärosäte.

Herr Karlsson börjar nämligen med att utgå från den ökände ”forskaren” Fredrik Gregorius, en fanatisk kristen, som även på TV sagt att ”Asatroende inte tror på allvar”, att hela deras tro är falsk, därför att endast Monoteistiska religioner som kristendomen är att anse som ”riktig” religion och så vidare. Själv undrar jag som bekant vad som skulle hända, ifall en akademisk forskare i Sverige skulle behandla även Judendomen eller Islam på samma sätt, genom att i TV gå ut och säga med hög röst ”Nämen dom där tror nog inte alls på Allah på riktigt” , ”Alltså Bar Mitzva ni vet – helt klart mindre värt, alltså !helt utan att faktamässigt kunna underbygga eller sakligt argumentera för detta.

 

Alexander Karlsson är på sätt och vis ärligare än Gregorius, ty han erkänner i alla fall öppet sin kristendom. Han skrivet uttryckligen i sin uppsats, att hans etik och moral bara och endast bara baseras på Judeo-kristna begrepp, eftersom han avvisar allt annat och särskilt då ”nyhedendomen” såsom varande felaktig. Hans store lärofader i detta avseende är en rysk-judisk forskare vid namn Victor Shnirelman, som han uppger skall ha studerat den Slaviska nyhedendomen i Putins Ryssland, och förstås ha kommit fram till den på förhand givna slutsatsen att alla ryska ”nyhedningar” är rasister, antisemiter och mest skall betraktas som ett slags ohyra, som man saklöst kan arrestera eller ställa inför rätta. Förvisso har denne Shnirelman rätt, när han påpekar; att det finns n-å-g-r-a nationalistiska och våldsbenägna nyhedningar i dagens Ryssland, samt en hel del personer; som man alldeles definitivt INTE bör ha något att göra med, men det gäller i hög grad också de AFA-anslutna ”fornsedarna” i dagens Sverige.

”Jomenvisst ! Jag och lilla Mamma hyllar VÅLDSVÄNSTERN – Utmärkt moral och VÄÄDEGJUND framför allt !”

Utöver det hyllar Alexander Karlsson – som på goda grunder också kan antas ha en kristen bakgrund, och som vi sett är föga objektiv, när det gäller Polyteism kontra Monoteism, en annan judisk forskare vid namn Alan Mittelman från USA, och det är alltså bara i ett judiskt kontext, som han alls kan närma sig Asatron eller Hedendomen, ett förhållande, som jag finner ganska så märkligt, och en relativt udda akademisk ansats. (se Karlssons uppsats, stycke 1.1).

Därefter övergår herr Karlsson till att redogöra för den enda källan till hans uppsats – ett antal nummer av ”fornseds” sektens skäligen bedrövliga medlemstidskrift. Det är allt. Utöver ett enda felöversatt citat ur Hávamal, strof 11 (som han dessutom kortat ned till oigenkännlighet) innehåller hans uppsats inga originalkällor alls. Han uttalar sig kategoriskt om Asatro, men behärskar inte ens ämnet han ska tala om. Han har aldrig läst det, aldrig studerat det på allvar – precis som dessa satans ”fornsedare” !

Hela tiden, uppsatsen igenom, matas vi med rent felaktiga uppgifter om att ”forn sed” ska vara det största samfundet i Sverige (gapskratt!) och att ”Alla gudaväsen krävde någon form av offer för att kunna ge människor framgång i exempelvis barnafödande eller jordbruk”.

