I vilket Herr Richard Sörman pläderar för Gammelromerska Dygder

Skribenten Richard Sörman på bloggen ”Det Goda Samhället” som jag ofta läser, utan att precis vara du och bror med alla av dess medarbetare och redaktörer, är för det mesta en ljum kristen, men pläderade igår sällsynt nog för hedendom, låt vara av gammelromerskt snitt. Han kan ingenting om Asatron, nämligen; och han är livrädd för ordet ”Nordisk” som de flesta sk  ”kulturkristna” – Asatron är det ”Schibbolet” som de här fega stackarna aldrig någonsin vågar uttala eller ens nämna, inpyrda som de är med sin ständiga kristendom..

Nåja, jag kanske inte borde vara elak eller alltför kritisk. Herr Sörman har kommit långt i sin västerländska humanism, och han är onekligen en bildad karl, med förnuftigt språkbruk och kloka argument – vi kanske skulle nöja oss med det, och vara glada åt saken, ty han skriver faktiskt följande:

Men det har funnits andra framgångsrika dygder under historiens gång än dem som kristendomen (och den grekiska filosofin med dess fokus på självkontroll) har givit oss. Romarnas dygder handlade mer om trofasthet mot den egna gruppen. En dygdig romare använde sin styrka för att försvara de egna. Han anslöt sig också pietetsfullt till den egna kulturen. Vi behöver mer av romerska dygder.

Man kan förvisso resonera mycket om ”dygd” och vad det begreppet innebär. Själv skulle jag vilja hävda, att dessa dygder – alltså Virtus, Fides och Pietas, i tur och ordning – också finns i Asatron, och faktiskt förkroppsligar den, men att de inte alls begränsas till någon ”egen grupp” som herr Sörman skriver, utan är helt universella, ja gränslösa till sin natur.

Med ”Virtus” eller Dygd menade Romarna flera saker – för det första var det Mod – Mod att stå upp för sig själv och för sina åsikter, i alla livets skiften…

Ordet Virtus kommer av ordet Vir, som betyder mansamma ord finns för övrigt också i de Nordgermanska språken – vi talar om en ”Vardh” på isländska, vilket dels kan betyda ”Vakt” men också ”Vård” eller ”Våle” i vissa svenska dialekter, samma ord som i ”Vålnad” men också det gotlänska ”Väre” för bagge, som ju är ett handjur hör dit, liksom orden Väring – vad vikingarna kallade sig själva i Gårdarike och Miklagård, liksom det senare Beväring och till och med Värnpliktig hör dit..

Också kvinnor, slavar och till och med dömda brottslingar och kristna, ja gladiatorer rent av kunde vara i besittning av ”Virtus” eller dygd – om de förstod att dö på rätt sätt, till exempel – alltså med ansiktet emot sin fiendes vapen – eller i förmågan att uthärda ett orättvist, eller oblitt öde, och göra det bästa av den situation, som gudarna eller kanske ödet försatt dem i. Men ”Virtus” var mycket mer än så, vilket Sörman inte alls förstår, eftersom han inte bottnat i sin analys av begreppet. Virtus var också ett politiskt ideal, alltså närmast vad vi kallar ”Publica fide” eller att arbeta för allmänhetens och mänsklighetens bästa, som statstjänsteman – och statstjänstemän i det gamla Rom var förstås också militärer, eller i alla fall militärt utbildade från början, eftersom det inte fanns någon fristående ”civil förvaltning” som sådan – inte i Imperiets ytterkanter, provinser och kolonier.

Sörman har förvisso rätt, när han skriver följande, men det är inte allt ”Virtus” är eller var..

Den manlighet som åsyftades manifesterades i mod, handlingskraft och pålitlighet. Det handlade om en funktionell och livsnödvändig manlighet som bjöd in män att ställa sin styrka till förfogande åt det samhälle de tillhörde. I vårt samtida Sverige är det uppenbart att en del av de problem vi har med kriminalitet och otrygghet kommer av att svenska män inte gjort vad naturen, historien och allt vad mänskligt förnuft förväntar sig att de ska göra. Är det något vi behöver mer av i Sverige så är det romersk virtus: en stark och pålitlig manlighet.

