Spöklikt värre i Glava

”I mångahanda länder haver jag varit,
och mångahanda folkslag haver jag haft
uti min tjänst, men maken till
Fryksdalingarna har jag aldrig skådat…”

 

Nu byter jag ämne för ett tag. Från Värmland kommer inte bara min gamle vän Tekniske Johansson, om ni minns honom, utan också en tidigare kollega. Nu ligger byn Glava, en gång känd för sitt glasbruk, inte i Fryksdals härad utan i Gillbergs, på gränsen till det som kallas Nordmark och Järnskogen, som är nämnd i Eddan; eftersom det är den bygd där Angerboda och själve Loke huserar. Senare i tiden kallades detta Edaskog, och var gränsen mellan Norge och Sverige.

Redan på folkvandringstiden och 500-talet var Järnskogen en rik trakt, vilket syns på dessa brakteater, numera på Historiska Muséet i Stockholm

Glava ligger vid Glafsfjorden, som inte varit en riktig fjord utan en insjö sedan åtminstone bondestenåldern, och här går den stora sjöleden in i landet. Här bor min bekanting med sin hustru numera, och enligt gängse uppfattning är det så med Värmlänningar, att de är gladlynta av naturen och har en förunderlig förmåga att berätta historier, som alla vet. Nu är det väl känt i min bekantskapskrets att jag är den mesta Hedning, eller Heidningi hin meisti, likt Egil Skallagrimsson själv, som enligt sagan kom över Edaskogen eller Järnskogen han också, och därför anser alla att jag borde vara expert på allsköns vidskepelse, även spöken och dylikt.

Min Värmländske bekant hade nämligen hela Julen igenom upplevt saker, som inte står mina från Axel Ulrik Bååth i Nordmannaskämt fritt återberättade historier efter. Kanske minns ni vad jag skrev om Tjuvarna Ond, Värre och Värst och den stora Julskinkan, eller berättelsen om den fruktansvärde Djävulen på dasset, han som hette Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel och som hade till uppgift att kila fram och tillbaks och slå in kilar mellan människorna, och orsaka split och söndring dem emellan.

Om ni nu inte minns dessa berättelser, tycker jag nog ni ska läsa dem omigen, men Värmlänningen trodde rentav jag syftade på honom i dessa fritt berättade historier, för liknande saker hade just inträffat på hans gård i Glava. En natt, när han låg bredvid sin lagvigda hustru i sängen, tändes ljuset i köket av sig självt, och han trodde nästan det var tjuvar i farten, oavsett om dessa nu ville beröva honom julskinkan eller annat, och han svarade inte som den på sin tid så berömde Mullah Nasrruddin, känd över hela Orienten, som i en liknande situation, eller när frun väckte honom och skrek: ”Vakna Nasruddin Hodja, det är en tjuv i huset” svarade: ”Låt honom hållas, älskling – man vet ju inte om han hittar något värdefullt..

Nej, han gick fullt vaken ut i köket för att se vad som var på färde där, men hittade ingenting. I långliga tider slamrades det med köksluckorna nattetid, och ute i redskapsboden, som stod långt från huset och intill en stenmur, flyttades redskapen om varandra, utan att man visste hur detta kunde ske. Så bestämde sig min Värmländske sagesman för att han nog drabbats av gastar och spöken, och till den ändan tillkallade han rentav; på hustruns begäran får man förmoda – då han inte är särskilt vidskeplig av sig och stark i nyporna – ett tvättäkta medium från Karlstad. Själv kan jag inte säga att jag tror på spöken, eftersom jag aldrig träffat något spöke. Därför kan jag inte avgöra, om jag skulle tro på det eller inte, det beror väl på vad gengångaren ifråga hade att framföra, och om det alls kunde anses för trovärdigt.

Så är det också med Small, Large och Medium, eller alla ockulta typer man träffar på nuförtiden, om ni förstår hur jag menar, för det är enkannerligen så att många äro komna, men få äro kallade.

Från trakten av Glafsfjorden, en bild som den lokala turistföreningen icke aktar för rov att tvinga på oss..

Mediet meddelade genast att Glava-bon köpt sina köksluckor och även köksbordet han åt vid varje dag av en kärring – nej vad skriver jag – jag menar naturligtvis ”förtjusande dam i övre medelåldern” i Karlstad vid namn Anna, som nyss avlidit, och ingalunda kunde träda in i ljust på andra sidan, som det brukar heta – innan hon fått igen sina köks- och skåpsluckor, för över dem vredgades hon storligen. ”Och kan du tänka dig,” sade min Värmländske vän över en tallrik ärtsoppa – ”att det var just jämnt sant, sånär som på köksbordet, för femton eller tjugo år tidigare köpte vi verkligen köksluckorna och skåpsluckorna av en redan då ålderstigen Anna i Karlstad, men hur kunde mediet veta allt detta ?