Detta är fullkomlig, överdjävla bullshit. Det gjorde de inte alls. I Hávamál – en mycket viktig källtext för den etik vi diskuterar här – står inte en enda förbannad rad om att blotande eller ”offer” ens skulle krävas, än mindre att man behöver tro på Oden i egenskap av någon Monoteistisk ”allfader” eller ens följa hans ”bud” eftersom där INTE finns några sådana budord, utan endast goda råd, som man i och för sig kan följa om man nu känner för det. ”Ráðumk þér, Loddfáfnir” upprepas ständigt, i strof efter strof. I Hyndluljöd uttrycker Freja den tanken, att hon blir glad över gåvor, tillbedjan och offer – hennes följare Ottar hedrar henne med en harg av enkel gråsten, till exempel, som han själv via hårt arbete, svett och möda har släpat ihop. Uppenbarligen är det tanken som räknas för Freja, inte stenens värde eller innehållet – som fortfarande bara är med möda ihopasamlad gråsten. Han utgjuter nötblod över Hargen, visserligen, men offret är endast symboliskt. Gång på gång lär vi oss genom Eddan att makterna nöjer sig med väldigt, väldigt lite, men att också ett enda äpple med en kärna – som i Hrafnagaldr Odins – ger en stor äppelskörd, ifall den behandlas på rätt sätt.

Detta är saker, som en kristen aldrig någonsin kommer att förstå. Att försöka förklara Eddans visdom eller budskap för en sådan människa, är som att försöka förklara Einsteins relativitetsteori för ett sjukt, efterblivet stackars barn med Downs Syndrom. Alla människor är tyvärr inte lika, och de har heller aldrig någonsin haft ”lika värde”. På sin höjd har de samma, av människor men inte gudar definierade grundläggande rättigheter, rätt till det slags liv som är lämpligt för dem, bland annat – eller enligt vad som står i FN:s högst allmänna, av människor påhittade deklaration om mänskliga rättigheter, men det är också allt.. Detta är i och för sig mycket sorgligt, djupt beklagansvärt och rentav tragiskt, men sanning icke desto mindre.

 

Vetande, och icke Tro. ”Veten I än, eller Vad ?” står det i Vóluspá…

Karlsson utgår också ifrån att Monoteismen på något dunkelt sätt måste ”samexistera” med Polyteismen, och att dessa två helt motsatta världsbilder alltså skulle vara förenliga, vilket är totalt omöjligt. Han förespråkar ”mångkultur” trots att detta aldrig någonsin varit den nyhedniska rörelsens mål – vårt mål är i själva verket detsamma som det alltid varit, och det är en värld utan Judeokristet tänkande eller Islam överhuvudtaget, dvs en helt självständig kulturkrets, eller i praktiken ett Sverige, där andelen Monoteistiska bekännare ligger långt under 10 % om ni frågar just mig – och sedan påstår, Herr Karlsson att ”mångkultur” (vad är det egentligen ?) måste vara en självklarhet, att det på något sätt ”måste” ingå i Hedendomen också, helt utan någon logisk motivering alls. Återigen frågar jag – varför det ?

Karlssons uppsats om ”fornsederiet” fortsätter som såhär:

Enligt Alan Mittleman finns det åtminstone tre typer av judisk etik i relation till Halakha (vilken kan sägas motsvara den kanoniska lagen och den islamska sharialagen) en liberal nytolkande förståelse, en regressiv förståelse samt en komplementär förståelse. Den förstnämnda liberala förståelsen framförs av Moritz Lazarus. Lazarus menar att judendomen i sig överensstämmer med den Kantianska förnuftstraditionen, men att den inte är synonym med eller underordnade denna medan judendomen närmast kan jämställas med etik. Lazarus gör i motsats till Kant inte skillnad på drift, känslor och moral utan menar att en känsla för det rätta och goda är en förutsättning för att kunna resonera sig fram till det goda och rätta. Att jämställa judendomen med etik innebär att den teologiska aspekten urvattnas. För att motverka detta framhävs Gud som den mest moraliske, snarare än den befallande upphovsmannen till vad som är gott vilket kännetecknar gudomlig voluntarism (Karlsson, s 12)

Förlåt att jag frågar, men vad ända in i glödröda Muspelheim har detta med Asatro eller Hedendom att skaffa ??

Om herr Karlsson nu alls skulle göra eller skriva en uppsats om just Nyhedendom, varför i Nifelhels förkättrade Svartalfer kan han då icke göra just detta ??

