Spöklikt värre i Glava

”I mångahanda länder haver jag varit,
och mångahanda folkslag haver jag haft
uti min tjänst, men maken till
Fryksdalingarna har jag aldrig skådat…”

 

Nu byter jag ämne för ett tag. Från Värmland kommer inte bara min gamle vän Tekniske Johansson, om ni minns honom, utan också en tidigare kollega. Nu ligger byn Glava, en gång känd för sitt glasbruk, inte i Fryksdals härad utan i Gillbergs, på gränsen till det som kallas Nordmark och Järnskogen, som är nämnd i Eddan; eftersom det är den bygd där Angerboda och själve Loke huserar. Senare i tiden kallades detta Edaskog, och var gränsen mellan Norge och Sverige.

Redan på folkvandringstiden och 500-talet var Järnskogen en rik trakt, vilket syns på dessa brakteater, numera på Historiska Muséet i Stockholm

Glava ligger vid Glafsfjorden, som inte varit en riktig fjord utan en insjö sedan åtminstone bondestenåldern, och här går den stora sjöleden in i landet. Här bor min bekanting med sin hustru numera, och enligt gängse uppfattning är det så med Värmlänningar, att de är gladlynta av naturen och har en förunderlig förmåga att berätta historier, som alla vet. Nu är det väl känt i min bekantskapskrets att jag är den mesta Hedning, eller Heidningi hin meisti, likt Egil Skallagrimsson själv, som enligt sagan kom över Edaskogen eller Järnskogen han också, och därför anser alla att jag borde vara expert på allsköns vidskepelse, även spöken och dylikt.

Min Värmländske bekant hade nämligen hela Julen igenom upplevt saker, som inte står mina från Axel Ulrik Bååth i Nordmannaskämt fritt återberättade historier efter. Kanske minns ni vad jag skrev om Tjuvarna Ond, Värre och Värst och den stora Julskinkan, eller berättelsen om den fruktansvärde Djävulen på dasset, han som hette Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel och som hade till uppgift att kila fram och tillbaks och slå in kilar mellan människorna, och orsaka split och söndring dem emellan.

Om ni nu inte minns dessa berättelser, tycker jag nog ni ska läsa dem omigen, men Värmlänningen trodde rentav jag syftade på honom i dessa fritt berättade historier, för liknande saker hade just inträffat på hans gård i Glava. En natt, när han låg bredvid sin lagvigda hustru i sängen, tändes ljuset i köket av sig självt, och han trodde nästan det var tjuvar i farten, oavsett om dessa nu ville beröva honom julskinkan eller annat, och han svarade inte som den på sin tid så berömde Mullah Nasrruddin, känd över hela Orienten, som i en liknande situation, eller när frun väckte honom och skrek: ”Vakna Nasruddin Hodja, det är en tjuv i huset” svarade: ”Låt honom hållas, älskling – man vet ju inte om han hittar något värdefullt..

Nej, han gick fullt vaken ut i köket för att se vad som var på färde där, men hittade ingenting. I långliga tider slamrades det med köksluckorna nattetid, och ute i redskapsboden, som stod långt från huset och intill en stenmur, flyttades redskapen om varandra, utan att man visste hur detta kunde ske. Så bestämde sig min Värmländske sagesman för att han nog drabbats av gastar och spöken, och till den ändan tillkallade han rentav; på hustruns begäran får man förmoda – då han inte är särskilt vidskeplig av sig och stark i nyporna – ett tvättäkta medium från Karlstad. Själv kan jag inte säga att jag tror på spöken, eftersom jag aldrig träffat något spöke. Därför kan jag inte avgöra, om jag skulle tro på det eller inte, det beror väl på vad gengångaren ifråga hade att framföra, och om det alls kunde anses för trovärdigt.

Så är det också med Small, Large och Medium, eller alla ockulta typer man träffar på nuförtiden, om ni förstår hur jag menar, för det är enkannerligen så att många äro komna, men få äro kallade.

Från trakten av Glafsfjorden, en bild som den lokala turistföreningen icke aktar för rov att tvinga på oss..

