RAÄ lovar att de ska digitalisera Runorna…

RAÄ, Riksantikvarieämbetet, lovade igår att de ska lansera en ny söktjänst för alla Runinskrifter i hela Sverige. Inte bara arkeologiskt intresserade, utan också de som är moderna runristare, Asatroende Hedningar som jag eller de som vill hitta tips på utflyktsmål kommer nog ha nytta av den nya tjänsten, som man säger skall vara klar under Hösten 2020 eller Vintern 2021…

Visste ni att det kanske finns 4-5 moderna runristare verksamma i dagens Sverige ? Här ser ni Kalle Dahlberg, den allra bäste av dem…

Data och bilder om över 7000 inskrifter från vårt land och över 100 000 sökposter kommer vara inlagda i vad som blir det största runlexikonet någonsin..

VANVÅRD hotar Upplands Runstenar – SAMTLIGA Kommuner har misslyckats med sin uppgift.

Islandsbloggen kunde igår också rapportera om hur ett 40-tal personer som visat sig lida av sk. Corona-virus nu satts i karantän borta på öriket, som alltjämnt gör vad Stefan Löfvéns Sverige inte gör, och försöker skydda sina egna gränser. Och så kan vi byta ämne ett tagNu över till en spännande rapport från Upplandsmuséet…

Alla någotsånär allmänbildade svenskar vet, att Uppland är världens runtätaste område, med mer än 1100 väl dokumenterade runinskrifter. Ändå kan Länsantikvarien i Uppsala Län och Upplandsmuséet visa, hur ett av de viktigaste svenska kulturarven håller på att förstöras till följd av vanvård, och brist på ansvar från kommunernas sida.

 

Bild hämtad ur Upplandsmuséets undersökning. Vanvården har varit så svår, att stenen gjorts oläslig.

En gång i tiden hade Sverige ett väl fungerande system för att förvalta just Runstenar. Markägare och frivilliga krafter hade huvudansvaret, och allt Riksantikvarieämbetet behövde göra, var att då och då lägga ut mycket små summor för skyltning, samt ge råd om hur stenarna skulle borstas och rengöras med några års mellanrum, målas i med oskadlig och miljövänlig färg, och ge råd om hur markägare skulle göra för att hålla oönskad vegetation och fridstörare borta.

Men så kom Regeringen Reinfeldt till makten. Ex Cathedra och från talarstolen förklarade den dåvarande Statsministern att Svenskarna aldrig haft någon kultur, att de inte var kapabla att åstadkomma några kulturella framsteg själva, parat med andra grovt rasistiska uttalanden om svenskar och Nordbor i allmänhet. Kulturmiljöförvaltningen skulle avvecklas, den gamla fornminneslagen, som varit gällande ända sedan 1600-talet togs bort och ersattes med en ny. Dessa åtgärder var förstås inte tillkomna av en slump, utan följde en tydlig, men dold agenda.

Regeringen Reinfeldt – och Regeringen Löfvén som följde sedan, och som trots att den förlorade vad som skulle ha varit ett demokratiskt val ännu sitter kvar – vet förstås, att människor som inte känner till sin egen kultur, sitt språk, sin historia och sitt ursprung blir rädda och osäkra. Då är de också lätta att styra och påverka, och det är precis det vissa politiker vill.

På samma sätt gjorde på sin tid Josef Stalin i Baltikum och i Östeuropeiska länder. Balterna fick lära sig att deras historia saknade betydelse, och de förbjöds att tala sina egna språk – för de skulle ersättas av ryskan. På samma sätt sa EU:s ledare till svenskarna att ”Sveriges historia saknar betydelse” vid EU-inträdet 1995, och som vi sett tyckte det svenska Skolverket så sent som i fjol, att all undervisning i historieämnet före år 1800 ungefär skulle tas bort från svenska skolor. Redan på 1990-talet förklarade en Socialdemokratisk Minister att ”Kulturarvet saknar all betydelse” och så har den nuvarande politiska elitens inställning varit allt sedan dess.

Exemplen kan mångfaldigas.

Resterna efter den sönderslagna stenen U 688 på Skoklosterhalvön i Bålsta Kommun. Kommunen har varit medveten om saken i flera år, men vägrar vidta någon åtgärd.

En av de första åtgärderna som Alice Bah Kunkhe (mp) gjorde efter sitt maktövertagande då Regeringen Lövén tillträtt, var att helt avskaffa systemet med ”Runstensfaddrar” som varit på dekis i många år, och underfinansierats, samtidigt som RAÄ underlät att skaffa nya rustensfaddrar, även om man mycket väl visste, att kunniga Hembygdsföreningar, lokala Muséer och andra kompetenta intressenter faktiskt fanns. Hon yttrade också ett särskilt hat och agg emot Torshammar-ringar, och bestämde, att alla muséer i landet omedelbart skulle ”gallra ut” fornfynd ur sina samlingar – särskilt då fynd med anknytning till Asatron, och den äldre, självständiga Nordiska religionen.

