RAÄ om Stenen från Hole – nu kallad Svingerud-stenen

Riksantikvarieämbetet, RAÄ har via sin främste runolog Magnus Källström – långt mer bevandrad inom Runornas konst än exempelvis skojar-professorn Henrik Williams från Uppsala – ni vet han som påstår att magiska eller esoteriska runinskrifter inte skulle finnas – har nu kommenterat den såkallade Svingerud-stenen, som Hedniska Tankar var först med att beskriva. Han skriver att fyndet skulle leda till en omvärdering av hela runradens utveckling, trots att det torde vara välkänt att redan Tacitus omkring år 100 enligt vår tideräkning omnämnde runorna. Tactius omnämnande ligger också helt i linje med den tidsram, som man anser utmärker Svingerud-stenens tillkomst.

Magnus Källström skriver också att tolkningen ”idiberug”, som skall vara ett kvinnonamn förefaller rimlig, men erkänner Hedniska Tankars påpekande om att det finns mycket mer text på den mest kända av stenplattorna – upptill på bilden här ovan – och att de textsekvenserna än så länge är otolkade. E-runan, som finns på stenen är identisk med den på Kylverstenen, säger han – och därmed får Eh-runans ursprung flyttas upp till 300 år bakåt i tiden. Magnus Källström säger också att B-runan, alltså den bindruna som förekommer mitt i texten skulle vara ”märklig” och sakna motsvarigheter, men Bindrunor som fenomen borde ändå vara välbekant för alla seriösa runologer.

En som redan tolkat den, och som dessutom är ytterst skicklig när det gäller det esoteriska bruket av runor är Stavmästaren Roland Zerpe, som redan förut omnämnts här på Hedniska Tankar. Hans tolkning finner ni här – kanhända inte nödvändigtvis rätt – det får senare forskning utvisa – men ytterst intressant – vi rekommenderar hans blogg för en genomläsning.

Oavsett vilken tolkning av bindrunan man väljer, står det klart att här döljer sig mycket mer än ett enstaka kvinnonamn. Runstenen är nu utställd på Kulturhistoriska Muséet i Oslo under en knapp månad, och efter det hoppas Magnus Källström att få tillfälle att granska stenen. Roland Zerpes tolkningsförslag fortsätter här, men omfatar inte heller de svagt, fint ristade runor som syns överst på blocket – och forskningen kring stenen har inte på långt när sagt sista ordet ännu – så var beredd på överraskningar…

Kring Offerstenarna i Rättvik – som ”Svenska” Kyrkan FÖRSTÖRDE…

Den ”Svenska” Kyrkan, eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten samt de kristna i Sverige har mycket på sitt samvete. Folkmord, häxprocesser och medveten, organiserad förstörelse av en hel religion och en hel kultur, som försiggått långt fram i tiden, och som egentligen aldrig slutat, utan fortfarande tillåts äga rum.

Ett märkligt vittnesbörd om den saken kom i somras angående de sk ”offerstenarna” i Rättviks-trakten. Den mest berömda av dem, stenen i Altsarbyn – som också tillhör ett större fornminneskomplex med en urgammal tingsplats med utsikt över Siljan samt en offerkälla – även den från hednisk tid – samt ett helt järnåldersgravfält – visade sig ha blivit snedvriden och omkullvält av de kristna – som fortfarande härjar i grannskapet. 

Olle Nordkvist, deltagare i studiecirkeln Historiska kartor och platser, och förslagsförfattare.

Bild: Felix Månsson

 

Lyckligtvis kunde Dala-Demokraten den 29 Juni i år – alldeles efter Sommarsolståndet, som ju är en Hednisk Högtid, då vi firar bröllopet mellan Gerd och Frej – rapportera om hur den förståndige Dalkarlen Olle Nordkvist från Studiecirkeln Historiska Kartor – bestående av män och kvinnor från Rättvik, som vill värna sin hembygd och sitt land -lyckats vrida stenen rätt, och återupprätta den – utan att vänta på att ”myndigheterna” skulle göra något, för dem kan ju vi svenskar inte längre lita på. Och redligt är det folk, som i Dalom måtte bo – de är vana att inte finna sig i någon överhet och ta i själva av alla krafter, när så behövs.

