Och för övrigt är det väl Ungefär….Samma Sharia här som där…

”Och för övrigt är det väl ungefär
samma Sharia här som där
samma stöveltramp och samma galna vrål
samma blinda hat och samma hets som mål”

– En smula fritt efter Cornelis Vreeswijk

Från sultanatet Brunei i Indonesiens överhettade övärld har det den  3 april meddelats att man tänker införa Sharia-lagar där. Människor ska stympas och få händerna avhuggna, eller stenas till döds därför att de har begått äktenskapsbrott eller andra avvikelser. Den som beordrat detta är den despotiske sultanen Hassanal Bolkia. (Hass och Anal, förresten – vad säger oss det namnet ?)

LIKA SOM BÄR: Bruneis Sultan och serietidnings-visiren Iznogoud – Ni vet han som vill ”bli Kalif istället för Kalifen…”

En hel Värld, inklusive Sveriges Utrikesminster ”La Grosse” Margot Wallström har protesterat emot dessa lagar, trots att nämnda Margots sinne för demokrati inte är så mycket att komma med. Hollywood-skådespelare som George Clooney uppmanar till bojkott emot hotellkedjor, som ägs av den stormäktige sultanen.

Vi tänker sällan på det, men nuförtiden har vi här i Sverige – eller Landet Löfvén som det numera kallas, fått en egen Sharia som i mycket liknar den i de muslimska länderna. Skillnaden är inte så stor, för vårt lands Justitieminister Morgan ”Mollgan” Johansson, en annan dvärgliknande person som inte så lite påminner om den lille ettrige despoten i Brunei, vill förbjuda enstaka skrivtecken och bokstäver, som alltid varit en del av vårt svenska språk.

Felstavning från Peter Kåhl, Nordiska Asa Samfundet – Men rätt i sak…

Orsaken är, som han säger – att de ”suttit på fel uniformer” och bland annat ska då Tyr och Odal-runan totalförbjudas, eftersom de missbrukats av ett ytterst litet fåtal högerextrema personer. Vem som helst kan förstå, att det här är ren galenskap, ja ett fullständigt irrationellt beslut, lika tokigt som om någon skulle föreslå att förbjuda bokstäverna T eller O i det vanliga latinska alfabetet, som vi alla skriver med.

Åter en sjuk liten despot… Kan man göra något annat än att skratta åt honom, i all hans litenhet ?

Meningen och innebörden är densamma. Folk ska straffas, brännmärkas för vad de gjort och behandlas illa. I Brunei-fallet ska de till och med dömas till döden och tas av daga på grymmast tänkbara vis, men så långt går inte vår oförskämde lille Skinhead till despot här i Sverige. Hans syfte är emellertid detsamma, och det är trakassera, smutskasta och ”märka” människor såsom varande ”rasister”, och via hets emot folkgrupp få varenda person, som han själv i sin maktberusning tycker illa om, att framstå som ”dålig” eller ”usel” i samhällets ögon, när det just är hans egen politik och oförmåga att gripa in emot högerextremisterna, som är det verkligt usla.

Vem som helst kan ju ändå förstå, att det är de högerextremas missbruk av runorna, och inte runtecknen i sig som bör straffas.

Och hur ska man egentligen besvara alla dessa tokigheter, som maktmänniskor som vår egen lille ”Mollgan” eller den lika kortvuxne sultanen kommer dragandes med ? Dessa förkrympta varelser är bokstavligt talat inte vuxna den situation de satt igång, för de tänker helt enkelt inte längre som vuxna människor. För dem finns bara hämnd, våld och straff, och de njuter helt uppenbart av att plåga och brännmärka andra. De bryr sig inte ens om den rättvisa de påstår sig tjäna, för vad de föreslår är inte rationellt eller rättvist för fem öre, utan bara dikterat av deras egen maktberusning och sadism.