Detta blev väl dokumenterat genom undersökande journalistik i SvD.

Mer om hur Kulturministern beordrade förstörandet av just sk ”amulett-ringar” eller ringar med Torshammare på kan du läsa här, Stockholms Universitet och arkeologer där kunde också visa, hur Torshammar-ringar från de norra förorterna och sk ”utanförskapsområden” med muslimsk majoritet systematiskt förstörts, och hur fornfynd gått till metallåtervinning. 

Detta hände 2017. Under 2018 uppträdde plötsligt och ryckvis Regeringen Löfvéns Justitieminister Morgan Johansson med krav på att Tyrrunan och Odal-runan skulle totalförbjudas i form av en ny lag – vilket sannolikt hade inneburit att ännu fler runstenar förstörts. Som vi vet misslyckades detta ”spontana” tilltag via omfattande folkliga protester och namninsamlingar, samt offentliga demonstrationer, men Justitedepartementets utländska press-sekreterare lät slutligen deklarera, att man skulle ”arbeta vidare med frågan” trots att en offentlig statlig utredning från Göta Hovrätt sagt blankt nej till det Socialdemokratiska förslaget.

Alla dessa åtgärder från ansvariga politikers sida är ingen slump, utan delar i en medveten kulturpolitik med rasistiska inslag, och det måste man förstå.

Som vi sett helt nyligen har också stora och brett upplagda reklam-kampanjer, bla från SAS och andra stora aktörer inom näringslivet gjort propaganda för ”Reinfeldtandet” och gång på gång hävdat att Nordbor och svenskar är kulturellt underlägsna, att de aldrig kan styra sig själva, att de måste styras utifrån, att andra folk måste invandra hit och att vi ska genomföra ett befolkningsbyte, osv osv.

Det är just med bakgrund i detta, som man ger sig på Sveriges fornminnen och runinskrifter. Politikerna och Regeringen vet, att om de utplånar de synliga spåren efter ett självständigt Sverige och ett självständigt tänkande också i själva kulturlandskapet, så blir det lättare att slå i svenskarna alla lögner.

Vantrivsel, rädsla och främlingsskap sprider sig i kulturförstörelsens spår. Folk blir rotlösa och förvirrade. Kriminaliteten ökar – diverse andra kulturer kan göra ”som de vill” och behandla svenskarna därefter – när den lokala förankringen förstörts, är också själva spåren i landskapet borta för alltid. Och det är just dit allt fler och fler svenska politiker strävar.

Runstenar, gravhögar och fornminnen är skenbart en ”liten fråga” men det är här man valt att börja. Tendensen är tydlig och klar, och finns dokumenterad redan sedan 1990-talet.

Två stenar från Veckholms socken, som vanvårdats och gjorts oläsliga av Enköpings Kommun. Ännu fler exempel finns i Upplandsmuséets dokumentation.

Arkeologen Robin Lucas har nu i två år dokumenterat alla skador, som det avskaffade systemet med delat ansvar från Riksantikvarieämbetet eller staten, och de privata markägarna och sakkunniga ute i landet orsakat. Under hela 2000-talet har skadorna accelererat, särskilt då de senaste åren.  Han har vetenskapliga bevis och fotografier som visar att:

  • Runstenar har körts omkull vid snöjröjning intill större vägar, orsakat av kommunala entrepenader
  • Runstenar har avsiktligen välts, och blivit liggande på marken, utan åtgärder från kommunerna
  • Runstenar har täckts över med vegetation och lavar, eller drabbats av frostsprängning till följd av okunniga ”lagningar” från kommunerna
  • Minst 30 stenar är i så dåligt skick, att de hotar att totalförstöras
  • Närmare en dryg tredjedel av runinskrifterna är så täckta av mossa och lav att runor eller ornamentik svårligen kan läsas.
  • Hälften av runinskrifterna antingen helt saknar skyltning eller har skyltar som är skadade, oläsliga eller saknar relevant information och därför borde bytas.
  • Två tredjedelar av runinskrifterna saknar imålning, eller har blekt eller ojämn imålning. Detta inkluderar även inskrifter som är så täckta med lav att inte går att av bedöma inmålningens kvalitet.
  • Närmare hälften av runinskrifterna står så att de skyms eller direkt hotas av omkringliggande vegetation, som behöver röjas

Allt detta står att läsa och beskrivs utförligt i Museirapporten, som jag nu citerar ordagrant.

Det finns också flera exempel – från andra län – som inte tas upp i rapporten – på hur kommuner totalt misslyckats, sedan ansvaret vältrats över på dem. Både kunskap, ekonomiska resurser och sunt förnuft har saknats i de kommunala förvaltningar, som helt och hållet fick ta över, och som sedan lämnats ”vind för våg” utan att Länsstyrelserna eller RAÄ fått ”hålla koll” på de kommunala tjänstemännen.

