I vilket ”gammelmedia” publicerar ett Runstensfynd efter Nordiskt Namnskick

Om nu hedniska podcasts i Sverige mest verkar vända sig till en publik under 30 år (se föregående inlägg), och ibland en publik i 5-års åldern; mentalt sett (om vi ser till vissa alster) så vimlar också våra media om nyheter kring Runor och Runstenar, såhär års. Publiken är väl här en annan, får man gissa, och vida äldre. Kanske är den snarare över 50 år, än under 30.

I Lofthammar, vid Hellerö Gård lyckades bland andra arkeologen Veronica Palm dokumentera ett nytt runstensfynd. En bonde i trakten fann en sten ute på en åker med texten: ”Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make”.

Sigdjärvs sten kommer åter att resas på sin ursprungliga plats enligt media.

Magnus Källström, den sakligaste och kunnigaste av vårt lands runologer (I motsats till Henrik Williams och övriga vid ”Uppsala Runforum” där sakligheten oftast är ”sådär”) tyder och reder ut inskriften i detalj på Riksantikvarieämbetets hemsida, som sig bör. Han kallar stenen för ”Årets runfynd” och tillägger att kvinnonamnet Ögärd bara är belagt från Jämtland och Bohuslän tidigare, och alltså ganska främmande i Småland, vilket tyder på att Hellerö var ett samhälle med vida handelskontakter. Det gör också ett skattfynd från 1000-talet, som man hittade när mangårdsbyggnaden på Hellerö gård (som var från det kristna 1500-talet) brann ned år 2008., men om det säger våra ”gammelmedia” förstås inte ett ord, eftersom journalisters förmåga att skildra arkeologiska och historiska samband är ganska ringa nuförtiden.

I den tidigare funna silverskatten fanns både arabiska, danska och engelska silvermynt

Fyndet av stenen kanske inte är så märkligt i sig, men bekräftar vad jag sagt om ”Nordiskt Namnskick”. Man uppkallade aldrig någonsin människor efter gudamakter, och nästan alla Nordiska namn i runsvenskan är sammansatta namn, enligt modellen ”Sig-djärv”, Ö-gärd” osv.

Vill man vara trogen Asatron och alltså Asatroende – tro betyder också trofasthet – så finns det ett alldeles utmärkt lexikon över hela den flera tusen namn stora namnskatt, som förekommer på vårt lands runstenar – i alla fall de som är funna fram till 2001. Den utarbetades av Institutet för Språk och Folkminnen, och finns att ladda ned på länken här.

Av den kan man se att

  • Amund och Asbjörn var ganska vanliga namn, liksom Asdjärv, Asfrid, Asgunn, Asgärd, Asleif, Asmod och många fler, som fick sitt namn efter Asarna
  • Ingen hette Brage, för det skulle ju vara att uppkalla sig direkt efter en gud, men däremot var namnet Björn synnerligen vanligt.

  • Dag som personnamn är en av de få undantagen på namn, direkt tagna efter en mytologisk gestalt
  • Namn på E var sällsynta, men Erland, Erling och fler, som betyder Jarla-ättling var ganska vanliga
  • Namn på -Frid, Far- och Frej var vanliga, men man hette aldrig någonsin Frej eller Freja enbart, utan alltid Frejbjörn, Frejdis, Frejgunn, Frejgud, Frejsten, Frejlag osv

Än mera kan ni få reda på, om ni läser hela namnlexikonet !

I Vilket Riksantikvarieämbetet firar KULTURARVSDAGEN…

Ifall det igår var Asatrons Dag, den nionde i nionde, så är det den Svenska Kulturarvsdagen i Morgon, vilket Riksantikvarieämbetet, RAÄ upplyser oss om på sin hemsida. Själv tycker jag bara att det är logiskt följdriktigt att dessa dagar följer så tätt inpå varann. Lite historiemedvetenhet och medvetenhet om hur personhistoria, politisk historia, ekonomisk geografi och inte minst militär historia flyter in i varann, skadar inte heller – och därför vill jag göra reklam för arrangemangen ifråga.

”Flitigt läsa gör dig MYCKET klok – Därför – Läs VARENDA bok !!”

(foto från Täby Kommun, vänortsparken i Täby)

Vi vet allihop att det svenska kulturarvet och den svenska kulturella identiteten är starkt hotad, och befinner sig under press. Islamism, fördomsfull kristendom och alla möjliga totalitära och människofientliga livsåskådningar håller på att ta över i Sverige. Vårt Sverige ! Men – snarare än att förbanna mörkret, vill jag tända ett ljus. Jag gör det inte genom att bränna Koranen eller Bibeln – inte än i alla fall – det finns en dag för sådant också, och den dagen är Blasfemidagen, den 30 September i år, en begivenhet som många också glömt bort, men som jag för min del ändå tänker fira..

RAÄ:s nya koncept som högsta ansvariga myndighet är att alla kommuner, Länsmuséer eller andra verksamma på kulturarvets område – inklusive privata aktörer, föreningar, stiftelser osv skall anmäla sina arrangemang, kommande helg, på RAÄ:s hemsidor, och det kan ju vara nog så trevligt. Särskilt trevligt är det ju för sektorsmyndigheten själv, och dess högt betalda tjänstemän, som nu kan rulla tummarna i godan ro, och själva slipper att lägga ut ett enda öre – medan allt så att säga löser sig elektroniskt, och nästan vad som helst i en stämning av generositet och ”öppna hjärtan” kan förklaras som ”ett svenskt kulturarv”..

En lysande idé – tycker ni inte också det 🙂

Bland de arrangemang, som man kan delta i denna helg – över hela vårt land – vill jag särskilt framhålla följande:

SKÅNE

Geologins Dag och Kulturarvet – varför växer frukten på Kivik?

Jaktflygplanet J 22 – en nödlösning som blev succé, Ängelholms Flygmuseum

Forntidsvandring och skyltinvigning på Backahögar på östra Kullaberg

Hustomtens och människornas Ballingstorp!

