Mellanspel – ”Allt är politik !”

Människan, skrev den hedniske filosofen Aristoteles på sin tid, är ett ”zoon politikon” eller ett politiskt djur. Ett politiskt djur är nu inte alltid samma sak som en politisk vilde, till exempel – men religion, politik och kultur är inga skilda ämnen, som man kan låta uppresa vattentäta skott emellan. Överallt, i alla kulturer, tider och samhällen har det varit så. Och samlas man framför ett Riksdagshus, någonstans, till exempel – så  ÄR det – om inte annat genom den blotta plats man valt för manifestationen – otvivelaktigt en politisk handling. En direkt aktion.

Samlas man framför vårt lands Riksdagshus och väjer man att ha möte just där, så nog tusan är syftet POLITISKT !!

 

Varken media, allmänhet eller fristående kommentatorer, som väljer att inte närvara – som till exempel jag själv – kan inte heller uppfatta det hela på något annat sätt, och det råder inget som helst tvivel, att det är så det hela kommer beskrivas när det väl skett, eller inför eftervärlden.

 

Det går inte att komma ifrån, hur man än vrider eller vänder på det, och den som säger något annat, hycklar bara. Hedendomen i Sverige, till exempel, är i hög grad politisk – och man ska nog heller inte vänta sig något annat, trots att vissa – som vanligt – tydligen har gripits av ”byxångest” i sista minuten, eller beröringsfobi. Och ändå står man inför sitt genombrott på den dagspolitiska scenen – för snart kan det inte döljas eller undvikas längre. Snart står vår spirande lilla folkrörelse inför ett definitivt ställningstagande, varesig vi vill det eller ej. Kom ihåg vad jag skrev igår. Och Hedendomen är också en ”Befrielse-teologi” – ifall ni vet eller ens förstår vad som menas med det ordet…

Jag själv är inte, har inte varit och kommer aldrig någonsin att vara ”opolitisk”. Jag är tvärtom så politisk det alls går att bli – även om jag snart förbereder mig för att byta ämne i den här bloggen ett tag.  I en demokratisk stat går det nämligen vanligen till så, att alla medborgare vanligen får lufta och vädra sina åsikter, ja, till och med vifta med fanor, plakat och visa politiska symboler om de vill – och det enda problem som i så fall är förknippat med det, är vilka symboler man då alls visar – och vad som nu eventuellt skall bedömas som politiskt otillåtet – som man lätt inser – om man alls tänker efter, vill säga.

Den här symbolen, som jag själv visade igår, är vald med mening, uttryckligt uppsåt och omsorg, liksom mitt användande av det fina monumentet ”La Mano” från Katarinavägen i Stockholm, om någon nu skulle undra. Det är snart första maj, förresten – och inte bara Valborg – eller Vanadisblot. Kanhända vet ni också eller minns ni fortfarande vad Första Maj verkligen stod för, på den tiden dess firande i vårt land alls hade aktualitet eller legitimitet. Jag själv är heller ingen ”Påskfirare” till exempel, och jag firar inte något planlöst eller illa förberett ”vårblot” utan att ens veta vad det betyder, särskilt inte på påskdagen. 

Jag kan i och för sig förstå närvaron av Världsreligioner som säger sig förespråka en ”Soter” på grekiska, eller med andra ord en frälsar-gestalt. Ett slags Führer, som i kristendomen. En perfekt gudamänniska, som kräver absolut lydnad – men vad leder sådant till ? Och varför ens fasthålla tanken vid att Führerns död under tortyr skall orsaka någotslags ”rening” eller frälsning, alltså en känsla av välbehag inför denne persons frånfälle, som dessutom ska inträffa på helt olika dagar, varje år… En sådan religion är fullkomligt ologisk… Något sådant kan jag helt enkelt inte tro på alls, men från mitt elektroniska Hlidskjalf ser jag idag helt andra saker…

