I vilket Statstelevisionen publicerar gamla nyheter om Runor..

Ack vår kära kära Statstelevision, detta under av saklighet och aktualitet, som aldrig vinklar och alltid står för de allra yppersta av sanningar !

Rundata, Riksantikvarieämbetets nya sajt för Runforskning, har funnits i mer än två månader nu, men det är först idag som denna vetenskapliga nyhet uppmärksammas, och Magnus Källström, vårt lands kanske bästa runolog, får uttala sig i media. Han bekräftar att den kristna missionen i Uppland gick ovanligt sakta, och att det fanns hedningar där under hela tusentalet, något man ju också känt till sedan länge, inte minst därför att det stora Gudahovet (men inte ”templet”) i Uppsala stod kvar emot 1090 och lite längre. Man påstår ockå att det finns minst 1300 runinskrifter i Uppland, vilket är en skillnad emot vad som brukar anges på Wikipedia och internet, där runinskrifternas antal bara satts till omkring 1200 stycken.

Många av Upplands runinskrifter är hotade av vanvård, men det nämndes inte i programmet.

Rundatabasen visar dessutom inte bara Sveriges, utan hela  Världens runinskrifter, via en enkel GIS-funktion. Tillförlitligheten är dock inte absolut, de tre stenar som står i Universitetsparken i Uppsala är till exempel inte med på sina faktiska platser. SVT har också publicerat ett annat inslag om de Uppländska runstenarna i dag, där Magnus Källström ses analysera Ulunda-stenen, väster om Enköping och språkforskaren Marco Bianchi tar upp en av centrala Uppsalas runstenar.

 

Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.

Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…

 

Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.

 

I Vilket Riksantikvarieämbetet firar KULTURARVSDAGEN…

Ifall det igår var Asatrons Dag, den nionde i nionde, så är det den Svenska Kulturarvsdagen i Morgon, vilket Riksantikvarieämbetet, RAÄ upplyser oss om på sin hemsida. Själv tycker jag bara att det är logiskt följdriktigt att dessa dagar följer så tätt inpå varann. Lite historiemedvetenhet och medvetenhet om hur personhistoria, politisk historia, ekonomisk geografi och inte minst militär historia flyter in i varann, skadar inte heller – och därför vill jag göra reklam för arrangemangen ifråga.

”Flitigt läsa gör dig MYCKET klok – Därför – Läs VARENDA bok !!”

(foto från Täby Kommun, vänortsparken i Täby)

Vi vet allihop att det svenska kulturarvet och den svenska kulturella identiteten är starkt hotad, och befinner sig under press. Islamism, fördomsfull kristendom och alla möjliga totalitära och människofientliga livsåskådningar håller på att ta över i Sverige. Vårt Sverige ! Men – snarare än att förbanna mörkret, vill jag tända ett ljus. Jag gör det inte genom att bränna Koranen eller Bibeln – inte än i alla fall – det finns en dag för sådant också, och den dagen är Blasfemidagen, den 30 September i år, en begivenhet som många också glömt bort, men som jag för min del ändå tänker fira..

RAÄ:s nya koncept som högsta ansvariga myndighet är att alla kommuner, Länsmuséer eller andra verksamma på kulturarvets område – inklusive privata aktörer, föreningar, stiftelser osv skall anmäla sina arrangemang, kommande helg, på RAÄ:s hemsidor, och det kan ju vara nog så trevligt. Särskilt trevligt är det ju för sektorsmyndigheten själv, och dess högt betalda tjänstemän, som nu kan rulla tummarna i godan ro, och själva slipper att lägga ut ett enda öre – medan allt så att säga löser sig elektroniskt, och nästan vad som helst i en stämning av generositet och ”öppna hjärtan” kan förklaras som ”ett svenskt kulturarv”..

En lysande idé – tycker ni inte också det 🙂

Bland de arrangemang, som man kan delta i denna helg – över hela vårt land – vill jag särskilt framhålla följande:

SKÅNE

Geologins Dag och Kulturarvet – varför växer frukten på Kivik?