Rättviks Kommun har publicerat mera i ärendet – skrivet anno 1996 av en viss Roland Andersson, en annan lokalhistoriker – på sin hemsida. Redan 1862 skrev komminister Johan Bärssell i Rättvik nedlåtande om stenen, som han ville ha förstörd – han var ju en kyrkans man…

Omkring 100 alnar från grinden, der vägen norr ifrån till Altsarbyn viker ifrån landsvägen, ligger i Norränget en sten, formad såsom en bröstbild. Foten är 3 1/2 alnar, hufvudet i genomskärning 7 qvarter, och höjden 2 alnar. Mera vanskapliga afgudabilder har man sett. På andra sidan om landsvägen vid samma grind ligger en ega, som kallas offerbacken, och ej långt derifrån en annan kallad benkammaråken; och såsom det påstås, skall vägen till byn vara så svår att hålla, emedan der skall hafva varit en kyrkogård. Om man nu finge antaga, att Altsarbyn fordom hetat Altarbyn, så skulle man kunna förmoda, att der i trakten varit ett offerställe.

Men de kristna rådde inte på lokalbefolkningen, som värnade och skyddade den plats, som alltid varit deras och ingen annans. Vad som ursprungligen kan ha varit en skulptur eller en gudabild, förstördes 1866 – och då hade prästen Bärssell ett finger med i spelet. Han lockade en bekant; den rike värdshusvärden Rex Medéen att försöka släpa bort stenen till sitt gästgiveri, och i samband med det slogs ett stort parti av stenen av. Medéen hade dessförinnan gjort konkurs, och gjorde enligt kommunen åter konkurs för en hotellrörelse på 1870-talet. Dessutom fanns det vittnen till hans och prästens vandalisering av fornminnet.

På 1970-talet kunde en gammal man, Nispers Erik, berätta om hur hans far uppdagat alltsammans, och sett hur kyrkans man och värdshusvärden bar sig åt.

Medén skickade sina drängar att forsla hem stenen till Utby. De var vidskepliga och tyckte det var ett olustigt uppdrag. ”Nispers slog”, där stenen fanns, var enligt de gamla ett känsligt ställe. Nispers Erik hade själv i sin ungdom blivit förmanad, efter att han sent en kväll dröjt kvar med röjningsarbete på slagen vid Offerbacken. Gamla mormor visste berätta att det var farligt att vistas där efter mörkrets inbrott och att man skulle akta sig för ”demda små”.

Medéns drängar spänner två hästar för stendrögen och beger sig iväg. Den tunga, åbäkiga stenen baxas upp på drögen och man börjar streta nedåt backen. Efter 25 meter fastnar drögen och det blir tvärstopp. Hur man försöker går det inte att komma vidare. Man får välta av stenen och lika glada är drängarna för det. Lättade beger man sig hemåt med oförrättat ärende. När man i de närliggande byarna hör om det misslyckade företaget, viskar de gamla sinsemellan menande att de, nog förstod varför stenen blev kvar.

Redan 1919 lät Riksantikvarieämbetet vända stenen rätt. Om och om igen har de kristna försökt förstöra alltsammans. Om och om igen har vetenskapen, staten och Dalkarlarna värnat sitt land…

Vetenskapen kom tidigt till hjälp emot ”Svenska” Kyrkan och dess groteska förstörelse-lusta. Svenska Fornminnesföreningen – som fortfarande finns kvar – kunde året efteråt, 1867 rapportera i sin första årsskrift om hur Kungl. Vitterhets- Historie och Antikvitets Akademien sänt två unga studenter från Uppsala, K.E. Roberg och O.W. Wahlin till trakten. De kunde dokumentera de skador, som stenen fått 1866 och visste även att berätta om en lada i trakten, där man funnit ”munkbokstäver” och ”gammal runskrift”  som de kristna förstört och hyvlat bort, eftersom ‘på det att intet i öfrigt skulle finnas af deras tänkesätt af hedendom. 