Försvarshistoria genom unika föremål hos Artillerimuseet i Kristianstad

Si vis Pacem, Para Bellum !” (Hedniskt och latinskt ordspråk – också en del av vårt kulturarv…)

BLEKINGE

SMÅLAND

Föreläsning om biodling på Lessebo Handpappersbruk (en binäring, som alla andra ?)

VÄSTERGÖTLAND

Bergets hemligheter – Välkommen till Aeroseum i Göteborg

Kung Ranes glömda rike, om Tidan utanför Skövde  (Om en mytisk kung, gift med någon som liknade Sigrid Storråda – 24 resta stenar, en gravhög och mycket mera HEDNISKT – sådant är Västgötarna bra på)

Kung Ranes Hög har visat sig innehålla en outgrävd gravkammare, och skymmer helt Flistads Kyrka. De kristna har INGEN CHANS !!

BOHUSLÄN

Vandring i världsarv, Tanum

En dans bland molnen – Kulturarvsdagen hos Aeroseum

Redan på Bronsåldern var han med oss… Bockarnas herre…

ÖSTERGÖTLAND

Flykten från DDR – en föreläsning vid Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar

Livet vid Motala verkstad

Marmorbruksmuseet på Kolmården

Visste du att Kapten Nemos Ubåt ”Nautilus” enligt Jules Verne var byggd på Motala Verkstad, och innehöll parkettgolv av Kolmårdsmarmor ?

SÖDERMANLAND

 

VÄSTMANLAND

Hoten mot Bergslaghistorien

UPPLAND

Granby vikingagård i Orkesta

En 1000-årsresa i Örsundaåns dalgång

Segling med S/Y Ellen, ett K-märkt traditionsfartyg

Koka näverolja, med Vikingagården Gunnes gård, Upplands Väsby (hojtar-olja är inte att föralta, det heller – och Näverolja har kokats i mer än 80 000 år

 

Björktjära och näverolja (mer lättflytande) kan utvinnas ur råvaran, och vilket lufttätt kärl som helst… Lär dig hur du gör här…

HÄLSINGLAND

Världsarvet Hälsingegårdar

VÄSTERBOTTEN

Rättfram och skaparglad – folkkonst på Västerbottens museum

Skogen, Stålet och Fabrikerna – ett folk på Marsch !” (staty vid Världsarvet Falu Gruva)

LAPPLAND

Livet för en skogsarbetarkocka – Exkursion till Järptjärnskojan, Ekorrsele   (den som inte gillar kocka, får en smocka !)

NORRBOTTEN

Besök Kalixlinjen med Siknäsfortet och Törefjärden

 

För ungefär 120 år sedan skrev en Svensk nobelpristagare följande rader: ”Mitt folk, det finns annat att bära i hand / än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu, / än att levande hjärtat förrostar; /och intet folk får bli mer än du, /det är målet, vad helst det kostar.

De orden stämmer fortfarande, och dessa ord har nog aldrig varit så aktuella som idag, när ”den Egyptiska grytan” blir överfull av stålar, som stulits och snattats från oss allihop.  Själv skulle jag vilja hävda, att ett Kulturarv som inte utövas, kommer att dö ut – lika mycket som livsfilosofier eller religioner som inte utövas, och som därför tynar bort och dör. ”Det är andens val, som avgör ett folks liv eller undergång” citerade jag, så sent som igår, och det minns ni kanske.

Det handlar inte bara om museibesök, eller fritidsnöjen, familjeutflykter eller annat sådant. Det handlar om att levandegöra, utöva och minnas allas vår historia – och inte blanda upp den med annat, som inte hör hit. Utan att känna sig själv, vem man är och var man kommer ifrån, känner man inte till resten av Världen, och utan den kunskapen, finns inte heller någon förståelse av andra kulturer – som inte behöver och inte skall blandas upp med vår kultur eller förvanskas de heller.

En ”ideell kulturkamp” helt enkelt, för att nu citera Henrik Andersson, min vän och broder nere i Västergötland.

Trivs nu med detta, Hedningar små – och njut ni den Läkedomen !

Historiska Muséet uppmanar barn att ”spå i runor” – Lär ut tvivelaktiga fakta och ”fornsederi”

Historiska Muséet i Stockholm räknades en gång i tiden som en plats för seriösa utställningar och korrekt samt saklig information om Sveriges historia, men det var för mycket mycket längesen, Sedan dess har det avslöjats, hur PK-mentalitet, förljugenhet och allmänt flum och ”fornsederi” tog över vad som skulle vara hela det svenska folkets främsta dokumentationsbas för seriös historia.

Nej – i forntiden hanterade man inte alls runor på det här viset – det är bara New Age och falskt ”fornsederi”

Nu har det också kommit fram, hur new age och minst sagt tveksamma ”lärdomar” om runor har lärts ut till barn under den gångna sommaren, och antagligen kommer man väl fortsätta med dessa osakligheter långt in på hösten. Man påstår sig ”låna ut run-kit” eller rättare sagt läderpåsar med taffligt gjorda runbrickor i trä till barnen, och uppmanar dem sedan att dra runorna en och en ur påsen.

Jag upprepar vad jag sagt i många tidigare inlägg. Att runorna hade och har en vedertagen esoterisk betydelse är helt sant, men det finns inte de ringaste arkeologiska bevis för att någon någonsin ”spådde i runor” på det här befängda sättet. Tacitus tidiga omnämnande ( i ”Germania”) om att Germanerna tog tydor av kvistar från vissa fruktbärande träd, har av många new age-profeter och andra osakliga, flummiga människor tagits till intäkt för de här dumheterna.

Men Tacitus säger uttryckligen, att man tog tyder av hur flera kvistar föll, (någon annan tolkning av hans latin är helt enkelt inte möjlig ) och han nämner ingenstans, att kvistarna skulle vara försedda med någon typ av skrivtecken eller runor.  Romarna kände de facto till begreppet runor, och använde själva också ordet ”runa” – för på ett berömt textställe i lärodikten ”Mosella” säger poeten Ausonius att Barbara fraixines pingatur Runa tabellis – ”Barbarernas runor målas på tavlor av ask” – och även här rör det sig otvetydigt om flera runor (tabellis!) och inte runtecken en och en.

