Det är om namn vi frågar…

”Det är om namn vi frågar”. – Ja, så lyder en mening ur den garanterat Hedniske författaren Frans G Bengtssons essä ”Vetenskapen om namn” som främst behandlar ortnamnsforskning, och varför en del platser i vårt land inte längre får heta som de faktiskt gör – förhållandena här i vårt eget land håller nämligen på att på många sätt  snabbt bli annorlunda, som i Kiev, Ukraina eller annorstädes i Världen. Somliga gånger kan en huvudstad faktiskt få benämnas Kiev och andra gånger skall den tvångsmässigt heta Kyiv – det kan annars få väldigt, väldigt tråkiga konsekvenser för den som vågar skriva något annat.

En gång fanns det en herre som hette Solzjenitsyn, fd kapten i Sovjetiska Armén, för övrigt. Han tyckte – på sin tid – eller 1990-talet – då han fortfarande levde – att Leningrad väl i framtiden kunde få heta Svjati Petrograd, eller ”Heliga Peters Stad” och att man därigenom kunde få återuppliva såväl begreppet Svjati eller just ”helig” och Petrograd som stadsnamn, men se det tyckte INTE de styrande i St Petersburg oblast på den här tiden – för just då var den eller de som styr, ännu just bara styrande i det Oblastet, men se inte hela nationen. Det gäller att kunna sin geografi och historia här i världen – det har jag alltid sagt – annars kan man så att säga hamna i fel arkipelag, och även det går mycket snabbt, ja geschwint.

Vem skall få anlända till ”den finska järnvägsstationen” ?  Skall det få heta Hogland eller Gogland ?? Hangö eller Krasnijy Gangut ???

Helsinki – och FÖR HUR LÄNGE ??

Frans G Bengtsson skriver i en helt annan essä om hur Gullspångsälven – en älv som i alla tider varit rik på lax och annan fisk – på sin tid av totalt okänsliga svenska kommunalbyråkrater och vattenbyggnadsingenjörer av ett helt nytt och aldrig tidigare skådat slag plötsligt bytte namn från ”Amn” – ett älvnamn som den faktiskt alltid haft på svenska språket, och tillika ett av våra äldsta språkminnen överhuvudtaget, eftersom den faktiskt har att göra med forngermanska och indoeuropeiska ordstammar, som syns redan i latinets amnis, famn, hamn och en hel del annat – det nya namnet lät precis som ett nytt, kommunalt avloppsdike – tyckte Frans G och andra boende på orten, och det var faktiskt också precis så det blev, för Gullspångslaxens dagar blev snabbt räknade, allt överdjävla Thunbergeri i nutiden till trots – för det var liksom bara förnamnet, kan man säga..

Själv läste jag honom för första gången i en nu tunnsliten bok från 1970, som ännu står på min bokhylla och som man inte kunnat ta ifrån mig, hette jag ens Ivan Denisov, eller vore jag kanske 5% Denisovan, vilket jag kanske faktiskt är – enligt genetiska test. Alltnog – angående exakt vad jag skrev mitt förra inlägg i denna blogg finns fortfarande läkaren Malin Kim nere i Västergötland, och hon skriver på sin egen blogg ”Kulturminnet” om saker och ämnesområden som påfallande ofta ligger obehagligt nära mina. Behöver vi kanske mer än ortnamnsforskning, utan faktiskt akutsjukvård för att försöka läka de sår, som redan uppstått på den svenska samhällskroppen ? – Ja, ibland verkar det inte bättre, faktiskt…

 

Vid Linköpings Akutsjukhus – också det akademiska sjukhuset i samma stad – måste man nu börja utbilda Akutsjukvårdare och Ambulanspersonal i Självförsvar – som vore det fråga om någotslags Ukrainskt Hemvärn – vår statstelevision SVT visar i dagarna utmärkta reportage om hur det är ställt med sk ”civilförsvar” eller ”hemvärn” i just det landet. Men säg – vilken folkgrupp eller etniskt lätt igenkännbar folkgrupp kan det månne vara, som orsakar allt detta – och i just Linköping till på köpet ? Inte ryska soldater, väl ??

Nej – men vår egen nation har redan drabbats av en invasion – av ett helt annat slag – och det torde vara ganska välkänt.

Inne på akutkliniken och själva ambulansintaget på Akademiska Sjukhuset i Lund har det förekommit ”sammanstöt” eller ”konflikt mellan grupperingar” som det numera så finkänsligt, poetiskt och sensibelt heter i rent polisiära sammanhang – för just så skall det ju heta. Man behöver ju inte ens nämna, vilka de där grupperingarna är, eller ens vad de heter – inte i media !