Var även kalkstensblocket vid Altsarbyn försett med runor ? Det kommer vi aldrig att få veta, på grund av de kristna vandalerna…

Offerstenen vid Altsarbyn år 1920 – fritt, vackert och högt fick den stå – orörd så när som på en Majstång vid sin sida… Varför kunde det inte få bli så igen ? (foto från Dalarnas Museum)

Märkligt nog fick stenen aldrig bli ett fornminne, trots att både Svenska Fornminnesföreningen och Vitterhetsakademin dokumenterat den. Man gissar, att det var ”Svenska” Kyrkan och dess intrigerande präster, som låg bakom alltsammans, och som i hemlighet såg till att stenen inte skulle få något legalt skydd. Under tiden fram till 1900-talet dokumenterades ett stort antal andra ”offerstenar” av lokal kalksten, som på mystiskt sätt ”kommit bort” eller ”råkat bli sönderslagna” sedan dess, trots att flera av dem stod på fredade Fornminnesplatser, som hade skydd av Svensk Lag. Även här finns klar anledning att misstänka, att det var ”svenska” kyrkan som låg bakom alltsammans. Rättviks Kommun har numera erkänt Kyrkans skuld, och skriver på sin hemsida: 

S k älvkvarnstenar med små skålgropar ha i Dalarna på sina håll varit i bruk ända in mot slutet av 1800-talet. Dylika kan ses bla vid Gråbodama i Gagnef och Skallskog i Leksand. Två km öster om Moje i Gagnef, efter den gamla vägen mot Tjärnbodarna på Lapphällan, återfinns ”Sankt Olofs offersten” eller helt enkelt ”Olle” som den också har kallats. Vid Hovänget nära Västerdalälven i Gagnef är en f d relativt sank åkermark, som benämns Benkammarhålet.” Här har enligt tradition verkligen benrester påträffats ända in mot 1800-talets slut. I Mora finns offerstenar registrerade i Gesunda, Nusnäs och Mora Noret. En offersten vid Djupgrav nära Skattungbyn vräktes över ända och slogs sönder i början av 1900-talet av pastor August Wigart i Skattungbyn. Stenen var sedan gammalt sägenomspunnen och där offrades till in mot sekelskiftet. Pastorn fick hjälp att förstöra den av bonden som ägde marken, vilken tyckte det var ett evigt rännande och att det blev alldeles för mycket upptrampat av alla ortsbor som vallfärdade till stenen.

Samma taktik som i Rättviks-fallet. Lokala prästers extrema hat, i förening med kapitalstarka markägare. Systematisk förstörelse av fornminnen och gamla offerplatser, över hela Dalarna. Utrotandet av en hel kulturkrets – och ingen vågade protestera – den gången. ”Svenska” kyrkan förnekar sig aldrig…

Till slut – under 1900-talet – reagerade flera ortsbor, och ”gick till Kungs” som Dalfolket ofta gjort, när fara och förstörelse hotat deras vackra land.

I november 1916 skickas en skrivelse från Dalarnas Hembygdsförbund till Riksantikvarien Herr Dr B. Salin i Stockholm, så lydande:

”Härmed få undertecknade vördsamt anhålla, att den sedan gammalt kända och omtalade Offerstenen i Utby. Rättviks socken, måtte såsom fornminne fridlysas. För en del år sedan ämnade man spränga stenen. En enskild man ville rädda den genom att flytta den till sin gård; men kördonet krossades, och stenen borrade sig upp- och nervänd ner i jorden. Så ligger den ännu. Det vore synnerligen önskvärt, att den åter vändes rätt samt efter närmare undersökning av fackman finge åtnjuta lagligt skydd för framtiden.