Karta från Upplandsmuséets officiella rapport 2020-1. Stenar i rött kräver OMEDELBARA åtgärder, om de alls ska räddas. Alla, samtliga, varenda en av  Länets kommuner har MISSLYCKATS lösa sina uppgifter och inte tagit ansvar. Även stenar i gult och orange kräver åtgärder om de inte ska gå förlorade inom en kort följd av år.

Här ovan visas en bild på den kända sk ”Holmfastristningen” från Södertälje Kommun, belägen nära en sk kommunal ”no go-zon”. Det sägs att okunniga kommunala entrepenörer hade misslyckats med en sk ”stentvätt” som de utförde med högtrycks-spruta. Inte bara en utan tre ristningar skadades vid samma tillfälle – som Statstelevisionen SVT kunde berätta om.

Var det bara ”en ren tillfällighet” eller ”ett olycksfall i arbetet” från en okunnig kommunal entrepenör ?

Vem var det, som höll i högtrycks-sprutan, och varför såg inte den personen, att han systematiskt lät strålen kladda ned inskriften på stenarna ?

Kan man göra så av ren slump, eller fanns där kanhända UPPSÅT att skada och vandalisera ??

Här ser vi ett fall från Upplands-Bro kommun år 2015. I april det året upptäckte en viss Anna Flodell Lindberg hur sk ”ensamkommande” sprayat en kristen symbol (”guds” allseende öga i en triangel) tvärs över en tusenårig runinskrift, som kommunen lämnat obevakad i ett ökänt bostadsområde. På bilden till höger ses hur både Riksantikvarieämbetet och kommunen inte tagit bort sprayfärgen ett helt år senare (alltså 2016), och hur stenen skadats ytterligare – för trots anmälan till både RAÄ och kommunen skedde ingen som helst åtgärd…

Här ser vi ett vykort från 1920-talet med den sk ”Ramsundsristningen” eller Sigurdsristningen i nuvarande Eskilstuna kommun. Den var helt orörd och oskadd tills för något år sedan, tack vare lokal markägares omsorg.

2018 såg miljön kring ristningen ut såhär:

Eskilstuna kommun lät på grund av en okunnig och klåfingrig kommunpolitiker, en kvinna vid namn Kristina Birath (glöm aldrig det namnet !) försöka ”handikappanpassa” ristningen, som man sa, och lät den billigaste entrepenad-firma man kunde upphandla slå ned armeringsjärn och betongpålar i runhällen, alldeles intill ristningen. Projektet kostade flera miljoner.

Polisen inledde en förundersökning om fornminnesbrott den gången, men både byggfirman och ansvariga politiker gick fria för det fruktansvärda Birath-dådet, som kunde kostat hela världen en av dess mest kända runinskrifter med unika, mytologiska motiv.

Kommundirektören fick gripa in, och beordra ett återställande av vad Eskilstunas byggnadsnämnd och kulturförvaltning själva orsakat, utan att rådgöra med Länsantikvarie eller RAÄ, som var emot hela bygget. Ytterligare miljoner gick till spillo med att riva ramper, ta bort armeringsjärn och hålen de orsakat, men helt återställd blir ristning och omgivningar aldrig mer.

Kulturvärden har redan förstörts för alltid – och Kristina Birath ställdes aldrig till svars, men religiös som jag är tror jag att hon en gång kommer att få sitt straff, om inte i detta liv, så i nästa – och då ska hon få svara för vad som gjorts…

Nornors dom du vid näsen får” står det i Eddan, och ”den som rubbar jordens makt och lägger jord igen / begår en värre synd / än den som dräper män” står det i Dalalagen.

Kanhända något att tänka på för våra folkvalda – eller vad tror ni, kära läsare ?

”En gång skall själva stenarna ropa !” lär det stå i den kristna bibeln..

Spåren efter Regeringen Löfvéns felaktiga kulturpolitik är tydliga.

De består bland annat av cirka 300 av 1000 eller fler vandaliserade, vanvårdade, omkullvälta, övervuxna, nerkörda, bortglömda, misshandlade Uppländska runstenar. Hur kan det någonsin rättfärdigas – och var det inte ett stort misstag, att lägga på Sveriges kommuner ytterligare ett uppdrag, som de inte varit kapabla att sköta ?

Nu påstår Upplandsmuséet i sin undersökning, att det rätta är att markägare, frivilliga krafter, amatörarkeologer och hembygdsföreningar återigen måste engagera sig – som det var från början – och som det faktiskt var före 2015, då en viss Alice Bah Kuhnke, tidigare utvikningsmodell i herrtidningar och ordförande i Disney-klubben, fick ansvaret för ett helt lands kulturpolitik.. Och som vi vet har man ännu inte fråntagit Miljöpartisterna samma ansvar – som de aldrig någonsin borde fått inneha…

Jag slutar detta inlägg med en liten insändare från Enköpings-Posten nu i veckan, som visar ännu en bild på en vanvårdad runsten. Som vi vet har det skett minst sagt underliga ”multikulturella inspel” vad gäller fornminnen i Enköping tidigare, och detta trots att man i angränsande län lyckats så mycket bättre.