Jaktflygplanet J 22 – en nödlösning som blev succé, Ängelholms Flygmuseum

Forntidsvandring och skyltinvigning på Backahögar på östra Kullaberg

Hustomtens och människornas Ballingstorp!

Försvarshistoria genom unika föremål hos Artillerimuseet i Kristianstad

Si vis Pacem, Para Bellum !” (Hedniskt och latinskt ordspråk – också en del av vårt kulturarv…)

BLEKINGE

SMÅLAND

Föreläsning om biodling på Lessebo Handpappersbruk (en binäring, som alla andra ?)

VÄSTERGÖTLAND

Bergets hemligheter – Välkommen till Aeroseum i Göteborg

Kung Ranes glömda rike, om Tidan utanför Skövde  (Om en mytisk kung, gift med någon som liknade Sigrid Storråda – 24 resta stenar, en gravhög och mycket mera HEDNISKT – sådant är Västgötarna bra på)

Kung Ranes Hög har visat sig innehålla en outgrävd gravkammare, och skymmer helt Flistads Kyrka. De kristna har INGEN CHANS !!

BOHUSLÄN

Vandring i världsarv, Tanum

En dans bland molnen – Kulturarvsdagen hos Aeroseum

Redan på Bronsåldern var han med oss… Bockarnas herre…

ÖSTERGÖTLAND

Flykten från DDR – en föreläsning vid Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar

Livet vid Motala verkstad

Marmorbruksmuseet på Kolmården

Visste du att Kapten Nemos Ubåt ”Nautilus” enligt Jules Verne var byggd på Motala Verkstad, och innehöll parkettgolv av Kolmårdsmarmor ?

SÖDERMANLAND

 

VÄSTMANLAND

Hoten mot Bergslaghistorien

UPPLAND

Granby vikingagård i Orkesta

En 1000-årsresa i Örsundaåns dalgång

Segling med S/Y Ellen, ett K-märkt traditionsfartyg

Koka näverolja, med Vikingagården Gunnes gård, Upplands Väsby (hojtar-olja är inte att föralta, det heller – och Näverolja har kokats i mer än 80 000 år

 

Björktjära och näverolja (mer lättflytande) kan utvinnas ur råvaran, och vilket lufttätt kärl som helst… Lär dig hur du gör här…

HÄLSINGLAND

Världsarvet Hälsingegårdar

VÄSTERBOTTEN

Rättfram och skaparglad – folkkonst på Västerbottens museum

Skogen, Stålet och Fabrikerna – ett folk på Marsch !” (staty vid Världsarvet Falu Gruva)

LAPPLAND

Livet för en skogsarbetarkocka – Exkursion till Järptjärnskojan, Ekorrsele   (den som inte gillar kocka, får en smocka !)

NORRBOTTEN

Besök Kalixlinjen med Siknäsfortet och Törefjärden

 

För ungefär 120 år sedan skrev en Svensk nobelpristagare följande rader: ”Mitt folk, det finns annat att bära i hand / än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu, / än att levande hjärtat förrostar; /och intet folk får bli mer än du, /det är målet, vad helst det kostar.

De orden stämmer fortfarande, och dessa ord har nog aldrig varit så aktuella som idag, när ”den Egyptiska grytan” blir överfull av stålar, som stulits och snattats från oss allihop.  Själv skulle jag vilja hävda, att ett Kulturarv som inte utövas, kommer att dö ut – lika mycket som livsfilosofier eller religioner som inte utövas, och som därför tynar bort och dör. ”Det är andens val, som avgör ett folks liv eller undergång” citerade jag, så sent som igår, och det minns ni kanske.

Det handlar inte bara om museibesök, eller fritidsnöjen, familjeutflykter eller annat sådant. Det handlar om att levandegöra, utöva och minnas allas vår historia – och inte blanda upp den med annat, som inte hör hit. Utan att känna sig själv, vem man är och var man kommer ifrån, känner man inte till resten av Världen, och utan den kunskapen, finns inte heller någon förståelse av andra kulturer – som inte behöver och inte skall blandas upp med vår kultur eller förvanskas de heller.