Fru – men inte Fröken ! – Kim må annars veta, att jag själv – på den gamla goda tiden, eller 1997, då min egen far dog, bara haft gott att säga om just ambulanspersonalen i staden Linköping – trots att den just då inte hade någon som helst kännedom om vad närstrid med en väl beväpnad fiende faktiskt innebär. Min far dog av en riktigt massiv hjärtattack, vid 67 års ålder. Han överlevde sin egen pensionsdag med två månader, och sin andra hustrus död med exakt fyra månader. Döden inträffade för hans del på ett badrumsgolv, och i mina egna armar – efter CPR och andra upplivningsförsök från min sida, eftersom man har gett mig en grundlig utbildning i just sådant. För övrigt hade jag ett helt team sjukvårdare om tre man hos mig inom femton minuter, med ampiner, injektioner, defibrillatorer och allt vad man kunde önska sig – av 1997 års modell – numera ser de något annorlunda ut, men de fungerar ungefär på samma sätt.

Någon tid att sörja vad som var oundvikligt hade jag inte heller, för jag är ingen gud – endast gudar kan laga brustna hjärtan, ifall vi rör oss med en infarkt eller en muskelbristning som är eller var massiv nog. Man satte en syrgas-mask – för Syns skull – över min fars ansikte – och för Syns skull – även en karta och några papper i händerna på mig. För övrigt vet ni mycket väl vid det här laget – kära läsare – att ”Var” som styr Varseblivning och ”Syn” som betyder just att se – och visst inte ”nekande” är Diser enligt Asatron – men de felaktiga översättningar som florerar på såväl svenskspråkiga som engelska Wikipedia kanske vi kan utelämna – vad ”att bli varse” eller ”Syn” de facto betyder, kan ändå varje etnisk svensk.

Sedan bad man mig – helt onödigt ! att leda transporten tillbaka emot det Akademiska Sjukhuset i just staden Linköping, trots att även en mulåsna eller kanske en vildgalt hade hittat tillbaka dit. Ambulansmännen hade ingen utbildning i närstrid och självförsvar – så jag hade misskund och den allra, allra största förståelse för dem – men de kunde en hel del om vad en viss Ben Shalit – på sin tid – kallade ”Konfliktens och Stridens Psykologi” – den boken har jag ju läst.

Och det är ju alltid som det är. Det är bland kaptener – av alla de slag – vi nu befinner oss.

Man sätter en karta och några order i min hand, och ber mig om att vara transportledare. Hela mitt liv har varit så. Varför skulle det någonsin vara annorlunda, ens vid mina närmast anhörigas dödsögonblick ? I mitt fall har man aldrig någonsin tagit minsta hänsyn till mänskliga känslor, eller ens något liknandemen det gör inte jag själv heller. Uttrycker jag något sådant, kan det mycket väl vara på ett helt annat språk – men då måste man ha öra för sådan musik, och för vad jag verkligen säger.

Också framför en viss Mariakasern i staden Budějovice har jag stått – ifall någon i min läsekrets nu ens kan föreställa sig eller kommer ihåg vad som tilldrog sig just där, enligt en annan ganska berömd bok, förresten. Men detta är en essä – inte ”På Spåret” med en nyss avliden Ingvar Oldsberg, eller ens några ”tjugo frågor” – och numera finns det hela städer i Sverige, som synnerligen hastigt och lustigt skall döpas om just till ett entonigt, katolskt ”Maria”. 

Inte ens Kristdala, inte ens Mariestad räcker. Allt skall nivelleras, kristifieras, allt nordiskt måste utplånas – sådan är den officiella politiken – och dess mål.

Också hela bostadsområden, ja järnvägsstationer måste nu tvångsmässigt – och på kommunalt kommando – ja direkta order – heta ”Maria”.

All järnvägstrafik i hela Västsverige – Västkustbanan upp till Oslo – måste med tvång och per automatik passera denna nya, synnerligen kristligt katolska järnvägsstation.

Den får under inga förhållanden heta Pålsjö, eller ens Helsingborg med E eller Ä, som det faktiskt borde heta, rent kulturellt och historiskt. Alla utlänningar, invandrare, resenärer från den Europeiska kontinenten måste tvångsmässigt visas att vårt eget land – lika tvångsmässigt – rättar in sig i ledet efter katolsk kristenhet – och då skall – kanhända – något djävla tjugofemöresgeni från Skånetrafikens huvudkontor vid Clemenstorget i Lund eller någonstans döpa allt efter sin rent ut sagt motbjudande, snoriga lilla dotter på fyra år eller något – i kraft av att detta skall framstå som ”originellt” eller bra – vilket det inte alls är.