För Dalarnas Hembygdsförbund
Vördsamt
Gustaf Ankarcrona ordf
Karl Trotzig v. ordf. Karl-Erik Forsslund sekr

Om ”den enskilde mannen” var identisk med den ovan nämnde värdshusvärden vet man inte, men den som ville spränga stenen var förstås ingen mindre än ortens lokale präst. 1919 kom så stenen tillbaka till sin rätta plats, och Dalarnas Museum kunde år 1920 dokumentera allt på foto – och så borde ju sagan sluta lyckligt, eller hur ?

Men icke… kampen för ett fritt land och för svensk historia slutar aldrig, den måste föras i släktled efter släktled ifall vårt land skall överleva.

År 2009 kunde Sveriges Radio berätta hur stenen blivit mossig, övergiven och befann sig på en halvt igenvuxen äng, som inte vårdades. Låt oss hoppas att man nu, år 2022 – lyckats råda bot på den saken – för nog meriterar denna sten till ett besök, eller hur, Nordiska Asa-Samfundet ?

Ännu fler stenar har dokumenterats – en ”broder” till offerstenen i skogen nära Handskflyten söder om Gärsbyarna och Lisskulla Werkmäster har gjort mig uppmärksam på ännu ett svampformat kalkstensblock, som hon registrerat nära en stig mellan Lisskog och Klitta fäbodar.14 Skivan har diameter på 170–181 cm och äldre bybor kallar den för offersten. De säger att en gammal fäbodväg för Utby till dess fäbodar gått förbi stenen. Namnet ”Offerbacken” kan härledas tills före 1830-talet, och det är ett historiskt faktum, att åkernamn i Dalarna kan vara mycket gamla – hur långt tillbaka traditionen går, vet ingen – men vid Benkammaråkern ligger mycket riktigt ett järnåldersgravfält..

Utsikt från Altsarbyn

Jag citerar vidare, från Rättviks kommuns hemsida, som verkligen stämmer till eftertanke, särskilt när det gäller det folkliga motståndet, och ”svenska” kyrkans alltigenom destruktiva roll:

Från Offerbacken har man en fin utblick över Rättviken, där två markanta näs sticker ut, Salunäset vid Tina och Tingsnäs udde bortom Stumsnäs. En sammanbindande syftlinje mellan dessa uddar ligger i rak öst – västlig riktning. Vid vår- och höstdagjämning går solen ned mitt i denna syftlinje från Offerbacken. En isländsk lärare som besökte platsen 1929 visste berätta att precis så här ligger kultplatser på Island, där man kan syfta in väderstrecken i öst – väst, ” och därmed ha kontroll över vilken dag det är i almanackan, som före 1700-talet var den s k runstaven.

Astronomen Göran Henriksson har i en omfattande artikel ”Riksbloten och Uppsala högar”, på ett intresseväckande sätt visat hur noga man var under yngre järnålder och vikingatid att blota på rätt dag (alltid vid fullmåne) och ”genom att observera solens upp- och nedgång längs högarnas sidor har man haft en perfekt kontroll över solårets gång och kunnat fastställa datumen för de tre viktiga bloten vid vinterns början, midvinter och sommarens början.”  Enligt Snorre Sturlassons ”Ynglingasaga” nedskriven omkring 1230, skulle man nämligen blota tre gånger under året. ”Vid vinternatten (21 okt) blotade man, för hela det kommande året, vid midvinternatten (20 jan) för en groende gröda och vid sommarnatten (21 apr) för de planerade krigstågen. … Dessa datum sammanfaller med begynnelsedatumen för månaderna i en solkalender med 12 månader utgående från solstånden och dagjämningana.”19

Till Offerbacken är vissa sägner förknippade. Det har således berättats att de första kristna i Rättvik försökt bygga en kyrka nedanför offerplatsen. Man hamnade då på den hedniska kraftlinjen, det s k ”rådnstrecket” och bygget revs ned varje natt av hedningarna. Kyrkobygget flyttades då i rät vinkel norrut till den plats där Rättviks kyrka nu ligger. Därmed bröt man den hedniska kraften.

