Om KULTURELL APPROPRIERING från USA och VÅRA heliga symboler…

I kölvattnet av Quanon och alla Pårökta ”Söndags-Schamaner” som påträffats inuti Capitolium – där de inte ska vara – I USA på sista tiden, har debatten om Kulturell Appropriering och smädandet av Asatron och dess heliga symboler tagit ny fart. Denna gång är det den ökände jazzmusikern och professorn Karl E. H. Seigfried som yttrat sig för det ultraliberala och vänsterbetonade lägret inom Amerikansk Asatro (vilken som bekant knappast företräder några likheter med den Nordiska) och som – illavarslande nog – har intervjuat den likaledes ökände Henrik Williams från Uppsala, ni vet tok-professorn från Uppsala Runforum, han som hävdar att ”Rökstenen skulle bevisa att Vikingarna var rädda för klimatförändringar”, att alla runinskrifter var kristna, och att magiska inskrifter som Björketorpsstenen och Vävbrickan från Lund – för att bara ta två exempel – inte alls finns..

Köp inga ruttna Williams päron…

Williams och alla hans stollerier har jag redan vederlagt flera gånger om i den här bloggen, till förmån för seriösa Runologer vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm, som Magnus Källström till exempel. Angående Rökstenen och vad som de facto står på den, finns det en ny seriös sajt på nätet.

Denna gång spyr Williams ur sig, att vem som helst skulle äga rätt till Asatrons heliga symboler, ett idiotiskt uttalande. Äger då också vem som helst rätt att använda kristna kors och Buddhismens 8-ekrade hjul hej vilt, och utan hänsyn till all lagstiftning om Förargelseväckande Beteende, kanske..?

Nej så tusan heller att man gör, varken i USA eller här hemma…

Vad har Amerikaner och därmed likställda med VÅR kullturs symboler att göra ? – INGENTING – för symbolerna tillhör den Nordiska kulturen…

Amerikaners, ”fornsedares”, höger-extremisters och vänster-extremisters dumma fasoner är och förblir fel. Ohjälpligt fel, även i juridiskt hänseende, för vad de håller på med är och förblir lagbrott – i alla civiliserade länder. Inte mindre än 60 personer från de Nordiska länderna, som jag haft kontakt med de sista dagarna via sociala media, håller helt med mig om det här. Quanon, ”fornsedare” och nynazzar måste stävjas, för ingen av dem har i Sverige eller Nordens länder att göra.

”Och för övrigt ju det är – samma extremister här som där. Samma djävla hojtande och samma dumma vrål. Samma gamla droger, och samma alkohol…

Från USA rapporteras idag också att AFA, alltså Asatru Folk Assembly – inte den svenska vänsterdräggen med samma förkortning, skaffat sig en ny lokal och ett nytt gudahov, den här gången i Linden, Florida – och som vanligt har anklagelserna om rasism börjat hagla, ett mönster vi sett upprepas många gånger tidigare. Bland annat angrips Asatru Folk Assembly – som tidigare etablerat ett Gudahov i Minnesotas svenskbygder, vilket jag också skrivit om här – nu av Southern Poverty Law Center, en känd aktivistgrupp, och lokaltidningar publicerar snyftreportage om en fd Metodist-kyrka, som – nämen Huuu så hemskt – nu helgats åt Tor eller Thor.

För min del håller jag mig högst neutral. Man påstår att AFA skulle vara ”rasister” eftersom de bara tillåter ”vita” bland sina medlemmar, men i så fall är också ”Afrosvenskarnas Riksförbund” i Sverige r-a-s-i-s-t-e-r och ingenting annat, eftersom de ju bara tillåter medlemskap för svarta. Och Frimurarna tillåter bara medlemskap för män, Centerns kvinnoförbund medlemskap för just kvinnor och Liberalernas ungdomsförbund tillåter ingen person över 25 år att vara medlem – så är de också ”rasister” då – eller ?