Själv tycker jag att det är mycket underligt, att Magnus Källström, vårt lands främste runolog, anställd vid Riksantikvarieämbetet alldeles intill Hysteriska Muséets lokaler inte gör slut på de här felaktigheterna, som nu lärs ut till ett uppväxande släkte av nya svenskar.

 

Hur SVT Öst vinklar nyheter om utgrävningen vid Aska

För en tid sedan publicerade östgötaradion och SVT en arkeologisk nyhet, som man i vanlig ordning vänt upp och ned på, samt feltolkat.

Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.

Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland

SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.

Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..

Fynd från stolphål vid Uppåkra

Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.

Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.

Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta.  Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !

Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..

Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter

Nytt Runfynd i Västerbotten förändrar landets historia ?

Riksantikvarieämbetet skrev på sin hemsida igår om en spännande nyhet, som potentiellt kan förändra hela vårt lands historia, eller i varje fall somliga personers inskränkta historiesyn. Hittills har man alltid antagit, att den kända runstenen vid Frösön i Jämtland skulle ha varit vårt lands nordligaste runinskrift, trots att det finns rikhaltiga arkeologiska bevis för etniskt svenska bosättningar längs Bottenviken och i Kalixtrakten ända sedan bronsåldern.

Samerna, som en del påstår skulle vara ”urbefolkning” invandrade först efter kristi födelse till dessa trakter, och nu skriver RAÄ att en privatperson skulle gjort ett fynd av ett ”föremål” med runskrift på ”en mycket oförutsedd plats” någonstans i Västerbottens län. Man verkar vara mycket förtegen om nyheten, och vad detta nu skall innebära.

En Runsten kan också vara ”ett föremål” eftersom det finns många exempel på runstenar som flyttats från sin ursprungliga plats, men antagligen menar man väl, att det här skulle röra sig om ett sk ”lösfynd” eller en artefrakt av något slag. Forskare vid Västerbottens Museum ska beskriva fyndet först den 30 Augusti i samband med ett föredrag på muséet. Det skall bli spännande att höra eller läsa vad detta rör sig om.

Vad menar man egentligen med den kryptiska formuleringen ”en mycket oförutsedd plats” som återfinns på RAÄ:s hemsida ??

Det betyder väl snarare, att det är en oväntad plats det är fråga om, men vad för slags plats då ? Man kan bara spekulera. Skall det vara en plats under vattnet, till exempel, i en sjö eller i ett vattendrag, där ju fornfynd lätt brukar förstöras och inte hittas så ofta ? Eller betyder det ett ställe långt ifrån all nuvarande och tidigare bebyggelse, där ingen skulle vänta sig att hitta några föremål alls ?

Med tanke på Västerbottens läns storlek, kan det ju också vara en möjlig tolkning.

Slutligen kunde det också vara en runinskrift, som hittat i ett samiskt kontext, dvs på en boplats, nära en seite eller på en annan plats, som bevisligen brukats och använts av Samer. Om det verkligen vore så – men det vet vi för närvarande inte – så vore det exeptionellt. Det betyder i och för sig inte att inskriften måste vara gjord av någon person med samiskt ursprung (föremålet kan mycket väl ha kommit dit som en handelsvara, via köp, byte eller på annat sätt) och man vet inte heller om föremålet i så fall är tillverkat och ristat lokalt, dvs INOM Västerbotten, eller om det kommer någon annanstans ifrån – för RAÄ har fortfarande inte avslöjat det heller.

Men om föremålet nu finns på ett oväntat ställe – det har man i alla fall medgett – så innebär det att bruket av runor gick flera 100 kilometer norr om vad man förut tänkt sig, eller i alla fall att runskrift på föremål och liknande var spritt mycket mycket längre norrut än man förut trott, även om det inte innebär, att de som lämnade föremålet på den ”oväntade” platsen kunde läsa…

Ringen från Pietroassa vid Svarta Havet berättar om ett Vi, en helig plats inom Asatron sedan 300 – 400 ek

Rör det kanske sig om en offer-ring med runor – en av de vanligaste fynden från Mellansverige och mer sydliga bygder ? Också långt fram i tiden fanns det sådana ringar fästa vid Norrländska kyrkportar – som den berömda Forsa-ringen från Hudiksvall, till exempel, en sentida motsvarighet till Pietroassa-ringen från Goternas land vid Svarta Havet, den som hade inskriften ”gutanowi heilag” – det heliga från Goternas Vi – eller med andra ord ett hedniskt Vi, alltså en Asatrogen helgedom.

600 år senare använde man runor och en liknande ring för att skriva en lagtext, och hänga den på dörren till det lokala Viet i Forsa. Så småningom stals den av kristna, som numera förvarar den i sitt eget kassavalv, åt Hälsingland till…

Efter den 30 Augusti, förhoppningsvis, kommer vi ändå att få klarhet i gåtan… Frågan är, varför inte lokalpressen har skrivit något om saken. I alla fall hittar jag idag inte en enda nyhetskälla, som omnämner nya Runfynd i Västerbotten...

Även Helgös unika fornminnen HOTAS säger Sveriges Radio, P1

Tidigare i år kunde Hedniska Tankar först av alla berätta om hur arkeologer slagit larm angående Världsarvet Birka och Adelsö som nu riskerar att förstöras för alltid, på grund av Regeringen Löfvéns felaktiga kulturpolitik.

Nordiska Asa samfundet följde snabbt upp med en namninsamling för att protestera emot förstörelsen av vårt Svenska och Nordiska arv, men det var här på Hedniska Tankar respektive i Sveriges Radio program 1, som ni fick höra om saken först.  Till dags dato har NAS namninsamling till protest emot vår Regerings politik samlat över 1000 underskrifter, men fler behövs.