Ja, det kan ju de kristna gärna få tro. Men Hedendomen och Asatron utrotas aldrig – den överlever !

”Mineralvatten framkväller ur Algutskällan, belägen på en äng, Allgutsänget, som tillhör byn Lerdalen. Platsen ger för övrigt en förnimmelse av hednatider. Åt söder ligger en öppen plats, som fordom varit invigd till tingsplats, Tingsarfänget: Ting hölls ju i äldsta tider på landet under bar himmel. Kumblaeus kan om Tingsarfsänget tillägga att, ”der förmenas, att Härads tingen forna tider blifwit hållne, gamble männ, säga sig ock, sett dom- och nämde stenarna, ännu quarligga i deras barna an” Algutskällan fanns vid nuvarande Kvarngatan ovanför Enåbron.

Källor har ofta förknippats med gamla riter och ceremonier. Vi kan barn erinra oss trefaldighetskällor som finns i alla bygder och ända in mot vår moderna tid uppsökts på trefaldighetsafton; då man vid solnedgången i fullmånens sken, under ceremoniella former drack hälsa och kraft. ”Trefaldighetskällorna har ofta medeltida, katolsk bakgrund men har säkerligen inte sällan från början varit förkristna offer eller kultplatser.”

Det är således naturligt att söka en källa i närheten av den plats, där offerstenen vid Altsarbyn skall ha stått. Nispers Erik har också för Lennerthson berättat om ”en källa med kallt vatten som låg mellan två stora stenar vid ‘svadet’ en bit ovanför Offerstenen.” 2Det var en plats han inte fick leka på som lillpojke.

Drygt 60 meter ONO om offerstenens nuvarande placering finns mycket riktigt brunnsringar över en f.d. källa. Detta och det förhållandet att endast några meter bredvid den förmodade offerkällan, är en ”kraftpunkt” av en speciell art, gör att sannolikheten att det verkligen rör sig om en kultplats för bygden accentueras.

Så långt Rättviks Kommun, och det ärliga, motståndskraftiga dalfolk som ännu bor på platsen. Det finns fler stenar i grannskapet förresten – en av dem medvetandegör Gustav Vasas uppror emot Katoliker och Främlingsvälde – och Rätt Vik är värd en resa !

Vid Siljans strand står fortfarande en Vasa-Sten, med en kärve formad som en TYR-runa. Hur kan det komma sig ?

I vilket Statstelevisionen publicerar gamla nyheter om Runor..

Ack vår kära kära Statstelevision, detta under av saklighet och aktualitet, som aldrig vinklar och alltid står för de allra yppersta av sanningar !

Rundata, Riksantikvarieämbetets nya sajt för Runforskning, har funnits i mer än två månader nu, men det är först idag som denna vetenskapliga nyhet uppmärksammas, och Magnus Källström, vårt lands kanske bästa runolog, får uttala sig i media. Han bekräftar att den kristna missionen i Uppland gick ovanligt sakta, och att det fanns hedningar där under hela tusentalet, något man ju också känt till sedan länge, inte minst därför att det stora Gudahovet (men inte ”templet”) i Uppsala stod kvar emot 1090 och lite längre. Man påstår ockå att det finns minst 1300 runinskrifter i Uppland, vilket är en skillnad emot vad som brukar anges på Wikipedia och internet, där runinskrifternas antal bara satts till omkring 1200 stycken.

Många av Upplands runinskrifter är hotade av vanvård, men det nämndes inte i programmet.

Rundatabasen visar dessutom inte bara Sveriges, utan hela  Världens runinskrifter, via en enkel GIS-funktion. Tillförlitligheten är dock inte absolut, de tre stenar som står i Universitetsparken i Uppsala är till exempel inte med på sina faktiska platser. SVT har också publicerat ett annat inslag om de Uppländska runstenarna i dag, där Magnus Källström ses analysera Ulunda-stenen, väster om Enköping och språkforskaren Marco Bianchi tar upp en av centrala Uppsalas runstenar.

