Nytt runstensfragment funnet i Solna kyrka…

Magnus Källström, en av vårt lands främsta runologer går som vanligt från klarhet till klarhet på Riksantikvariteämbetets K-blogg. Denna gång är det inga sentida svärord från en drängstuga i Hassela, Hälsingland som kommer fram ut hävderna (se i mina tidigare inlägg, och se om hälsingerunor på K-bloggen) utan bättre upp. Någon gång under 1900-talets första hälft hittades en tidigare helt okänd nisch bakom det kristna högaltaret i Solna Kyrka. Först nu vet man, att det ligger en krossad och sönderslagen runsten i botten på den nischen, som kanske ursprungligen varit ett fönster. Solna kyrka är från sent 1100-tal, kanske 1180-talet – för innan dess fanns inga kyrkor alls i Stockholmstrakten. Man får inte glömma bort att Gudahovet i Gamla Uppsala, numera kallat ”tempel” fast det aldrig hetat stå, stod kvar långt in på 1090-talet och att det var både si och så med kristenheten i hela Mälardalen tills att 1200-talet kom.

Två fragment av en sten från 1000-talet har gett forskarna värdefull information om det svenska språkets utveckling

 

Att runstenar slagits sönder, vandaliserats och murats in i kyrkor är heller inte unikt. De stenar man har kvar i Uppland är alla märkta med Solkors i olika varianter, och många – men långtifrån alla – av dem är otvivelaktigt kristna, vilket ibland syns på slentrianmässiga formuleringar i stil med ”kuth hialpi and hans” – ibland till och med högst parantetiskt förkortat till ”g-hialp” eller ”guhjälp!” vilket knappast tyder på någon större kristenhet från ristarens sida, utan snarare tvärtom. På en sten från Markims socken lär det till och med stå ”guhjälp själen bättre än den förtjänade”.

Till och med Rökstenen från 800-talet satt en gång inmurad i en kyrkvägg, och det är förklaringen till att den och en del andra hedniska stenar alls bevarats. Andra användes som trappstenar utanför kyrkans vapenhus, och nöttes och trampades på svårt under seklernas lopp, och otaliga är nog de stenar som vandaliserats och slagits sönder, när de sattes in i kyrkväggarna. De korsmärkta inskrifterna fick vara kvar, men tyder de verkligen på någon kristendom ? Det finns olika uppfattningar om den saken, och till det skall jag återkomma här nedan.

På de fragment man nu funnit finns det nämligen – trots de få, torftiga bitar vi har kvar – språkhistoriskt intressanta – fynd. Håkan Källström har lyckats lista ut att det här kan ha varit första gången ordet seskini eller syskon förekommer i skrift- det är bara säkert känt från en enda sten sedan tidigare. Dåförtiden uttalade man inte ordet med ett tydligt y-ljud som nu, utan språkljudet låg någonstans mellan e och ö, säger Håkan Källström i sin artikel. Möjligen är det en dialektal stavning vi ser – i Roslagen och även i Götalandskapen som Småland, kan man ju än idag få höra uttalet ”söster” och ”sösken” istället för det uppsvenska syster och syskon.

Appropå ordet syster finns det också i ryskan, i formen ”sistra” och dit kom det redan på 800-talet med Vikingarna i Holmgård och Novgorod – ett artigt tilltal, som de ryska kvinnorna inte alls var vana vid, men uppenbarligen blev förtjusta i – liksom ordet ”ljubova” för kärlek eller  любовь av det svenska ljuv, som på 800-talet stavades Ljubver... Att kärleken kunde vara ljuv, visste man nämligen inte längre österut, förrän svenska män drog i österled, och lärde ut saken… Allt detta skriver Herr Källström inte, men jag skriver det…

Vi vet inte, om stenfragmenten i Solna kommer ifrån en hednisk eller kristen sten. Håkan Källström skriver att det inte kan ha varit den lokalt verksamme runmästaren Vesäte eller Visäte – han som har säte vid det heliga Viet – detta är ett mäkta hedniskt namn – som ristat stenen, även om Visäte ristade med liknande dialektal stavning. Vem det var, vet vi alltså inte – men stenarna, som så länge gömdes i kyrkan och doldes med puts, har börjat tala och ropa.