I orten Morgongåva i Västmanland, till exempel, finns en hel fornminnesförening.

De reste 2018 en kopia på en lokal runsten, som stulits från Sverige, och på olaglig väg fraktats till ett Universitet i Edinburgh, där den fortfarande står.

Överallt i vårt land finns kunniga, pålästa och drivande människor. Hedningar, som vårdar stenarna och vårt arv – istället för klumpiga och okunniga personer i kommunala förvaltningar…

Varför inte UPPHÄVA Regeringen Löfvéns politik, och återställa systemet med Runstensfaddrar, lokalt markägaransvar och statlig kontroll ? (Eller hur, Riksantikvarieämbetet ?)

Även Helgös unika fornminnen HOTAS säger Sveriges Radio, P1

Tidigare i år kunde Hedniska Tankar först av alla berätta om hur arkeologer slagit larm angående Världsarvet Birka och Adelsö som nu riskerar att förstöras för alltid, på grund av Regeringen Löfvéns felaktiga kulturpolitik.

Nordiska Asa samfundet följde snabbt upp med en namninsamling för att protestera emot förstörelsen av vårt Svenska och Nordiska arv, men det var här på Hedniska Tankar respektive i Sveriges Radio program 1, som ni fick höra om saken först.  Till dags dato har NAS namninsamling till protest emot vår Regerings politik samlat över 1000 underskrifter, men fler behövs.

Omkullvräkta skyltar. Vanvårdad miljö. Skadade gravfält. Det är vad som möter besökarna på Helgö idag, enligt vad SR kan berätta. Statens Fastighetsverk har inte skött området som de borde.

Nu varslar P1 om att även ön Helgö i Ekerö kommun, känd för sina unika boplatslämningar också kan förstöras om ingenting görs för att hindra våra oansvariga och inkompetenta politiker.

Man antyder att Statens Fastighetsverk, somt tagit över området, kan komma att överlåta all vård till Luruddens lokala Tomtägarförening, och politikerna räknar kallt med att dessa lokala fastighetsägare tillsammans skall lösa in fornminnesområdet, vilket blir en dryg utgift. I och för sig finns det idag turligt nog kompetenta arkeologer bosatta i området, som var med redan när den världsunika Helgö-boplatsen grävdes ut, men de är gamla nu, och kan inte vårda platsen i all evighet. Dessutom går det emot all tidigare praxis och lagstiftning att enskilda tomtägare måste vårda arkeologiska riksintressen alldeles själv och via frivilliga insatser, och man undrar hur en sådan här överlåtelse alls är möjlig.

Ända sedan Gustav II Adolfs tid har det funnits en fornminneslagstiftning i Sverige, och det har alltid varit god lag att staten, inte enskilda ska vårda de främsta fornminnena. Krav har rests på att Helgö skall få räknas in i Världsarvet Birka Adelsö, som har UNESCO klassning. Det är heller inte omotiverat, som vi skall se.

Kaurisnäckor från Stilla Havet, en Irländsk biskopskräkla, en bronsbuddha från Indien och en skopa från Egypten. Dessa föremål tillhör idag Riksantikvarieämbetets och Historiska Muséets allra yppersta fynd – och alla hittades de på Helgö – Birkas och Stockholms föregångare från 200 – 500 enligt vår tideräkning.

På Helgö har man hittat ett gudahus och en stor handelsplats med bronsgjuteri och guldsmedsverkstäder, som var igång från romersk järnålder till folkvandringstid, och uppenbarligen var denna plats en föregångare till både Stockholm och Birka. Anledningen till att Birka växte fram, var att man behövde mera mark, men redan på Helgös tid fanns det kaurisnäckor från Söderhavet (som användes som mynt och betalningsmedel) samt Buddha-statyer från Indien, bronsföremål från Egypten och Irland på Helgö, och även om de föremålen antagligen inte kom dit direkt, utan via flera mellanhänder på si väg genom världsdelar och kulturer, visar dessa föremål på hur oerhört rik den nordiska kulturen var.

Nuförtiden tror naturligtvis ingen, att de som lagrade dessa föremål i det stora gudahuset, varit något annat än Asatroende och hedningar – en buddha-figur är inte alls något bevis för att det fanns buddhister i Mälardalen på 300-talet, däremot ett bevis för vidsträckt fjärrhandel – men alltsammans var offergåvor till våra Nordiska gudar, och det har arkeologer känt till sedan 1960-talet, när boplatsen grävdes ut.