En ”ideell kulturkamp” helt enkelt, för att nu citera Henrik Andersson, min vän och broder nere i Västergötland.

Trivs nu med detta, Hedningar små – och njut ni den Läkedomen !

Historiska Muséet uppmanar barn att ”spå i runor” – Lär ut tvivelaktiga fakta och ”fornsederi”

Historiska Muséet i Stockholm räknades en gång i tiden som en plats för seriösa utställningar och korrekt samt saklig information om Sveriges historia, men det var för mycket mycket längesen, Sedan dess har det avslöjats, hur PK-mentalitet, förljugenhet och allmänt flum och ”fornsederi” tog över vad som skulle vara hela det svenska folkets främsta dokumentationsbas för seriös historia.

Nej – i forntiden hanterade man inte alls runor på det här viset – det är bara New Age och falskt ”fornsederi”

Nu har det också kommit fram, hur new age och minst sagt tveksamma ”lärdomar” om runor har lärts ut till barn under den gångna sommaren, och antagligen kommer man väl fortsätta med dessa osakligheter långt in på hösten. Man påstår sig ”låna ut run-kit” eller rättare sagt läderpåsar med taffligt gjorda runbrickor i trä till barnen, och uppmanar dem sedan att dra runorna en och en ur påsen.

Jag upprepar vad jag sagt i många tidigare inlägg. Att runorna hade och har en vedertagen esoterisk betydelse är helt sant, men det finns inte de ringaste arkeologiska bevis för att någon någonsin ”spådde i runor” på det här befängda sättet. Tacitus tidiga omnämnande ( i ”Germania”) om att Germanerna tog tydor av kvistar från vissa fruktbärande träd, har av många new age-profeter och andra osakliga, flummiga människor tagits till intäkt för de här dumheterna.

Men Tacitus säger uttryckligen, att man tog tyder av hur flera kvistar föll, (någon annan tolkning av hans latin är helt enkelt inte möjlig ) och han nämner ingenstans, att kvistarna skulle vara försedda med någon typ av skrivtecken eller runor.  Romarna kände de facto till begreppet runor, och använde själva också ordet ”runa” – för på ett berömt textställe i lärodikten ”Mosella” säger poeten Ausonius att Barbara fraixines pingatur Runa tabellis – ”Barbarernas runor målas på tavlor av ask” – och även här rör det sig otvetydigt om flera runor (tabellis!) och inte runtecken en och en.

Själv tycker jag att det är mycket underligt, att Magnus Källström, vårt lands främste runolog, anställd vid Riksantikvarieämbetet alldeles intill Hysteriska Muséets lokaler inte gör slut på de här felaktigheterna, som nu lärs ut till ett uppväxande släkte av nya svenskar.

 

Hur SVT Öst vinklar nyheter om utgrävningen vid Aska

För en tid sedan publicerade östgötaradion och SVT en arkeologisk nyhet, som man i vanlig ordning vänt upp och ned på, samt feltolkat.

Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.

Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland

SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.

Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..

Fynd från stolphål vid Uppåkra

Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.

Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.

Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta.  Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !

Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..

Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter

Nytt Runfynd i Västerbotten förändrar landets historia ?

Riksantikvarieämbetet skrev på sin hemsida igår om en spännande nyhet, som potentiellt kan förändra hela vårt lands historia, skriver man – och det låter ju ”intressant” – Särskilt då om det vore sanning. Hittills har man alltid antagit, att den kända runstenen vid Frösön i Jämtland skulle ha varit vårt lands nordligaste runinskrift, trots att det finns rikhaltiga arkeologiska bevis för etniskt svenska bosättningar längs Bottenviken och i Kalixtrakten ända sedan bronsåldern.

