Mera om Frigg, Himladrottningen, och hennes sanna natur

Långt borta i ett fjärran land, ja på andra sidan Atlanten, sitter en man jag aldrig mött, och som jag inte känner mer än tilll namnet. Han hetter John T Mainer, och har en Asatrogen blogg, där han skriver om saker som berör honom djupt, och som stammar ur ett äkta engagemang, exempelvis krigsveteraners brist på garanterad sjukvård i Kanada.

Nej – detta är inget ”fornt” utan nutida…

Även om jag inte mött honom, inte känner till hans liv och hans öde – för alla har vi ett öde och ett Wyrd – med de Amerikanska Asatroendes term – så skriver han insiktsfullt om vissa saker, och ur egen erfarenhet, efter hur jag förstår det. Han syns mig mycket bättre än vissa amerikaner, Huginns Heathen Hof och andra, vars kunskap är ytlig och som inget vet om varesig verklig Asatro och om de nordiska länderna, men den för mig okände Mr Mainer har i alla fall rätt när han skriver om Frigg, Himladrottnningen, Odens hustru.

Teckning ur Anders Baeksteds ”Gudar och Hjältar i Norden” 1970 av Palle Bregnhöi – Frigg begråter Balder i Fensalar

Som vi alla vet, förlorade Frigg både Balder, sin äldste son, och så Höder, eftersom han dödades av Vale efter det att Loke i hemlighet riktat Höders pilar, vilket de andra gudarna och makterna inte visste. Och en gång inträffar ”Friggs andra sorg” när Ragnarök kommer, och Oden slukas av Fenris, men efter att ha förorsakat vargen mycken skada invärtes hämnas av Vidar, en annan av Odens söner.

Vi är alla rädda för smärtan, misslyckandet och förlusterna, konstaterar Mr Mainer, som själv har en del tungt att bära på; men våra Gudar och Makter är lika oss. De sörjer också för egen del, och de är inte perfekta. Hur stora förluster som än åsamkas oss av klantskallar –  kladdsockar, eller ibland rena skitstövlar – så låter vi oss inte besegras i alla fall, utan lever vidare.

Alla reagerar vi när verkliga söner, barn eller anhöriga tas ifrån oss, eller när man bara attackerar våra skötebarn – i mitt fall Asatron – och vill förstöra den också, som nu senast ”fornsedarna” uppåt Gamla Uppsala till, där de definitivt inte borde släppas in och inte borde vara.

Friggs söner togs ifrån henne på grymmast tänkbara vis, medan hon såg på, men hon förtvivlaade inte, trots att Fensalar, de våta hallarna, i de träskmarker där Frigg sörjer över Balders död, ständigt är våta och kalla av hennes gråt.

Kristna forskare som Simek och andra kan än idag inte förstå vad Fensalar är för något, och att de erinrar om Nerthus kult; men vi nordbor vet bättre. Vi vet att Sökkvabekk är samma sorgens boning, där Frigg alltid sitter, vid himmelskupans mitt, och sörjer de stupade och döda, sörjer människorna och sina barn. Vi har förstått, att Frigg, den goda hustrun i sin himmelsblå mantel som känner Odens alla hemligheter, och som i likhet med honom veet att också han en dag skall dö; också sörjer över oss, men inte förtvivlar.

Det är synd om människorna” sade en gång en stor svensk författare i ”ett drömspel”. Frigg är ofta en fredsmäklerska, till och med mellan Oden och människorna, som i Paulus Diaconus berättelse om Langobardernas ursprung, och hon gjorde allt för att skydda Balder, men misslyckades ändå, för som Mr Mainer skriver:

Determined, now that the Aesir and Vanir were at peace and the Aesir held sway over the worlds, Frigg set to earn from every creature that lived, every thing that crawled, flew, swam, grew, or rooted in the earth; indeed from every rock and metal, every gem and stone, a promise to do no harm to her son.  She succeeded almost beyond belief in securing the oath of every thing that existed in the nine worlds, except for one.  Mistletoe.  It was only Mistletoe that refused to swear, and with an arrow of Mistletoe was Baldur slain, and winter came into our world.  The goddess blessed with the ability to see wyrd, the weavings of fate more deeply and truly than any other, a goddess with power and knowledge almost beyond all definable limits set out to protect her son, and she failed.

— —

We get told by the better instructors in first aid that some people are going to die anyway.  Then the rest of the weeks are spent working the premise that everyone is savable, and the only deaths you encounter in training are due to failures on your part.  When our soldiers fall in battle or training, the immediate call goes up to see someone punished, as if one of ours fell, someone must pay, because a mistake has been made!

— —

We have the lesson of Frigga, that even the gods cannot simply decree a victory, that some things really are beyond our ability.  We don’t like that lesson, we don’t look at that lesson, we don’t acknowledge that lesson.  We peddle the dangerous myth that if you love someone enough, you can make it work.
I tried that once, drove myself past all human limits.  It didn’t end Disney.  It ended badly, and the cost was far, far higher than it would have been if I would have acknowledged I was failing, accepted my failings, and saved what I could.

Som jag sagt, talar han från egen, bitter och dyrköpt personlig erfarenhet, även om jag förstås inte kan veta, vad för hemska syner han måste ha sett, eller vad som drabbat honom i hans eget liv. Men själv är jag likadan, och i det avseendet kanske jag liknar livets drottning Frigg, även om jag inte på minsta sätt vill jämföra mig med henne. Jag tror alltid på det bästa inuti människor. Jag tror att alla reagerar och känner ungefär som jag, och att de slutligen måste inse sitt eget bästa. Hur många gånger har jag inte försökt ”tala förstånd” med ”fornsedare” eller kyrkans folk, exempelvis..?

