Kring Järnvägsarbetarna i Belarus….

Jag antar att ganska många av mina läsare aldrig ägnat växlarna, ställverkspersonalen och bangårdsarbetarna på de Belarusiska eller rättare sagt Vitryska Statsjärnvägarna någon närmare tanke – men det borde kanske samtliga, varenda en och alla av mina läsare ändå göra. Igår nämnde jag båtar och maritima ämnen, på tal om vissa hamnstäder; men även järnvägen – detta sorgligt bortglömda transportmedel – har fortfarande sin roll att fylla, särskilt i tider av kris eller krig.

Dessa män från lokverkstäderna i Gomel, stickspåren i Retjutsa, eller lastramperna i Svedske (jo, det finns faktiskt en sådan ort) – eller vad vi nu ska tänka oss – är faktiskt något av Europas okända hjältar just nu – och dessutom hederliga människor, även om de här i väst brukar vara tarvligen bortglömda för det mesta. Skitiga av dieselfett och och allehanda smuts, som lätt samlas i brännolja och andra ämnen som förekommer på en järnväg, går de hem och tvättar av sig det allra värsta om fredagarna, precis som oss andra – och umgås väl också med hustru och barn, om än inte med vodkaflaskan, mer än på särskilt påbjudna nationella festdagar, då deras Regering anser att detta är vad de borde göra – för sådant är livet i Belarus.

Det svenska huvudskyddsombudet på denna bild, har förstås ingenting ingenting ingenting alls att göra med vad som skildras i detta inlägg….

Och kanske är livet också – i viss mån – exakt så i Sverige också – ibland svenska järnvägsarbetare, vars liv ibland är mycket, ja nästan slående likt vad som upplevs ibland deras Vitryska kollegor. Vi vet också att Volodymir Zelensky – ingen ringare person, just han och bara han i egenskap av sitt ämbete som Ukrainas President i ett tal i Sveriges Riksdag igår tackade de svenska Hamnarbetarna och Transportarbetarna för sin blockad av ryska fartyg. Dessa män gör vad den Socialdemokratiska Regeringen med ”Magadan Magda” Andersson i spetsen hela tiden vägrar göra, och inleder en mellanfolklig solidaritetsaktion. Vem kunde ha trott det ?

Också i Belarus sker nämligen dylika Mellanfolkliga solidaritetsaktioner, märkligt nog. Vi vet att den ryska armén fortfarande är mästerlig i att ilasta eller rättare sagt upplasta sin materiel på järnväg, och att en hel stridsvagnsbataljon faktiskt kan lasta på flakvagnar inom loppet av föga mer trettio minuter – men underligt nog kommer järnvägstransporterna sällan fram. De hamnar ibland på fel spår, växlingen går inte alls som den skall, vagnar i ett och samma tågset kopplas inte ihop på rätt sätt, utan kommer på drift, och börjar ibland av egen kraft rulla ned för rangerryggarna åt alldeles fel håll… Ja – visst är det anmärkningsvärt… men det har sin enkla och naturliga förklaring…

Vad skedde på vissa järnvägsstationer i Belarus, natten den 24 Februari ? Och varför misslyckas ibland sådan ”transitering” ??

Alltihop beror på historiska faktorer. Belarus eller Vitryssland, Polen, Ukraina och Litauen har en gång i tiden varit samma nation, samma land – och del i ett Östeuropeiskt rike som var större än Moskovien, ja större än det egentliga Ryssland, större än Republiken Novgorod till och med – och dessa folk betraktar varandra än idag till mycket stor del som grannar och bröder. Danskar, Norrmän och Svenskar har ibland haft sina krig, de också – men i stort sett har de alltid varit brödrafolk, som talat samma eller liknande språk, och antalet ”Bondefreder” i gemensam svensk, dansk och skånsk historia är som de flesta bildade svenskar vet – legio !

En gång fanns ett gemensamt polskt-litauiskt-ukrainskt-vitryskt rike, som sträckte sig från Östersjön till Svarta Havet, och som i mer än 500 år var en stormakt att räkna med…

Under denna fjärran tid fanns inget Ryssland, inget Mongol-välde och närapå inget Moskva – och inte ens idag vågar Lukasjenko ge sig ned i det Ukrainska blodbadet. Vitryska militära förband visar en i västs ögon underlig passivitet – som naturligtvis också har en mycket enkel förklaring, sett emot nutidens historia – med tanke på de protester, som redan skett i Belarus på senare år, så vågar helt enkelt dess diktator inte att gå med i ett krig som snart skulle visa sig mycket impopulärt, och utlysa fler vågor av folkligt missnöje – utan har – av fullt förståeliga skäl – hittills hållit sig utanför allt sådant utrikespolitiskt ”vingleri” – trots upprepade påtryckningar från Kreml om att han borde göra slag i saken…

Därför kan nog Oleksandr Kamyshin – chef för de Ukrainska statsjärnvägarna – nog sova lugnt om nätterna ändå – allra helst som han antytt det i en Intervju med Radio Free Europe. Ukraina och Vitryssland har numera inga direkta järnvägsförbindelser, för de spåren har blivit avbrutna, och trots att järnvägen mellan Gomel och Ukrainska gränsen fortfarande fungerar som ryska arméns försörjningslina nummer ett, kan man aldrig riktigt veta hur det står till med just den järnvägslinjen, för… (jag citerar !)

“I believe that among the Belarusians — and particularly among the rail workers — there are still honest people,” he said. “I don’t want to betray them. I am grateful to them for what is happing today…. And I am sure that the honest people in this organization will be able to stop the work of Belarusian railways regarding the transfer of military equipment in the direction of Ukraine.”

Så – ni ser – gott folk – den enskilde järnvägsarbetaren kan vara en okänd hjälte – och samtidigt med det krig som rasar i Ukraina, har 41 Ukrainska järnvägsarbetare dödats i tjänsten, medan 40 sårats – enligt uppgifter från 20 Mars i år. Rysslands krig har inte avgjorts till dess egen fördel, trots försenade vapentransporter från ett Sverige, som är påfallande likgiltigt för att ge militärt stöd till Ukraina, och som allrahelst ser till sina egna, snäva intressen – trots att den nuvarande svenska Regeringen mycket väl vet, att den inte borde göra så.

De Ukrainska Statsjärnvägarna har också – som alla av oss numera vet – transporterat mer än 3 miljoner av sina egna medborgare i riktning Västeuropa, samt mer än 10 miljoner personer från de östra till de västra delarna av Ukraina, efter vad det ser ut. Detta är fakta, och fakta går inte att förneka – och att förflytta alla dessa människor är också en bragd i sammanhanget. Hur bra tror ni förresten att svenska SJ skulle lyckas i en liknande situation, som den nuvarande i Ukraina ? Tror ni alls våra Statsjärnvägar skulle kunna uppnå ett sådant resultat, under de omständigheterna ??

Ja, kort sagt – det är mycket sant, vad den gamla amerikanska visan säger:

Headaches and heartaches
And all kinds of pain
All the part of a railroad train
Sweat and toil  – the good and the grand
Are part of the life of a railroad man…