Helgös gravfält i vinterskrud. Nu hotas de av folk med metallsökare…

Nu hotas alltsammans och denna unika miljö av förstörelse, bara därför att myndigheterna inte längre kan ta sitt ansvar, pga att kommunen inget gör, och på grund av att enskilda fastighetsägare blir sittande med ”Svarte Petter” eller rättare sagt alla kostnader för att vårda och ta hand om platsen istället. NAS fortsätter sin modiga och rättrådiga protestaktion. 

Så gör även jag…

 

”Fornsederi” och förstörelse också vid Lindholm Höje i Danmark…. ??

För en tid sedan kunde jag med stöd av Ystads Allehanda och andra vederhäftiga källor berätta om de skador på Ales Stenar, som vållats under hösten. Nu verkar det som ytterligare ett vansinnesdåd – elle meningslös förstörelse, som klart påminner om det i Skåne, inträffat vid Lindholm Höjes kända gravfält i trakten av Ålborg på Jylland. Den danska kvällstidningen ”Ekstra-Bladet” berättade för två dagar sedan om vad som hänt, och summerade situationen på ett bra sätt, även om den såklart också nämnts i flera andra danska media. 

Här i Sverige däremot, intresserar sig ingen för dådet, som riktats emot vår gemensamma Nordiska historia.

Under Påsken – en helg som inga verkliga hedningar firar – har någon grävt flera stora hål med ungefär 30 – 40 cms djup och ”torvat av” på flera ställen i det väl undersökta och redan utgrävda fornminnesområdet. Arkeologer vid Nordjyllands Historiske Museum uppges ha skickat ut en pressrelease om skadorna på det lagskyddade fornminnet. Man har valt att göra en polisanmälan den här gången, berättar Museiinspektör Lone Andersen – annars brukar man anmäla enstaka problem med vandalism till Slots- og Kulturstyrelsen, Danmarks motsvarighet till Riksantikvarieämbetet, den i dagarna kritiserade myndighet som har ansvaret för att bevara kulturminnen och kulturmiljöer i Sverige. Man har redan konstaterat, att antalet incidenter, där vissa personer försöker vandalisera hela kulturarvet ökar, säger Museinspektören till tidningen.

Hver gang det sker, går det direkte i mit arkæologi-hjerte. Det er en blanding af frustration og græmmelse over, at nogle mennesker har så skidt en moral. Det er ualmindeligt hæsligt at se på, siger hun.

”Skidt en moral” – ja – det uttalandet kan man upprepa. Varför bär sig dessa individer åt som lort ? Tidningen spekulerar också i att det skulle kunna vara ”enskilda skattletare” som orsakat skadorna, men varför skulle dessa nu dyka upp till påsk ? Och en annan arkeolog vid muséet säger till Ekstra-Bladet att de personerna måste vara osedvanligt dumma och inkompetenta i så fall; alla vet redan att fältet är väl utgrävt och undersökt, och att det knappast kan göras några spektakulära skattfynd där, även om ett antal stadsutgrävningar och bebyggelselämningar i Nordjylland gett ovanliga fynd på sista tiden, bland annat av svärd – men då har det varit medeltidsarkeologi det varit tal om…

Så vem eller vilka har orsakat det här ? Vem kan det vara, som håller sig framme ??

I Sverige har vi redan på 1980-talet haft en stor debatt om metallsökare, som torde vara välkänd för alla arkeologiskt intresserade, även amatörer; och som utlöste ändringar i kulturminneslagen. Samma debatt har i viss mån varit aktuell i Danmark och Tyskland och på fler ställen i Europa också, och redan vid 1990-talets början skrev RAÄ en fyllig rapport med information till allmänheten om vad som gäller. Länsstyrelserna på Gotland och i Kalmar län (Öland !) hade stora problem, men numera är allt bruk av metallsökare i Sverige belagt med tillståndsansökningar hos Länsstyrelserna. ”Branschen” eller det lilla fåtal försäljningsställen som finns, och som säljer sådana apparater till allmänheten har numera också tagit sitt ansvar, och upplyser i alla fall om att det finns en anmälningsplikt. Sedan dess har vi få problem i vårt land, och de incidenter som har funnits, verkar ha varit kopplade till enstaka myntsamlare på sydsveriges stränder, och de som utnyttjar en ”svart marknad” för fornfynd inom EU. Men till och med RAÄ:s rapporter från tidigt 90-tal visar, att de som är tillräckligt smarta för att använda metallsökare för någotslags ”skattjakt” också vet att röja undan sina spår, och lägga tillbaka grästorven efter sig…