Omkullvräkta skyltar. Vanvårdad miljö. Skadade gravfält. Det är vad som möter besökarna på Helgö idag, enligt vad SR kan berätta. Statens Fastighetsverk har inte skött området som de borde.

Nu varslar P1 om att även ön Helgö i Ekerö kommun, känd för sina unika boplatslämningar också kan förstöras om ingenting görs för att hindra våra oansvariga och inkompetenta politiker.

Man antyder att Statens Fastighetsverk, somt tagit över området, kan komma att överlåta all vård till Luruddens lokala Tomtägarförening, och politikerna räknar kallt med att dessa lokala fastighetsägare tillsammans skall lösa in fornminnesområdet, vilket blir en dryg utgift. I och för sig finns det idag turligt nog kompetenta arkeologer bosatta i området, som var med redan när den världsunika Helgö-boplatsen grävdes ut, men de är gamla nu, och kan inte vårda platsen i all evighet. Dessutom går det emot all tidigare praxis och lagstiftning att enskilda tomtägare måste vårda arkeologiska riksintressen alldeles själv och via frivilliga insatser, och man undrar hur en sådan här överlåtelse alls är möjlig.

Ända sedan Gustav II Adolfs tid har det funnits en fornminneslagstiftning i Sverige, och det har alltid varit god lag att staten, inte enskilda ska vårda de främsta fornminnena. Krav har rests på att Helgö skall få räknas in i Världsarvet Birka Adelsö, som har UNESCO klassning. Det är heller inte omotiverat, som vi skall se.

Kaurisnäckor från Stilla Havet, en Irländsk biskopskräkla, en bronsbuddha från Indien och en skopa från Egypten. Dessa föremål tillhör idag Riksantikvarieämbetets och Historiska Muséets allra yppersta fynd – och alla hittades de på Helgö – Birkas och Stockholms föregångare från 200 – 500 enligt vår tideräkning.

På Helgö har man hittat ett gudahus och en stor handelsplats med bronsgjuteri och guldsmedsverkstäder, som var igång från romersk järnålder till folkvandringstid, och uppenbarligen var denna plats en föregångare till både Stockholm och Birka. Anledningen till att Birka växte fram, var att man behövde mera mark, men redan på Helgös tid fanns det kaurisnäckor från Söderhavet (som användes som mynt och betalningsmedel) samt Buddha-statyer från Indien, bronsföremål från Egypten och Irland på Helgö, och även om de föremålen antagligen inte kom dit direkt, utan via flera mellanhänder på si väg genom världsdelar och kulturer, visar dessa föremål på hur oerhört rik den nordiska kulturen var.

Nuförtiden tror naturligtvis ingen, att de som lagrade dessa föremål i det stora gudahuset, varit något annat än Asatroende och hedningar – en buddha-figur är inte alls något bevis för att det fanns buddhister i Mälardalen på 300-talet, däremot ett bevis för vidsträckt fjärrhandel – men alltsammans var offergåvor till våra Nordiska gudar, och det har arkeologer känt till sedan 1960-talet, när boplatsen grävdes ut.

Helgös gravfält i vinterskrud. Nu hotas de av folk med metallsökare…

Nu hotas alltsammans och denna unika miljö av förstörelse, bara därför att myndigheterna inte längre kan ta sitt ansvar, pga att kommunen inget gör, och på grund av att enskilda fastighetsägare blir sittande med ”Svarte Petter” eller rättare sagt alla kostnader för att vårda och ta hand om platsen istället. NAS fortsätter sin modiga och rättrådiga protestaktion. 

Så gör även jag…

 

Unika skeppsfynd också i Centrala Uppsala ? Noggrann höjddata ger svaret…

Också i Sverige har det gjorts många Vikingaskeppsfynd, får vi konstatera i anslutning till gårdagens inlägg. Tyvärr har den svenska staten varit sorgligt dålig på att ta tillvara fynden, och det är delvis därför som vi inte har några fynd i klass med Danmarks Skulderlev-skepp eller de norska skeppen från Oseberg och Gokstad. Ingen mindre än vår vän och mentor, den frejdade runologen Magnus Källström, kåserade igår på K-bloggen – Riksantikvarieämbetets egen blogg – om några unika fynd som gjorts i centrala Uppsala – och uppmanade allmänheten att höra av sig, ifall någon visste något mer.

Mitt i Uppsalas innerstad, runt Drottninggatan närmare bestämt, kan det nämligen dölja sig fler fynd av svenska Vikingaskepp, hittills outgrävda och okända för forskningen.

Från 1990-talets senare hälft och vidare framåt har nämligen kulturgeograferna fått noggrannare, lasermätt höjddata från Lantmäteriet, och med hjälp av den – och tidigare grävningsresultat – kan man göra mycket exaktare kartor över höjdförhållandena i Uppsala än tidigare. Som vi ser bildar 5-meters nivån, eller tusentalets förmodade vattenyta en tydlig lagun, där Stortorget i dagens Uppsala ligger. Fyrisåns utlopp skall vid den här tiden ha varit en vik, skriver Magnus Källström, som inte analyserat landhöjningen i just Uppsala i detalj, men sådant finns det uppsatser om på nätet…

Att det kan ha legat en hamnplats eller en handelsplats här, nedom forsarna i Fyris och Kungsgården samt Rikscentrat i Gamla Uppsala, har länge varit känt för forskningen. Också berättelsen om slaget på Fyrisvall 984 – för vilket man har många belägg i form av runstenar  kan faktiskt vara kopplad till just denna plats, även om få fornfynd av naturliga skäl kan göras som styrker den saken – hela det moderna Uppsala ligger ju i vägen för det gamla vadställe och den flodövergång, där slaget antagligen utkämpades.