Och varje gång med samma eländigt usla resultat, eftersom de – för att bara nämna en sak – inte kan lämna Gamla Uppsala eller Asatron ifred.

Ändå fortsätter jag att försöka bygga upp, där andra bara river ner. Efter sju sorger, åtta år och många bedrövelser har vi åter ett fungerande Asatrosamfund i landet, som jag själv är med och fortsätter arbeta inom.

Oden vet att Ragnarök kommer, men han slutar aldrig att arbeta för mänsklighetens bästa, slutar aldrig att vara Oden. Frigg vet det med, och trots att vissa saker aldrig blir sig lika, och att hon aldrig lever länge nog för att få se hur Höder och Balder slutligen kommer åter – för det kommer att ske först vid tidens slut, som vi människor och även makterna ser det – så slutar hon aldrig att vara Frigg, slutar aldrig att spinna vidare på molnen, som flyger fram över himlen, slutar aldrig att hoppas.

Hoppet är det sista som överger människan, som bekant, och även Mr Mainer – som uppenbarligen fått utstå mycket i sitt liv – slutar nog inte hoppas, fastän det finns vissa saker han inte kan förändra, och för att han blivit vis av erfarenheten.

Jag hade en gång en kamrat, som tilll råga på allt var fyrstjärnig överste, eller ”Brigadier General” för att nu använda en term Mr John T Mainer kan förstå, eftersomm jag anar att han – liksom jag – har ett militärt förflutet. I Norge har de Asatrogna batljonchefer – som hos Telemarksbataljonen – men här har vi mer än så. Ni skulle bara veta – eller kanske inte.

Jag hade förmånen att arbeta nära intill denne vän och kollega i mer än ett helt år, medan han förberedde sig för ett visst uppdrag, som han var satt till att utföra. I mina bloggar har det ibland nämnts en person, vid namn ”Ärkeängeln” – ty det är så jag ser på denne högre kollega. En man, med för mycket karisma, utstrålning, ledarskap och kunnighet för sitt eget bästa – ungefär som om han ständigt tyngdes av två mycket stora, svarta och sammanvikta vingar, som han liksom inte kan dölja. Sverige är inte stort nog för honom, och i ett helt år talade han mycket entusiastiskt om vad han skulle utföra, och trodde det bästa också om vissa andra länder, exempelvis USA.

Efter uppdraget, och när han kom tillbaka var han helt förändrad. Två nära vänner hade dött, och även om jag inte var närvarande vid deraas död – det fanns det andra som var – ska jag inte upprepa vad den man, som då var deras chef sa om svenska journalister, eller derass sätt att skriva, till exempel. Jag har aldrig varit utbildad i konsten att genomföra ”de-briefings” med någon, inte på så hög nivå, och jag är kanske inte rätt person att bedriva stödsamtal med folk – men den gången – jag ska inte säga var – så fanns där ingen, ingen alls, för just ”Ärkeängeln” att tala med – om förlusterna, om hur det var att besöka de anhöriga efteråt, och om hur han försökte hantera all denna smärta. Alla har vi våra öden, som sagt, och det finnns åtskilligt många individer på jorden, vars öden är många många fler gånger hårdare än mitt, så jag klagar inte – inte för personlig del.

Kanhända var det som en scen ur en sliten gammal film, kanhända inte – men jag kan säga så mycket som att vår Ärkeängel skrek till mig att aldrig, aldrig skriva ett ord om saken, och att där flög både böcker och manuskript om huvudet och öronen på mig, den gången. Inte för att jag har nämnt saken, inte med ett ord – inte förrän nu – sådär fem, sex år efteråt.

Men vi klarade av det – och den man jag talar om mår mycket bättre nu, även om jag inte precis räknar det som min förtjänst.

Det finns en strof ur Hávamál, som talar om värdet i att aldrig ge upp, och att inte frukta, för liveet är ändå rikt, trots dess allra värsta avigsidor.

Jag fick nyligen ett vittnesbörd om att kamraten, som jag talar om – han som kom hem med en tung börda att bära – var nära att förlora en tredje vän, som vi kan kalla för ”Sälen” – på grund av sin stora munhåla, och avsaknad av öron. Man har också försökt möblera om i ansiktet på just honom – det skedde i Estland för många år sedan – men mer om det, säger jag inte heller. Vår säl, bara några och fyrtio, var nära att segna ned, tillsammans med Ärkeängeln, på väg från det ställe vi en gång alla åt på och äter på.

Människornas liv och öde kan gestalta sig på många sätt, liksom Makternas, men Makterna ger aldrig upp.

Det bör inte heller vi göra.

Spelar en sång – låt vara att den kanske är missvisande, inappropriate, och dessutom kristen – för de som verkligen förtjänar att kallas vänner och kamrater därute, liksom John T Mainer, för vad han har sett, för vad han har gått igenom, för vem han är eller månde vara.

Det vilar ganska mycket av Frigg över den, dessutom – och kanhända är den skriven ur ett annat perspektiv än det jag nu tänker på, men den handlar om lojalitet – offervilja – och som jag ser det – hednisk moral – i Friggs anda.

Ni har min respekt, kamrater. Jag respekterar er oerhört mer än vissa därute, för när det gäller Världen i allmänhet, har jag esomoftast ingen respekt alls. Jag respekterar inte Världen, för Världen tycks inte vilja respektera just mig.

Det är heller inte så konstigt. Makterna finns alltid kvar, och alla har vi vårt öde att bära.