Stationen fick inte heta Senderöd, inte Pålsjö, inte ens Raus – ett ord som somliga borde få höra – inte något sådant. Man undrar varför just gränspolisen i Malmö – efter att ha släppt in så många berömda ”brödrapar” i vårt land skulle ha interna problem med ”rasism” förresten – trots att de fått hastig hjälp av en påtagligt ljushyad individ, som ändå säger sig vara ”svart” och samtidigt invandrare – och enligt vad han själv förmedlar i Tv-rutan gärna samarbetar med samma gränspolis för att förbättra deras metoder – han påstår sig vara egen företagare med visst samhällsansvar, nämligen… Vad har detta månne att betyda… Utelämnar SVT någonting, kantro ??

Att fråga efter namn, kan uppenbarligen löna sig – liksom att kontrollera faktiska sakförhållanden.

Uppe vid Östersund ligger Frösön – tillika Norderön – som faktiskt är uppkallad efter Njärd, men inte Njord.

I Skåne utrotar man vissa ortnamn – hela stadsdelar skall döpas till Maria Sofia och Maria Lovisa, snart även Abdallah och ”Mohammed” – förmodar vi…

Enhälja – i en helt annan del av landet – får aldrig mer stavas Enhelga, efter att ha varit en helgad, fridlyst ö – som öarna i Storsjön.

Den svenska Nomenklaturans mål är klara och entydiga, lika klara som dem hos Nomenklaturan i Moskva – för vi kan inget annat förvänta oss. Vem som är i allians med vem framgår också – kom ihåg vad jag skrivit om en viss svensk Ärkebiskop, eller rättare sagt Ärkebiskopinna, och vad som är hennes agenda – sedan mer än 30 år.

Min egen stod fortsatt formulerad och klargjord längst ned i det förra inlägget, ifall det var någon som inte förstod, eller var ovanligt trögfattad. Angående den utrikespolitiska situationen i stort, samt vilken sanning det möjligen kan ligga somliga av i vår nuvarande Statsministers senaste uttalanden – jämfört med helt andra, samtida Statsministrar i en del andra Europeiska länder, skall jag tids nog återkomma.

Det finns en hel del att säga, där nämligen – också ur ett helt hedniskt och konsekvent hedniskt perspektiv.

Brittiska ortnamn berättar

Idag tycks det vara en typisk mellandag i den hedniska Världshistorien.

I brist på bättre, har någon tipsat mig om några korologiska undersökningar om brittiska platsnamn, eller Toponymer, som det heter utomlands. Sedan mycket lång tid tillbaks är det välkänt att hundratals orter över de brittiska öarna heter något på -by eller -bie, och det är förstås ingen tillfällighet, eftersom namnen kommer från den vikingatida kolonisationsfasen i främst Danelagen. Studera denna karta...

Hela Northumberland, Yorkshire men även Norfolk och Essex nära London har massor av – by namn, men de förekommer också i Cornwall, Skottland och Wales, som alltså aldrig varit rent keltiska områden, utan visar spår av nordiskt inflytande även de. Vi har Grimsby och Whitby – ursprungligen Vitaby, som i Skåne – på Nordsjökusten, Grim är ju ett danskt namn, och förutom det Derby, Formby i Skottland, och som kontrast kan vi studera en annan karta med namn på – Tun, vilket britterna anser komma från Angler och Saxare, som ju koloniserade deras land sådär 500 år tidigare, nyss inkomna från Södra Damark och det Jutländska näset, samt Slesvig och Holstein..

Men -Tuna namn, som Eskilstuna, Sigtuna, Romfartuna, Ulltuna och Torstuna finns också över hela Sverige, och de betyder ju ursprungligen Gårdstun. Inte mindre än 120 Tuna namn finns i just Sverige, och forskare har antagit, att de också kan betyda kultplats, Vi, helig plats för de Asatroende.

Här syns en klar utbredning i Northumberland, och framförallt från Lancarshire till Birmingham, på Englands västkust invid gränsen mot Wales – och detta kan vara en överlagring med Vikingatida namn – de behöver inte nödvändigtvis vara från Anglernas och Saxarnas invasion…Till och med Washington, ett namn som nu finns  i USA, är av Nordiskt ursprung, det stavades ursprungligen Hwæsingatūn eller ”Vass-tun”, alltså ett låglänt tun bevuxet med vass, och det passar ju för USA:s huvudstad i Potomacs träskmarker..

Andra ortnamnsforskare kom redan på 1900-talet fram till följande resultat om den Nordiska bebyggelsen, men tilläggas bör att ortnamnsforskning är svårt, och kräver mycket noggranna studier av allt källmaterial, innan man kan säga något med säkerhet – idag – 20 år senare – vet vi att den nordiska kolonisationen var mycket större än vad som förut antagits..