AFA representerar en gren av Amerikansk Asatro som jag i och för sig inte sympatiserar med, inte så mycket på grund av deras stadgar, men därför att de är just amerikaner. Asatron skapades i Norden, den utövas bäst i Norden och det är i det Nordiska Kultur- och Naturlandskapet den hör hemma – inte i USA…

”Och vem skall föra våra Runor så väl, med den Äran ?”

Och vem skall föra våra Runor så väl, med den äran ?” är ett omkväde eller en refräng till en gammal kämpavisa, den om ”herr Grimborg, vid Konungens gård” som förstås blivit modern folkmusik av den Österbottniska gruppen Gjallarhorn, men jag måste erkänna att jag ganska sällan lyssnar på den typen av musik, även om den Nordiska Hedendomen inspirerat massor av musiker på senaste tiden, och Grimborgs visa finns för övrigt nedtecknad i minst ett trettiotal olika varianter.

Nej, varför de orden rinner mig i sinnet just denna dag, beror på en helt annan sak. Efter en hel höst av förberedelser lanserade RAÄ, Riksantikvarieämbetet äntligen sin senaste söktjänst Runor på webben, och det är ett verktyg som nog kommer bli väldigt användbart för Runologerna, samt alla Runologiskt intresserade. Själv visste jag om saken så tidigt som i september detta år, men det hela har fått vänta, för det har inte varit angeläget att skriva om saken på denna blogg förrän nu.

Med hjälp av den nya söktjänsten kan man exempelvis:

  • Söka efter historiskt väl kända och redan färdigtolkade runinskrifter från Miklagård eller dagens Istambul till San Marino, se Pietroassaringen – den som bär inskriften ”Gutanowi heilag” – eller det heliga från Goternas Vi eller Gudahov, och som har sin direkta motsvarighet i en järnring från en kyrkdörr i Hälsingland, som innehåller en av vårt lands äldsta lagtexter – för med lag skall land byggas ! Mängder av inskrifter från alla de Nordiska länderna, inklusive de Brittiska öarna, Grönland och Island finns också med, även om man inte redovisar alla lösfynd eller inskrifter ännu – och frågan är väl om det kan göras, då det finns massor av material att digitalisera, eller till och med överföra till 3D, när det gäller enskilda runstenar.
  • Länkar till svenskt runordsregister eller svenskt run-namnslexikon finns också med, liksom en hel sida om Nordiska språk från ”tiden” – och inte bara runsvenska.
  • Det går också att söka på enskilda ord eller stavningar, till exempel alla inskrifter som stavar det normala biarn eller björn som biaurn – visste ni att det finns en inskrift över en Odens Eril, Erilaz – alltså en gotisk runlärd – mitt i dagens Strängnäs, uppe på Kungsberget?
  • Massor av foton på runstenar, eller avbildningar på papper från 1600-talet och framåt kan också studeras – och mycket av de stenar som blivit vandaliserade och förstörda av kristna på senare tid kan nu återskapas – och man kan säkra inskrifterna från dagens vandaler, genom att skapa kopior – än finns det ju sådana män i riket, som kan hugga runstenar, med det rätta handlaget och viljan.

Otto von Friesen, mannen som gjorde den definitiva tolkningen av Rökstenen; under en vardag som runolog i början av 1900-talet (bilden har handkolorerats med modern datorteknik, och finns nu på Söktjänsten ”Runor”

På ett sätt är det naturligtvis jättepositivt att man lanserat den nya söktjänsten, inte minst för amatörforskare. Det enda som kanske känns negativt i sammanhanget är att det finns väldigt få verkligt duktiga runologer i Sverige, och det finns få människor som kan gripa sig an hela detta arv, och föra det vidare till kommande generationer, utan övertolkningar, utan förvanskningar – utan som det var och är…