På bloggen ”Det goda Samhället” som jag refererat till en hel del på sistone skriver idag den åtskilligt mer ärlige, välformulerade och välartikulerade skribenten Patrik Engellau om den sk ”Mångkulturen” i Sverige, kontra Folkhemstanken – samma ämne som jag berörde igår. Han kallar ämnet för dagspolitikens absolut hetaste potatis, och ifrågasätter precis som jag själv starkt, ifall alla kulturer eller religioner verkligen är ”likvärdiga”, trots att deras utövare i och för sig har samma grundläggande rättigheter – men det är en helt annan fråga, förty_

Regeringens proposition 26 år 1975, som enhälligt antogs av riksdagen, brukar kallas mångkulturlagen och hållas för det aktstycke som införde mångkultur i Sverige. Det är inte riktigt sant eftersom staten inte genom lag kan etablera alla jordens kulturer i Sverige.– —

Det luriga med dessa ambitioner är att de bygger på en troligen världsunik föreställning, nämligen att alla kulturer är lika mycket värda. Det är de inte.

Observera att jag inte, inte här i alla fall, ifrågasätter den lika världsunika svenska föreställningen, som finns inskriven i regeringsformen, att alla människor är lika i värde. I alla andra länder (utom Norge) och i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är uppfattningen att människor är lika i värdighet, inte i värde. Men nu talar jag alltså inte om människor utan om kulturer.

Ingen känd lära, ideologi eller internationell traktat stadgar kulturernas lika värde. Det enda undantaget som jag känner till är Prop. 1975:26. Hela tanken att alla kulturer skulle vara lika mycket värda och därför ha samma rätt till statsbidrag, hemspråksundervisning, tolkar och föreningsstöd på svenska skattebetalares bekostnad om de lyckas etablera ett brohuvud på svensk mark är vad jag kan förstå absurd.

Det är inte bara jag som tycker den idén är absurd, utan det tycker alla. Fråga de latinamerikaner som vill ta sig in i USA om de föredrar att leva i den amerikanska kulturen eller om vid närmare eftertanke vill åka hem igen. Fråga en slumpvis utvald svensk på gatan om du kan locka honom att byta den svenska kulturen mot den somaliska. — — Allt vore mycket enklare om man fick säga som det är, till exempel att den svenska kulturen är bättre än de som finns i Mellanöstern. Då skulle vi inte heller behöva vara så otydliga gentemot invandrare – det var ett annat klagomål – om vilka regler som gäller i vårt land. Vi bör sluta skämmas över att vi är bra och i stället utan övermod erkänna detta. Räta på ryggen, svensk.

Så långt herr Engellau. Ifall avslutningen på hans artikel låter kortfattad, så är den rätt i sak. Islamiska Statens ”kultur” i Syrien och Irak var inte ”lika mycket värd” som den svenska, och det är långtifrån likgiltigt, vilken kultur vi väljer att bekänna oss till – det handlar mer än något annat just om en bekännelse, dvs en levande tro och inget annat.

Vår kära kvällstidning Aftonbladet rapporterar just idag liksom av en händelse eller en tillfällighet om den kristna Knutby-sektens barn, och all det lidande de utsattes för, nu när vi ändå talar om vissa Monoteistiska religioner.

Knutby, Knutby – Underbara stad – där de kristna står på rad… Skulle också denna ”kultur” eller ”religion” vara ”likvärdig” med alla andra förkunnelser, tror ni ??

I och för sig är det inte särskilt tydligt varifrån impulsen till kvällstidningens artikelserie kommer, men den baserar sig på de observationer, som den oberoende forskaren Sanja Nilsson,  doktorand i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna och Göteborgs universitet; genomförde åren 2014 till 2017 genom att vistas inuti Knutby-sekten. På ytan skulle allt vara perfekt. Alla påstods vara välkomna, vänliga och bara såå demokratiska. Men sen kom det fram att bakom kulisserna fanns hot, dolda bestraffningar. Föräldrar fråntogs sina barn och utsattes för slumpvis våld om de vägrade, trots att man bara påstod att det rörde sig om ”barnpassning hos grannarna” eller Koranskolor – förlåt jag menar Bibelstudier…

Att separera barn från föräldrar var satt i system. Under 2008 förklarar Waldau att detta med att ha barn är en egoistisk handling då man sätter barnen före Gud. De gifta paren i församlingens högsta ledning förbjuds att ha sex, eftersom Waldau själv ”inte har brudgummen vid sin sida”.