Åsikterna om Upplands runstenar från 1000-talet har ofta gått isär. Är de hedniska, eller kristna ? Från Södermanland och angränsande landskap har vi stenar som är otvivelaktigt hedniska, och det har man känt till ända sedan Erik Brates tid på tidigt 1900-tal, därför att det är stora, tydliga Torshammare ristade på dem. I många fall kan sådana stenar ha blivit sönderslagna och vandaliserade av senare tiders kristna, men de med Solkors märkta stenarna klarade sig.

Torstroende reste denna vackra sten – men inga andra…

Vid ett av Håkan Källströms många föredrag förra året, frågade jag honom själv vad han ansåg om detta. Vi kom fram till att det kanske var med korsen som det sk ”Vargkorset” från Island – som emellertid inte alls har ett enda förbannat dugg med Vargar att göra. På Island har det aldrig någonsin funnits varg, nämligen, och det djur med spetsiga öron som avbildas på detta kända hängsmycke från 900-talet kan lika gärna ha varit en vanlig hund, eller möjligen en fjällräv, efter vad många forskare tror. Detta smycke kunde redan på 900-talet tolkas antingen som kors eller hammare beroende på åskådarens preferenser. Det var helt enkelt lite hösomflös eller härpomsnärp, som man säger i Skåne. På det sättet kunde hedningarna glida undan, och överleva i en allt kristnare Värld av hets och förföljelse.

Viktigast var släktskapen. Det genetiska arvet. Nästan alla runstenar berättar om en mor, en far, en son eller en dotter. Någon som rest stenen efter en annan person, som var en nära och älskad släkting. I Havamal står det att minnet efter den som levat ett gott liv, med goda gärningar skulle få leva i evighet, och få ett gott eftermäle. Helt säkert var det så runstenarnas ristare och de som lät beställa dem tänkte – och det höll Håkan Källström helt och fullt med mig om. De var en produkt av ett ättesamhälle, av den goda odaljorden – och med det konstaterandet, enades vi.

Jämför med dagens ”Runförbud” som vår märklige Minister Morgan ”Mollgan” Johansson vill sätta i svang. Går det förslaget igenom, blir nog Håkan Källström och Runverkets experter arbetslösa, eller råkar ut för många och långa straff, så många gånger som de använt Odal- och Tyr-runan..

Vargkorset var bara en hednisk list. Ingen kristen symbol, men en Tors Hammare, maskerad i lönndom…

Även Hilmar Örn Hilmarsson, Allsherjargodi i det isländska Asatrufelagid, lär ha ståtat med ett sk ”Vargkors” vid vissa tillfällen. Själv säger jag dock som Malcolm X gjorde på sin tid:

No, we need either this or that, this or that
If you wrong you’re wrong and if you’re right you’re right

There will be no skulduggery, no flim-flam
No compromise, no sell out, no controlled show

 

Jag kompromissar inte med min hedendom, nämligen. Jag är Asatroende rakt igenom. Inte till hälften, inte bara på söndagarna, eller ens Tors Dagar.

NO COMPROMISE !

NO SELL-OUT !!

INGEN ”Forn Sed” och INGA Sunkiga Söndags-Schamaner !

Annonser

Hedniska Tankars Runskola del 23 – Odalrunan

 

— —

Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.

— —

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det — brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det — blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

— —

De lärde, de rike, de bråka sitt vett
att röna, vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett
och som man värjt med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
ty blir mig hågen varm,
jag vandrar upp till Svea ting
med skölden på min arm.

Med mång’ ord talar vår lagman ej
för kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
under vapnens skallande brak.

Och om till krig man uppbåd ger,
så gå vi man ur gård:
där kungen ställer sitt banér,
där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
för fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Sveakonungar känna oss.