Jag höll här med om att detta var mycket osannolikt, förutom det faktum att Karlstad är en ganska liten stad med sådär 64 000 personer i själva tätorten, men få möbelhandlerskor, och att Anna är ett ganska vanligt namn, även om det inte var stor chans att mediet kunde gissa, eller också kontrollera alla försäljningar av husgeråd och byggmaterial som alls skett där på trakten, femton-tjugo år tillbaka. Sådant g-å-r ju att ta reda på, även om chansen är liten. Men än värre skulle det bli.

Det var redan mörkt, och ute vid redskapsboden förklarade mediet, att två män; varav den ene ägt och timrat på gården samt hetat Erik i livstiden, var i luven på varandra om mark och ägogränser – det är trots allt inte så ovanligt – och att de nu gick där på tomten och spökade, som lyktgubbar eller eljest. Detta, sade min Värmländske vän, kunde mediet inte ha vetat utan en noggrann utredning i arkiven om ägogränser eller lantmäteri, och sann var även den detaljen, att gårdens förste ägare hade hetat Erik. Här kom jag att tänka på berättelsen om Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes Saga, för övrigt den mest exakta berättelsen om en völva eller spåkvinna vi alls äger. Av den berättelsen framgår, att långtifrån alla trodde på henne, och att hon var bäst på att förutse stora ting, eller större skeenden som skörderesultat – vilket inte är svårt för en genomsnittligt begåvad person att förutse – men långt mindre bra på exakta förutsägelser, som att säga var ett borttappat föremål låg någonstans. Dagens medier är precis likadana – de svarar ofta ”häpnadsväckande rätt” på en del detaljer, men missar mycket grovt ifråga om andra. Varför det ofta är så, kan ingen säga, men jag misstänker att det ofta är fråga om ”cold reading” eller att en van person kan ställa ledande frågor, och genom omärkliga blinkningar eller andra små tecken – som kan tydas – hos den person som svarar på frågorna kan veta, om hon eller han är på rätt väg…

Hembygdsgården uti Glava..

Kanhända minns ni min berättelse om sierskan Saida, som en gång en gång hjälpte en man att hitta ett borttappat Bankomat-kort i direktsändning på Tv. ”ääähh…du har tappat det – på en gata – i en stad” började hon med att säga, och en sådan förutsägelse är ganska lätt att göra, eftersom över 85 % av befolkningen i vårt land bor i städer eller tätorter numera, och så gott som alla tätorter har faktiskt gator, just därför att de råkar ligga i städer… ”Och det var fredagskväll den 25:e” kastade hon sedan fram, något trevande. Mannen i telefon svarade studion att ja, så var det ju, fantastiskt nog, och inte heller detta kan ha varit svårt att förutspå, för på kvällen den 25:e råkar ganska många medborgare i vårt land fumla med Bankomatkort vid diverse uttagsautomater, och därefter ”såg” Saida mystiskt nog, och i andanom ett Systembolag – var vid mannen utbrast ”fan-tas-tiskt ! Säg huur kunde du veta det…?” utan tillstymmelse till ironi i rösten.

Bankomater och ”Butiken Gröna Skylten” brukar påfallande ofta ligga i närheten av varann i vårt lands småstäder, och det är såhär ”Cold Reading” fungerar…

Men – min Värmländske vän försäkrade mig, att inget av detta eller något liknande hänt i hans fall. Ånej, inget fusk här inte ! Mediet lär ha slagit en cirkel runt huset, så att de onda andarna i redskapsboden inte kunde gå in, och hon beskrev även landskapet och muren utanför denna bod häpnadsväckande korrekt, när hon stod inne i den, och inte kunde se ut – och hur gick då det till, kan man ju fråga…

Några dagar senare lär skurar av klart lysande gnistor ha flugit ut från skogen och in i min väns hus genom en öppen dörr, och mediet lär ha förklarat att vålnader eller de döda har lättare för att påverka elektriska installationer och allt som går med elektricitet, än att påverka fysiska föremål, varesig de nu befinner sig på ett utedass, i en redskapsbod eller annars. Tro det den som vill, men detta stämmer ganska bar med andra teorier jag hört om ”mottagningsförhållanden”, fukt, trähus och radio-apparater, samt spöken – månne de är ett slags radiovågor de med, eller en annan typ av strålning eller energi vi inte kan observera eller upptäcka än så länge, med våra instrument – och den vetenskap vi nu har.