Mediet meddelade genast att Glava-bon köpt sina köksluckor och även köksbordet han åt vid varje dag av en kärring – nej vad skriver jag – jag menar naturligtvis ”förtjusande dam i övre medelåldern” i Karlstad vid namn Anna, som nyss avlidit, och ingalunda kunde träda in i ljust på andra sidan, som det brukar heta – innan hon fått igen sina köks- och skåpsluckor, för över dem vredgades hon storligen. ”Och kan du tänka dig,” sade min Värmländske vän över en tallrik ärtsoppa – ”att det var just jämnt sant, sånär som på köksbordet, för femton eller tjugo år tidigare köpte vi verkligen köksluckorna och skåpsluckorna av en redan då ålderstigen Anna i Karlstad, men hur kunde mediet veta allt detta ?

Jag höll här med om att detta var mycket osannolikt, förutom det faktum att Karlstad är en ganska liten stad med sådär 64 000 personer i själva tätorten, men få möbelhandlerskor, och att Anna är ett ganska vanligt namn, även om det inte var stor chans att mediet kunde gissa, eller också kontrollera alla försäljningar av husgeråd och byggmaterial som alls skett där på trakten, femton-tjugo år tillbaka. Sådant g-å-r ju att ta reda på, även om chansen är liten. Men än värre skulle det bli.

Det var redan mörkt, och ute vid redskapsboden förklarade mediet, att två män; varav den ene ägt och timrat på gården samt hetat Erik i livstiden, var i luven på varandra om mark och ägogränser – det är trots allt inte så ovanligt – och att de nu gick där på tomten och spökade, som lyktgubbar eller eljest. Detta, sade min Värmländske vän, kunde mediet inte ha vetat utan en noggrann utredning i arkiven om ägogränser eller lantmäteri, och sann var även den detaljen, att gårdens förste ägare hade hetat Erik. Här kom jag att tänka på berättelsen om Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes Saga, för övrigt den mest exakta berättelsen om en völva eller spåkvinna vi alls äger. Av den berättelsen framgår, att långtifrån alla trodde på henne, och att hon var bäst på att förutse stora ting, eller större skeenden som skörderesultat – vilket inte är svårt för en genomsnittligt begåvad person att förutse – men långt mindre bra på exakta förutsägelser, som att säga var ett borttappat föremål låg någonstans. Dagens medier är precis likadana – de svarar ofta ”häpnadsväckande rätt” på en del detaljer, men missar mycket grovt ifråga om andra. Varför det ofta är så, kan ingen säga, men jag misstänker att det ofta är fråga om ”cold reading” eller att en van person kan ställa ledande frågor, och genom omärkliga blinkningar eller andra små tecken – som kan tydas – hos den person som svarar på frågorna kan veta, om hon eller han är på rätt väg…

Hembygdsgården uti Glava..

Kanhända minns ni min berättelse om sierskan Saida, som en gång en gång hjälpte en man att hitta ett borttappat Bankomat-kort i direktsändning på Tv. ”ääähh…du har tappat det – på en gata – i en stad” började hon med att säga, och en sådan förutsägelse är ganska lätt att göra, eftersom över 85 % av befolkningen i vårt land bor i städer eller tätorter numera, och så gott som alla tätorter har faktiskt gator, just därför att de råkar ligga i städer… ”Och det var fredagskväll den 25:e” kastade hon sedan fram, något trevande. Mannen i telefon svarade studion att ja, så var det ju, fantastiskt nog, och inte heller detta kan ha varit svårt att förutspå, för på kvällen den 25:e råkar ganska många medborgare i vårt land fumla med Bankomatkort vid diverse uttagsautomater, och därefter ”såg” Saida mystiskt nog, och i andanom ett Systembolag – var vid mannen utbrast ”fan-tas-tiskt ! Säg huur kunde du veta det…?” utan tillstymmelse till ironi i rösten.