Jämför med IS, och andra mördarsekters metoder. Likheterna torde vara ganska uppenbara, men som tidningen berättar:

Ju närmare Waldau man står i församlingens strikta hierarki, desto större risk att ens barn lämnas över till andra. Föräldrarna är utmattade av allt jobb som församlingen kräver. De har inte tid att läsa läxor med barnen eller göra roliga saker med dem på fritiden. Barnen överlåts till andra vuxna, ofta E, antingen för att straffa föräldrarna eller för att få dem att ägna sig åt Waldaus behov. Ibland flyter de två motiven ihop. — — Överhuvudtaget ges en splittrad bild av obekymrad fasad och en mörk vardag där man när som helst kan bli straffad och utskämd, främst om man råkat misshaga Waldau.

Sektmedlemmarna utsattes småningom för alltmer våld och hot, slag, sparkar och fysiska bestraffningar – som hos IS i öknen. Doktoranden Nilssons uppsats, skildrar alltihop. Även ”Magasinet Paragraf”, en facktidskrift för Jurister, har tagit upp sekten och dess handlande emot enskilda medlemmar – och dess barn-. Är detta verkligen en ”likvärdig” kultur, som hör hemma i Sverige, eller ens i Frikyrkokretsar ?

Man kunde i och för sig förtvivla inför Monoteismen, och sluta att protestera emot dess metoder och yttringar – men inte ens Aftonbladets Inga-Lina Lindquist vill lägga ned sitt motstånd. Hon vet att det finns bot, efter att ha läst avhandlingen från Dalarnas Universitet – och den enda bot som finns, består i att avlägsna de här sekterna, en gång för alla...

Och i ett anfall av underbar klarsyn, skriver hon….

All traumabehandling börjar med så kallad stabilisering av yttre och inre faktorer. Minimikravet för stabilisering är att förövaren är avlägsnad och traumat inte pågående, annars kan man inte behandla. På ren svenska betyder det att offret måste ut och bort från situationen fysiskt.

De här ”kulturerna” eller vad vi nu skall kalla dem för, måste alltså bort rent fysiskt. Man måste avlägsna dem, som så behövs med juridiska tvångsmedel. Man kan inte ha dem inne i landet, inte på den egna kulturens område – och framförallt kan man inte ha en massa förövare som är ”återvändare” eller som ”migrerar” tillbaks till den miljö, där deras offer försöker bygga en ny tillvaro. Det går inte att ha någon ”samexistens” helt enkelt, eller i sin naivitet tro, att något sådant skulle gå att anordna, efter någotslags lagom svensk, socialförvaltningsmässig ”samförståndsmodell”.

Lyckligtvis finns det också andra kloka människor i vårt land, som kommit till liknande slutsatser. En av dem är den här mannen:

Det här är – ifall ni inte är bekant med honom – Tomas Tobé. Moderaternas talesman i rättspolitiska frågor, tillika samma Moderaters främste kandidat inför det stundande EU-valet. Han har gjort sig känd som en varm EU-förespråkare, och en stor fiende till det svenska folkets självständighet. Nu är jag själv inte Moderat, inte på något sätt, och jag delar som ni säkert förstår inte alls den hedervärde Herr Tobés åsikter om EU. Jag har bara tillhört två politiska partier i hela mitt liv, och det säger jag utan omsvep. Det är Folkpartiet samt – på den tiden de alls var värda något – Socialdemokraterna. Men – alltväl ! – Herr Tobé skall enligt Statstelevisionen idag ha framlagt ett förslag om att alla Statsbidrag till extrema religiösa samfund i hela EU genast måste upphöra – särskilt om de kommer ifrån länder utanför EU, eller kulturer som inte hör hemma i Europa, även om herr Tobé inte säger det sista så att någon hör…