En av mina favoriter bland  brittiska ortnamn är Scunthorpe, vilket starkt påminner om ett visst fult ord... (gissa själv vilket !) Alla Engelska namn på -thorpe eller -torp är också Nordiska, och kommer antagligen från den nordiska fasens slut, eftersom ”-torp” som platsnamn för nybygge eller by (tyskans dorf) knappast förekom förrän under sen järnålder. Men ursprungligen hette det Skumasþorp alltså Skummestorp, i likhet med skånska Skummeslöv, eller -lev på danska, alltså ett arv, eller något efterlämnat – så Scunthorpe, i östra Lincolnshire, var helt säkert en dansk by.

”U frigging Scunt !” (utsikt över Scunthorpe, från 2016)

Som om det inte skulle vara nog finns även SlaithWaithe – Waithe skulle betyda glänta eller gallrad skog – och Bassenthwaite eller Bassetvet, alltså en glänta där vildsvin eller Vildbassar håller till – detta namn finns i Cumberland, nära Skottland. Namn på Tveta är särskilt vanliga i Småland, där också Tveta härad ligger, men finns också i Södrmanland och Blekinge.

Slutligen finns det också tjogtals med namn på -toft som Lowestoft och många andra – -toft namn finns också i Danmark – Aepletoft till exempel – och i Tofta på Gotland – ordet betydde ursprungligen bytomt, men inte bara det – särskilt vanligt var det i Bohuslän och Norge… Enligt den norska Gulatingslagen skulle man skaffa uppläggningsplats för ledungsskeppet på kungsjord, men om sådan saknades, skulle man köpa passande tuft för ändamålet. En toft var alltså en köpt markbit, som man senare kunde sälja av som just tomtmark, och som fler människor kunde bosätta sig på, men ursprungligen var det ett Naust, eller skeppsviste..

Tillfälligheter ? – Nej, inte alls utan rena fakta – som Engelsk ortnamnsforskning erkänner…

DT om Norrländska Ortnamn

I Dalarnas Tidningar artikelserie från 2016 finns även ett inslag om Norrlands Ortnamn, och en intervju med ortnamnsforskaren Eva Nyman, en annan förbisedd idkare. Hon verkar höra till den skola inom den moderna ortnamnsforskningen som hävdar att de flesta ortnamn är uppbyggda på naturföreteelser, dvs topografiska eller geografiska enskildheter i landskapet, snarare än spår efter kultur, religion eller mänsklig bosättning, som kom senare, och gav upphov till ett nytt skede av namngivning efter själva naturgeografin, och det låter ju i och för sig som en rimlig teori. Ett citat klarlägger nog den förhärskande metoden:

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen ”-und-” har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär ”rik på” eller ”försedd med” i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för ”trång” eller ”förträngning” och namnet kan betyda ”den som kännetecknas av förträngningar”. Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder ”den som trängs ihop”. I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Men redan mycket tidigt, ja i Norrlands fall kring år 300 gör sig kulturföreteelser som arv, hednisk kult och mycket annat gällande:

”Sollefteå” är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, ”att” eller ”ätt”, som motsvarar gotiskans ”aiths”, egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

För att man ska uppfatta detta med ägor, byar och ägoskiften som betydelsefullt, måste Sollefteåtrakten förstås varit något helt annat än en ren nybyggarbygd, och redan försedd med gravrösen, gravfält och fasta byplatser…

Holms gravfält, ett av många i Ångermanland

Eva Nyman kommer sedan in på de sk Teofora ortsnamnen, eller de som direkt tyder på hednisk kult. Redan Viforsen, som vi nämnt ovan, innehåller förledet ”vi” för kultplats.

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra.

Däremot förnekar Eva Nyman mystiskt nog Härn i Härnösand, och påstår att gudinnan ”Härn” skulle vara ”en skrivbordsprodukt” trots att ortnamnsforskningen hittat minst ett trettiotal namn som ”Härnevi” och liknande, då främst i Uppland och Svealandskapen. Ortnamnsforskaren Jon Kraft och många andra har antagit, att Härn, Njärd och den senare Frigga är samma person, eftersom namn om Friggeråker osv ersätter ”Härn” namnen i Svealand, eller namn på Njord, Njärd i Norrland.

Utdrag ur Jon Krafts avhandling ”Hednagudar och Hövdingadömen” – en mycket läsvärd bok om ortnamnsforskning

Missuppfattningarna kring ”Härn” är många. Bland annat finns en vulgärvariant av hedendomen, kallad ”forn sed” som efter wikipedia tror att Härn och Freja skulle vara samma sak, trots att det är känt för de flesta hedningar att Frigg, inte Freja, är linodlingens och spinnandets gudinna, ja hon som spinner molnen på himlen…

Även ifråga om ortnamn, som så mycket annat, gäller det att först ta reda på fakta, och kunna något om ursprunget till vad man ser i vårt svenska kulturlandskap…