There are more things in heaven and Earth, Horatio, / Than are dreamt of in your philosophy ” skrev en gång den gode Shakespeare, och det lär stämma. 

Fast å andra sidan tvekar jag – och är skeptisk, Hedning som jag är. En gång, när jag bodde i Aspudden, lär det i lägenheten mitt emot ha avlidit en gammal dam i åttioårsåldern, som dog sakta och utdraget på sitt eget hallgolv efter att ha fallit omkull och blivit liggande där utan hjälp i vidpass tre dagar. Hon törstade ihjäl, långsamt – ett inte alltför ovanligt öde för människor i Landet Reinfeldt, det land som senare blev Landet Löfvén, och som fortfarande är ett land långt bortom civilisation, ära och redlighet, för i ett förnuftigt land hade vi tagit han om våra gamla. Den tanten borde sannerligen haft anledning att spöka – för dåvarande landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt och ansvariga politiker allra minst – men se – det gjorde hon inte, och inte under de vidpass tio år jag själv bodde i lägenheten mitt emot kunde jag minnas det minsta av spökelser, omen eller oväntade händelser – men om gudarna vill kanske de träffar de ansvariga riktigt snart nu – och i så fall är det inte ett strunt för tidigt, det är i alla fall vad jag själv tycker.

Om vår nuvarande regering ställdes till svars för alla svenska liv den förstört eller skadat, skulle landets alla gastar, mylingar, spöken, gravsuggor och andra väsen ha fullt upp härifrån till nyåret nästa sekel, gissar jag – men det lär väl inte hända – och det är i sig ett argument för spökens non-existens.

I de flesta storstäder runtom i Världen hålls numera spökvandringar, men hur är det med Berlin ?

Där – om någonstans – borde det förflutnas spöken verkligen hemsöka de levande, allramest i form av unga soldater i sovjetisk uniform – mer än 360 000 av dem dog ju på ort och ställe, och om nu den teorin att spöken är d döda vars liv avkortats så att säga i hastigt mod eller på fel sätt – borde det inte spöka där eller i andra huvudstäder, där ju antalet döda borde vara populationsmässigt stort, och skapa hela arméer eller en enda röra av spöken… Ändå rapporterar dagstidningarna inte om något sådant…

I Londons Towern, lär det för övrigt finnas en spökande isbjörn som skall ha förts dit på 1200-talet. Denna lär dock bara ha observerats en enda gång år 1816, och påstås sedan ha hållit sig lugn – och hur vet då Engelsmännen att den ännu existerar, låt vara endast andligen ? England är all småknäpp spökjakts hemvist – tänk bara på ”Spöket på Canterville” som – sedan han fått slut på rödfärg – fyllde ut en kritisk, ständigt återkommande blodfläck (”out, damned spot!”) med grön färg, som stals från några barns färglåda. I alla fall enligt Oscar Wilde, den spjuvern.

Den spökande björnen i Towern – värre än alla Värmländska historier – lär ha kommit dit som gåva från Kungen av Norge, men verkar nog mest av allt vara en vandringssägen, ungefär som den Isländska historien om ”Audun med Isbjörnen” som berättades redan i heden tid. Och i West Brompton i samma stad lär det även finnas en spökande röd ekorre, om man får tro Engelsmännen…

Sit venia verbo. Slutligen finns också de som tror på JHVH-1 eller den kristne guden, eller något som de påstår ska vara ”forn sed” fast det mest är en djäkla osed.

Man kan uppenbarligen tro på mycket, här i Världen, men mera tror jag på mina Värmlänningar. Finis malorum !

 

En Vintersaga: TORSTEN SKRÄCK och Djävulen på DASSET

En gång for självaste Konung Olaf Tryggvason neråt Viken och Ranrike på gästabud. Han kom då till den gård, som heter Reina vid Götaälven, och mycket folk hade han med sig. Med honom var även en Islänning vid namn Torsten Torkelsson, som sommaren förut slutit sig till kungens hird.

Han satte sig ned närmast dörren, och när han suttit där en mycket kort stund, såg han två spetsiga små horn sticka upp ur hålet längst bort från honom, för locket som var över fjölen där tycktes plötsligt vara borta.

– Vem är väl du, som nu kommit hit, frågade Torsten
– Jo, jag heter Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel, svarade en ihålig basröst, och jag har tilluppdrag att slå in kilar mellan människorna. Så kom där upp en kladdig, kort och satt liten djävul ur dasshålet, alldeles brun till färgen och nedsmord med stinkande människoträck. Djävulen skruvade en smula omständigt på sig innan den satte sig till rätta, och höll god min.