 

Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.

Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…

 

Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.

 

Historiska Muséet uppmanar barn att ”spå i runor” – Lär ut tvivelaktiga fakta och ”fornsederi”

Historiska Muséet i Stockholm räknades en gång i tiden som en plats för seriösa utställningar och korrekt samt saklig information om Sveriges historia, men det var för mycket mycket längesen, Sedan dess har det avslöjats, hur PK-mentalitet, förljugenhet och allmänt flum och ”fornsederi” tog över vad som skulle vara hela det svenska folkets främsta dokumentationsbas för seriös historia.

Nej – i forntiden hanterade man inte alls runor på det här viset – det är bara New Age och falskt ”fornsederi”

Nu har det också kommit fram, hur new age och minst sagt tveksamma ”lärdomar” om runor har lärts ut till barn under den gångna sommaren, och antagligen kommer man väl fortsätta med dessa osakligheter långt in på hösten. Man påstår sig ”låna ut run-kit” eller rättare sagt läderpåsar med taffligt gjorda runbrickor i trä till barnen, och uppmanar dem sedan att dra runorna en och en ur påsen.

Jag upprepar vad jag sagt i många tidigare inlägg. Att runorna hade och har en vedertagen esoterisk betydelse är helt sant, men det finns inte de ringaste arkeologiska bevis för att någon någonsin ”spådde i runor” på det här befängda sättet. Tacitus tidiga omnämnande ( i ”Germania”) om att Germanerna tog tydor av kvistar från vissa fruktbärande träd, har av många new age-profeter och andra osakliga, flummiga människor tagits till intäkt för de här dumheterna.

Men Tacitus säger uttryckligen, att man tog tyder av hur flera kvistar föll, (någon annan tolkning av hans latin är helt enkelt inte möjlig ) och han nämner ingenstans, att kvistarna skulle vara försedda med någon typ av skrivtecken eller runor.  Romarna kände de facto till begreppet runor, och använde själva också ordet ”runa” – för på ett berömt textställe i lärodikten ”Mosella” säger poeten Ausonius att Barbara fraixines pingatur Runa tabellis – ”Barbarernas runor målas på tavlor av ask” – och även här rör det sig otvetydigt om flera runor (tabellis!) och inte runtecken en och en.

Själv tycker jag att det är mycket underligt, att Magnus Källström, vårt lands främste runolog, anställd vid Riksantikvarieämbetet alldeles intill Hysteriska Muséets lokaler inte gör slut på de här felaktigheterna, som nu lärs ut till ett uppväxande släkte av nya svenskar.

 

Hur SVT Öst vinklar nyheter om utgrävningen vid Aska

För en tid sedan publicerade östgötaradion och SVT en arkeologisk nyhet, som man i vanlig ordning vänt upp och ned på, samt feltolkat.

Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.

Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland

SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.

Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..

Fynd från stolphål vid Uppåkra

Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.

Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.

Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta.  Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !

Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..

Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter

Nytt Runfynd i Västerbotten förändrar landets historia ?

Riksantikvarieämbetet skrev på sin hemsida igår om en spännande nyhet, som potentiellt kan förändra hela vårt lands historia, skriver man – och det låter ju ”intressant” – Särskilt då om det vore sanning. Hittills har man alltid antagit, att den kända runstenen vid Frösön i Jämtland skulle ha varit vårt lands nordligaste runinskrift, trots att det finns rikhaltiga arkeologiska bevis för etniskt svenska bosättningar längs Bottenviken och i Kalixtrakten ända sedan bronsåldern.

Samerna, som en del påstår skulle vara ”urbefolkning” invandrade först efter kristi födelse till dessa trakter, och nu skriver RAÄ att en privatperson skulle gjort ett fynd av ett ”föremål” med runskrift på ”en mycket oförutsedd plats” någonstans i Västerbottens län. Man verkar vara mycket förtegen om nyheten, och vad detta nu skall innebära.