 

Kantiansk förnufsetik, om vi nu ska slå ned på just det, består bland annat av det mycket berömda Kategoriska Imperativet, eller gamle kristne, träige Immanuels (ej stavad c-u-n-t ) påstående om att ”handla alltid så, att själva grunden för ditt handlande alltid kan formuleras som en allmänt hållen lag”  men trots att liknande satser också återfinns I Hávamáls kärva livssyn, så kan man inte reducera hela hedendomen till detta enkla påstående, därför att det i vissa situationer inte finns, och heller aldrig kommer att finnas några ”allmänt tillämpbara lagar”. Själva tillvaron är mångfacetterad, särskilt för oss polyteister. Den är inte förutsägsbar eller en gång för alla bestämd av någon skenbart ”allsmäktig” gud, därför att det vi kallar Urds Väv hela tiden förändras, och någon förutsägbarhet finns således icke.

Karlsson lallar och dillar vidare om sina Judiska begrepp, ungefär som detta är den enda måttstock, som han tror att han kan bedöma en helt väsensfrämmande kulturkrets på. Bland annat tror han – gravt felaktigt – att ”Tio Guds Bud” skulle kunna återfinnas i Asatron. Detta felaktiga påstående grundar han på utsagor från en person vid namn ”Aldo Gartz” (som jag förvisso känner personligen, han är en fd mentalskötare och numera trä-hantverkare bosatt i Bagarmossen, men det är inte därför jag känner honom) som skall ha satt samman något som kallas ”nio nycklar till fornsedens etik”.

Alexander Karlsson har inte brytt sig om något kritiskt tänkande, någon källkritik eller någon vidare akademisk forskning överhuvudtaget – förutom vad gäller just judendom, som nog inte alls hör till ämnet.

Om han bara kunde sitt ämne, skulle han veta varifrån dessa påstådda ”nio nycklar” kommer ifrån, och vem som hittat på dem. Det skulle kostat honom fem ynkliga djävla minuters googlande på Wikipedia, högst – inte mer.   Hade den stackars Herr Karlsson verkligen inte tid med detta, när han skulle skriva sin uppsats på nio poäng, eller var det så att tankeförmågan tröt för honom, mitt i det allmänna ”forna” juderiet ??

”Kognitiv Dissonans !” – Så fungerar den…

 

”The nine noble virtues” (”fornsedarna” snodde ett sk ”Odinistiskt” bibelord rakt avtrots att de även påstått att alla Odinister är rasister – något jag själv redan motbevisat) är ett klumpigt, engelskt försök att ”koka ned” hela Hávamál till något den inte alls omfattar, och inte alls kan sammanfattas som, förfalskat och förfuskat av två unga herrar vid alias Stubba och Håskuld borta i England, anno 1974.

Deras bisarra påståenden var aldrig någonsin ”sed” och heller aldrig någonsin ”fornt” utan bara – deras eget ”hittepå” eftersom de i likhet med den brittiske fascisten Oswald Mosely ville ha en hednisk motsvarighet till ”Tio Guds Bud” – något som aldrig funnits i verkligheten, och aldrig någonsin heller kommer att finnas. Om vi nu nödvändigtvis måste hålla oss till just Judendomen som enda värdiga måttstock, och den enda tänkbara grund, varpå nordisk hedendom alls kan eller får bedömas, så måste jag säga att herrar Stubba och Håskulds klumpiga försök vore som att ”koka ned” hela Talmud till ”Tio Guds Bud” utan att ens – som den betydligt vettigare Martin Luther – inse värdet av en förklarande ”katekes” vilket ändå min mångårige vän Gartz åtminstone gjorde – eller försökte göra…

Problemet är naturligtvis, att Talmud innehåller oerhört mycket mer än så, på samma sätt som Hávamál har inte mindre än 164 strofer – och dessa kan icke förkortas ned till tio enkla ”sanningar” – för då gör man våld på hela texten, utelämnar, felöversätter och förvanskar…