– Det var värst, sade Torsten. Själv heter jag Torsten Torkelsson och kommer från Island, och jag drar mig till minnes att en av mina farbröder en gång av misstag satte sig på fel häst och blev på orätta grunder anklagad för häststöld – för så är det ju ofta här i världen, att man inte kan rå för vad namn man får om sig. I hela sitt liv därefter fick han heta Stuta-Pelle…

Som så kan det gå när som stuten hälsar på !

Den lille djävulen skrattade till, och sa att det var en god historia. ”Jag tänker nu inte riva ihjäl dig genast,” sade den flinande, ”för kanske har du mer att berätta.”

De satt där tysta ett tag, medan de gjorde sina behov. ”Säg mig”., ska Torsten plötsligt, ”Hur har ni det egentligen där nere i det kristna helvetet…?”

– Jovars, man kan inte klaga; sade Dassadjävulen. ”Det finns att göra må du tro, för fler och fler kristna kommer dit var dag…”
– Vem tål pinan bäst enligt din mening, frågade Torsten.
– Jo, det gör biskopen Ansgar sade Dassadjävulen,
– Varför det ?, frågade Torsten
– Jo, han har till syssla att tända upp i ugnarna varje dag.
– Den pinan kan inte vara så stor
– Joho, för vi dränker in honom med olja varje morgon, och sen tänder vi ugnarna med honom, svarade den lille djäveln glatt.

– ”Min nyfunne vän, jag måste ge dig rätt – det förändrar ju saken” sade Torsten i vänlig och vinnande ton. ”Men vem tål då plågorna sämst ?”
– Jo, det gör Ulf Ekman sade dassadjävulen.

Konstigt, jag visste inte ens att han var död, svarade Torsten, och Djävulen fortsatte:

– Han står i en eld, som räcker honom till anklarna, men han skriker så att det för oss vanliga djävlar är en vida värre plåga än det mesta de kristnas helvete har att bjuda på, för man måste vara kristen för att få komma dit.
– Om elden bara räcker honom till anklarna, kan det väl inte vara så farligt ?
– Joho, för han står vänd med huvudet nedåt…
– Återigen, jag måste ge dig rätt. Det var en drygare plåga, men kan du då härma något skrik eller rop, som liknar Ulf Ekmans ?

Dassadjävulen satte två brunkladdiga och smetiga labbar framför munnen och gav ifrån sig ett väldigt tjut, i det att han hoppade tre platser närmare Torsten.
Denne slog kappfliken över huvudet, för skrikandet var ohyggligt att höra, och han frågade:
– Låter han alltid sådär ?

– Ingalunda ! Detta var bara vårt, smådjävlarnas vanliga morgon-skri.
– Men kan du skrika som Ulf Ekman ?
– Det kan jag visst !

Och dassadjävulen tog till att skrika så fruktansvärt, att Torsten storligen förundrade sig över att så mycket skrikande kunde rymmas i en så liten djävul, och han kände också att han började blöda ur näsa och öron, så starkt var skriket. Djävulen hoppade nu tre platser närmare Torsten, alldeles som förut.

Han gjorde nu som förr han med, och svängde kappan tätare runt hela huvudet, men oljudet tog honom likafullt så, att en stor matthet föll över honom. Han visste knappt till sig.

Ordning på torpet !

Då sporde honom den kladdige och stinkande lille djäveln:
– Varför tiger du nu ?
– Jag tiger, eftersom jag är full av beundran över hur du kan skrika så, även om du inte tycks vara någon storväxt sate. Men säg mig – är detta ditt allra högsta rop ?
– Nej, långt därifrån; sa den lille djävulen och log – Själv så kan jag skrika ännu mycket högre och bättre, om du nu vill via.
– Spara nu inte på detta längre, sade Torsten, utan låt höra…
– Gärna, sa djävulen.

Torsten gjorde sig redo, vek kappan fyrdubbel, snodde den kring huvudet och höll med båda händerna fast kappan över öronen.

Nu var det bara tre platser kvar mellan dem. Och Dassadjäveln bände upp sina käkar, rullade med ögonen och stötte ut ett så fruktansvärt tjut, att dassets väggar bågnade, och själva dörren flög av från sina gångjärn.

 

Sen mindes Torsten inte något mera, men när han kom till sans igen låg hela dasset i spillror runt omkring honom, och han fann sig själv ligga sanslös på marken. Efter ett tag reste han sig och raglade iväg, och nu blödde han svårt ur både mun, näsa och öron.