Magnus Källström skriver att han hittat uppgifter i RAÄ:s arkiv på en liten, liten förbisedd detalj – alldeles som de vantnålar jag själv skrev om igår. 1868 fick Uppsala-professorn Carl Säve en märklig träsked i sin hand, som visade sig vara från 900-talet. Han var för övrigt bror till den PA Säve som gjort många uppteckningar om den gamla Asatrons fortlevnad på Gotland och i övriga Sverige (det var ju honom jag skrev om i mitt inlägg om hur man på 1800-talet såg Tor själv sitta i en grotta under Torsburgen) och hur man då lär ha gjort faktiska observationer av Asagudarna ute i den existerande verkligheten – åtminstone trodde allmogen dåförtiden fortfarande på detta.

Träskeden var smyckad med ringflätning i Borre-stil, och kunde därför dateras ganska exakt, och borde komma ifrån perioden 860-950 ungefär. Carl Säve fick också reda på, att man redan 1850, troligen när Stortorget skulle anläggas, hittat ett större träskepp där, 4 meter ner under den dåvarande gatunivån.

Och 1935 – säger Magnus Källström – hittades det faktiskt en styråra till ett vikingatida skepp på samma plats – fast han inte redovisar var det fyndet förvaras idag. Så länge man inte förstör arkiv, och heller inte förstör fornfynd – vilket tydligen Kultrurdepartementet med sin Minister i spetsen faktiskt hotat att göra – kan vetenskapen ändå gå framåt. Att skeden, som Säve ägde, och styråran kanske kommer från exakt samma skeppsfynd är inte omöjligt, men chansen att hitta fler delar är nog liten. De flesta byggnader i Uppsalas centrala delar är försedda med både ett eller två källarplan, och grundläggningsarbeten kan sträcka sig mycket längre ned i marken än fyra meter – särskilt när det rör sig om moderna hus.

1940 hittades också två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. De kristna måste ha förstört alla rester av den gamla hamnen, precis som deras ankomst alltid innebär förstörelse och skövling, men ett förslag är att stenarna ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Stenen U 939 är en helt hednisk sten, som tillskrivits runmästaren Öpir. Den andra stenen är bevisligen kristen, och rest av män i samma släkt som den första. Återstår sedan den försvunna styråran, som kanske ännu finns kvar i något museums magasin – om man inte hunnit ”gallra ut” och totalförstöra den..

Det här med styråror på Vikingatida skepp är en ytterst känslig historia – för en sådan åra var gjord med det allra största av omsorg. På dessa skepp är ingen detalj, oavsett hur liten, gjord utan en bestämd avsikt, och ett mycket noggrant arbete. Styrårorna var alltid gjorda flata på insidan, som vette emot Styrbords bog akterut, och buktiga på yttersidan, precis som en modern flygplansvinge. Detta var gjort med mening och avsikt – man ville ju ha så lågt vattenmotstånd som möjligt, och få ett skepp som var strömlinjeformat i alla detaljer, bara för att nå så hög fart under segel som det bara gick. Under gång behövde man inte göra stora roderutslag, och då var en styråra betydligt bättre och hindrade skeppets gång genom vattnet mindre än ett stävroder. En annan fördel var att styråran stack djupare ner i vattnet än stävrodret, och därför gav större roderverkan, när det väl användes.

På ett smäckert, klinkbyggt skrov av vikingatida typ, skulle ett stävroder bara vara ivägen, och dessutom löpa risken att förstöras vid rammning. Styråran kunde hissas upp ur vattnet, och enkelt bytas om den gick sönder, vilket ett stävroder inte kan. Se nedanstående bild, som visar hur roderarrangemanget ser ut i verkligheten !

Bilden här visar en modell, men också de allra största rekonstruktioner som finns idag, liksom mycket mindre, svenska båttyper avsedda för ryska floder – Viksbåten, som också för en styråra, är bara ett exempel – har samma sorts styråra. Rodret var fästat vid rodervårtan, som sitter på skrovet med en flätad Valknut, och skeppets skrov skadades därför inte, om en fiende skulle ramma båten, för då gick rodertåget helt enkelt av, och den tamp som var fäst i rodrets undre hörn – se bilden ! – kunde lätt användas för att fira det ur vattnet.

Rodret till Havhingsten från Glendalough, som ni ser här, är mer än 2 meter högt och större än en människa, men ändå så perfekt balanserat att också en kvinnlig besättningsmedlem kan sköta det utan problem, med hjälp av gigtåg. Märk också den utskjutande ”tagg” på den nedre bakre kanten av styråran, som alla Vikingatida styråror har !

Vet ni vad den lilla detaljen är till för ?

– Jo, den är till för att undvika konvektionsströmmar och virvlar i strömdraget efter styråran, precis som de ”winglets” som man använder på moderna passagerarplan !

Det dröjde cirka 70 år efter att man uppfann flygplan tills att man kom på den här lilla, men bränslebesparande detaljen, som faktiskt kan minska en vinges luftmotstånd med upp till sådär 10 %, efter vad det sägs. Vikingarna hade inga datorer, inga vindtunnlar för modellförsök, och inga bassänger, där de kunde prova skeppsmodeller – efter vad vi vet – men via ren, livslång erfarenhet, och ett noggrant studium av naturen, uppnådde de exakt optimal form för sina styråror…

Ett klinkbyggt skepp, med hög, fyrkantig rigg som de Vikingatida skeppen, är också byggt för att suga in maximal volym luft under skrovet. Det är just därför skeppsborden överlappar varann, och INTE sitter kant vid kant, som på ett kravellbyggt fartyg. Redan i normal fart talar man i Norge om ett fenomen kallat ”Draugens Hale” – eller åtminstone gjorde man det, när de sista Nordlandsbåtarna seglades för fiske under decenniet efter andra världskriget. Det bildas en strömvirvel eller ”svans” av bubblor efter skeppet på Lovarts-sidan, resultatet av det ”sug” som den höga förstäven alstrar.  Man vill förstås ha så mycket luft under skrovet som möjligt, eftersom det minskar vattenmotståndet ytterligare.