Som vi ser förkroppsligar också Tor och Tors Hammare exakt dessa dygder – och även i det sk ”Runatal Havamals” där Oden räknar upp en mängd galdrar han kan, och egenskaper eller förmågor som är nyttiga att ha, syns början till det kristna riddaridealet, något som Sörman – som ju är kristen – kanske skulle förstå, men Hedendomen går än längre, och är kosmiskt allomfattande, ty dess ”trohet” som i Asatro,Meine Ehre Heisst Treue” (på tyska) eller Fides, Pietas – ja pietet mot förfäderna, mot allt som är heligt – uttrycks också som såhär:

159.

Den femtonde jag sjunger,
som Tjodrörer sjöng,
dvärgen vid Dellings dörr:
kraft sjöng han åt Asar,
åt Vaner framgång,
tankar åt Hroptatyr.

Den femtonde galdern handlar om Solrunan, och om detta är alltför djupt för Sörman och hans gelikar, kan jag inledningsvis meddela dem att Tjodrörer, alltså ”folkröraren” – tjod betyder folk, som i  ”Svi-tjod” – det svenska folket – förstås betyder solen, och ”dvärgen vid Dellings dörr” eller dagens upphov, förstås är den uppgående solskiva, medan ”Hropt” – roparen – han som ropar – och därmed även Hroptatyr, ”ropets herre” såklart är Oden själv – och lägg märke till att vi här innesluter hela det Hedniska kosmos, hela skapelsen i Virtus-begreppet – förutom det att varje grupp av varelser får ägna sig åt den ”dygd” eller egenskap de är bäst på, eller vad om utmärker just dem – Asarna är kraften, Vanerna växandet, Oden själv är den förkroppsligade tanken – men inte alla människor föds till tänkare..

133.
Laster och dygder
de dödliges söner
blandade i bröstet bära;
ingen finnes så felfri,
att ej fläck han har,
ingen så usel, att han till intet duger.

Så lyder den 133:e strofen ur Hávamál, ur PA Gödeckes gamla 1800-talsöversättning. Kanske blir det hela lättfattligare för Richard Sörman, kristen som han är, ifall jag citerar de sju barmhärtighetsverken, som enligt Bernhard av Clairvaux, på sin tid, skulle utmärka det sanna ridderskapet:

    1. att mätta de hungrande
    2. att ge dryck åt de törstande
    3. att klä de nakna
    4. att hysa de hemlösa
    5. att bota de sjuka
    6. att befria de orätt fängslade
    7. att begrava de döda

Och härtill vill jag som hedning tillägga det åttonde och viktigaste:

8. att med våld nedslå och bestraffa de onda, om nödvändigt dräpa allihop, överallt där man finner och påträffar dem…

Herr Sörman avslutar sitt eget lilla dygdefilosoferande med följande ord, som jag tar mig friheten att hedniskt korrigera:

Och pietas till slut, det är Hänsynen. Det är Hänsynen till gudarna, förfäderna, föräldrarna, traditionerna. Pietas är alltså den respekt och den tacksamhet som individen uttrycker i förhållande till allt som har funnits före honom och som gjort honom till den han är. Det är respekten för ursprunget, för gemenskapen, för föräldrarna, för traditioner och kultur.

Det verkar uppenbart att romarnas dygder har som funktion att stärka den egna gruppen. Visst handlar ”fides” om relationer till andra. Men det handlar mer om sammanhållning och pålitlighet än om öppenhet och altruism. Romarna visar oss alltså hur moral också kan handla om styrka och redbarhet (”virtus”), om god tro och pålitlighet (”fides”) och om hänsyn och respekt mot den egna kulturen (”pietas”). Det är också symptomatiskt att romarna själva kallade sina dygder för ”mos maiorum”: de gamles seder. De föreställde sig att de hade ärv sina moraliska rättesnören från de gamla romare som en gång hade skapat den romerska republiken.

Det svenska ordet ”dygd” hänger rent språkligt ihop med orden ”duga” och ”duglighet”. Enligt den grekisk-kristna traditionen ska en duglig man praktisera självkontroll och kärlek till sin nästa. Enligt den romerska traditionen ska han också ansluta sig mentalt och moraliskt till sin egen grupp. Han ska vara manlig och stark. Han ska vara trofast och pålitlig. Han ska vara ödmjuk och tacksam inför den kultur och de förfäder som gjort honom till den han är.

Vi behöver mer av romerska dygder.

Allmänt kan man ju säga, att Dygd är en bra sak, där man nu finner den. Å andra sidan tycker jag inte, att man skall låta allt detta dygdefilosoferande gå till överdrift. Mänskligheten är ändå som den är, och den är varken dygdigare nu än förr, och inte sämre heller.

