Allhelgonadagen – och en stor dag för HEDNISKA TANKAR

Idag är det Allhelgonadagen, den kristna helgdag som utvecklades ur det hedniska Alvablotet och som fortfarande firas till åminnelse av våra döda, och inte efter några ”helgon” eftersom Sverige har varit ett protestantiskt land i drygt 500 år. Fortfarande är Allhelgona en privat fest, precis som Alvablotet också var. Vi svenskar vill minnas våra döda enskilt, eller tillsammans med våra anhöriga och vår släkt. Det är den egna släktens och ättens vilja som manifesterar sig, och som finns kvar i våra nutida Allhelgonaseder. Att lägga granris på sina anhörigas gravar, eller att tända ljus på dem är en sed, som många av oss fortfarande följer, och den var minst lika viktig under hednisk tid. Förr trodde man också att det lyste av sig själv på gravhögarna och gårdsgravfälten under Alvablotet, som nog firades under fullmånen i Oktober. Nu står månen i nedan, men November, som också kallas Slaktmånad, kommer…

 

Också på vårt Världsarv Skogskyrkogården i Stockholm märks den hedniska stämningen invid den enorma gravkulle och urnlund, som rests där. Och fortfarande väljer ca 90 % av svenska folket kremering, vilket är det hedniska sättet att begravas, och inte någon kristen kistbegravning…

Vi samlas i lundar, vid gravhögar och Gudahov…

Idag är också en stor dag för bloggen Hedniska Tankar. Just idag, 1 November, passerar jag mitt läsar-rekord från förra året, och i skrivande stund har denna blogg blivit läst av 76 762 människor hittills under 2018, vilket är mer än under hela 2017. I genomsnitt var det 210 personer som besökte min blogg varje dag under förra året, och den siffran kommer jag helt säkert kunna slå i år – och kanske kommer jag också upp i över 80 000 läsare om året. Hedniska Tankar har nu funnits – på olika sajter – i mer än sju år, och ännu visar intresset för denna blogg inga som helst tecken på avmattning, vad det nu kan bero på.

Enligt Clausewitz måste varje god offensiv slutligen nå ett ”umschwung” eller vad som kallas en ”rückschlagspunkt”, alltså den punkt när den beslutsamt genomförda offensiven övergår i stillestånd, eller rent av reträtt. Men för mig som hedning är reträtten otänkbar – och än har ingen omsvängning inträffat. Hedendomen och Asatron i Sverige fortsätter att gå framåt, år efter år. Vi blir allt starkare och starkare, allt flera och flera. Fortfarande är vi drabbade av fördomar från kristna och andra grupper i samhället, men vår tid kommer.

Vid slutet, står segern !

Annonser

Inga skäl till förvirring inför Segerblotet…

Snart stundar vårt Segerblot, för första fullmånen efter Vårdagjämning, eller på lördag, dvs 31 Mars är den rätta tiden inne. Då är Segerblotets tid, och det är då vi verkliga, seriösa Asatroende firar. Glöm allt löst prat om ”Påskblot” och alla sådana dumheter – ”Påsk” är inget vi Hedningar alls firar, vi firar våren och de goda makternas seger, och vi blandar inte ihop vår egen tro med de kristnas, utan visar respekt och hyfs för våra egna traditioner, samtidigt som vi låter andra ha sitt för sig.

Segern och glädjen i livet kan manifestera sig på olika sätt, som jag försökte antyda i föregående inlägg. Vad som ger glädje åt somliga, delas inte av alla, men själv ser jag och sätter jag en oerhörd glädje i att dela med mig av mina kunskaper, och även i att känna en arbetets glädje, så gott som varje dag i livet – ty för mig som Hedning, rent personligen, ser jag alla dagar som arbetsdagar och inga dagar som lediga dagar. Och i dagarna har jag blivit rikt belönad av makterna, känner jag – av en ren slump och vad man kan kalla meningsfulla tillfälligheter har allehanda lyckliga tilldragelser inträffat, på det allra mest osannolika av vis. Jag känner mig rikt belönad av både Jorden och Himlen, eller låt oss säga Gerd och Frigg, samtidigt med Sunnas eller Solkvinnan Sivs återkomst.