(M) har heller inte preciserat exakt vilka religioner det skulle röra sig om, eller nämnt någon särskild religion eller något speciellt samfund vid namn, men det här är ändå exakt vad jag själv sagt och hävdat i många år. Nu är jag en svuren motståndare till allt vad EU heter, som alla vet, och jag kommer därför sannolikt bojkotta hela denna skendemokratiska fars, men om Tomas Tobé gör allvar av vad han faktiskt säger och föreslår, har han min uppriktiga beundran; och det gäller också de nödvändiga förslag om säkerhetspolitiken, som är huvudsumman av det moderata förslaget enligt SvD. 

Knutby-sekten och därmed jämförbara kristna samfund, Katolska Kyrkan, ”Studieförbundet Ibn Rushd” och därmed jämförbara islamistiska organisationer, inklusive IS och dess ”oskyldiga barn”, ”ensamkommande återvändare”, fornsedare och annan bråte kan inte, skall inte och bör inte få några statsbidrag överhuvudtaget, och det gäller oberoende av vilka religioner eller kulturer vi nu ens talar om – för uppenbart har de inte alls ”samma värde” – och det är hela summan av resonemanget…

Thomas Tobés resonemang liknar också påtagligt de lagar, som Vladimir Putin för några år sedan införde i Ryssland, och som går ut på att ”utländska agenter” eller rättare sagt aktörer inte får ge bidrag till direkt anti-demokratiska rörelser, som försöker etablera sig på ryskt territorium, eller allehanda ”Moské-sponsring” och sektetablering utifrån, likt den katolska våg, som från Polen mfl länder väller över Sverige. Sådant ligger inte i Rysslands intresse, nämligen – eftersom just Folkhemstanken – Ryssland som ett hem för det ryska folket, ja – men inga andra folk ! – där faktiskt lever i högsta välmåga – vilket är en realistisk, om än för vissa hård tanke…

Nej, inte heller alla polyteistiska samfund har ”samma värde” – tyvärr…

Från Tidningen ”Dagens Juridik” berättas det just idag av alla dagar om hur en viss ”Mollgan” Johanssons förslag om en särskild lag emot Blåljussabotage fullständigt dömts ut och ”sågats” av Lagrådets experter – som fortfarande utgör landets högsta samlade juridiska expertis…

Detta är kanske ingen nyhet, precis.

Lagrådet konstaterade redan för nästan ett år sedan att alla anständiga gränser för vad som är juridiskt acceptabelt passerats av Regeringen Löfvén, inför den sk ”Gymnasielagens” tillkomst. Det går inte, konstaterade man då, att tvinga svenska folket att betala gratis gymnasieutbildning åt sk ”ensamkommande”, eller tiotusentals ”migranter” av helt okänd härkomst och ålder, som på illegal väg tagit sig in i landet, och nu likt snyltgäster uppehåller sig här. De kan inte ”bjudas” på fria körkort, fria bostäder, fri utbildning eller något annat, eftersom detta inte alls står i överensstämmelse med internationell rätt, och de har ingen som helst anledning att kräva detta av det svenska folket.

Vi har sett hur mönstret hela tiden upprepas, igen och igen och igen. Varje gång lägger Regeringen Löfvén fram illa genomtänkta,dåligt genomarbetade och underhaltigt utredda lagförslag, som blir rena ”stolpskott” i juridikens underbara värld. Varje gång finner Lagrådet, att det rör sig om politiska floskler, som är praktiskt ogenomförbara, och som poliser, åklagare och domstolar inte kan rätta sig efter eller ta hänsyn till, eftersom vad man vill införa strider emot det sunda förnuftet, eller om inte emot det, så emot redan existerande lagar, lagrum och brottsrubriceringar.

Den här gången säger Lagrådet, att regeringens tal om ”blåljussabotage” är fullständigt nonsens, och att ingen lag rimligtvis kan heta så, eftersom det inte är klart definierat ens vad ett sådant brott skulle innebära.