Morgan ”Mollgan” Johannson (S) är bokstavligt talat inte vuxen nog för det ämbete han skall inneha. Det bevisas av hans fullkomligt avgrudsdjupa okunskap om Svensk historia…

När nazismen stod i sitt flor, det mörka året 1944, skrev den svenske Nobelpristagaren Pär Lagerkvist en nu för de flesta människor bortglömd roman, som heter just ”Dvärgen”. I den gisslas den förkrympta maktmänniskan, hon som alltid strävar efter att förnedra och behärska. Ofta rör det sig dessutom om bokstavligt talat dvärgliknande personer, vilket syns i både Mollgan- och Brunei-fallet. Kanske är det för att de redan under barndomen fått ett underlägsenhetskomplex på grund av sin avsaknad av kroppsstyrka och längd, kanhända inte – man ska inte amatörpsykologiserna -, men ”Dvärgen”är och förblir ett  kusligt diktatorsporträtt – och jag tycker nog, att Morgan ”Mollgan” Johansson i sin maktlöshet, och oförmåga att kunna ta i tu med den verkligt grova brottsligheten i Sverige, uppvisar många av dessa drag,

Genom att försöka slå emot den svenska kulturen, och genom sitt oerhörda hat emot den, framstår ”Mollgan” Johansson också som människoföraktande, en feg liten dvärg, en sådan som tagit till vapen emot sitt eget folk och ursprung, ja en människohatare.Han hatar vårt kulturav och allt svenskt, och han är alldeles uppenbart ute efter att förstöra och skada det. Ironiskt nog påstår han i sin blindhet och ondska, att hans nya ”Mollganlagar” ska vara till för att skydda emot ”Hets emot Folkgrupp” när han själv också gör sig skyldig till precis det. Hans runförbud är en hets emot alla etniska svenskar, och varje medborgare, som någonsin varit intresserad av sitt eget ursprung och kulturarv, och hans utredare har inte ens elementära fakta eller kunskaper i målet. Precis som så många gånger förut när det gäller Regeringen Löfvén, är hans lagförslag ett fuskverk och ett hastverk, som visat sig fruktansvärt illa genomarbetat, därför att det är fel i sak.

Många medborgare har försökt komma till tals med lille ”Mollgan”, och bett honom förklara varför han hatar och föraktar runorna, eller allt svenskt. Ingen har fått något svar. Som en hal ål har denne högt betalde minister hela tiden slingrat sig, och varför han inte bekämpar högerextremisterna istället framgår nu med nästan skrämmande, Machiavellisk tydlighet – Det har aldrig varit just dem han varit ute efter. Han vill bara sätta en ”rasiststämpel” på sina fiender, för att därefter inleda en hätsk människojakt via media, bildligt talat en stening…

Vardag i Brunei, Sudan och många andra Muslimska länder. Jämför ”skjutningarna” i Landet Löfvén, som inte kallas ”mord” utan numer ständigt bagatelliseras i media… Hur vore det om vår Justitieminister ägnade sig åt de problemen istället ?

I Sultanatet Brunei däremot, är steningen inte längre bildlig eller något som äger rum vid en enbart digital skampåle. Där rör det sig om en fruktansvärd verklighet – och naturligtvis är det något oerhört mycket värre, än blott och bart själva runförbudet, eller det idiotiska förbudet emot vissa skrivtecken, och de allvarliga inskränkningar i den svenska yttrandefriheten som Regeringen Löfvén nu nu planerar att införa

Men det finns något alla dessa despoter inte tål, och ett sätt man kan bekämpa dem på….

Man kan skratta åt dem, ja göra narr av dem, rent av. Det är något, som alla makthavare och av högfärd uppblåsta personer inte tål. Personligen tycker jag mycket väl, att man har rätt om man skrattar åt Morgan ”Mollgan” Johansson i all hans ynklighet och oförmåga.

Det är inte snällt, visserligen, men det är inte så särskilt snällt att kasta sten på människor så att de dör heller, eller att beröva dem heder, arbete, försörjningsmöjligheter, vänner och familj – vilket är saker fler än jag insett, att det nuvarande lagförslaget från den (S)-märkta Löfvén-regeringen kommer att leda till – för avsikten står ju redan klar, liksom avsikten bakom all denna muslimska Sharia…

Är detta inte Morgan Johanssons verkliga ansikte ?

Mikael Bachtin, en rysk litteraturhistoriker, skrev en gång en bok om något som han kallade den folkliga skrattkulturen, som han ansåg skulle ha funnits under den katolska medeltiden och renässansen, alltså just den tidsperiod Pär Lagerkvist skrev om. Bortom alla kristna mässor, Inkvisition, häxbål och kättarbål lurade alltid det förrädiska skrattet, folkets sista protest emot de obeskrivliga grymheterna.