 

De flesta av oss gläder oss åt vårens och livets återkomst, men så finns det då dem som nödvändigtvis måste vända upp och ned på precis allt…

Men – naturligtvis firar inte alla så... En del väldigt egendomliga och för mig närmast asociala typer, någonstans, någotslags hedendomens verkliga bakåtsträvare som verkar helt ”lost”, fullkomligt ”forna” i huvudet, svårartat autistiska, bakom flötet, ”helt avsågade” eller drabbade av tomtar på loftet, svaj på luskulan – eller – som man säger i Göteborg ”de e la ente rektia någonstans” har börjat försöka inbilla folk att Alvablot skulle firas om våren, och att man ska hylla dödens Gudinna Hel såhär års istället. Jag vill absolut varna för sådant, för jag ser inget värde i det.

Alla vet vi såklart, att detta inte är ”fornt” för fem öre, utan ren djävla gallimatias; att vända fullständigt bakfram på hela naturen, årshjulet och alltihop, och jag kan för mitt liv inte förstå, varför någon skulle vara dum nog att göra på det här fullkomligt befängda viset. Alla, samtliga och var och en av de historiska källor vi har – och de är sannerligen fler än två till antalet, visar att Alvablotet var en privat, avskild och icke-offentlig fest som hölls på senhösten och i början av November eller slutet av Oktober, alltså början av Slaktmånaden eller slutet på Lövmånaden, som det är, som det alltid varit och skall vara.

Var sak har sin tid i naturen, det inser till och med DN:s skribenter numera fast de inte är hedningar. Det finns ett årshjul, nämligen, och varje sak på året måste komma på sin rätta plats – detta tillhör Asatrons absoluta grunder, och första lärospån. Till och med DN:s krönikös Kristina Lindquist hasplar idag troskyldigt ur sig citat ur Gylfaginning – hon har väl googlat efter dem på nätet, men har inte den rätta kunskapen för att kunna sätta in dem i sitt rätta sammanhang, eller förstå deras rätta innebörd.

Kanhända är det därför att hon är kvinna som hon längtar efter våren, men hon resonerar en smula osammanhängande om klimatförändringar och de mer än 50 miljoner ”klimatflyktingar” som årligen väntas välla in över Europa – ”det är bäst att vårt land inte har svängdörrar” konstaterar hon lakoniskt i vad som verkar vara ett tillfälligt utbrott av plötslig klarsyn. Så är det – tidens gång och att följa dess utveckling, kan till sist få oss alla att inse vissa saker. Och kanhända är hennes krönika mycket läsvärd, inte minst för detta enkla faktum.

Men – och det är det viktiga – också Ragnarök varar bara en kort tid, för enligt Voluspá kommer våren åter, och jorden ska grönska på nytt – Kristina Lindquist tror helt felaktigt, att Ragnaröksmyten skulle vara någotslags kristen apokalyps, en yttersta dom, när den för Hedningarna bara är en del i ett cykliskt förlopp, en utvidgad berättelse om vad som händer i naturen varje år. Att då plötsligt dyrka döden, förruttnelsen och dödsgudinnan Hel vid alldeles fel tid på året för inget gott med sig, utan bara en massa ont och dåligt; och rörande de hemska effekterna av sådana destruktiva beteenden, har jag också sett en hel del klart avskräckande exempel bland de sk ”fornsedarna”, diverse egendomliga personer som säger sig hålla på med ”rökkatru”, tursatru, sk”Lokeansm”, Satanism och liknande avarter..  Det här med djävulsdyrkan och fornsederi är ingenting för mig, måste jag säga – och Djävulen är hursomhelst en kristen sagofigur, som jag inte tror mycket på...

Jag själv har studerat Asatro sedan 1982, alltså i mer än 36 år snart, eller i nästan hela mitt vuxna liv – även om jag varit intresserad av ämnet redan från barnsben. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en enda person, som följt detta med den hastigt påkomna ”Helsdyrkan” på vårkanten, som en eller annan sjuk, förvirrad och väldigt illa navlad sk ”rådsgydja” ska ha uppfunnit, och nu får sina små proselyter att följa. Det här är väldigt egendomliga och helt nypåhittade bruk, som verkar tagna rakt fram ur tomma luften.