En Runsten kan också vara ”ett föremål” eftersom det finns många exempel på runstenar som flyttats från sin ursprungliga plats, men antagligen menar man väl, att det här skulle röra sig om ett sk ”lösfynd” eller en artefrakt av något slag. Forskare vid Västerbottens Museum ska beskriva fyndet först den 30 Augusti i samband med ett föredrag på muséet. Det skall bli spännande att höra eller läsa vad detta rör sig om.

Vad menar man egentligen med den kryptiska formuleringen ”en mycket oförutsedd plats” som återfinns på RAÄ:s hemsida ??

Det betyder väl snarare, att det är en oväntad plats det är fråga om, men vad för slags plats då ? Man kan bara spekulera. Skall det vara en plats under vattnet, till exempel, i en sjö eller i ett vattendrag, där ju fornfynd lätt brukar förstöras och inte hittas så ofta ? Eller betyder det ett ställe långt ifrån all nuvarande och tidigare bebyggelse, där ingen skulle vänta sig att hitta några föremål alls ?

Med tanke på Västerbottens läns storlek, kan det ju också vara en möjlig tolkning.

Slutligen kunde det också vara en runinskrift, som hittat i ett samiskt kontext, dvs på en boplats, nära en seite eller på en annan plats, som bevisligen brukats och använts av Samer. Om det verkligen vore så – men det vet vi för närvarande inte – så vore det exeptionellt. Det betyder i och för sig inte att inskriften måste vara gjord av någon person med samiskt ursprung (föremålet kan mycket väl ha kommit dit som en handelsvara, via köp, byte eller på annat sätt) och man vet inte heller om föremålet i så fall är tillverkat och ristat lokalt, dvs INOM Västerbotten, eller om det kommer någon annanstans ifrån – för RAÄ har fortfarande inte avslöjat det heller.

Men om föremålet nu finns på ett oväntat ställe – det har man i alla fall medgett – så innebär det att bruket av runor gick flera 100 kilometer norr om vad man förut tänkt sig, eller i alla fall att runskrift på föremål och liknande var spritt mycket mycket längre norrut än man förut trott, även om det inte innebär, att de som lämnade föremålet på den ”oväntade” platsen kunde läsa…

Ringen från Pietroassa vid Svarta Havet berättar om ett Vi, en helig plats inom Asatron sedan 300 – 400 ek

Rör det kanske sig om en offer-ring med runor – en av de vanligaste fynden från Mellansverige och mer sydliga bygder ? Också långt fram i tiden fanns det sådana ringar fästa vid Norrländska kyrkportar – som den berömda Forsa-ringen från Hudiksvall, till exempel, en sentida motsvarighet till Pietroassa-ringen från Goternas land vid Svarta Havet, den som hade inskriften ”gutanowi heilag” – det heliga från Goternas Vi – eller med andra ord ett hedniskt Vi, alltså en Asatrogen helgedom.

600 år senare använde man runor och en liknande ring för att skriva en lagtext, och hänga den på dörren till det lokala Viet i Forsa. Så småningom stals den av kristna, som numera förvarar den i sitt eget kassavalv, åt Hälsingland till…

Efter den 30 Augusti, förhoppningsvis, kommer vi ändå att få klarhet i gåtan… Frågan är, varför inte lokalpressen har skrivit något om saken. I alla fall hittar jag idag inte en enda nyhetskälla, som omnämner nya Runfynd i Västerbotten...

Även Helgös unika fornminnen HOTAS säger Sveriges Radio, P1

Tidigare i år kunde Hedniska Tankar först av alla berätta om hur arkeologer slagit larm angående Världsarvet Birka och Adelsö som nu riskerar att förstöras för alltid, på grund av Regeringen Löfvéns felaktiga kulturpolitik.