– ur Erik Axel Geiers dikt ”Odalbonden”

Knappast någon annan av den äldre runradens runor har på sista tiden blivit så smädad och fel använd som just Odalrunan, den 23:e och näst sista runan i Utharken, det esoteriska runalfabeteer, som bara genom sin placering av tecknen skiljer sig ett steg från det vanliga. Med den mest exempellösa hets har Morgan ”Mollgan” Johansson vänt sig emot denna runa och hetsat emot en hel folkgrupp, nämligen de Asatrogna och de etniska svenskarna, som bara använt denna runa för fredliga ändamål, helt utan någon politisk betydelse. Förföljelsen har redan inletts från Regeringshåll, och man fruktar att just denna runa skall bli föremål för förbud, fast det redan står klart att Regeringen Löfvén i så fall aldrig kommer att kunna upprätthålla den lag de står i begrepp att stifta.

Odalrunan finns i stiliserad form på allt ifrån de svenska lantmännens symbol i Östergötland, till nästan varje enskild bondes slitna gamla jobbarkeps; när han kör traktor över åkern om vårarna. Den finns på julgransprydnader och som skrivtecken på otaliga runstenar över hela vårt land. Den sitter intatuerad på vissa personers kroppar, och kan inte tas bort, med mindre än att man knivskär dem. Den finns som brickband och ornament, och som halssmycke. Ändå är den offer för en sjuk maktmänniskas irrationella hat. Vad är det då som är så farligt med denna runa ? Om det nu verkligen är så att det finns några extremister i Sverige eller utlandet som använder runan fel, varför ingriper då inte Ministern emot extremisterna, och värnar kulturarvet ? Hela Morgan Johanssons resonemang om förbud är ju alldeles bakfram, och ett illa dolt försök att försöka ”komma åt” inbillade politiska fiender genom att sätta en ovidkommande ”rasist” stämpel i pannan på dem.

Jajamen ! Det står ”ODAL” med stora bokstäver på Lantmännen-kepsen. Är nu det verkligen så farligt ?

 

Också Julgransprydnaderna innehåller Odal-runor…

 

Odal-runan har alltid haft en koppling till mark, fast egendom, land, jordbruk och arvegods – helt okontroversiella ämnesområden, som inte borde reta upp någon. Det står också helt klart att om de synnerligen olämpliga förbudslagar Morgan Johansson tänkt införa verkligen införs, så kommer följden bli en avsevärd prestigeförlust för Regeringen Löfvén och öppna protester från landets alla Asatroende. Det kan mycket väl sluta med en mediastorm, och en präktig förlust i näta val. När svensk socialdemokrati har valt en väg, som distanserar dem själva från alla etniska svenskar och själva det svenska kulturarvet, är den nya minoritetsregeringen, med stöd från mindre än 30 % av landets invånare, själv i fara. Det är inte svårt att förstå. Jag spår fördärv…

Också på vanliga brickband och tusentals varor från hela internet finns numera Odal-runor… Hur skall någon kunna förbjuda det ? Ett sådant förbud kräver en hel armé av poliser för att alls efterlevas, och är föga meningsfullt…

 

Språkligt sett kommer namnet Odal, på proto-germanska Othala, av samma stam som ordet adel eller ädel, har etymologer konstaterat. Över hela Norden, på Shetlands öar, Orkney-öarna och Isle of Man fanns långt fram i tiden en juridisk term som hette Odalsrätt, alltså de ursprungliga invånarnas rätt till land och gårdar, så länge deras ätt och släkt alls fanns kvar. Odal-runan användes långt fram på 800-talet, till och med efter det att den yngre runraden införts, och bland annat innehåller de berömda inskrifterna från Rök, Björketorp och Stentoften alla Odal-runor. Också massor av inskrifter från kontinenten, Frisland och framförallt angelsaxiskt område, där odal-runan användes för o-ljudet långt fram i tiden, som det berömda ”Franks skrin”, nu förvarat i British Museum, innehåller Odal-runor. Det anglosaxiska runpoemet säger:

byþ oferleof æghƿylcum men,
gif he mot ðær rihtes and gerysena on
brucan on bolde bleadum oftast.