Visserligen fanns det på 1980-talet något par vid namn Liljeroth, som trodde att Hel skulle vara summan av alla gudinnor, att det inte skulle ha dyrkats någon annan gudinna i Norden än just Hel osv osv – allt saker som påminner om Marija Gimbutas i Litauen och andra sk ”gudinnetroende” – självklart går det bra att tro på detta om man vill, och det finns ju de som är alldeles ”frälsta” på det här med Jesus Kristus också – men se – så vidare ”fornt” är inte det här alls – för det är rent ”hittepå” och har faktiskt ingenting med just Asatro att göra.

Sedan kan man ju också vara Kristen, Gudinnetroende eller något annat – men då finns det nog andra samfund, som är lämpade för just det intresset… Vi Asatroende vill i alla händelser inte ha några utflippade Helsikesmadamer ibland oss – utan de kan dra åt Hälsingland, Hels Rike eller dit pepparn växer.

En god vän förlorade slutgiltigt sitt ”källar-hov” – som jag skrivit om förr – och har råkat i mycket stora ekonomiska svårigheter, som fått honom att sälja sina käraste tillhörigheter, har jag fått veta. Men – det finns inget jag kan göra åt det – och så går det, när man ger sig i lag med ”fornsedare” och därmed likställda exemplar. Eller för de som döper sina barn till ”Loke” och annat i den stilen – vad ska hända, när de barnen växer upp ? Det slutar aldrig väl, utan övergår i ADHD-HBTQB, och allt annat sådant, som är ”åt röven vänt”. Dyrkar man negativa saker, uppkommer negativa tankeformer och sjuka föreställningar. Tänk er när de barn som av dumma eller aningslösa föräldrar döpts till ”Loke” (ja, just döpts ja – det är väl mest kristna som gör såhär) växer upp, och får veta vem de uppkallats efter… Medvetet eller omedvetet, så kommer de att ta efter den gestalt, man satt i huvudet på dem, och sådant är knappast bra… Likadant är det med dödsgudinnan – och sådana här missuppfattningar måste man motverka, för allt har som bekant sin rätta tid. November är då vi ärar våra döda, och minns dem, men vi frambesvär inte Hel, utan låter henne bara vara där hon är – i underjorden, där hon hör hemma – hon ska inte vara här och sprida sjukdom och farsoter bland oss…

Vissa sorters trosföreställningar – typ Monoteism och dyrkan av det Onda – MÅSTE man faktiskt sätta stopp för…

Sunt förnuft säger, att såhär års dyrkar de flesta av oss nog Gerd eller Gefjon, Nerthus, Njärd – den goda jorden. I alla fall de av oss som fortfarande är lantbrukare, förstår kanske att gröda, fruktbarhet och ny grönska är viktigt, och att det är något vi vill ha, i motsats till död och förruttnelse.  Våren är väl en årstid, då man dyrkar livet – inte döden – och så är det nog i de flesta normala kulturer, ja till och med den kristna..

Att bara vända precis upp och ned på allting i vår tro, och sen kalla detta för något ”fornt” – ja det vänder jag mig själv med kraft emot. Jag tror på att göra det som känns naturligt, bra och gott för människorna, och att inte ”kana iväg” åt alldeles fel håll i ceremonier och liknande. Det här med barfota-lassarna eller vem det nu var, som stod och skar sig själva till blods vid Gamla Uppsala förra året har jag redan berört – tillräckligt många gånger – och sådant vill jag bara inte få se i rikets tidningar, ett år till..

Det sista vi behöver är fler missuppfattningar om vår tro, vad vi vill, och vad ett vanligt, enkelt vårblot är ”till för”…

Jag känner att det finns ett stort behov av att gå ut och förklara hur det faktiskt är, och vad vår tro är för något, hur den fungerar – innan fler missuppfattningar och förvanskningar sprids. Det är faktiskt något av min förbannade skyldighet som Asatroende och hedning…