På morgonen vaknade kung Olof och alla hans män, och sen satte de sig till bords. Konungens uppsyn var icke mild.
”Har någon här gått ensam till hemlighuset i natt ?” Sporde han.

Torsten reste sig upp och sade som det var, att han för nödighets skull vågat bryta emot kungens befallning.
– Inte har någon särdeles skada vållats just mig därav, sade Konung Olof, men bonden här har mist ett bra utedass. Blev du annars varse något ?
Torsten berättade allt som hänt, i synnerhet om den kladdige, lismande lille djävulen vid namn Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius.

– Men vad skulle det tjäna till, att hela tiden få höra på detta skrikande ? frågade Kungen.
– Jo, det skall jag säga dig – jag fick honom att skrika och ropa, bara för att du och dina män skulle vakna, och hjälpt trodde jag mig bliva, ifall ni blev varskodda..
– Så blev det också, återtog Konung Olof. Jag vaknade vid skriken och visste vad som var på färde, det visste alla andra med, för även de blev vakna. Men säg mig, blev du inte rädd, när den lille djäveln började skrika och gapa ?
– Nej, för jag är Islänning, och jag vet inte vad fruktan är.
– Kände du då ingen fruktan alls ?
– Inte det minsta, men jag förstår att ni vid det sista skriket borde ha gripits av den allra värsta skräck, för ingen av er kom ju och hjälpte mig…

– Då skall jag i gengäld skänka dig ett tillnamn, slöt Konungen, och hädanefter tänker jag kalla dig Torsten Skräck, och här har du ett gott svärd, som jag skänker dig som namngåva.

Torsten tog emot det goda och vackra svärdet, och tackade för gåvan. Han blev en stor hirdman efter detta hände, och var med Olaf Tryggvason allt sedan. I slaget vid Svolder föll han på Ormen Långe, liksom kung Olafs övriga kämpar.

En liten saga till Nyåret: Ond, Värre och Värst – samt den stora Julskinkan…

Nu en liten Julsaga, fritt återberättad av mig efter Axel Ulrik Bååts ”Nordmannaskämt” som jag citerat även i sagan om Håkon Jarl och Torleif Jarlaskald, om ni är goda nog till att minnas den.

En gång i Danmarks Rike levde tre stora tjuvar i en skog. Och deras namn var Ond, Värre och Värst. För dessa namn gjorde de också skäl, för de rånade och levde om; och de byggde sig en stuga i skogen och samlade där ihop all den mat och de dyrbarheter de rövat. När de länge och väl hade fört ett sådant liv i många år, vände sig Ond till sina bröder och sa till dem som så:

”Det liv som vi lever här roar mig föga längre, och jag tror att man inte med orätt skulle kalla oss för det största och argaste avskum, som någonsin funnits i landet. Därför vill jag nu söka min föda och utkomst på annat sätt, och jag råder er till att göra som jag, ifall ni vill leva länge.” De svarade honom att han för dem gärna kunde dra så långt, som vägen räckte och ännu mera.

”Det tänker jag också göra,” sa Ond, ”men träffas vi mer, så råder jag er att inte förtreta mig, sedan jag nu skilts från ert sällskap. Jag tänker då inte lägga fingrarna emellan, om ni skulle försöka några tjuvstreck emot just mig.”

Därmed tog Ond farväl, och så drog han raka vägen fram genom skogarna, tills att han kom till fast bygd. Där såg han en stor och präktig gård, och i den bodde en änka. Hon tog emot honom med vänligt och öppet sinne.

Han stannade där över natten, och morgonen därefter frågade hon, om han ville stanna och vila sig. Det hade han inget emot. Ond gick sedan och såg vad gårdsfolket hade för sysslor, och när så tarvades tog han själv tag i dem, och gjorde en karls nytta. Änkan märkte snart, att han hade gott handlag och var flink i vändningarna. Nästa dag bad hon honom att stanna kvar i en hel vecka, så att han under tiden kunde tänka på vart han skulle fara härnäst. Han stannade på gården och var så rask och duglig i sysslorna, så att änkan tyckte, att han nog gör skäl för den mat, han får. Och när veckan är ute, sade hon till honom:

“Många dagar har du icke varit här, men det kan jag se, att jag gärna har dig kvar vintern över, så vida du icke själv har något bättre i tankarna. Sedan kan vi fram på våren komma vidare överens.“

Han gick villigt in på hennes anbud. Och han tog nu hand om gårdens skötsel med så mycken omtanke och kraft, att änkan gott kunde få sitta vid sin spinnrock hela dagen. Och som tiden lider, fatta de tycke för varandra allt mer och mer, och innan året är ute, är de gifta. Så har nu Ond blivit en ärlig bonde. Han står sig gott och sämjes väl med alla sina grannar där i bygden.