Alexander Karlsson haltar hela tiden, och han förmår aldrig någonsin höja sig över sin kristna svada eller ”kyrkofädernas etik” som han talar sig varm för. I fallet med ”forn sed” utgörs väl närmast dessa ”fäder” (eller snarare Hyrrokins avföda) av en person med namnet Henrik Hallgren, som hela tiden hävdar att Hedendom skall vara en politisk rörelse som Miljöpartism (i stort sett alla ”forn seds” företrädare har intima kopplingar till det6ta parti, dock ej den nyssnämnde Gartz) samt att ”droger ger många värdefulla andliga erfarenheter” (direkt citat från forn seds fd debattsida – vilka erfarenheter då, om jag får fråga) och de föraktar helt parlamentarismen som idé, utesluter personer som påstås ha haft eller har sympatier med vissa Rikdsagspartier ur sin rörelse – samtidigt som de själva – löjeväckande nog – påstår att de är ”demokratiska” och tror naivt, att innehållet i deras tro eller Gudars och Makters egenskaper är något som de i gammal god 70-tals maoistisk anda kan sätta sig ned och majoritetsrösta om, som om man skulle kunna rösta fram att 2 +2 =3 eller möjligen 5, och sen få alla att tro på detta. Rörelser som kastar ut all kunskap och tusentals år av verklig tradition rakt ut genom fönstret, och sedan kallar sig ”forna” i huvudet ger jag inte mycket för, hursomhelst. Inte heller ger jag mycket för helt okunniga personer, som naivt nog utser sig själva till ”Riksgydjor” eller dylikt, och som svassar runt i sin totala okunnighet, medan de låter framställa sig som ”översteprästinnor” och orakel med ett demokratiskt mandat av ungefär tio stycken vilsna kristna själar, som i likhet med Alexander K aldrig någonsin begripit vad verklig hedendom är för något…

Ett annat problem med krian från Karlstad, är att Alexander Karlsson alldeles uppenbart tror på en Monoteistisk ”Naturrättsfilosofi” och förväxlar Hedendomens ord om lag och rätt som det högsta goda med någotslags religiös ”sharia” av mellanösterntyp. Men hedendomen fungerar inte så. Visserligen medger jag, att det som kallas ”den gyllene regeln” också återfinns i Nordisk Hedendom, liksom i de flesta Polyteistiska regler (jag har själv redan bevisat det – se i mitt artikelarkiv här ovan) men det visar oss bara, att förstadiet till det kategoriska imperativet och det vi kan kalla ett modernt rättsmedvetande, också kan utvecklas i kulturer och kulturkretsar, som aldrig någonsin haft det minsta gemensamt med kristendomen. Se på Japans shinto till exempel, en naturreligion som herr Karslsson nog inte har studerat så särskilt djupt – det har förresten inte jag heller..

Naturrättsfilosofin återfinns inte alls i Eddan. Den utgår från att det vi kan kalla ”rättvisa” en gång för alla är absolut fast, förutbestämd utav den allsmäktige guden, och att denna ”rättvisa” sedan liksom kan komma nedsinglande i Midgårds dalar likt snöflingor, där ett lika allsmäktigt prästerskap eller jurist-skrå skall få lov att ha ensamrätt på den.

Men det är inte så det funkar. Det är inte så det är.

Asatrons och Hedendomens bild av rättvisa ska inte blandas ihop med religiös lag, sharia, ”väädegjunds” prat eller andra dumheter. Det står klart och tydligt utsagt i Eddan och Vóluspá, att Asarna var dag går till sina domarsäten, där de skipar rätt, men det betyder inte alls, att denna ”rätt” är stel och oföränderlig, utan den förändras hela tiden, ty man måste ”lag göra, lag tälja, lag kunna och lag säga” likaväl som de berömda orden i Hávamáls 144:e strof, de som säger att:

Veistu, hvé rísta skal?

Veistu, hvé ráða skal?

Veistu, hvé fáa skal?

Veistu, hvé freista skal?

