I vilket Dick Harrison klarlägger Julklapparnas Asatrogna ursprung

I dessa mellandagsreans dagar, då en del av det svenska folket försöker att byta bort sina julgåvor, är det på tiden att vi erinrar os varifrån själva idén med Julgåvor eller Julklappar kommer. Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, som numera driver eget företag och skriver för Svenska Dagbladet; en tidning som är mera sanningsenlig om sin liberala hållning än den låtsasliberala lögnarblaskan Dagens Nyheter; redde för någon dag sedan ut begreppen i ännu en historiespalt.

I Björn Hitardalskämpens saga anges att Erik jarl gav gåvor till sina män på åttondedag jul, det vill säga nyårsdagen. Av Olav den heliges saga lär vi oss att kungen skänkte sina mannar presenter vid julen. I den kändaste av alla isländska sagor, Egil Skallagrimssons saga, som utspelar sig under förkristen tid på 900-talet (det vill säga medan julfirandet ännu var hedniskt), beskrivs seden på följande sätt:

”Arinbjörn hade ett stort julgille dit han inbjöd sina vänner och bönderna i häradet. Där var mycket folk och ett gott gille. Han gav Egil en kappa av silke i julgåva, med mycket guldbroderier och med guldknappar ända ned. Arinbjörn hade låtit göra den efter Egils kroppsväxt. Arinbjörn gav Egil en hel uppsättning nyskurna kläder till julen. De var gjorda av engelskt tyg med många färger. Arinbjörn gav under julen bort alla slags vängåvor till de män som kommit för att besöka honom, eftersom han var en mycket givmild och ädel man.”

Det är alltså omvittnat ur flera källor att Julklappar var en Hednisk och Asatrogen tradition, inte en kristen. Dick Harrison menar att ”man inte nödvändigtvis kan bevisa” att vanan att ge varann rika gåvor till Jul ägde rum på det hedniska 900-talet, eftersom sagorna nedtecknades i slutlig form först omkring år 1200 eller något senare, men det motsäger vedertagen historieskrivning både inom och utom Norden, eftersom man i nästan samtliga fall ansett Islänningasagornas uppgifter för helt vittnesgilla, så också när det gäller Egils och Arinbjörns faktiska existens.

 Ordet Jul kommer av Hjul, närmare bestämt det hedniska Årshjulet, trots bigotta kristnas ord om att ”det inte skulle gå” att härleda etymoloiskt osv…

Nyårsgåvor fanns redan i det romerska Saturnalia-firandet, vilket är allmänt omvittnat, och Saturnalia var en fest för det gamla året, och dess övergång i det nya, liksom vår Nordiska och Hedniska Jul. Dessutom finns det massor av indicier som pekar åt samma håll redan i Eddan, inklusive Hávamál, där givandet av gåvor ofta nämns. I den 52:a strofen står det skrivet, att man inte ska ge bort för mycket, eller ”för stort” (mikil, är det ord som används i originalet, alltså samma ”mikla” som förekommer i Miklagård, den enorma stadens namn) och att ”ofta köper sig lite lov” vilket också blivit ett ordspråk på svenska.  Gåva kräver, att gengåva gives, är som bekant det första av alla hedniska bud, och i den gamla Nordiska kulturen var det inte bra att ge alltför stort, alltför pråligt eller alltför frikostigt, för då kunde det ju hända att mottagaren inte alls kunde återgälda gåvan, vilket ställde honom i en mycket dålig dager. Också Indiankulturer i Nordamerika och flera andra förment ”primitiva” men i själva verket högst sofistikerade samhällen har resonerat på samma sätt, när det gällt givandet av gåvor.

Egil Skallagrimsson och Arinbjörn var fostbröder, och alltså mycket nära vänner, vilket Dick Harrison glömmer bort. Därför kunde Arrinbjörn kosta på sig att vara extra frikostig när det gällde just Egil, och för övrigt var han en stor hövding, vars anseende också delvis berodde på vilka gåvor han hade råd att ge. När Arinbjörn dog i strid, diktade Egil Arinbjörnarkvida, till den döde vännens minne, och förskaffade honom evig ryktbarhet, fastän bara delar av kvädet är bevarat idag. Sannerligen, det var en furstlig vängåva, och mera värt än kappan och kläderna – för de finns inte kvar, utan höll bara Egils tid ut – men kvädet, och det diktade ordet – det är saker som aldrig skall förgå, så länge denna världen står, och Midgård varar.

Också de ord, som jag skrivit till den sanna Asatrons och Makternas ära skall överleva mig själv, då de redan fått väldig spridning, och kanhända gäller det också professor Harrisons, men lottlösa blir de sanna skalderna och de visa aldrig, för ordets gåva och talets konst, vilket Egil själv sa i ”Sonatorrek” eller ”Sonförlusten” – ett annat av hans kväden – det skall aldrig dö, utan för evigt komma åter.

Vad gällde gemene man, gällde nog Hávamáls ord i den 52:e strofen, den som omtalade att även små gåvor kunde ge livslång vänskap, och vara av avgörande betydelse i människors möte, vilket också idag är värt att komma ihåg. Snåla var våra förfäder alls inte, och man kan i sammanhanget också påminna sig den 145:e strofen, som lyder:

145.Betra er óbeðit /en sé ofblótit /,ey sér til gildis gjöf /;betra er ósent/en sé ofsóit./Svá Þundr of reist/fyr þjóða rök,/þar hann upp of reis/,er hann aftr of kom.

I min översättning:  ”Bättre är objudet, än alltför mycket blotat. Gåvan ser ej till vad som gäldats, och bättre är osänt än osjudet. Så ristade Tund, före folkens fall, där han uppstod; och där han återkom”

Begriper ni det, ack ni sena tiders barn och Hedningar små, då är ni allt listiga – ty detta är inte allom givet att tyda och förstå.

För er som önskar något lättare, och kanske mindre vist, har BBC gjort en test angående era kunskaper om de Nordiska gudarna. Håll till godo, nu när vår Sverigefientliga och folkfientliga statstelevision inte erbjuder oss något, som liknar vår egen kultur !

Från Gottsunda, förresten, rapporterades idag också av åsyna vittnen hur ”Svenska” Kyrkans präster står och citerar Koranen vid sin Julkrubba.

Vad var det jag sa ? Kom ihåg: Den sk ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam Light” och av samma skrot, samma korn…

LÅT HEDNA ER ISTÄLLET, SVENSKA FOLK !!

 

Annonser