Nordiska Asa samfundet följde snabbt upp med en namninsamling för att protestera emot förstörelsen av vårt Svenska och Nordiska arv, men det var här på Hedniska Tankar respektive i Sveriges Radio program 1, som ni fick höra om saken först.  Till dags dato har NAS namninsamling till protest emot vår Regerings politik samlat över 1000 underskrifter, men fler behövs.

Omkullvräkta skyltar. Vanvårdad miljö. Skadade gravfält. Det är vad som möter besökarna på Helgö idag, enligt vad SR kan berätta. Statens Fastighetsverk har inte skött området som de borde.

Nu varslar P1 om att även ön Helgö i Ekerö kommun, känd för sina unika boplatslämningar också kan förstöras om ingenting görs för att hindra våra oansvariga och inkompetenta politiker.

Man antyder att Statens Fastighetsverk, somt tagit över området, kan komma att överlåta all vård till Luruddens lokala Tomtägarförening, och politikerna räknar kallt med att dessa lokala fastighetsägare tillsammans skall lösa in fornminnesområdet, vilket blir en dryg utgift. I och för sig finns det idag turligt nog kompetenta arkeologer bosatta i området, som var med redan när den världsunika Helgö-boplatsen grävdes ut, men de är gamla nu, och kan inte vårda platsen i all evighet. Dessutom går det emot all tidigare praxis och lagstiftning att enskilda tomtägare måste vårda arkeologiska riksintressen alldeles själv och via frivilliga insatser, och man undrar hur en sådan här överlåtelse alls är möjlig.

Ända sedan Gustav II Adolfs tid har det funnits en fornminneslagstiftning i Sverige, och det har alltid varit god lag att staten, inte enskilda ska vårda de främsta fornminnena. Krav har rests på att Helgö skall få räknas in i Världsarvet Birka Adelsö, som har UNESCO klassning. Det är heller inte omotiverat, som vi skall se.

Kaurisnäckor från Stilla Havet, en Irländsk biskopskräkla, en bronsbuddha från Indien och en skopa från Egypten. Dessa föremål tillhör idag Riksantikvarieämbetets och Historiska Muséets allra yppersta fynd – och alla hittades de på Helgö – Birkas och Stockholms föregångare från 200 – 500 enligt vår tideräkning.

På Helgö har man hittat ett gudahus och en stor handelsplats med bronsgjuteri och guldsmedsverkstäder, som var igång från romersk järnålder till folkvandringstid, och uppenbarligen var denna plats en föregångare till både Stockholm och Birka. Anledningen till att Birka växte fram, var att man behövde mera mark, men redan på Helgös tid fanns det kaurisnäckor från Söderhavet (som användes som mynt och betalningsmedel) samt Buddha-statyer från Indien, bronsföremål från Egypten och Irland på Helgö, och även om de föremålen antagligen inte kom dit direkt, utan via flera mellanhänder på si väg genom världsdelar och kulturer, visar dessa föremål på hur oerhört rik den nordiska kulturen var.

Nuförtiden tror naturligtvis ingen, att de som lagrade dessa föremål i det stora gudahuset, varit något annat än Asatroende och hedningar – en buddha-figur är inte alls något bevis för att det fanns buddhister i Mälardalen på 300-talet, däremot ett bevis för vidsträckt fjärrhandel – men alltsammans var offergåvor till våra Nordiska gudar, och det har arkeologer känt till sedan 1960-talet, när boplatsen grävdes ut.

Helgös gravfält i vinterskrud. Nu hotas de av folk med metallsökare…

Nu hotas alltsammans och denna unika miljö av förstörelse, bara därför att myndigheterna inte längre kan ta sitt ansvar, pga att kommunen inget gör, och på grund av att enskilda fastighetsägare blir sittande med ”Svarte Petter” eller rättare sagt alla kostnader för att vårda och ta hand om platsen istället. NAS fortsätter sin modiga och rättrådiga protestaktion. 

Så gör även jag…