En av de få, de ytterst få är RAÄ:s egen chefsrunolog Magnus Källström, vars mycket välskrivna inlägg på K-bloggen, RAÄ:s egen blogg, jag inte läst på ett tag. Redan i Oktober detta år gav han sig in på några spörsmål kring Rökstenen, som fått utstå de mest horribla ”nytolkningar” eller rättare sagt förvridningar av  både Kvällstidningarna och den ökände Henrik Williams i Uppsala, som påstått att Rökstenen skulle innehålla hågkomster av en klimatkatastrof 536-37 – en teori av arkeologen Bo Gräslund, men att säga att något sådant är ristat på stenen vid Rök, är att gå alldeles för långt och så har man förgrovat det ytterligare genom helt obevisade påståenden som ”Vikingarna var rädda för en klimatkatastrof” eller att ”Rökstenen vittnar inte om en krigarkultur” vilket förstås är BOGUS, rena lögner och förvanskningar.

Magnus Källström återför oss alla med fast och vänlig hand till sans och vett, samt den rådande verkligheten – utan mera ”Thunbergeri” när han diskuterar en ny uppsats om läsordningen på just den märkliga stenen från Rök, och andra inskrifter. Vad är fram och baksida på det enorma block, som är världens längsta nu hittade runinskrift ?

Vi vet alla att det finns vissa dubbeltydigheter i inskriften – redan runföljden ”sakumukminni” kan som jag förklarat för er många gånger läsas både ”saku mogminni” eller ”jag säger det folkminnet” (mog är samma ord som i allmoge, alltså allt folk) eller ”sakum ukminni” – säg till ungdomen, stenen spänner både över forntid och framtid – men ”sak” kan också vara en rätts-sak, att ”föra sakerna” mot någon, och det är just det ristaren Varin gör, när han söker en hämnare för sin unge son.

”Rök – gåtornas sten” av Olle Häger och Hans Villius från 1976 är FORTFARANDE den bästa guiden till Rökstenens runor

Källström har förstås uppmärksammat vad redan Otto von Friesen visste i början av 1900-talet. Texten börjar med att omnämna de två ”Valrov” eller stridsbyten, som tolv gånger togs från ömse män – på stenens framsida. Vi ser genast, att det ÄR och förblir en krigarkultur vi hamnat i, och att alla nutida försök att förklena, ljuga bort eller inte omnämna den saken är fåfängliga. Det står också fullt klart, ju längre man läser Rökstenens text – för vi läser vidare på ”framsidan” och ena kortsidan av stenen, där det mycket riktigt står ”that sagum annart” eller ”det säger jag som det andra” – och så omtalas han som ”för nio släktled sedan miste livet i Reid-goternas land”.

Återigen dessa ridande goter – alltså – och deras betydelse för Odens-kulten, och det är förstås inget sammanträffande. Det var ju dem och icke hunnerna som var den viktigaste källan till att Wothan, Wothanaz på gotiska – blev Allfadern här uppe hos oss – det har jag redan nyligen berört, när jag recenserade SVT:s fiasko i ”Vetenskapens Värld” om Sandbyborg på Öland.

Alla är också överens om att den fina strof på Fornyrdislag, som följer sedan, i modern översättning och von Friesens fortfarande helt oöverträffade tolkning bör lyda:

Redh Thiodhrikr
hinn thurmodhi
StillR flutna
Strandhr HraidhmaraR
SitiR nu gauruR
a guta sinum
skialdi um fatldhr
skati Maeringa

eller, på modern svenska:

Rådde Tjodrik, den stormodige
över Reid-havets stilla flytande strand.
Nu sitter han rustad med spjut
på sin gotiska häst
med skölden i rem
– Märingars skatt