Samerna, som en del påstår skulle vara ”urbefolkning” invandrade först efter kristi födelse till dessa trakter, och nu skriver RAÄ att en privatperson skulle gjort ett fynd av ett ”föremål” med runskrift på ”en mycket oförutsedd plats” någonstans i Västerbottens län. Man verkar vara mycket förtegen om nyheten, och vad detta nu skall innebära.

En Runsten kan också vara ”ett föremål” eftersom det finns många exempel på runstenar som flyttats från sin ursprungliga plats, men antagligen menar man väl, att det här skulle röra sig om ett sk ”lösfynd” eller en artefrakt av något slag. Forskare vid Västerbottens Museum ska beskriva fyndet först den 30 Augusti i samband med ett föredrag på muséet. Det skall bli spännande att höra eller läsa vad detta rör sig om.

Vad menar man egentligen med den kryptiska formuleringen ”en mycket oförutsedd plats” som återfinns på RAÄ:s hemsida ??

Det betyder väl snarare, att det är en oväntad plats det är fråga om, men vad för slags plats då ? Man kan bara spekulera. Skall det vara en plats under vattnet, till exempel, i en sjö eller i ett vattendrag, där ju fornfynd lätt brukar förstöras och inte hittas så ofta ? Eller betyder det ett ställe långt ifrån all nuvarande och tidigare bebyggelse, där ingen skulle vänta sig att hitta några föremål alls ?

Med tanke på Västerbottens läns storlek, kan det ju också vara en möjlig tolkning.

Slutligen kunde det också vara en runinskrift, som hittat i ett samiskt kontext, dvs på en boplats, nära en seite eller på en annan plats, som bevisligen brukats och använts av Samer. Om det verkligen vore så – men det vet vi för närvarande inte – så vore det exeptionellt. Det betyder i och för sig inte att inskriften måste vara gjord av någon person med samiskt ursprung (föremålet kan mycket väl ha kommit dit som en handelsvara, via köp, byte eller på annat sätt) och man vet inte heller om föremålet i så fall är tillverkat och ristat lokalt, dvs INOM Västerbotten, eller om det kommer någon annanstans ifrån – för RAÄ har fortfarande inte avslöjat det heller.

Men om föremålet nu finns på ett oväntat ställe – det har man i alla fall medgett – så innebär det att bruket av runor gick flera 100 kilometer norr om vad man förut tänkt sig, eller i alla fall att runskrift på föremål och liknande var spritt mycket mycket längre norrut än man förut trott, även om det inte innebär, att de som lämnade föremålet på den ”oväntade” platsen kunde läsa…

Ringen från Pietroassa vid Svarta Havet berättar om ett Vi, en helig plats inom Asatron sedan 300 – 400 ek

Rör det kanske sig om en offer-ring med runor – en av de vanligaste fynden från Mellansverige och mer sydliga bygder ? Också långt fram i tiden fanns det sådana ringar fästa vid Norrländska kyrkportar – som den berömda Forsa-ringen från Hudiksvall, till exempel, en sentida motsvarighet till Pietroassa-ringen från Goternas land vid Svarta Havet, den som hade inskriften ”gutanowi heilag” – det heliga från Goternas Vi – eller med andra ord ett hedniskt Vi, alltså en Asatrogen helgedom.

600 år senare använde man runor och en liknande ring för att skriva en lagtext, och hänga den på dörren till det lokala Viet i Forsa. Så småningom stals den av kristna, som numera förvarar den i sitt eget kassavalv, åt Hälsingland till…

Efter den 30 Augusti, förhoppningsvis, kommer vi ändå att få klarhet i gåtan… Frågan är, varför inte lokalpressen har skrivit något om saken. I alla fall hittar jag idag inte en enda nyhetskälla, som omnämner nya Runfynd i Västerbotten...

Även Helgös unika fornminnen HOTAS säger Sveriges Radio, P1

Tidigare i år kunde Hedniska Tankar först av alla berätta om hur arkeologer slagit larm angående Världsarvet Birka och Adelsö som nu riskerar att förstöras för alltid, på grund av Regeringen Löfvéns felaktiga kulturpolitik.