Det är nu att förtälja, att Ond hade ett stort gödsvin, och det slaktade han om hösten. Den ena fläsksidan styckades, den andra hängde Ond bonde upp på en krok invid en glugg i stugan, där han plägade sova. Fläsksidan var så tung, att den var en god mansbörda. Samma dag skulle Ond fara bort för ett dygn. Han säger då till sin hustru:

“Hända kan, att hit kommer gäster i kväll. Ha då ögo­ nen med dig och hör väl efter, så att du sedan kan tala om för mig, hur de se ut och vad de säger om det, som de få se här i huset; ty somliga gäster kan vara rätt nyfikna, när husbonden själv inte är hemma.“ Ond for sin väg, och det gick, som han trodde, ty samma afton kom två vandringsmän och bad att få vara där över natten.

Hustrun tog vänligt emot dem och gav dem god undfägnad. När de nu sitter där om kvällen och dricker sitt öl framför eldbrasan, så tittar den ene gästen sig noga om­ kring, och särskilt ser han dit, där den stora fläsksidan hänger på sin krok, så nära invid gluggen, att man kan nå den utifrån. En stund bligar han på den och skönjer väl, hur tjock och fet den är. Och sedan stryker han sig med handen om hakan och mumlar för sig själv:

“Den ska ner, den ska ner!“ Nästa morgon bröt gästerna upp. Och fram på dagen kom Ond bonde hem och spörjer hustrun, om något märk­ligt har timat. Hon talar om, att hon haft gäster, huru de såg ut och had den ene hade sagt. Då svarar Ond: “De där gästerna känner jag till, och jag vet, att den digra fläsksidan icke är riktigt säker, där hon hänger. Men vi har ju under vår säng en lucka ned till källaren; där ska vi lägga fläsksidan.“ De gjorde så och gick till vila. Man kan nog veta, att inte var några andra än Värre och Värst. Och Värre tänkte ivrigt på, att den där fläsksidan skulle vara god att ha.

Därför gav han sig åstad från sin stuga samma kväll och kom fram till gården, en stund sedan folket somnat. Han klev upp till gluggen, där han hade sett fläsk­sidan, och sträckte in handen, men ingenting fick han för det, ty fläsket var borta. Då blir han vred och svär på, att icke skall den bon­den slippa honom så lätt. Han hittar nu på att lirka upp dörren till fähuset. Detta låg under samma tak i samma långhus och alldeles intill det rum,  där Ond och hans hustru sov, så att däremellan endast var en vägg med dörr på.

Värre går in i fähuset, löser kreaturen från deras bås och knyter ihop dem vid svansarna, två och två. Och nu börjar korna att streta och stampa och rycka och råma, så att Ond vaknar och spörjer sin hustru, vad i all världen kunde gå åt deras kor. Det vet hon icke mera än han, men bägge tycker, att det är bäst att se efter, vad som står på.

Ond stiger upp, kastar på sig en kappa och går genom den inre dörren ut i fähuset. Där finner han allt i en röra, och det tager en god stund för honom att reda ut villervallan och få allt i lag igen.Men så snart Värre hör, att bonden har stigit upp och kommer ut i fähuset, så smyger han sig ut genom den yttre dörren.  Sedan går han fram på gården och in i manbygnaden till bondens kvinna samt låtsar, som han vore bonden själv. Då kom det honom väl till pass, att han många gånger förut övat sig att tala likt vem han ville.

“Inte vet jag“, säger han till kvinnan, “vad det kan vara för en illfundig bov, som har kommit in i vårt fähus och släppt lös alla korna och knutit ihop svansarna på dem, så att de nu har sparkat ned bås och allt. Men jag kan nog tänka“, tillägger han, “att det där skalkstrecket är gjort för att hämnas på mig, för det jag tog fläsksidan bort ifrån kro­ken. Men nu skall jag i stället gömma den så mycket bättre. Ahå ja, män! Kan du tänka dig: jag har blifvit så trött och yr i huvudet af allt det där bråket inne i fähuset, att nu minns jag alls inte, har vi lade fläsksidan igår.“

“Att du icke mins det“, svarar hustrun; “vi gömde den ju här innanför luckan under sängen.“

“Ja, visst ja“, säger han, “men det är inte säkert nog; res på dig genast, så skall jag söka reda på ett bättre göm­ställe.“