Bankomater och ”Butiken Gröna Skylten” brukar påfallande ofta ligga i närheten av varann i vårt lands småstäder, och det är såhär ”Cold Reading” fungerar…

Men – min Värmländske vän försäkrade mig, att inget av detta eller något liknande hänt i hans fall. Ånej, inget fusk här inte ! Mediet lär ha slagit en cirkel runt huset, så att de onda andarna i redskapsboden inte kunde gå in, och hon beskrev även landskapet och muren utanför denna bod häpnadsväckande korrekt, när hon stod inne i den, och inte kunde se ut – och hur gick då det till, kan man ju fråga…

Några dagar senare lär skurar av klart lysande gnistor ha flugit ut från skogen och in i min väns hus genom en öppen dörr, och mediet lär ha förklarat att vålnader eller de döda har lättare för att påverka elektriska installationer och allt som går med elektricitet, än att påverka fysiska föremål, varesig de nu befinner sig på ett utedass, i en redskapsbod eller annars. Tro det den som vill, men detta stämmer ganska bar med andra teorier jag hört om ”mottagningsförhållanden”, fukt, trähus och radio-apparater, samt spöken – månne de är ett slags radiovågor de med, eller en annan typ av strålning eller energi vi inte kan observera eller upptäcka än så länge, med våra instrument – och den vetenskap vi nu har.

There are more things in heaven and Earth, Horatio, / Than are dreamt of in your philosophy ” skrev en gång den gode Shakespeare, och det lär stämma. 

Fast å andra sidan tvekar jag – och är skeptisk, Hedning som jag är. En gång, när jag bodde i Aspudden, lär det i lägenheten mitt emot ha avlidit en gammal dam i åttioårsåldern, som dog sakta och utdraget på sitt eget hallgolv efter att ha fallit omkull och blivit liggande där utan hjälp i vidpass tre dagar. Hon törstade ihjäl, långsamt – ett inte alltför ovanligt öde för människor i Landet Reinfeldt, det land som senare blev Landet Löfvén, och som fortfarande är ett land långt bortom civilisation, ära och redlighet, för i ett förnuftigt land hade vi tagit han om våra gamla. Den tanten borde sannerligen haft anledning att spöka – för dåvarande landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt och ansvariga politiker allra minst – men se – det gjorde hon inte, och inte under de vidpass tio år jag själv bodde i lägenheten mitt emot kunde jag minnas det minsta av spökelser, omen eller oväntade händelser – men om gudarna vill kanske de träffar de ansvariga riktigt snart nu – och i så fall är det inte ett strunt för tidigt, det är i alla fall vad jag själv tycker.

Om vår nuvarande regering ställdes till svars för alla svenska liv den förstört eller skadat, skulle landets alla gastar, mylingar, spöken, gravsuggor och andra väsen ha fullt upp härifrån till nyåret nästa sekel, gissar jag – men det lär väl inte hända – och det är i sig ett argument för spökens non-existens.

I de flesta storstäder runtom i Världen hålls numera spökvandringar, men hur är det med Berlin ?

Där – om någonstans – borde det förflutnas spöken verkligen hemsöka de levande, allramest i form av unga soldater i sovjetisk uniform – mer än 360 000 av dem dog ju på ort och ställe, och om nu den teorin att spöken är döda vars liv avkortats så att säga i hastigt mod eller på fel sätt – borde det inte spöka där eller i andra huvudstäder ? Med tanke på förhållandena i London, Paris eller Berlin, genom tiderna – borde där inte vara en enda röra av hemska spökelser och spöklika hemskingar… Ändå rapporterar dagstidningarna inte om något sådant…

I Londons Towern, lär det för övrigt finnas en spökande isbjörn som skall ha förts dit på 1200-talet. Denna lär dock bara ha observerats en enda gång år 1816, och påstås sedan ha hållit sig lugn – och hur vet då Engelsmännen att den ännu existerar, låt vara endast andligen ? England är all småknäpp spökjakts hemvist – tänk bara på ”Spöket på Canterville” som – sedan han fått slut på rödfärg – fyllde ut en kritisk, ständigt återkommande blodfläck (”out, damned spot!”) med grön färg, som stals från några barns färglåda. I alla fall enligt Oscar Wilde, den spjuvern.