Personligen tycker jag vi skall begränsa vårt resonemang om ”Virtus” till situationer där det verkligen betyder något, eller där det bokstavligt talat handlar om liv och död.

Som min Hedniske vän Henrik Andersson en gång sa:Våra gudamakter är generösa – De kan överse med småfel, och de är inte småaktiga – som Allah eller kristendomens gud”

Personligen skiter jag fullständigt om Herr Petterson tog sig en fylla i lördags, ifall Fru Petterson ertappades på bar gärning med Lögn under lunchen, ifall Plåtslagare Ivarsson hade syndiga tankar, ifall Ola Ullsten på sin tid hade klädnypor i kuken, ifall Paulus Indomitius – den kände Indomitie-ombudsmannen faktiskt spelade fyrhändigt under sista tangon i Paris med tre rödmålade suggor, eller om Adolf i Floda rapade sirap… för allt det här är skitsaker, oväsentligheter, futiliteter och sånt som intet betyder.,

De kristna gör hela tiden det genomgripande och ödesdigra misstaget att tro, att varje liten liten odygd skulle döma människorna till helvetet, stämpla dem som syndiga och röja undan alla möjligheter till ”dygd” – men livet funkar inte så – och det visste redan romarna, när de sa att även de värsta brottslingar och mördare faktiskt kan återupprätta sin ”virtus” eller med andra ord dygd och heder.

Om ni inte förstår detta, läs då strof 133 ur Hávamál här ovan om igen, så förstår ni kanske bättre.

Jag hyser trots allt hopp om er läsare därute, och jag hoppas på detta land ännu. ”Gammalromersk dygd” är inte det enda vi behöver. Däremot behöver vi Asatro och Hedendom, samt vardagligt och sunt förnuft.

Stora framgångar för Hedniska Tankar under sommaren 2020

Egentligen var det meningen att den här bloggen skulle minska i omfattning under 2020, och under Juli månad detta år tog jag en fyra veckors paus från det i stort sett dagliga skrivandet. Ändå finner jag, att läsarantalet på denna blogg slagit alla tidigare rekord för just Juli månad, som annars brukar vara lågsäsong för mina läsare, eftersom de av förståeliga skäl ägnar sig åt semester och utomhusaktiviteter såhär års. Under Juni i år – själva Midsommarmånaden – tangerade jag också förra årets rekord om i genomsnitt 260 lästa inlägg per dag.

 

På helårsbasis ser det dock ut som om antalet lästa inlägg skulle gå ned från ca 104 000 emot 86 000 eller så, vilket inte helt överensstämmer med vad jag antog i början av året. ”Hedniska Tankar” är och förblir ändå den största och mest lästa personliga bloggen skriven av en Hedning i Sverige – varsågod och rätta mig ifall ni tror att jag har fel – och fortsätter vara större och mera spridd än många föreningssidor.

Dagens Ros i övrigt går idag till skribenten Richard Sörman på bloggen ”Det goda Samhället” som – fastän han är kristen – har insett lite av den Hedniska Agera-filosofi jag förespråkar, liksom mina tankar om mesta möjliga folkliga civilmotstånd, vilket vi alla kan bedriva, också på många av herr Sörman föreskrivna sätt.

Dagens bu-rop eller ris – ifall jag nu ska utdela ett sådant – går istället till den anonyme författaren av bloggen ”Målkonflikternas tid” som väljer att ständigt vika ned sig, flytta ut på landet i tron att det skulle göra Sverige eller hela tillvaron bättre, och som numera undandrar sig ansvar. Sådan är icke Asatrons väg, det säger jag er.

Det heter FRAMÅT – Det heter INTE ”Tamfår”

Hur länge ska vi svenskar behöva agera ”tvåbent boskap” inför nästa Regeringsval ? Hur länge ska vi tåla bilbränder, skolbränder, covid-19, nedskjutning av 12-åriga småflickor på öppen gata – och Regeringen Löfvén ?? Hur länge ? frågar jag er. Hur länge ??

 

Vänd om svenska folk, innan det är försent. Följ mig !

Idag är en Onsdag, en Odens Dag.

Visste ni att det faktiskt är Wothan eller Oden själv, som syns på de svenska 500-lapparna nuförtiden ?

Så – ni ser – svagt men omärkligt – Hedendomen gör sig hemmastadd ÖVERALLT..

 

Och gå ur svenska kyrkan – om ni själva vill tjäna massor av 500-lappar…