I hårt väder och storm, blev klink-skrovets ”bärplanseffekt” ännu tydligare. Skeppen kunde bokstavligt talat ”rida på vågorna” och därför klara hårt väder mycket bra. Sådant måste man – liksom detta med styrårans form – själv ha upplevt, och sett på nära håll – för att ens begripa det. Det kan inga ”landkrabbor” eller stela professorer förstå av sig själva, vare de aldrig så skickliga inom sitt eget fack. Vissa saker måste man helt enkelt vara sjöman eller viking själv för att förstå – annars går det inte…

Man brukar också säga, att vågornas hastighet alltid måste vara lägre än vindens, eftersom vatten är ett trögare medium än luft. Men det stämmer inte med verkligheten, för om vinden mojnar hastigt, eller det blir nästan stiltje med en långsamt hävande dyning, som kommer in akterifrån, ja då kan skeppet faktiskt ”segla ifrån” den våg det står på.. De vikingatida råsegelriggarna fångade nästan all vind, och kunde ge farter på nära 16-17 knop i bästa fall – och ju större fartyg och segel, ju högre blev farten – det vet man bland annat från ”Havhingsten”. Vi vet också, att bara skepp med mer än 32 årpar, och därmed nära 80 mans besättning, verkligen kunde kallas ”Drakkar” eller drakskepp.

Höga, smala riggar kräver ”ett stort lateral-plan” som båtkonstruktörerna säger idag, eller ett långt skepp – med andra ord just ett långskepp. Man försökte sträcka kölarna än längre genom att lägga till stävskägg och nya lösningar för hur undirlut – alltså plankan mellan köl och förstäv – samt de övriga delarna i skrovet skulle anpassas till varandra.

Både bildstens-båtar, som 1, 2 och 5 samt 7 ovan visar stora, kantiga stävskägg…

Stävskäggen och den långa kölen gav båten styrka i längdled, och extra fart – medan spant och skeppsbord faktiskt var flexibla, och kunde böja sig, ifall skeppet träffades av en våg i det vågräta planet – vilket ju sällan hände – självklart mötte man vågor med fören. Det är därför vi har så många skepp liknade vid ”ormar” osv – de kan faktiskt just ”orma sig” och står man på relingen under gång, kan man faktiskt se hur den buktar in och ut, med vågornas slag…

 

Somliga har påstått, att Oseberg-skeppet inte kunde segla och kryssa över öppet hav. Rekonstruktioner från 2000-talet har motbevisat denna AMERIKANSKA BULLSHIT fyrtio och femtio gånger om vid det här laget.. ALLT går – om man har DEN RÄTTA VILJAN – samt – DET RÄTTA VIRKET…

Det är dock inte allom givet att bygga ett sådant skrov, och få en så fint intrimmad konstruktion att hålla i 50-60 år – vilket en välvårdad träbåt faktiskt kan uppnå. ”Dronningen” – en nu förstörd Oseberg-kopia som gick under på 1990-talet, var byggd efter den rekonstruktion man på tidigt 1900-tal snickrade ihop i Bygdöy-muséet, och där plankor torkat, vridits en aning och helt enkelt saknade vissa bitar, efter århundraden inuti en gravhög. Kanske tror man inte, att 3-4 cm fel i en konstruktion på över 21 meter skulle spela så stor roll – men det är just jämt vad en liten, liten detalj kan göra..

Oseberg var byggt med något starkare ”Meginbord” eller vattenlinjebord, som var kanske 5 mm tjockare än de andra skeppsborden, och samspelet mellan köl, undirlut och förstävar var också annorlunda, än arkeologerna räknat ut. Och det här kan man bara se i fullskale-försök, och om man seglar med en fullskale-båt – modellmässigt går det inte – erfarenheten fäller avgörandet.

Jag tänker på min gamle vän Erik ”Tofta” Johansson från Gotland, nu död sedan åtta år. Han var båtbyggare, med en livstid av kraft och kunnande i nävarna. Till honom kom en amerikansk professor en gång, som trodde att han skulle kunna få tag i ritningar efter vikingatida fartyg eller svenska allmogebåtar från honom. Men vännen Tofta bara skrattade, och visade honom den bild från en gotländsk bildsten (Bunge i Lärbro) som ni kan se här:

”Se där ! sa han till amerikanen. Själv har jag byggt inte mindre än fem båtar och ett skepp, lika välseglande som detta, och det kan du och dina datorer och cad/cam program aldrig någonsin göra efter !” och så höjde han sitt brännvinsglas, emot den svenska himlen och emot solen. Därpå drack han ur, och log. Så var han till sinnes, och nu sitter han hos Njord i Noatun, där de bästa skeppen blir till. Frid över hans minne – och kan någon nu säga mig eller Professor Källström mera om skeppsfynden från Uppsala, må ni gärna mäla det här.

Frid över ditt minne, kamrat – och en sång över ditt kalla stoft…

 

 

Insändare i ”Hallands Nyheter” VARNAR – Regeringen Löfvén vill BRÄNNA och FÖRSTÖRA fornfynd… Hemlig utredning hos RAÄ kritiseras..

För tre dagar sedan såg jag en ledare i ”Hallands Nyheter” – en annars Centerpartistisk och partisk tidning, som befattat sig med ”fornsed” och andra medialögner – som talade om en hemlig utredning, som på den nuvarande Miljöpartistiska Kulturministerns order skulle ha satts igång vid RAÄ, eller Riksantikvarieämbetet.

Jag har inte lyckats hitta en enda öppen källa, som kan styrka de påståenden som förs fram av tidningen, men om vad som står där är verklighet, bådar det mycket mycket illa för hela Sveriges kulturarv, både nu och i framtiden.

Hur kan en sån här extremist utses till ”Kulturminister” i ett land som Sverige ? Är hon värdig en sådan titel…?

”Hallands Nyheter” påstår att Kulturministern vill bränna, kremera och förstöra alla mänskliga kvarlevor på muséerna i Sverige. ”Bockstensmannen” på Varbergs Museum, ”Barumkvinnan” från skånes stenålder, ”Hallonflickan” från Västergötlandalla ska de utplånas enligt Regeringen Löfvén, ingen ska få minnas dem mer, de ska för alltid vara glömda och bortglömda. Sådan är det lilla extrempartiets och Socialdemokraternas hemliga avsiktde vill helt enkelt avskaffa vårt kulturarv, slå sönder vår historiska identitet – så att vi ska bli lättare att domptera, kontrollera och styra – och likt viljelösa får fösas till valurnorna.