Den spökande björnen i Towern – värre än alla Värmländska historier – lär ha kommit dit som gåva från Kungen av Norge, men verkar nog mest av allt vara en vandringssägen, ungefär som den Isländska historien om ”Audun med Isbjörnen” som berättades redan i heden tid. Och i West Brompton i samma stad lär det även finnas en spökande röd ekorre, om man får tro Engelsmännen…

Sit venia verbo. Slutligen finns också de som tror på JHVH-1 eller den kristne guden, eller något som de påstår ska vara ”forn sed” fast det mest är en djäkla osed.

Man kan uppenbarligen tro på mycket, här i Världen, men mera tror jag på mina Värmlänningar. Finis malorum !

 

En Vintersaga: TORSTEN SKRÄCK och Djävulen på DASSET

En gång for självaste Konung Olaf Tryggvason neråt Viken och Ranrike på gästabud. Han kom då till den gård, som heter Reina vid Götaälven, och mycket folk hade han med sig. Med honom var även en Islänning vid namn Torsten Torkelsson, som sommaren förut slutit sig till kungens hird.

Han satte sig ned närmast dörren, och när han suttit där en mycket kort stund, såg han två spetsiga små horn sticka upp ur hålet längst bort från honom, för locket som var över fjölen där tycktes plötsligt vara borta.

– Vem är väl du, som nu kommit hit, frågade Torsten
– Jo, jag heter Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel, svarade en ihålig basröst, och jag har tilluppdrag att slå in kilar mellan människorna. Så kom där upp en kladdig, kort och satt liten djävul ur dasshålet, alldeles brun till färgen och nedsmord med stinkande människoträck. Djävulen skruvade en smula omständigt på sig innan den satte sig till rätta, och höll god min.

– Det var värst, sade Torsten. Själv heter jag Torsten Torkelsson och kommer från Island, och jag drar mig till minnes att en av mina farbröder en gång av misstag satte sig på fel häst och blev på orätta grunder anklagad för häststöld – för så är det ju ofta här i världen, att man inte kan rå för vad namn man får om sig. I hela sitt liv därefter fick han heta Stuta-Pelle…

Som så kan det gå när som stuten hälsar på !

Den lille djävulen skrattade till, och sa att det var en god historia. ”Jag tänker nu inte riva ihjäl dig genast,” sade den flinande, ”för kanske har du mer att berätta.”

De satt där tysta ett tag, medan de gjorde sina behov. ”Säg mig”., ska Torsten plötsligt, ”Hur har ni det egentligen där nere i det kristna helvetet…?”

– Jovars, man kan inte klaga; sade Dassadjävulen. ”Det finns att göra må du tro, för fler och fler kristna kommer dit var dag…”
– Vem tål pinan bäst enligt din mening, frågade Torsten.
– Jo, det gör biskopen Ansgar sade Dassadjävulen,
– Varför det ?, frågade Torsten
– Jo, han har till syssla att tända upp i ugnarna varje dag.
– Den pinan kan inte vara så stor
– Joho, för vi dränker in honom med olja varje morgon, och sen tänder vi ugnarna med honom, svarade den lille djäveln glatt.

– ”Min nyfunne vän, jag måste ge dig rätt – det förändrar ju saken” sade Torsten i vänlig och vinnande ton. ”Men vem tål då plågorna sämst ?”
– Jo, det gör Ulf Ekman sade dassadjävulen.

Konstigt, jag visste inte ens att han var död, svarade Torsten, och Djävulen fortsatte:

– Han står i en eld, som räcker honom till anklarna, men han skriker så att det för oss vanliga djävlar är en vida värre plåga än det mesta de kristnas helvete har att bjuda på, för man måste vara kristen för att få komma dit.
– Om elden bara räcker honom till anklarna, kan det väl inte vara så farligt ?
– Joho, för han står vänd med huvudet nedåt…
– Återigen, jag måste ge dig rätt. Det var en drygare plåga, men kan du då härma något skrik eller rop, som liknar Ulf Ekmans ?