Tänk er nu – goda medborgare (för det är ni väl ?) följande situation: En person ”dubbelparkerar” på öppen gata, och hindrar därmed ambulans och brandkår från att komma fram till ett brinnande hus, som några ”migranter” av en händelse råkat tända eld på, oavsett om där nu föreligger något egentligt uppsåt (Dolus eller Culpa ??) eller ej… På grund av detta dör ett flertal personer inne i det brinnande huset, några av dem också ”migranter”.

Föreligger då ”sabotage” eller inte ?

Den ”dubbelparkerande” har kanske gått ifrån platsen, och förstår inte vilka konsekvenser detta handlande kan få, lika lite som vissa ”husvagns-semestrande” grupper i Sverige inte förstår vad en skogsbrand innebär, och vilka extremt allvarliga konsekvenser just skogsbränder kan få för hela det svenska samhället, inte minst på grund av Regeringen Löfvéns ständiga felprioriteringar vad gäller räddningstjänst och brandflyg. Är då dessa personer också ”blåljussabotörer” eller ej ?

Lagrådet påpekar också att Regeringen bara tänker sig en enda påföljd, dvs fängelse – och till och med livstid, vilket i svensk rättvisa bara används för särskilt kvalificerade brott. Nu klumpar och klantar regeringen till det igen, och blandar samman hela straffskalan och påföljdssystemet på ett uppenbart oriktigt sätt, så att ingen kan se den minsta skillnad mellan ”grovt” eller ”uppsåtligt” brott eller ”oaktsamhet” respektive ”vållande” längre. De mer juridiskt bildade bland er minns kanske, vad sk ”vållande-problematik” innebär, och det är en central fråga också vad gäller andra av vår Justitieministers och hela (S)-regeringens undermånliga lagar och ödesdigra beslut.

Säger er namnen Julian Assange (Ass och Ange – det hör liksom ihop.. Man kan alltid försöka att ”stämma häcken” av folk…) respektive Jean Claude Arnault någonting ?

Vad var det nu dessa herrar anklagades för, och kan man alls påstå att någon rättvisa skulle ha skipats där, även om vi kanske inte ska kommentera enskilda fall….??

I fallet Julian Assage anklagades denne för att ha spräckt en kondom inuti Anna Ardin, en av den svenska ”Hängbröstvänsterns” och den (S)ledda nomenklaturans ledande namn. Detta skulle – enligt polisförhör – som är offentliga och finns på nätet – vara exakt detsamma som våldtäkt, och bestraffas som så – även om det inte precis är ovanligt, att kondomer går sönder. Vem som i själva verket haft sönder den famösa kådisen, går heller inte att fastställa eller bevisa alls. Ord står emot ord i det fallet, liksom vad gäller mycket annat. Det är också allmänt känt, att samma Anna Ardin – i närvaro av den likaledes famösa eller ökända ”Enköpingskvinnan” setts grovhångla med samma Julian Assange på en trädgårdsfest, dagen efter den påstådda våldtäkten. Detta skulle ha tillgått så, att Mister Assange skulle ha tafsat Fröken Ardin på brösten, upprepade gånger, utan att trovärdiga vittnen, som det fanns minst fem-sex stycken av, blivit särskilt illa berörda av detta beteende, eller däri funnit något särskilt anmärkningsvärt…

Ok, Mr Assange kanske inte är någon gentleman (gentlemen läser inte andras brev, som bekant !) – det får vi ändå medge – men hurpass vanligt är det att en kvinna går ut och grovhånglar med en påstådd våldtäktsman, blotta dagen efter att denna påstådda våldtäkt skulle ha ägt rum – och med en man som hon knappt känner, som inte utövar det minsta inflytande eller påtryckningar på henne, utan som hon fredligt ”håller handen” med – som ett sk ”one night stand” – av egen fri vilja. Och för detta oerhörda såkallade ”brott” har nu samme Julian Assange jagats av den svenska rättvisan i minst åtta år, och man reser fortfarande krav på hans snara utlämning till Sverige – i samma mål…

Verkar detta alls som rättvisa ? – oavsett om rättvisa och juridik nu inte hör ihop, som min gamle far sa – på den tid han fortfarande levde.