Bakom alltsammans lurar islamister, och kristna nymoralister, enligt vad tidningen antyderde nya makthavare, som försöker ta över kontrollen av vårt land bakom de fina kulisserna om ”människors lika värde”, ”medinflytande” och liknande floskler…

Ledare 23/11. Väntar brännugnen på Varbergs superkända mosslik? Risken finns. Det pågår nämligen en utredningsprocess kring hanteringen av ”mänskliga kvarlevor”. Att visa, eller ens bevara dem, stämplar moralpredikanter som oetiskt. Skulle de vinna gehör måste Halland återbegrava inte bara Bockstensmannen, utan en ansenlig samling gamla ben.

Till de destruktiva moralisterna räknas ledande företrädare för Västarvet, grannregionens kulturarvsförvaltning.— —

– Den tekniska utvecklingen under de senaste 10 år har gjort att vi fått nya analysmetoder som kan ge oss ny information utifrån de kvarlevor som finns på museerna.

Att börja bränna dem skulle alltså förstöra möjligheter att samla ny kunskap om vår historia – kunskap som kan ge ledtrådar som kan hjälpa dagens människor. Precis som de kvarlevor som skvalpar i formalin en gång gav lärdomar åt dåtidens läkare och forskare.

I Halland har under året gått igenom de hundratals kvarlevor som finns i samlingarna. Man har noga placerat efterlämningarna i separata lådor, tillsammans med journaler om berättar om vad man hittills vet om varje enskild människa.

De flesta kvarlevor förvaras i särskilda magasin. Men en del ställs ut. Som Bockstensmannen – dragplåstret i museet på fästningen.

– Det är fegt att inte ställa ut. Vi ska inte behöva vara rädda för döden. Finns det ett allmänintresse, samt pedagogiska och vetenskapliga motiv, bör kvarlevor visas.

När den nya utredningen blir klar eller kommer att presenteras för allmänheten framgår inte av artikeln. Sannolikt är det emellertid ”Svenska” Kyrkan, och flera islamistiska grupper, som ligger bakom alltihop. De vill inte acceptera existensen av en självständig, nationell svensk eller nordisk kultur, och nu försöker de därför bränna och förstöra den, med ”griftefrid” som påklistrat, moraliskt argument – medan vetenskapen, och vetandet om våra förfäder enligt dem skall förstöras för all framtid…

Monoteismen är sig ständigt lik – den hatar vetenskap, och vill döda och förinta alla självständiga kulturer och religioner..

Såhär gjorde IS och Islamisterna i Mosul. Nu vill Regeringen Löfvén och ”Svenska” Kyrkan göra EXAKT SAMMA SAK här… Ska vi tillåta det, goda medborgare ??

SVD och RAÄ

SvD, eller Svenska Dagbladet publicerar idag ett mycket sakligt, men något kortfattat inlägg om den svenska kulturpolitiken, eller rättare sagt avsaknaden av den. Sällan eller aldrig har väl denna borgerliga tidning kundgjort så många ”halvkvädna visor” i en och samma artikel. Fokus för tidningens uppmärksamhet är RAÄ eller Riksantikvarieämbetet, en myndighet som enligt SvD är behäftad med klara problem.

Alltsammans började redan under förra mandatperioden, då en fanatisk Sverigehatare vid namn Alice Bah Kuncke (Mp) hade fått för sig att det svenska kulturarvet skulle nedmonteras och förstöras för alltid. Tidningen nämner inte hur denna misslyckandets minister beordrade förstörelsen av hundratals Torshammarringar från Stockholms norra förorter – ett ämne som SvD var först med att ta upp, även om facktidskrifter som ”Arkeologforum” och jag själv inte var sena att reagera emot vansinnet, precis som flera andra. Istället påpekar man bara hur våra närmaste grannländer reagerat över hur den Nordiska kulturen förstörs, eftersom ju också Danmark, Norge och Island lider oersättlig skada av vad Regeringen Löfvén håller på med. Till och med ”Kristeligt Dagblad” i Danmark reagerade, anno 2017, säger SvD:s skribent Elisabeth Andersson.

Vi vet alla också hur vansinnet i Löfvén-Regeringen fortsatte denna mandatperiod, med krav på förbud emot runor och trakasserier av etniskt svenska medborgare. SvD:s Anderssonska vågar inte andas en enda rad om problemet, trots att hon mycket väl borde känna till det. Däremot insinuerar hon att RAÄ idag blivit en myndighet med mycket stora problem, och flera ärenden hos Arbetsmiljöverket – Arbetsmiljön inuti RAÄ har nämligen blivit förkvävd av all politisk styrning, de anställda är rädda och vantrivs, och minst en hög chef i RAÄ har agerat på ett mycket olämpligt sätt emot sina egna anställda, och missbrukat sin egen ställning, samtidigt som den traditionella kulturminnesvårdens uppgifter, som vård av Runstenar och Byggnader, helt nedprioriterats – allt enligt vad SvD avslöjar idag.

Skogsbrukets skövling av fornminnen, som bronsåldersboplatser, rösen och gravhögar samt mindre påtagliga lämningar som stensträngar tas inte upp i artikeln, men man vågar i alla fall nämna de växande problemen med städernas försvinnande kulturmiljö, och hur byggnadsvården försummas.

Hur ska RAÄ i framtiden alls kunna hävda Kullturminnesvårdens intressen, när till och med enskilda runor förbjuds enligt en fullkomligt inkompetent Justitieministers misslyckade lagförslag ? Förstår inte RAÄ att vad Morgan Johansson håller på med går tvärtemot all kulturminnesvård och svensk kultur överhuvudtaget, och varför gör man som Sektorsmyndighet ingenting åt saken ?