Nordiska Asa samfundet följde snabbt upp med en namninsamling för att protestera emot förstörelsen av vårt Svenska och Nordiska arv, men det var här på Hedniska Tankar respektive i Sveriges Radio program 1, som ni fick höra om saken först.  Till dags dato har NAS namninsamling till protest emot vår Regerings politik samlat över 1000 underskrifter, men fler behövs.

Omkullvräkta skyltar. Vanvårdad miljö. Skadade gravfält. Det är vad som möter besökarna på Helgö idag, enligt vad SR kan berätta. Statens Fastighetsverk har inte skött området som de borde.

Nu varslar P1 om att även ön Helgö i Ekerö kommun, känd för sina unika boplatslämningar också kan förstöras om ingenting görs för att hindra våra oansvariga och inkompetenta politiker.

Man antyder att Statens Fastighetsverk, somt tagit över området, kan komma att överlåta all vård till Luruddens lokala Tomtägarförening, och politikerna räknar kallt med att dessa lokala fastighetsägare tillsammans skall lösa in fornminnesområdet, vilket blir en dryg utgift. I och för sig finns det idag turligt nog kompetenta arkeologer bosatta i området, som var med redan när den världsunika Helgö-boplatsen grävdes ut, men de är gamla nu, och kan inte vårda platsen i all evighet. Dessutom går det emot all tidigare praxis och lagstiftning att enskilda tomtägare måste vårda arkeologiska riksintressen alldeles själv och via frivilliga insatser, och man undrar hur en sådan här överlåtelse alls är möjlig.

Ända sedan Gustav II Adolfs tid har det funnits en fornminneslagstiftning i Sverige, och det har alltid varit god lag att staten, inte enskilda ska vårda de främsta fornminnena. Krav har rests på att Helgö skall få räknas in i Världsarvet Birka Adelsö, som har UNESCO klassning. Det är heller inte omotiverat, som vi skall se.

Kaurisnäckor från Stilla Havet, en Irländsk biskopskräkla, en bronsbuddha från Indien och en skopa från Egypten. Dessa föremål tillhör idag Riksantikvarieämbetets och Historiska Muséets allra yppersta fynd – och alla hittades de på Helgö – Birkas och Stockholms föregångare från 200 – 500 enligt vår tideräkning.

På Helgö har man hittat ett gudahus och en stor handelsplats med bronsgjuteri och guldsmedsverkstäder, som var igång från romersk järnålder till folkvandringstid, och uppenbarligen var denna plats en föregångare till både Stockholm och Birka. Anledningen till att Birka växte fram, var att man behövde mera mark, men redan på Helgös tid fanns det kaurisnäckor från Söderhavet (som användes som mynt och betalningsmedel) samt Buddha-statyer från Indien, bronsföremål från Egypten och Irland på Helgö, och även om de föremålen antagligen inte kom dit direkt, utan via flera mellanhänder på si väg genom världsdelar och kulturer, visar dessa föremål på hur oerhört rik den nordiska kulturen var.

Nuförtiden tror naturligtvis ingen, att de som lagrade dessa föremål i det stora gudahuset, varit något annat än Asatroende och hedningar – en buddha-figur är inte alls något bevis för att det fanns buddhister i Mälardalen på 300-talet, däremot ett bevis för vidsträckt fjärrhandel – men alltsammans var offergåvor till våra Nordiska gudar, och det har arkeologer känt till sedan 1960-talet, när boplatsen grävdes ut.

Helgös gravfält i vinterskrud. Nu hotas de av folk med metallsökare…

Nu hotas alltsammans och denna unika miljö av förstörelse, bara därför att myndigheterna inte längre kan ta sitt ansvar, pga att kommunen inget gör, och på grund av att enskilda fastighetsägare blir sittande med ”Svarte Petter” eller rättare sagt alla kostnader för att vårda och ta hand om platsen istället. NAS fortsätter sin modiga och rättrådiga protestaktion. 

Så gör även jag…