Alla vet också att en gravhög eller ett gravröse vanligen innehåller brända ben och gravgåvor i mitten på röset, inte utåt kanterna. Som man förstår har stenkärnan i rösets mitt alltid lagts dit med syfte att försvåra för tjuvar, eller att hindra vilda djur från att rota runt på platsen – så var det redan på bronsåldern, när de flesta stora gravhögarna började byggas. Anledningen till att man kastade upp en så stor hög med jord som möjligt var förstås också att de döda skulle få vila i frid, och i de fall man i senare tider försökt gräva i högarna efter skatter, som aldrig funnits där, har man så gott som alltid försökt gräva sig in till högarnas kärna. Så var fallet också på Badelunda-åsen utanför Västerås, där okunniga bonddrängar orsakade krater-liknande fördjupningar redan på 1700-talet, tills deras egna gropar lär ha rasat igen ovanför huvudet på dem, och begravt dem levande så att de kvävdes – vilket folktron uppfattat som ett rättvist straff… Det finns också andra Skattsökar-sägner förknippade med gångna tider, och hur man då såg på de stora järnåldersgravfälten, om nu någon vill veta.

De skador som orsakats, kommer att kosta hundratusentals danska kronor att reparera, tror muséet. Och här är det alltså knappast fråga om skattsökning, eller amatörarkeologi på sandlådenivå, men något annat… Skadorna liknar de vid Ales Stenar, som jag redan berättat om. Marken har torvats av, och man verkar har tagit upp och forslat bort en mindre mängd jord från platsen, men lagt tillbaka stenar, som man inte velat ha – av foton som de här ovan att döma – men varför gör man så ? Vad är det för slags tänkande eller fasoner, som ligger bakom ??

För mig framstår det här som spår efter någotslags rituell verksamhet, eller något liknande. Det är den enda hypotes jag har om det. Det är väl känt, att markskadorna vid Ales Stenar från i höstas och Februari uppkom strax efter det att representanter för den svenska sk ”Forn sed” rörelsen besökt Malmö, och försökt etablera sig i Skåneområdet. NAS, Nordiska Asa Samfundet och snart sagt alla seriösa Samfund för Asatro och liknande som finns i Danmark och Sverige har tagit tydligt avstånd från de händelserna, liksom de senaste från Danmark i veckan. Det har framgått av diskussiongrupper över hela nätet. De enda som inte tagit avstånd, utan tydligen lever vidare i någotslags drömvärld, där inga problem existerar; är just de alltmer fåtaliga ”fornsedarna” i Sverige – betecknande nog. Representanter för NAS skall ha träffat ombud för Ase- og Vanetrosamfundet Forn Sidr i Danmark, som är ett helt annat slags samfund än den oansvariga sekt med samma namn som finns i Sverige.

Jag har själv berättat i den här bloggen om hur en ceremoni som de här svenska ”fornsedarna” höll vid Uppsala Högar förra året helt spårade ur, och slutade med att en massa berusade personer stod och skar sig med knivar, vid vad som skulle vara en bröllopsceremoni. Jag har berättat om de mycket underliga uttalanden de här personerna gjort genom åren, och hur de menat att det skulle vara ”fornt” eller ”sed” att göra Torshammaren till en internationell symbol för homosexualitet, till exempel. Jag har berättat om hur vissa ansvariga bland dem skrivit på sina interna debattsidor att man skulle få ”värdefulla andliga erfarenheter” genom bruk av droger, till exempel. Om skadorna på Havängsdösen i Skåne, strax efter att en del personer observerats på platsen – och mycket annat som skett genom åren, alltsammans genom samma personkrets.

Hela tiden har vi då fått höra, att ”forn sed” skulle vara en rörelse, som syftar till ”goda relationer” mellan människor, eller människorna och naturen (hur tror man, att det skulle uppnås med drogers hjälp ??) och andra dumheter i samma stil – och samma ständiga undanflykter från denna sekts sida. Jag har tidigare skrivit här, att det sannolikt är i utkanterna på ”forn seds” miljön i Sverige man skall leta, och det vidhåller jag.

Ekstrabladet skriver att det sannolikt är tal om flera gärningsmän, och inte en individ. Organiserad verksamhet, med andra ord. Man måste ha förberett sig, och forslat spadar och andra verktyg till eller från platsen.

Vari ligger charmen – hos folk med huvudet under armen ?

I ”fornsederiets” urspårade ritualer ingår ofta, att man ska ”magna jorden” till påsk, ”dyrka småfolket och vättarna” och andra stollerier. Detta ”magnande” lär också tagit sig sådana uttryck, att man tagit med sig jord hem från olika platser tydligen, och tillverkat sk ”fröbomber” eller jordkokor av dem, som man sen slängt omkring sig eller på andra. Saker som inga andra hedningar håller på med, så vitt jag vet. På sista tiden förefaller det som om även svårt förståndshandikappade personer lockats till att vara med i ”Forn Sed” Sverige, efter vad jag fått höra – men vad kan hända, om det sker i en miljö där droger helt uppenbart förekommer, även om man officiellt eller utåt är mycket noga med att förneka det ?