Se där en fråga, som Svenska Dagbladet inte vågade behandla, och inte vågade ta upp…

Tidningens analys må vara riktig. RÄA:s ledning fungerar inte längre som den borde, och RAÄ har svikit sitt ansvar som sektorsmyndighet, inte minst emot det svenska folket. Det är tid för en genomgripande reform, helt enkelt, och dags att göra rent hus med de Sverigefientliga krafter, som redan är framme och tassar på kulturpolitikens område..

Nordiska Asa Samfundet genomför LYCKAD NAMNINSAMLING emot Påvestenen vid Gamla Uppsala

9 Juni 1989 hände något förfärligt, som aldrig bort tillåtas i ett demokratiskt och laglydigt land som Sverige. De kristna vandaliserade och skändade Gamla Uppsala, ett av vårt lands allra viktigaste fornminnen, som är viktigt inte bara för hedningar och Asatroende över hela Världen, utan borde anses som ett Världsarv enligt UNESCO:s skyddslagstiftning. Enda sedan dess har det stått en sk ”Påvesten” långt inne på statens mark, som förut förvaltades av Riksantikvarieämbetet, men numera sköts av Statens Fastighetsverk. Den anstötliga och förgripliga texten på stenen har för länge sedan avlägsnats av svenska patrioter, och tjänar inget som helst syfte, varken religiöst eller praktiskt – men man bryter fortfarande emot Kulturmiljölagen.

I lagtexten står klart och tydligt skrivet, att man inte får ändra eller rubba en fornlämning, och uppföra byggnader, anläggningar eller något annat på den utan Länsstyrelsens tillstånd ( §6,10 och 12 Kulturmiljölagen) Den som gör så kan bli föremål för böter eller sex månaders fängelse (§22). Ja, man får inte ens fälla träd eller bryta kvistar på Gamla Uppsala fornminnesområde enligt Länsstyrelsens skötselplan – som är juridiskt bindande – men ändå högg ”Svenska” Kyrkan brutalt ned gudalunden där för tre år sedan – och något tillstånd för några ”påvestenar” har aldrig någonsin återfunnits. Många – inte bara NAS – har skrivit till Riksantikvarien, Fastighetsverket, Länsstyrelsen och till och med Katolska Kyrkan och Uppsala Kommun – men ingen vet var tillståndet finns, vem som utfärdat det, när det utfärdats, och kan inte svara på några frågor.

Alltså är stenen olaglig, och måste avlägsnas.

”Svenska” Kyrkan tog bort månghundraåriga ekar vid Gamla Uppsala, som var helt friska inuti. Orsak: De utgjorde en vacker gudalund, som de kristna hatade…

Nordiska Asa Samfundet – som nu har över 730 medlemmar, enligt vad Hedniska Tankars källor har berättat – gör nu slag i saken.

Man har startat en namninsamling emot Påvestenen, som redan samlat över 570 underskrifter. Skriv på du också !

Även sajten Asatemplet och många andra Hedniska sajter i Sverige stöder namninsamlingen, som redan blivit mycket populär. Vi Hedningar – inte bara i Sverige utan över hela Världen – måste reagera, och skydda det svenska kulturarvet från kristna angrepp. Jag citerar, ur Nordiska Asa Samfundets öppna upprop på nätet:

Enligt Svensk Lag är det allas ansvar, att Sveriges kulturmiljö och våra allra viktigaste fornminnen bevaras i orört skick.

Det framgår klart av ”portalparagrafen” eller §1 i Kulturmiljölagen, och även i Lag 2013:548. Vad Svenska Kyrkan och Katolikerna har gjort, är alltså brottsligt, och bör bestraffas. Påvestenen står på Statlig mark, och inom ett Skyddat område. Inga katoliker eller kyrkor äger marken. Inte ens om den stod på Svenska Kyrkans mark skulle detta göra någon skillnad, även om det kanske gjorde den brottsliga handlingen mindre allvarlig.

De kristna i Sverige måste kunna lära sig värdesätta vårt hedniska kulturarv, och våra allra viktigaste kulturminnen av världsklass, utan att bryta emot lagarna i vårt land. Vi är trötta på hur de hela tiden diskriminerar oss, förföljer oss, skäller oss för rasister och i övrigt förstör och tar över de sista orörda platser, där vi Asatroende kan få utöva vår tro och vår religion utan inskränkningar, vilket borde vara en mänsklig rättighet, i alla fall så länge vi också följer lagen – vilket de kristna aldrig gjort och fortfarande inte gör.

Vi accepterar inte, att främmande religioner som inte utövats i Sverige på minst 400 år får förstöra eller tvångsmässigt sätta sin prägel på ett av vårt lands viktigaste och finaste kultplatser, en plats som borde tillhöra oss hedningar och Asatroende från hela världen. Vi reser inte runstenar i Peterskyrkan, till exempel, och inte heller muslimer eller judar vanhelgar och förstör Uppsala Högar med att bygga moskéer eller altaren just där. När nu Påvestenen inte används av de kristna, och dessutom är olaglig, är det naturligt att kräva, att den ska bort – en gång för alla !

Bild från ett Midsommarblot (av flera i Samfundets regi) år 2016. Längst till höger i bild skymtar stubben till en av de tio ekar, som ”Svenska” Kyrkan låtit hugga ned. Längst ut till vänster syns ett kristet altare, som inte hör hemma på platsen och INTE ska stå där. Kyrkan har en anläggning vid Gamla Uppsala redan, och de behöver inte stjäla och fördärva andra människors mark !

 

Den röda romben på kartan, visar Gudalunden, som höggs ned. Blå linje är gränsen för Kyrkans Markinnehav. Påvestenen står minst tjugo meter in på statens mark !

SÄG IFRÅN emot de kristna, katoliker och islamister. Acceptera ingen mer vandalisering av fornminnen, kulturarv, kultplatser och minnesmärken !

EN organisation. EN Asatro – ETT Kulturarv – för alla och envar… STÖD NORDISKA ASA SAMFUNDET…