Hon stiger upp, och Värre var inte sen att välta undan sängkläderna, lyfta upp luckan och ta bort fläsksidan. Han ber kvinnan lägga allt till rätta efter sig, går ut ur huset, tar fläsksidan på ryggen och lunkar åstad till sin stuga i skogen. En stund efteråt kommer Ond bonde farande in i rummet och brummar över den arge skalk, som ofredat hans fähus. Och detta säger han nära nog med samma ord, som Värre hade talat förut. “Ja, det där sade du mig ju nyss“, säger hustrun. “Sade jag det nyss?“ frågar Ond. “Jo“, svarar hon, “när du var härinne och tog bort fläsk­sidan för att gömma den på ett säkrare ställe.“

“Jaså, fläsksidan“, säger han, “nu förstår jag, hur det hänger i hop — men inte är det slut med denna leken än.“ Han klär sig, så fort han förmår, och löper från gården in i skogen.
Det fans två gångstigar från gården till tjuvarnas stuga. Den ena var längre men lättare att fara, och denna väg tog Ond bonde. Det går raskt undan för honom, lös och ledig som han är, och han hinner fram till tjuvstugan förr än Värre, ty dennes väg var svår, och bördan var tung, och karlen var fet. Ond går nu fram på gångstigen emot honom, och när de möts där i mörkret, tager han till samma list, som Värre haft förut. Han låtsar sig vara Värst och talar med dennes röst.

“Käre vän“, säger han, “jag var så orolig för, hur det skulle gå dig, att jag inte kunde sova. Men du har ju gjort en vacker fångst. Nu är du väl också satans trött, och det är då alls icke för mycket, om jag tar och bär det här fläsket, så långt som det är kvar av vägen. Sätt dig nu ned och pusta en stund!“

“Det skulle icke vara så galet“, säger Värre, “ty jag är alldeles lam i axlarna“, och så lämnar han ifrån sig sin börda. Ond bonde gifver sig genast åstad; och när han gått ett litet stycke, viker han av in på den andra gångstigen och skyndar sig hemåt.

Länge dröjer det inte, förrän Värre är uthvilad och går fram till stugan. Han hoppas, att hans stallbroder Värst redan satt grytan på elden; men så är det visst inte, ty där ligger Värst och snarkar i sin säng. Då ropar Värre högt och spörjer, var han hade gjort av fläsksidan och vvarför han är en sådan lat drummel, att han inte orkat göra upp eld. Värst far upp yrvaken.
“Vad bråkar du för?“ väsnas han; “inte har jag tagit ditt fläsk.“ Nu går det upp ett ljus för Värre, och han säger för sig själV: “Ja, ja, du bonde, än få vi väl se, hur detta kommer att sluta…”

Och han kastar av sig tröjan och löper, det fortaste han kan, samma väg, som han nyss hade kommit. Så hinner han fram till gården, innan bonden kommit dit tillbaka, Ty Ond fick känna på, att fläsksidan låg tung på axlarna. Värre går fram till en vedtrave; och han ser, att bondens hustru där lagt ut en kjol och en huvudduk till att torka. Han tar  på sig kjolen och hucklet och står där och väntar, till dess han får höra, att bonden närmar sig ett stycke nedanför. Då löper Värre utför backen emot honom och talar med gråten i halsen, så likt hustrun, som om det hade varit hon själv:

“Ack, ack, jag har varit så ängslig, för det du var så länge borta, och så för det där gruvliga oljudet i vårt fähus. Stackars gubben min! Du är ju alldeles förbi av trötthet. Låt mig nu få bära Julskinkan uppför backen här!“

Det har bonden visst icke något emot, och så har Värre för andra gången tag i det goda fläsket. Han bär det först upp till manbyggnaden, men sedan smyger han sig bort i mörkret åt annat håll, tills han är inne på gångstigen igen. Och nu kommer han äntligen lyckligt och väl fram till sin stuga med allt fläsket. Han väcker sin stallbroder Värst, de tänder upp  en stor eld och gör sig redo att koka fläsket.

Men innan de hinner smaka på fläsket, blir här ännu något att förtälja.

Då Ond bonde suttit och vilat en stund, går han upp till sin gård. Där finner han hustrun, som sover i godan ro. Och lätt kommer han under fund med, att här varit svek igen, ty hon säger sig visst inte ha varit ute och tagit emot någon fläsksida. Härmed vill Ond bonde alls inte låta sig nöja, utan giver han sig av ånyo. Han kommer fram till tjuvarnes stuga och tittar in genom fönstret. Därinne flammar en präktig brasa på spisen, så att lågan lyser klart över hela rummet, och en kittel är satt på. Julskinkan ligger framme på golfvet.