Vad ska man egentligen säga, om en regim som vill stena en kvinna till döds, bara för att hon slutat älska sin man, och vill leva tillsammans med någon annan ? – Det är ju rent absurt, ja skrattretande att vilja döda någon för den sakens skull. Och att förbjuda en bokstav, och sen sätta ett helt lands samlade polisiära resurser på det, medan mördare, IS-återvändare och grova våldsbrottslingar får gå lösa ??

Det är ju rent groteskt, ett spel för gallerierna så urvattnat och tokigt, att man bara kan le åt eländet och hela galenskapen.

Och ändå vill förtryckarregimer som den i Brunei eller den vi har i Sverige framstå som rättfärdiga och sanningsenliga, men vi kan bara skratta åt dem, skratta åt deras pinsamma försök – och le en smula medlidsamt, precis som folket gjorde vid åsynen av Kejsarens nya kläder i HC Andersens berömda saga.

Och så skall vi bemöta dem. Så skall vi göra, så snart islam eller sharia nämns. Vi ska driva med dem, inte ta dem på allvar, flina rätt ut – liksom åt ”Mollgan”, Löfvén och deras nattståndna, alltmer illaluktande (S)-parti, och alla deras Potemkinkulisser.

I morgon kommer något annat, kära medborgare, mes amis citoyennes. Den ni väntar på, kommer inte att passera genom förstäderna, för att låna Lagerkvists uttryck. I morgon kommer det att bli tillåtet, att tälta i de fria själarnas land, och ingen människa skall behöva bli stenad till döds. Och ingen ska bli dräpt eller fördömd i all evighet för en enda symbol, en runa eller en och annan felaktig bokstavs skull, för det är ju absurt, som så mycket annat här i Världen.

Visst, jag kastar själv sten, men inte på människor, utan kanhända snarare i glashus. Men att kasta tillbaks, när despoti och mörkmän härjar, är faktiskt både brukligt och berättigat.

Skratt har heller inte dödat någon, och som den store amerikanske humoristen och författaren Kurt Vonnegut en gång sa – ”sticks and stones might break bones, but mere words cannot hurt me” – för han var i ordets bemärkelse verkligen en stor man, och då syftar jag inte på hans blotta fysiska kroppslängd.

Borde inte alla dessa djävla HassAnals, Alla dessa skitnödiga Mollgan-fysionomier och dessa Reinfeldtande Löfvénare i sina fisförnäma försök till landsfaderlighet inse allt detta, om de  kunde ? Tills nästa gång något sånt här sker – skratta lätt, skratta fort, skratta mycket – och frid vare med eder.

Låt inga dvärgar eller despoter få makt över er, men skratta åt den lilla ohyran istället.

”Mollganus sum ! Compactus Porcum est !”

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs (10) Is-runan

Is-runan eller Eis på gotiska och tyska, kommer av ett proto-germanskt Isaz och betyder förstås is. Den tecknas som ett rakt lodrätt streck, och är den enklaste att teckna av den äldre runradens alla runor. Runan is eller isa följer som den tionde runan i Utharken. Tio är ett numerologiskt ”svårt” tal, därför att man tidigt i historien – och i nästan alla kulturer – inte räknade med något decimalsystem, och heller inte tillskrev just talet tio någon större betydelse.

 I norden räknade man betydligt oftare i dussin, i åtta-tal, tretal och liknande, vilket vi ser även i det faktum att det går tolv tum på en fot, samt två gånger tolv timmar på ett dygn. Vi har tolv stjärntecken, och tolv månader, inte tio. Också runraden i sig är uppbyggd av tre aetter eller ätter, eller två tolv-tal som vi har sett, och detta är långtifrån någon tillfällighet. Den första aetten eller åttatalet slutade med Hagal-runan, och med Naud-runan och Is-runan passerar vi en motsvarighet till Ur (Naud) och hamnar sedan i den direkta motsvarigheten till Thursrunan, konfliktens och dualismens tvåtal – för i Is-runan har många sett dödsgudinnan Hels runa, eller en runa för Nifelheims rike av snö, is och köld samt dimma och dis – tyskans Nebel och Nifel är ju samma ord.

