En lång Friggas Dag: Till vad tjänar alla dessa lidande ”Frälsare” ??

Fredagens namn kommer av Frigg, som jag tidigare förklarat. Idag påstår de kristna att fredagen skall vara längre än vanligt, bara därför att deras ”gud” påstås ha torterat ihjäl sin egen son på den här dagen. Snacka om perverterade familjeförhållandenhur skulle alls en påstått ”god” gud överhuvudtaget kunna göra så  emot sin egen avkomma ? Vad är det för slags sjuk föreställningsvärld, dessa kristna lever i ??

För bara fyrtio år sedan måste affärerna hålla stängt denna dag. Restauranger och danssalonger fick inte heller hålla öppet. Biografer och alla sorters nöjen var förbjudna. Nöjesförbudet på Långfredagen avskaffades först 1969 – fram till dess rådde ett slags Sharia-lagar i det svenska samhället. Idag har vi fått in islam i landet istället. Jag vet inte precis om det utgör någotslags förbättring.  Märkliga mullor och immamer villl förbjuda svenska kvinnor att skratta och le offentligt, och de får inte ens gå ut och handla mat ensamma. Och rörelser som dessa, får fortfarande bidrag av Regeringen Löfvén. Är inte det ganska konstigt, eller i vart fall anmärkningsvärt ??

Vem vill ha en religion, som glorifierar och frossar i lidande, plåga, tortyr och död ???

Själv förstår jag mig inte på den obehagliga kristendomen, och dess frånstötande dödskult. Hur kan man egentligen känna sig ”frälst” eller uppleva att det skulle finnas något ”gott” i en annan människas lidande ? Hur skulle det alls hjälpa någon ?? Lidande, tortyr, avsiktligt framkallande av smärta och liknande saker borde bara framkalla äckel hos alla sunt tänkande varelser, och det kan knappast vara något som är värt att ”dyrka” överhuvudtaget.

De kristna lär ut, att det finns något som heter Arvssynd. Alla människor förutsätts enligt dem vara onda eller dåliga från början, och om inte ”gud” får blidkas enom att långsamt plåga ihjäl sin ende son – och uppenbarligen njuta av anblicken – så kan han enligt den kristna läran börja förgripa sig på hela mänskligheten istället, men genom den påstådde frälsaren (som bara är en fantasi-figur – inga som helst bevis för hans existens har någonsin hittats) ska vi alltså känna oss ”frälsta” genom tortyren, uppspikandet på korset och allt det andra, som de kristna ständigt kommer dragandes med. För mig som hedning, måste jag säga – väcker allt detta bara avsky och avsmak.

Jag kan inte se något gott i andra människors lidande, och än mindre förstår jag varför man måste ”dyrka” den här skiten.

Förstår inte dessa kristna att hela deras symbolik är ytterst frånstötande och sjuk ?

Och de kristna går längre än så. De har till och med börjat påstå, att den urgamle Nordiske vegetationsguden Balder, som figurerar i Ragnaröksdramat bara ”måste” vara ett slags avbild av deras Vite Krist eller jesus kristus, ungefär som om Nordborna vore utan all tankeförmåga, eller helt ur stånd att skapa något själva. Det är en djupt rasistisk ideologi, som talar ur dessa kristna påståenden.

Varför inte dyrka själva livet och våren istället för all denna osunda kristendom ?

Allt det här är bara snickesnack utan all verklighetsgrund, för då har man inte förstått vad myten om Ragnarök och naturens återfödelse och död verkligen handlar om. Naturen återföds varje vår, och Balders död och återuppståndelse som vegetationsgud är välkänd. Forskare har sedan länge vederlagt allt kristet trams om Balder, och ser också paralleller till Tammuz, Osiris och många vegetationsgudar i orienten, och uppenbarligeen är redan själva Balders namn långt långt äldre än kristendomen. På gotiska betyder balþs ljus, eller vit, och samma betydelse har ordet Baltas på modern litauiska – vilket kan vara ett inlån från proto-germanska. Balder finns också omnämnd på inskriptioner från 300-talets Holland (utrecht) och då fanns ingen kristendom i Nordeuropa alls.

Balders död är inte önskad, utan en tragisk händelse – för den Nordiska kulturen värdesätter inte meningslöst dödande eller plåga, på samma sätt som den kristna. Hans återkomst har inte med något kristet paradis att göra, utan är bara en cyklisk händelse vid tidens slut och universums återfödelse, efter hur Eddan skildrar saken.

Över hela Europa och hela Världen börjar människor idag söka sig bort från kristendomens sjuka och frånstötande bildvärld, med sina blodiga krucifix och korsefästelser, och hela detta kristna frossande i ”martyrskap” (som inte alls är något heligt, utan bara tragiskt ) samt sjukdom, plåga, lidande, synder och död.

Hedendom av alla sorter går emot en renässans, och det är kanske inte så konstigt.

Själv skall jag inte glömma en upplevelse i gränden bakom den katolska kyrkan ”St Lambertus” i Düsseldorf för några år sedan. Där sitter återigen en av dessa äckliga korsfästelser på husväggen, men när jag gick förbi där en dag under pingsten, ryckte plötsligt en liten, rödhårig och mycket ilsken punk-tjej mig i armen, mitt på gatan, medan hon upprört pekade och skrek – emot de kristna korsen: ”Homosexuelle Sadismus ! Homosexuelle Sadismus !”

Mais Oui!” svarade jag på franska. ”C’est vraiment comme ca ! Sadisme Homosexuelle – il sont cretins, les cretiennes…!

Nej, inte punkerskan från Düsseldorf – men hon såg ut ungefär såhär…

Vi upprepade meningen om och om igen, och skanderade den högt, så högt vi bara kunde, fortfarande vända emot korsen. ”Homosexuelle Sadismus, Homosexuelle Sadismus” – för det är ju vad kristendomen innerst inne handlar om. Dessa män i låtkorta höftskynken, som vällustigt vrider sig på sina kors med spikar i händerna – latent sadism alltsammans. Till sist lösgjorde sig en manlig punkare – stor som ett hus ur dimmorna, och trodde att jag försökte lägga an på hans lilla tjej, men jag sträckte upp händerna över huvudet, och lät mig inte skrämmas vid anblicken av hans tre stycken stora och rasande Rottweilers, som han hade i sällskap ”Hallo du punkermann ! Was punkt heute los mit den ganzen punk ?” Han svarade mig något på lokal dialekt, som jag inte förstod, men som antagligen betydde att punken i Düsseldorf inte alls är död – den bara luktar så.

De katolska kyrkobesökarna kom till slut ut ur sin kyrkan, men nu var vi tjugotalet tyska punkare, lodisar och tjackpundare – samt en spik nykter svensk Asatroende hedning – samt tre ilskna ”pundarhundar” av värsta sorten. Och vi skanderade fortfarande för full hals, om och om igen ”Homosexuelle Sadismus – Homosexuelle Sadismus..”

Medan katolikerna sprang därifrån, jagade som skrämda barn – och vi hetsade hundarna på dem.

Ljuva minnen. Det var verkligen en vacker scen, och som en sann saga ur livet, även om det var Pingst och inte Långfredag den gången..