Tjuvarna är nu så glada, som om de vore druckna. De skryter duktigt och prisar Värres list. Allt detta hör Ond, där han står utanför. Han finner nu på det rådet, att han söker upp en tung klubba åt sig. Sedan klär han af sig, ställer sig med den breda baksidan mot fönstret och dänger av alla krafter med klubban mot väggen, än på den ena sidan och än på den andra. Vid detta oljud blir stallbröderna därinne tysta; och häpna se de åt fönstret.

“Vad i all världen kan detta vara?“ utbrister Värst. Det visste inte heller Värre. “Ack, ack“, återtager Värst; “jag har ofta hört, att gen­gångare lär bära sig åt på det viset. Ja, ja, ja, det är säkert en gengångare. Ser du inte, hur stor och svullen han är i synen. Han ärnar visst bräcka ned hela huset över oss.“ Skrämda springer de ifrån stuga, skinka och allt, och sätter av långt in i skogen. Genast hastar Ond bonde in i sin stugan, tar fläsksidan och bär hem den. När han kommer fram, är det redan full dager.

Så talar han om för sin hustru, vad som hänt den natten. Han förklarar, att han icke längre vill hålla denna julskinka undandold. Kommer de nu igen, så skall han icke spara dem, utan då ska de få smaka på kallt stål, för nu vill han ha leken lyktad. Alltså fäster han upp fläsksidan på samma krok, där den hade hängt förut.

Nu är att förtälja, att de båda skurkarna därborta i skogen hade legat gömde en lång stund, mycket skrämae. Men så småningom, då de intemera kunna höra något gen­gångarbuller och dagen börjar gry, blir de modigare och smyga sig allt närmare sin stuga. Där syntes inget ovanligt, endast att fläsksidan var borta.

Nu är det inte svårt för dem att förstå, att här hade Ond varit framme. Tjutande av ilska och hunger lovar de högt och dyrt att ta hämd på bonden. Denna dag lider nu till aftonen, och på bägge håll gör man sig redo. I skymningen lämna de två rövarna sin stuga och tänker nu göra bonden sådan skada, att han skall kunna minnas den. Bonden finner på rådet, att han ställer upp en stege emot väggen inne i sovstugan, just invid där fläsksidan hänger. Uppe på stegen sätter han sig med ett bart svärd i han­den och väntar så på tjuvarne. Nu smyger sig dessa fram till huset och se sig väl om­kring åt alla håll.

Det var klart väder och månljust; och månskenet lyste in genom gluggen och på fläsksidan, så att de båda tjuvarne fick syn på den. De tycker, att det nu ser lofvande ut. Och Värre viskar, att nu är det han, som skall ta hämd omsider. Han kliver upp för väggen, trevar in med ena handen genom gluggen och ärnar lyfta fläsksidan af kroken. Men där vankas annat — Ond bonde låter svärdet falla ned över handen, så att den skärs av vid handloven.

Då Värre märker detta, drar han tigande tillbaka stumpen, döljer den under tröjan, hoppar ned och yttrar till Värst :

“Det fördömda fläsket där! Det är så tungt, att hela armen är alldeles domnad på mig, och jag kan inte ta ut skinkan mer. Men försök du, Värst, och låt det ej gå, som det gick för mig: tag i med båda händerna, så orkar du bättre!“ Värst gör, som han bad. Han räcker in båda händerna efter fläsksidan, och det får han ångra, ty innan han vet ordet av, mister han dem bägge två.

Han rycker stumparna till sig, vrålar himmelshögt och ropar, att Värre har svikit från honom båda hans händer.

Värre lyfter då upp sin stympade arm och säger:

“Visst tyckte jag, att det skulle varda nöjsammare, om jag inte vore den ende, som fick en minnesbeta av denna färd.“

Medan de ger varandra slika tillmålen, som inte är fagra att höra, talar Ond bonde ut till dem genom gluggen: “Usla skalkar, jag sade ju er, den gången vi skildes, att det skulle gå er illa, om I ej lät mig vara i fred. Min varning försmådden I, och hafven I fått, hvad I förskyllat. Men jag vill behandla eder bättre, än I ären värde; ty väljen själfve: antingen skolen I draga hädan och aldrig mer komma för mina ögon, eller ook fån I komma hit in, och jag skall hålla eder med mat och kläder, så länge I lefven, om I icke mer gören mig något emot.“

Och detta sista valde de, fastän ogärna., Ty de sågo ingen utväg att kunna stjäla längre. Och sedan stannade de kvar där i huset som trälar hos Ond ända till sin död.

Men ännu säger man i Danmark och de danska landen:

“Det er ondt att stjæle, livor bonden er selver tyv.“