Nifelhelms köldrike och dess runa är särskilt aktuella, nu kring Alvablotets tid…

Den enda klassiska runtext, som nämner tio-talet (eller multiplar därav) är faktiskt Rökstenen i Östergötland, som talar om tjugo konungar, döda på slagfältet. ”Vilka tjugo konungar satt fyra vintrar på Själland, med fyra namn, födda åt fyra bröder. Fem Valke, Rådulfs söner, Fem Reidulf, Rågulvs söner, Fem Haisel, Hårds Söner, Fem Gunnmund, Björns söner.

Forskare har naturligtvis konstaterat det fullkomligt omöjliga i att hitta tjugo konungar av Danmark i grupper av fem, alla bröder och med samma namn, för några sådana personer har såklart aldrig existerat i verkligheten. Vad vi här har framför oss är en numerologisk gåta, som så många andra i Rökstenens hårt chiffrerade text, där inte bara siffran fyra utan också tal som nio, åtta och tolv ständigt återkommer i inskriften. Också Is-runor förekommer i Rökstenens 25-rad, vilket är avslöjande även det. Man har gissat, att Vämod, son av Varin, fadern som ristade Rökstenen till minne av sin döde son, ryms i denna gåta. ”Valke” är de fem valkiga fingrarna på hans högra hand, medan ”Rågulf” (eller ”Rågtjuven”) är namnet på den vänstra handen. ”Hård” är högerfoten, ”Gunnmund” eller ”Stridens makt” är vänsterfoten (man gör ju forfarande marsch-anträde med vänster fot främst) och de ”tjugo konungarna” är den döde sonens fingrar och tår…

Rökstenens Is-rune chiffer i dess 25:e rad ses här överst i bilden

Varken månader, veckodagar eller årets dagar är jämnt delbara med tio, och det framstår fortfarande som långt naturligare för oss människor att räkna med företeelser som fyra väderstreck, till exempel – trots att vi i och för sig har tio fingrar och tio tår. Hade vi inte det, kanske vi aldrig skapat något decimalsystem överhuvudtaget, utan som babylonier och andra räknat med multipler av siffran sex – och därmed också med dussin – som de gamla nordborna…

”Stadhagalder” för Is-runan i Armanen-systemet. Långt tidigare användes samma gester och poser för att kunna kommunicera med runor på långa avstånd

 

Talet tio är inte särskilt fruktbart, numerologiskt sett och kan bara ses som en produkt av två och fem, alltså tursarnas och dualismens och konfliktens tvåtal, multiplicerat med Ken-runans femtal, och om Ken nu står för meddelanden, kommunikation och budskap – så blir talet tio inga budskap, ingen kommunikation överhuvudtaget, eller kommunikationens raka motsats. Is runan multiplicerat med två, eller fyra gånger fem blir däremot tjugo, vattenrunan Laugs tal, vilket inte heller det är en slump, numerologiskt sett.

Isrunan har ofta kallats för en Hels eller Urds runa…

Is runan står inte bara för Nifelhel eller Hel själv, utan också döden, förstelning, stelhet, vinter och frånvaro av liv. Fortfarande ser vi hur vissa Riksdagspolitiker med Justitie- och Inrikesministern Morgan ”Mollgan” Johansson (S) hetsar och hatar emot all användning av runor, och i sin fullkomligt exempellösa barnslighet kräver ett totalförbud. Detta trots att Lagrådet och flera Hovrättsdomar klart tagit ställning emot det idiotiska förslag, som Justitieministern, likt en annan Heinrich Himmler, fortsätter att propsa på, helt i onödan.

Vad ska denna onödans, klåfingrighetens och PK-tänkets minister hitta på nästa gång ? Ska han förbjuda alla skolelever i Sverige att rita raka, lodräta streck på ett papper, eller vad ? Redan ett rakt streck är ju en IS-runa. Också upprättstående pilar finns i mängd, både i trafiken och överallt annars – och hur skall då vår Idiot till Inrikesminister lyckas med sitt förbud emot Tyr-runor ??