”Brottet” eller kondom-spräckandet som Assange skulle ha begått, preskriberas för övrigt 2020 – och trots den berömda ”feministiska utrikespolitik” Löfvén-regeringen påstår att den står för, har just denna politik inte åstadkommit någonting alls, under alla år som gått. Och varför är det såhär – jo – Regeringen Löfvén har macklat med preskriptionstiderna, och ändrat dem – tagit bort det tidigare brottet ”Våldförande” och infört sina egna – uppenbart icke-fungerande – lagar… allt allt allt i sexväg ska nu räknas som ”våldtäkt” nämligen – och det finns inga andra brottsrubriceringar, påföljder eller straffsatser att ta till – med groteska konsekvenser för både offer och förövare – som vi alla kan se…

Minns ni förresten den här skojfriske lille krabaten ?

Arif Moradi heter han. Här skakar han förresten hand med Sveriges egen Statsminister, som tydligt framgår av bilden. Unge Herr Moradis efternamn, ålder, härkomst och civilstånd har visat sig vara åtskilligt oklara, och han har bevisligen ändrat sitt efternamn minst en gång – men just han skulle på order av den lokala (S) nomenklaturan i den vackra staden Söderköping bli ”Ungdomens Ledare” i Sverige – och dessutom ”Representant för de ensamkommande” fick vi höra…

Men vad gjorde unge herr Moradi på konfirmationslögret i Norrland, där han tvingade ned en svensk 13-åring på golvet, höll fast henne och satt sig grensle över henne, förutom andra sexuella handlingar av likartat slag – vilket framgår av tingsrättsdomen…Hur kunde det komma sig, att unge Herr Moradi kunde konvertera till kristendomen, så hastigt och lustigt, och att han ibland angett sin ålder till 19 år, ibland 18 – och sedan skulle vara ”ungdomens ledare” – likt på sin tid Baldur von Schirach…

Självfallet var han inte skyldig till våldtäkt, som Mr Assange eller Herr Arnault.  Det framgår ju också av tingsrättens dom, som listar så många förmildrande omständigheter i fallet med den svenska 13-åringen.

Moradi fick bara ett straff för ofredande – just den brottsrubriceringen har regeringen inte hunnit avskaffa ännu, i sin sant feministiska världsförbättrar-iver

Nomenklaturan har ju så bestämt, unser Führer denkt für uns, wir aber folgt den Führer !

Nomeklaturan kan inte göra fel, sägs det – trots att ”opolitiska” – eller är det opålitliga – samfund börjat protestera…

Alla kulturer och alla personer är inte ”likvärdiga” som sagt, och har inte alls ”samma värde” även om de i och för sig måste ha samma rättigheter, och skall vara lika inför lagen… och det var summan av dagens ”summering”

 

Annonser

Är ”Mångkultur” eller sk ”Multikulturalism” egentligen en grundlag ??

Ofta får man höra, att det skulle vara ”en grundlag” i Sverige att just vårt land skulle vara Multikulturellt.  Men – ingen av de personer eller skribenter som hela tiden hävdar detta, stup i kvarten och punktligt som ett urverk, kan citera i vilken av Rikets fyra grundlagar detta i så fall står skrivet, eller i vilken paragraf av lagen det i så fall skulle stå, sorgligt nog.

Är vårt land då ”multikulturellt” eller inte, även om det kanske är så nuförtiden, att 20 % av landets invånare har ett annat kulturellt ursprung än just det Nordiska och svenska, även om det i och för sig inte säger ett enda dyft om vilket språk de i så fall talar, vilket genetiskt ursprung de i så fall har (är det ens relevant ??) eller för den delen vilken religion de har eller inte har (undersökningar visar att mer än 80 % av svenskarna inte tror på ”gud”, allah eller jvhv) eller deras grundläggande värderingar och åsikter – vilket – får man väl lov att anta – är det många vill ”komma åt” eller i själva verket åsyftar, när de nu börjat tala om ”multikulturalism”.