Theoderik, en av Goternas sista stora konungar, som ligger begraven i Ravenna, och vars grav jag besökt omtalas här – det är alla seriösa forskare sedan länge säkra på. Att ”reidhavet” eller ”Reid-Maren” är ”stillR Flutna” får man också hålla med om, för Ravenna var liksom Venedig vid Adriatiska havet omflutet av stora träsk, som man kunde rida över. Man har diskuterat om bilden av Goternas store härskare, ridande på sin ”gote” eller gotiska häst och ”gaurur” alltså med en ”Geir” eller ett spjut i hand, är inspirerad av antika ryttarstatyer, eller om vi ska tänka oss det så, att kungen, som levde ”för nio släktled sedan” enligt stenen från 800-talet (som pekar emot 530-tal) sitter till häst inuti sin gravhög, som Götarikets och Uppsalas Sveakungar. Theoderik var inte för inte ”folk-härskaren” eller Folk-kungen – som den senare Folkungaätten – och ”theod” eller ”tjod” ser vi också i själva namnet ”Svitjod”. ”Maeringa” förresten – är detsamma som ett hästfolk, alltså ryttare och ”Maeringars skatt” antyder att Theoderik var älskad av sina hustrur, samtidigt som han stred till häst – vad som ligger i allt detta, förstår den klurige..

Men – sedan blir det svårare, för på stenens ”baksida” står ju ”that sagum tvalfta” efter dikten om Theoderik, och så finns även ett trettonde ”folkminne” eller ”det, som skall sägas till ungdomen” med i texten, innan ristaren Varin nämner Ingvaldsättlingarna, och deras historia, och säger oss, att han förtäljer minnena fullständigt.

Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Ja – det är Magnus Källströms nya teori. Antagligen är det som redan danskan Lis Jacobsen föreslog 1961, att Rökstenen var en del av ett större runmonument med flera stenar, som Hunnestadsmonumentet i Skåne, eller Jarlabankes stenar vid hans berömda bro i Täby.

Sune Lindquist, en av vårt lands främsta arkeologer, föreslog att Rökstenen skulle varit stävsten i en stor skepssättning, på Tingsplatsen vid Rök – som ju har använts även av nutida Hedningar. Magnus Källström har också hittat spår i arkiven från 1870-talet om lerurnor, sådana man kan hitta i en skeppssättning, och att skeppssättningarna vid Aspa Löt i Södermanland och Anunds Hög i Västmanland verkligen varit tingsplatser för hela landskap, vet vi också. Lerurnorna hade blivit inmurade i väggarna på Röks kyrka, och det var också där Rökstenen hittades. Kanhända finns fler av de felande stenarna från skeppssättningen där, för hur de kristna hundarna alltid farit fram, plundrande och härjande, utan att ens respektera gravplatsers frid eller en tingsplats okränkbarhet, ja det vet vi alla också. Det stärker tanken på att Rökstenen stått på tingsplatsen för hela Tåkern-bygden, eller Lysings Härad, som den senare hette.

Att runstenar ingått i skeppssättningar, eller stått tillsammans med sådana är också ett känt fenomen, och inte alls så ovanligt som det låter för de oinvigda. Magnus Källström redogör för det mest kända exemplet – Glavendrupsstenen från Fyn i Danmark, som också innehåller en förbannelse-formel. En sådan finns också på Björketorpsstenen i Blekinge, som bekant – och ändå står en viss Professor Henrik Williams rakt fram på Uppsala Universitets hemsidor och får där enligt texten förklara att ”runmagiska” inskrifter inte har existerat.

Vävbrickan från Lund, om inte annat – och flera andra fynd – motbevisar detta, hundratals gånger om. Och att Rökstenen själv, med sina tal om krigsbyten, som tolv gånger stals från två mäktiga kungar, ryttare och kämpar, goternas historia och mycket annat, de facto, obestridligen och bevisligen talar för en krigarkultur kan man inte motbevisa. Försök själva, får ni se !

”Till en rädde” eller med andra ord en räddhare blir den, som bryter dessa stenar – står det på Glavendrupsstenen. Våra förfäder var visst inte ”rädda” för några vulkanutbrott, eller klimatförändringar. Att påstå något sådant, ens i kvällstidnings-rubriker är rent nonsens.

Varför for man annars över Nordsjön eller till Island för ? På Nordsjön har jag ju seglat själv, med det fartyg ni ser här…

jädd” för klimatförändringar ?  SJÖMANNEN BER INTE TILL NÅGON GUD OM MEDVIND, MEN TOR SJÄLV LÄR HONOM SEGLA ISTÄLLET !