Vi HEDNINGAR och ASATROENDE kommer att FORTSÄTTA slå vakt om vårt kulturarv och ANVÄNDA TYR-RUNAN, OBEROENDE av vad någon halvtaskig expeditions-ministär tycker om det. INGEN Regering kan döma oss alla… !!

 

Frågan är väl om inte Is-runan bemäktigat sig hela det parlamentariska läget i Sverige, och kan stå som en bra symbol för det, i alla fall just nu, Oktober 2018. Samtliga politiska partiers relationer är totalt bottenfrusna. Hela det politiska samtalet är fullkomligt lamslaget, och ingen ny Regering har kunnat bildas efter det senaste valet. Om detta inte är ett exempel på Is-runans oerhörda makt över sinnena i Riksdagen, så vad är det då ? – jag bara frågar er, goda medborgare…

En tionde jag kan,
om från mitt gårdstun jag ser
häxor i rymden rida;
Då galdrar jag, så att vilse de far,
från sin hug därhemma
från sin hamn därhemma”

Så säger Oden själv i Hávamáls 155 strof, i min egen översättning – och även det norska runkvädet nämner Isrunans makt att förvilla, och föra människor vilse. Att tappa bort både hug och hamn, eller intellekt och känslor, gör häxorna till tomma kroppar, helt tömda på vett och förstånd – och

Ís kǫllum brú bræiða;
blindan þarf at læiða.

Den kalla isen blir en bred bro – men blinda tarvar man att leda” säger det Norska runkvädet från tidigt 1000-tal. Det stämmer ju också med vad vi alla kan se i den nordiska naturen om vintrarna. Isen bildar en mäktig bro över sjö och hav, men det är farligt att halka…

Många har tolkat is-runan mycket negativt, och kallat den en dödsruna, men den har också stått för struktur, ordnade förhållanden och fasta system i allmänhet, klarhet, militärisk disciplin, ordning och reda. Isen är inte för inte genomskinlig, och ett kristall-liknande väsen.

Edred Thorsson räknar isrunan som en symbol för självet, den egna individen, vilket möjligen kan vara av betydelse när man läser den ihop med andra runor. Samtidigt ingår is-runans raka stapel också som en beståndsdel i nästan alla tecken i runraden, och den blir på så sätt en naturlig bindruna, eftersom man inte kan undgå den. 

 

Isrunan verkar bindande på det som flyger och far alltför mycket, på lösa influenser och galna personer, skulle vi kunna säga, och hjälper väl förmodligen även emot löst snack och förtal, då runan kan sägas stå för intellektets och förnuftets klara kyla. Också Freja Ashwynn har betonat, att Isa på så sätt kan vara en bevarande och upprätthållande kraft, men skriver ingenting om att Is-runan – om hon följer sitt eget schema – borde vara ägnad Verdandi eller det kommande som den tredje och sista Nornan, framtidens Norna. Kanske är Verdandi också den som gör slut på nuets eller tidens diskussioner, och som pekar på det evigt bestående, ifall man vågar sig på en något djärv och ovetenskaplig tolkning.

Tyska Runmagiker och Holländare som Jan Fries har betonat att Eis har samma ordrot som Isarn, alltså ”Eisen” eller järn på tyska, och att siarn på forngermanska kan ha gett upphov till ett senare ”ising” för vapen, eggjärn, försvar, hårt föremål. Det engelska runpoemet prisar isens skönhet, medan det norska kallar isen ”en bred bro, varöver den blinde måste ledas” – en annan hänsyftning på intellektets roll. Ett isländskt runpoem, slutligen, kallar isen bäckens bark och vågens tak, samt ”glaciés jöfurr” på en blandning av Norröna och latin, alltså ”hästars is” – något som är svårt för ryttare att ta sig över – allt kanske tecken på isrunans bestående natur. Slutligen tror jag själv också, att isrunan kan ha stor betydelse för sådan skapande konst, som avses bli bestående, eller för stavar, som man sätter för evig tid och för framtiden i sig, och därmed kanske också uppbyggnad och byggnadsarbeten. En lodrät stötta behöver inte bara vara en nidstång, utan också en bjälke eller en stolpe, på vilket mycket annat eller ett helt hus vilar, och sålunda kan isrunan ha sin dolda betydelse i magiskt arbete.