Veistu, hvé biðja skal?

Veistu, hvé blóta skal?

Veistu, hvé senda skal?

Veistu, hvé sóa skal?

angående runornas, skriftens och tänkandets uppkomst och kognitiva innehåll – och därmed också själva grunden för den andliga förståelsen. Det här är praktisk rättsfilosofi, inte alls naturrätt. Jag har påpekat det gång på gång, även för de som inte alls kan någon norröna. ”Bidja” är inte alls samma sak som det kristna konceptet att be, etymologiskt besläktat med ”prijan” utan bud såsom i budskap, befallning, ja order. Och tillvaron är icke förutsägbar. Makterna ändrar sina domslut, allteftersom nya sakomständigheter skapas, som tidigare inte fått plats i Urds väv – eller kausualitetens universum.

Detta kräver kraft att inse, och vissa, som är helt fångade i sitt kristna tänkande, och helt saknar förmåga att kunna se tillvaron på ett annat sätt, likt Alexander Karlsson och många andra, kommer förmodligen aldrig utvecklas så långt under hela sin livstid, att de ens kommer i blotta närheten av att förstå det. För att detta betraktelsesätt skall kunna fungera – rent praktiskt sätt (våra förfäder var om någonting just praktiska människor, inte långskäggiga judiska profeter på en fjärran bergstopp i öknen, omgivna av idel bräkande får och getter) måste vi först definiera, vad moral och etik faktiskt är till för, och varför den alls behöver skapas.

Vi kan heller inte nöja oss med någotslags allmän policy, i stil med att ”Nej men VÄÄÄDEGJUNDEN e, att på detta hotell får man endast säga och göra snälla saker” utan att först ha definierat, vad vi i så fall alls menar med begreppet ”snällt” eller ”rätt”. Inte heller kan vi nöja oss med någotslags ”dygdemoral” eller ”förfädersdyrkan” som vissa tror – Alexander Karlsson har i sin uppsats till slut lovat, att han skall undersöka den generella dygdemoralen i en hednisk organisation, benämnd NAS (också detta får mig verkligen att brista ut i de ljudligaste gapskratt – varför ska jag förklara någon annan gång) för det är inte Asatro det heller.

Det finns ingen ”dygd” ingen generell ”heder”, ingen Naturätt.

Glöm alla sådana begrepp, och glöm dem med en gång. Det finns inget kategoriskt imperativ, utan här måste vi göra det bästa med tanke på omständigheterna, men det innebär heller inte ”generell odygd” om nu någon trodde det.

Vi kan inte stämma personer runtomkring oss för ”värdegrundsbrott” eftersom det inte är definierat i lag, inte heller för ”brott emot generell policy” om vi inte vet vad policyn i så fall ska vara, eller om vi inte ens definierat vad den innebär. Jo – förvisso är ”dygd” något bra, efter hur ordet låter – men än sen då ? Kan vi då mäta och rannsaka vår nästa, och säga att ”jag är dygdigare än du – så det så !” eller ”du däremot är ett ohederligt djävla svin, och en skam för din ras tillika...”. Först måste vi i så fall åter definiera, vad ”dygd” alls innebär, och varför någon nu skall anses vara i besittning av det. Rätten sitter icke alltid i spjutstångens ände, säger jag eder, men den har dygd, som överlever – eller som handlar så, att han demonstrerar en generell princip – inte för att införa en allmän lag.

En modern rättsstat bygger på att brott kan sonas, och en fungerande religion på att eventuella synder, tabubrott, värdegrundsbrott, obevisade påståenden eller rena lögner blir förlåtna – eller aldrig upprepas…

Vi får väl hoppas att även Alexander Karlsson lär sig, och det tror jag förresten förvisso att han gör, ty hans nästa kria blir säkert riktigt bra, nu när han genomskådat och synat hela fornseds-bluffen, vilket är hans störta och genomgående, mest centrala slutsats.

Och den som har sina öron till att höra, han höre...”

Sela.