Dassadjävulen satte två brunkladdiga och smetiga labbar framför munnen och gav ifrån sig ett väldigt tjut, i det att han hoppade tre platser närmare Torsten.
Denne slog kappfliken över huvudet, för skrikandet var ohyggligt att höra, och han frågade:
– Låter han alltid sådär ?

– Ingalunda ! Detta var bara vårt, smådjävlarnas vanliga morgon-skri.
– Men kan du skrika som Ulf Ekman ?
– Det kan jag visst !

Och dassadjävulen tog till att skrika så fruktansvärt, att Torsten storligen förundrade sig över att så mycket skrikande kunde rymmas i en så liten djävul, och han kände också att han började blöda ur näsa och öron, så starkt var skriket. Djävulen hoppade nu tre platser närmare Torsten, alldeles som förut.

Han gjorde nu som förr han med, och svängde kappan tätare runt hela huvudet, men oljudet tog honom likafullt så, att en stor matthet föll över honom. Han visste knappt till sig.

Ordning på torpet !

Då sporde honom den kladdige och stinkande lille djäveln:
– Varför tiger du nu ?
– Jag tiger, eftersom jag är full av beundran över hur du kan skrika så, även om du inte tycks vara någon storväxt sate. Men säg mig – är detta ditt allra högsta rop ?
– Nej, långt därifrån; sa den lille djävulen och log – Själv så kan jag skrika ännu mycket högre och bättre, om du nu vill via.
– Spara nu inte på detta längre, sade Torsten, utan låt höra…
– Gärna, sa djävulen.

Torsten gjorde sig redo, vek kappan fyrdubbel, snodde den kring huvudet och höll med båda händerna fast kappan över öronen.

Nu var det bara tre platser kvar mellan dem. Och Dassadjäveln bände upp sina käkar, rullade med ögonen och stötte ut ett så fruktansvärt tjut, att dassets väggar bågnade, och själva dörren flög av från sina gångjärn.

 

Sen mindes Torsten inte något mera, men när han kom till sans igen låg hela dasset i spillror runt omkring honom, och han fann sig själv ligga sanslös på marken. Efter ett tag reste han sig och raglade iväg, och nu blödde han svårt ur både mun, näsa och öron.

På morgonen vaknade kung Olof och alla hans män, och sen satte de sig till bords. Konungens uppsyn var icke mild.
”Har någon här gått ensam till hemlighuset i natt ?” Sporde han.

Torsten reste sig upp och sade som det var, att han för nödighets skull vågat bryta emot kungens befallning.
– Inte har någon särdeles skada vållats just mig därav, sade Konung Olof, men bonden här har mist ett bra utedass. Blev du annars varse något ?
Torsten berättade allt som hänt, i synnerhet om den kladdige, lismande lille djävulen vid namn Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius.

– Men vad skulle det tjäna till, att hela tiden få höra på detta skrikande ? frågade Kungen.
– Jo, det skall jag säga dig – jag fick honom att skrika och ropa, bara för att du och dina män skulle vakna, och hjälpt trodde jag mig bliva, ifall ni blev varskodda..
– Så blev det också, återtog Konung Olof. Jag vaknade vid skriken och visste vad som var på färde, det visste alla andra med, för även de blev vakna. Men säg mig, blev du inte rädd, när den lille djäveln började skrika och gapa ?
– Nej, för jag är Islänning, och jag vet inte vad fruktan är.
– Kände du då ingen fruktan alls ?
– Inte det minsta, men jag förstår att ni vid det sista skriket borde ha gripits av den allra värsta skräck, för ingen av er kom ju och hjälpte mig…

– Då skall jag i gengäld skänka dig ett tillnamn, slöt Konungen, och hädanefter tänker jag kalla dig Torsten Skräck, och här har du ett gott svärd, som jag skänker dig som namngåva.

Torsten tog emot det goda och vackra svärdet, och tackade för gåvan. Han blev en stor hirdman efter detta hände, och var med Olaf Tryggvason allt sedan. I slaget vid Svolder föll han på Ormen Långe, liksom kung Olafs övriga kämpar.