”Bjuden arvedel är kär för varje man
givet att han där kan njuta sin bärgning
bruka och bo i välstånd oftast

– så lyder storfen i fri översättning.

 

Odal-runan kommer som den tjugotredje i utharken och tjugotre är ett primtal, odelbart med varje annat tal utom siffran 1. Det finns en anledning att tänka sig att eftersom Odal betyder något fast, icke avyttringsbart som fädernejorden, så var det inte konstigt att man knöt an till primtalet. Atreid Grimmsson ansåg på 1980-talet att runan stod för nationen, hemmet, landet man bor i. Han associerade också runan till Siv, solgudinnan, och runan ser inte för inte ut som en romb upptill – liknande solen om man så vill – samtidigt som den har två strålar eller ben nedtill, som i vinkel fortsätter ut från den rombiska formen. Runan kan också liknas vid en Ing-runa kombinerad med en Gifu-runa, alltså äringsguden Frejs kraft kombinerad med vanernas alstrande gåvor – en ganska ”talande” symbol för vad jorden och landet ger.

Om Dag-runan – föregående runa – var kopplad till Tor, så är det inte heller konstigt att man sett regnets kraft (symboliserad av runans två ”ben”) och inte bara stolen i denna runa. Odal syftar också på förfäderna, den egna släkten och familjebanden, samt ett harmoniskt förhållande till släkt, jord, det egna folket och historien. Också vad gäller byggnadsprojekt, skogsbruk och mycket annat har Odal en viss betydelse – somliga har liknat runan vid en gammaldags ”timmersax” eller ett handtag. Edred Thorson och andra engelska runmagiker har föredragit det gotiska Othala, och sett en koppling till Oden i runan, samt en övergång från det individuella (som syns i Dag-runans uppvaknande) över emot det kollektiva, släktets fortbestånd och den mytiska dimension, som också Odensgestalten uttrycker. I stadhagalder har man angivit en position med benen brett i sär, och armarna sträckta i vinkel över huvudet, för att ”forma” runan med kroppen, i en enda uppåtriktad rörelse, mot Valhall och det eviga.

Freyja Aswynn såg på 1990-talet hela gudatriaden, det vill säga Tor, Oden och Frej i runan, tillika en skyddsruna för Fylgiorna, eller den gudomliga delen av människan, något som också Edred Thorson antytt. Hon nämner inte Siv, men antyder att om Odal varit runan för kungaätter och adel, så är kungens hustru minst lika viktig, som förvaltare av arv och ättelägg, och hon tror också att runans form erinrar om ett Vi, en helgedom – den övre delen skulle då betyda ett område, avspärrat med vi-band, och de undre ”benen” skulle markera ingången. Holländska och frisiska runmagiker har använt beteckningen ethel på denna bruna, och härlett den från flera urindoeuropeiska rötter, som *ud, för utliggande, ytterst, *eti för ”över” eller ”ätt” och till och md *udero, som blev latinets uterus, livmoder – vilket också erinrar om runans form.. Norröna edli = ädel, odling, od eller öd (som i Uppsala Öd, sveakungens personliga besittning och godis, som han gav i arv åt näste kung) och många andra ord, har härletts ur runans namn. Helmut Arnz och andra tidiga tyska runologer påpekade, att gudanamnet Odin inte alls går att härleda ur Odal, språkhistoriskt sett, men att runan måste följa direkt på Fä, som ju är lös egendom (och bör ha det högsta talvärdet, därför att fä också är en rikedomsruna) medan Odal däremot står för den fasta fädernejorden, inte vad som rör sig över den. Agrell, slutligen, påpekar att i alla runamuletter som hittats på hans tid, förutom kylverstenen, stod runan som nummer 23, med just detta talvärde. Utomlands har de flesta runologer också anslutit sig till denna ståndpunkt, även om några av dem inte insett, att en uthark och inte en futhark är det riktiga i spådomssammanhang, skilt från det ”vanliga” runalfabetet med 24 typer som användes i vardagslag.