Begreppet ”Mångkultur” är alltså inte alls så självklart som somliga skulle vilja tro, lika lite som begreppet ”många” överhuvudtaget. ”Många” tror si och så, får vi ofta höra – men vilka många, hur då eller på vilket sätt ?

Inom parantes publiceras Dagens Nyheter idag en artikel, där man som en bärande tanke lanserar, att grundlagarna i Sverige behöver ett starkare försvar gentemot de politiker, som försöker missbruka dem, exempelvis genom att införa grundlagsändringar jämnt och ständigt. Vi vet också allihop att Justitieminister Morgan ”Mollgan” Johansson nyligen försökt införa en grundlagsändring, som helt omintetgör tryckfriheten och yttrandefriheten, på så sätt att det blir förbjudet att avslöja brottslingars identitet.

Gagnar en sådan lagstiftning egentligen ”mångkulturen” på sikt ? Jag skulle vilja hävda, att redan begreppet ”mångkultur” förutsätter yttrandefrihet och tryckfrihet…

En som också funderat mycket över de här begreppen – efter vad jag tror – är skribenten Patrik Engelau på sajten ”Det Goda Samhället”.

VEM är egentligen ”Multikulturell” ? Alla människor har enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna rätt till ett ursprung, och en nationell identitet. Således finns inga ”mulitkulturella” personer överhuvudtaget, om man inte räknar rena flyktingar, ”displaced persons” statslösa eller kriminella..

Patrik Engelau avslöjar att det visst inte stått i någon av Sveriges fyra grundlagar att landet skulle vara Multikulturellt, och det finns inget som helst Riksdagsbeslut eller ens Regeringsbeslut som antyder eller stadgar detta. Allt som finns, hävdar han, är ett utdrag ur den kulturpolitiska propositionen från 1975:26, där den dåvarande Socialdemokratiska regeringen (under Olof Palme) lanserade tanken, men det finns ingenting i den ganska vaga formulering som då användes, som verkligen bestämmer att vårt land måste vara just multikulturellt, och heller ingen verklig definition på vad det i så fall skulle betyda eller innebära, rent konkret.

Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Dessutom visste inte dåtidens politiker alls vad de i själva verket beslutade om, eller öppnade dörren för – om vi får tro just Patrik Engelau. Här står tvärtom, att alla – även minoriteterna – har en fast kulturell identitet – och alltså finns ingen ”blandkultur” eller ”multikulturalism” i Sverige överhuvudtaget – så kunde man också tolka den aktuella texten. Men – låt oss nu ge ordet till den hedervärde Herr Engellau:

Min uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Mycket få svenskar för fyrtiotre år sedan hade minsta aning om vad kultur är för något. Utan att vara nedlåtande vill jag påstå att riksdagsledamöterna inte upplevt någon annan kultur än den svenska även om de någon gång faktiskt kommit i kontakt med andra västerländska kulturer. De hade kanske varit i USA och kommunicerat på stapplande engelska eller kanske till och med varit på charterresa till Kanarieöarna och beställt middag på samma trevande engelska språk. De hade ingen aning om hur olikartade folks tänkesätt och beteenden faktiskt är…

— —

När den eniga riksdagen år 1975 fattade det där beslutet så trodde beslutsfattarna att mångkulturen bara betydde att Sverige skulle berikas med nya spännande kryddor, hudfärger och dansrytmer. Jag lovar att det var så, jag har känt många av dessa människor. Ursäkta om jag är vulgär, men riksdagen hade ingen aning om att det i andra kulturer kan anses helt befogat att döda döttrar som bringat skam över släkten genom att kasta ut dem från en balkong. Riksdagen hade inte en aning om att FNs deklaration från 1948 om de allmänna mänskliga rättigheterna inte alls artikulerade synsätt som delades av en hel värld, utan tvärtom bara var de i det nyss avslutade världskrigets segrarmakter mest hyllade principerna. Riksdagsledamöterna fattade inte att det fanns folk som ansåg att det var politiskt korrekt att döda bögar och skära genitalierna av små flickor oavsett vad Dag Hammarskjöld skulle ha haft för åsikt.