Nu säger inte jag, att de här personerna jag omnämnt är skyldiga, eller att just de skulle ligga bakom det hela. Det är hursomhelst en polissak, för polisen i ett nära grannland dessutom; men jag tror alldeles avgjort, att det är i kretsar som dessa, som dansk och svensk polis måste börja söka. Och det är allvarligt nog, som alla förstår. NAS har redan skrivit flera öppna brev till ”Fornsederiet” (ej att förväxla med de i Danmark) angående deras uttalanden och beteende, och det finns inga som helst skäl för mig att  åter upprepa det här, eftersom ni ju ändå kan konsultera andra hemsidor.

Inget svar har getts om missbruket av drogerna, Torshammaren, svårt sjuka personer i en för dem högst olämplig miljö, blodsoffren vid Gamla Uppsala och allt det andra.

Jag skulle våga påstå – utan omsvep – att offer av människoblod, ”magnande av jorden” med bortforsling av torv eller alven (alltså det lager av mineraljord under matjorden, som de här personerna tydligen vill åt – i rituella syften) och allt detta, är förargelseväckande beteende – i lagens mening.

I alla fall väcker det min förargelse, som alla vet och nog kan märka. Även många andra är förargade, och jag skulle också vilja påstå att blodsoffer, åverkan på fornminnen och gravfält, pajas-upptåg vid Gamla Uppsala och liknande är väldigt väldigt onödigt.

Det hjälper inte Hedendomen framåt i Sverige som rörelse, ingen annanstans heller, inte på minsta sätt – och det är nog allt som finns att säga om saken…

Sankt Markus i Skövde – Ännu en kyrka som ingen behövde…

Nu har det äntligen hänt. One down, six hundred more to go ! Man brukar säga att Maglarps Kyrka i Skåne skulle vara den enda av ”Svenska” Kyrkans eller den Evangelisk-Lutheranska ockupationsmaktens anläggningar i Sverige som rivits, men nu har man faktiskt äntligen rivit ännu en av dessa fula skapelser... Vår parhäst i den hedna cyberrymden, bloggen Ideell kulturkamp – starkt rekommendabel som alltid – bevistade för några dagar sedan ruinerna, och såg förstörelseverket på nära håll. Endast klocktornet återstår, rapporterar Henrik Andersson från ort och ställe i Skövde, och snart skall även det demoleras… Det gläder mitt hedniska hjärta och hug, för själ har jag ju ingen, okristen som jag faktiskt är…

Nu är det äntligen GAME OVER för denna fula, anskrämliga Betong-lada i staden Skövde – som ingen behövde…

Hösten år 2011 – för snart åtta år sedan skrev Ärkebiskopen Emeritus KG Hammar en numera smått berömd debattartikel i Svenska Dagbladet. Han är en klarsynt man, och en av de fd. biskopar jag faktiskt gillar – också Caroline Krook från Stockholm stift, och den folklige Lennart Koskinen från Visby – mannen som avsade sig all ”Högvördighet” får faktiskt ihågkommas.

KG Hammar konstaterade, att det faktiskt är många, många fler kyrkor i Sverige som MÅSTE rivas. Ja, han till och med uppmanade till att använda sprängmedel och helt demolera dem – så skrev han faktiskt – och ni förlåta mig, goda medborgare (för det är ni väl ?) att jag nu blott citerar, ur vad Ärkebiskopen Emeritus, tillika Svensk Kyrkans representant hos den heliga stolen i Rom skrev, den gången:

Konsekvensen är ofrånkomlig: kyrkomedlemmarna blir allt färre. Under tiden efter år 2000 har nedgången varit mer än en halv miljon vuxna. — — I detta läge, med allt färre betalande medlemmar, gäller det att se om sitt hus, och göra det i tid. Antalet kyrkobyggnader utgör då något utav en tickande bomb. Den aktuella siffran är 3384. Så många kyrkor behövs inte. Värt att notera är att mer än femhundra nyttjas på sin höjd någon gång per månad. I detta läge finns bara en lösning för att klara ekonomin: stäng ett antal kyrkor, eller lägg dem i malpåse. Allra helst: spräng dem!

KG Hammar tyckte också att det var helt naturligt, att kyrkor kunde överlämnas till andra religioner och samfund, men inte islam. Han menade, att sprängning och total förstöring vore ett bättre alternativ, för fler moskéer ville han inte se. En klarsynt och förståndig prästman, som sagt. Men, 3384 kyrkobyggnader fick han ihop det året, och av dem hade endast 2956 några som helst kulturvärden, enligt den dåvarande lagen om kulturminnen. De flesta av dessa kulturhistoriskt eller arkitektoniskt värdefulla byggnader var från före 1940, men de moderna betong-lador som står i våra förortscenter, ibland till och med flera i samma centrumbebyggelse – nej de kunde undantagslöst stryka på foten. KG Hammar är tillika docent i etik, bara så ni vet. En sådan man bör veta vad han säger, och eftersom han fyller 75 år i år, är han något av en nestor inom svensk kyrkopolitik, det måste man ändå medge.