Krasst uttryck – javisst – men faktiskt sant, i alla fall sett emot hur den senare utvecklingen i Sverige och andra länder faktiskt blev, eller vad det såkallade ”Mångkulturella experimentet” faktiskt skapade…

Vad riksdagsledamöterna och övriga svenskar vid den tiden, jag också, inte begrep var att om det inte finns en allmänt accepterad överideologi, typ ”svenskt rättsmedvetande” eller ”islam”, så kommer det att bli konflikter mellan exempelvis ”svenskt rättsmedvetande” och ”islam”. Om det inte är självklart vilken grundprincip som gäller så blir det oreda och bråk. När riksdagen år 1975 fattade beslut enligt ovan så krattade den manegen just för den typen av kulturella konflikter. Var så god, sa riksdagen, alla har i Sverige rätt att leva ut sin egen kultur och sina egna värderingar.

Då uppstår det till exempel islamiska friskolor vars syfte är att förverkliga invandrade muslimers rätt att ”bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten” och slippa integrera sig utan fortsätta att exempelvis behandla kvinnor på det traditionella sättet enligt sin egen kultur. Ska de ha den rätten?

Enligt mångkulturslagen så ska de ha det. Men mångkulturslagen stiftades av riksdagsledamöter som inte fattade vad de gjorde och när de, eller deras efterträdare som inte heller fattar så mycket, upptäcker vilka konsekvenser som uppstår så blir de förfärade. Hur ska de nu hantera den här situationen som de själva orsakat genom sin blindhet eller, som de själva kanske skulle kalla det, naivitet?

Jag måste ge herr Engellau rätt. Alla kulturer är inte likvärdiga, och de blir det aldrig heller. Exempelvis är ”kulturen” hos islamska staten, eller en Rakhmat Akilov – som den Uzbekiska Regeringen mycket riktigt varnade Sveriges ytterligt naiva Regering för att alls släppa in i landet – helt enkelt underlägsen den svenska – i demokratiskt hänseende – vill säga. Och på grund av, att sagda ”kulturer” helt enkelt mördar människor, rakt av – också i vårt land och över hela Världen. Således är de inte kompatibla med någon ”Multikulturalism” eller något fritt samhälle, i alla fall inte enligt vad folk i Västvärlden eller vi svenskar lägger i det ordet..

Socialdemokraterna har inför valet 2018 bestämt sig för att förbjuda religiösa friskolor och hävdar på oklara grunder att förbudet inte skulle gälla judiska skolor. Kristna skolor då? Ska de också vara undantagna? Är judiska skolor inte religiösa? Vad är de då? Etniska? Vore det i så fall acceptabelt att starta friskolor för etniska svenskar?

Grunden för den här ovärdiga förvirringen är, tror jag, mångkulturlagen. Den är helt förnuftsvidrig. Man kan inte acceptera att sharia och svensk lagstiftning existerar sida vid sida och med samma rättigheter. Någon kultur måste tillåtas dominera. Till slut blir det så. Ju längre förvirringen råder desto mer sannolikt blir det att shariaanhängarna, som inte tror på mångkultur, kommer att vinna kulturkampen.

Enda lösningen för oss som tror på de västerländska värderingarna, menar jag, är att riksdagen säger stopp och belägg, nu upphäver vi mångkulturlagen och bestämmer att det är riksdagens egna lagar som ska gälla.

Så långt herr Engelau – som inte tror på någon Multikulturalism – och det gör jag inte heller. Han talar faktiskt om en kulturkamp, där olika kulturer och religioner står emot varann, och där den starkaste kulturen, till sist kommer att vinna. Då är frågan – vilken kultur är det vi vill ha, och vilken kultur är det, vi tycker skall stå som ”vinnare” ? Krasst uttryckt – javisst – men inte mindre sant för den sakens skull…