”Sannerligen sannerligen säger jag eder: I skolen icke djävlas med KG Hammar, ty han hafver kort stubin. En Pontifex med Dynamex, som gör en kristen pryl med ren trotyl. Du får vara med och be, om du har tillgång till TNT. Praise the lord and pass the ammunition !”

Yes box kula ! Numera beräknas det, enligt samma kyrka själv, att det skulle finnas så pass många som 3700 kristna gudstjänstlokaler i Sverige, men de flesta av dessa behövs inte alls. Riksantikvarieämbetet, som undersökt saken, skriver på sin hemsida att bara 3071, enligt uppgifter från bebyggelseregistret, har någotsomhelst bevarandevärde. Det betyder, att minst 700 kyrkor i dagens läge är komplett onödiga.

En hel del av dem är inte alls arkitektoniskt intressanta, eller kulturhistoriskt värdefulla, förklarar RAÄ. och även de som har vissa bevarandevärden, k-a-n faktiskt rivas, efter beslut av respektive länsstyrelse, vilket är just vad som hände i Skövde-fallet. Kommunen lyckades heller inte hitta något användningsområde för den lokalen, trots köp, och så var rivningen faktiskt ett nödvändigt faktum, för hela Skövdes skull. Mycket skulle vara vunnet i många svenska städer, om felr kyrkor i innertäderna revs. De tar upp värdefull mark, saknar kyrkogårdar och blockerar vad som kan vara högintressant mark för bostäder eller exploatering av annat slag, och det gynnar på sikt hela vårt samhälle. Låt oss höra KG Hammar igen, ty han vet vad han talar om:

Ett alternativ kan vara att kyrkorna säljs till privatpersoner för ombyggnad till bostäder, kanske förändras till kaféer eller pizzerior, eller varför inte görs om till kontorslokaler eller lokaler för småindustri. Att kostnadsfritt överlämna kyrkorna till intressenter som är villiga att bedriva kulturell verksamhet kan tyckas mindre stötande, men är knappast realistiskt. — —

Kyrkan ses i första hand som något av en vårdcentral. Kyrkan ska ställa upp som ett redskap i kristider, som någon som bryr sig om utsatta grupper i samhället. Alla dessa insatser väcker med rätta bred uppskattning, men för att fullgöra dem krävs inga kyrkobyggnader.

Dessa är avsedda för människor som firar gudstjänst. På två decennier har antalet årliga deltagare i den söndagliga huvudgudstjänsten i stort sett halverats, från 9 miljoner till 4,6 miljoner. Och trenden är tydlig, inte minst genom kyrkans egna åtgärder att på många håll glesa ut antalet gudstjänsttillfällen till nära nog det obefintliga. — — Att överlämna de i längden ofrånkomliga besluten om rivning till kommande generationer är ett uttryck för feghet. Att våga riva är att visa mod.

Yieeehaaaw ! Också i Kina följer man nuförtiden KG Hammars utmärkta recept… Det gäller att följa med sin tid, sörru !

Men – skämt åsido. Sprängteknik är nog inte nödvändig. Svensk miljölagstiftning, särskilt i stadsmiljöer och detaljplanelagt område – där de flesta kyrkorna finns – är numera ganska rigorös, och det finns skonsammare och mildare metoder för rivning, än dem den före detta ärkebiskopen föreslår. Dessutom kan ju en del av byggnadsmaterialet återanvändas, ingå i materialcykeln och komma till en mycket bättre användning. Kyrkbänkar, till exempel, kan dekorera parkerna i våra städer, dopfuntar kan bli trevliga fågelbad, och nummertavlor för psalmer kanske kan användas för att utannonsera stadsbussarnas avgång istället. Tycker inte ni det låter som en bra idé ? Alla Miljöpartister gillar väl förslaget – tror ni inte också det ?

Slutligen – av dessa sjuhundra kyrkor, utan något som helst bevarandevärde – kan man tänka sig att en av dem, såsom i en enda, dvs en enstaka, ett exemplar blir ett Gudahov, för Asatro ? Det är faktiskt inte mer än rätt, att ”Svenska” Kyrkan lämnar tillbaka lite av vad den stulit och förstört från Sveriges folk, och nu när vi har mer än 5000 organiserade och oorganiserade Asatroende i landet – en enda kyrka – förslagsvis den i gamla Uppsala – kan vi väl ändå få ?

Kanske rentav NAS eller ett av våra hedniska samfund vill åta sig att arbeta för den saken – vore inte det ett värdigt mål ??

Nej, Asatro är ingen ”forn sed” utan en levande tro. Inget som hör forna tider till, utan här och nu. En tro, och inte en tom sedvänja…