 

”PK-Nytolkningen” av Rökstenen slutgiltigt SÅGAD

Magnus Källström, den främste av Riksantikvarieämbetets och vårt lands runologer, ”sågar” nu fullständigt den häpnadsväckande nytolkning av Rökstenen, som en forskargrupp under ledning av Per Holmberg vid Göteborgs Universitet har gjort. I forskargruppen ingick bland andra den ökände Henrik Williams från Uppsala Runforum, samt Bo Gräslund, professor emeritus, som redan på 1980-talet födde tanken om att mytens Fimbulvinter i själva verket syftade på faktiska händelser, som flera samverkande vulkanutbrott och klimatförsämringar under 500-talet, vid tiden för vad man kallat ”senantikens jordbrukskris” och ”den justinianska pesten” som nära nog sammanföll med kristendomens spridning – en mycket hemsk farsot även den..

 

 

Jag har redan kommenterat vilka överdrifter vi fått se i den svenska dagspressen på grund av ”Runforums” och professor Williams publicistiska äventyr, och det har andra sansade bloggare också – bland annat den av en professionell arkeolog drivna bloggen ”Brons & Blod” vars inlägg om just detta ämne ni kan läsa på länken här.

I ”Språktidningens” senaste nummer vederläggs slutligen de abderitiska dumheterna om att Rökstenens ristare skulle vara någotslags forntida Greta Thunberg, eller de groteska påståendena om att ”Odenskulten aldrig fanns” liksom att Rökstenens text inte skulle nämna Theoderik den store av Goterriket, vilket den de facto gör.

Förvisso skedde det en mängd vulkanutbrott mellan år 537 och 546 enligt vår tideräkning, och förvisso ledde de till aska i jordatmosfären, missväxt, minskade skördar och en befolkningsminskning, som gav upphov till myten om ”Fimbulvintern”. Så långt är Bo Gräslunds teorier, som ursprungligen inte hade någon koppling alls till en av Sveriges och hela världens absolut mest berömda runinskrifter. Men Magnus Källström håller som språkman helt med mig om att texten i nyöversättningen svårt förflackats, och att den språkligt sett och rent poetiskt inte alls kan mäta sig med Elias Wesséns klassiska tolkning, samtidigt som ”Runforums” forskarteam också gjort ett par ödesdigra och uppenbara feltolkningar.

Man kan svårligen tolka runföljden sakumukmini som sakum uk mini, när de gamla tolkningarna saku mukmini eller sakum ukmini är mycket mer plausibla – deras exakta betydelse och vad de har för innebörd har jag redan förklarat för er, många gånger – och det är heller inte troligt att stenens ristare skulle bryta emot alla regler för fornyrdislag som versmått, och rista stympade, avkortade strofrader på vad som var en utomordentligt skickligt och sinnrikt komponerad skrift i sten, bara för att berätta om vädret, eller rent klimatologiska företeelser, som ägde rum 300 år före texten ristades.

Alla tolkningar kanske tillför något, men vad det senaste ”PK-försöket” ens skall tillföra, där Theoderik, slagfältsbeskrivningarna, krigarskarorna och de monumentala stroferna är bortrensade, är mycket svårt att förstå.

Som Docent Källström själv skriver: ”Att börja datera Rökstenen med utgångspunkt i den nämnda klimatkatastofen bör inte ens övervägas, eftersom man då kommer cirkelbeviset snubblande nära.

När stenens text talar om någon som dräptes i Reid-goternas land, för nio släktled sedan, menar ristaren givetvis detta och bara detta. När Tors namn nämns i ett av stenens runchiffer, och ”es kun knati iatun” eller ”han kunde nedslå jätten” nämns, är det Tor som jättedräpare och en krigarkult man talar om.

Lönnrunorna på en av Rökstenens kortsidor, som nämns i en annan av Språktidningens artiklar… det gäller att inte sakna språkkänsla, om man alls ska tolka dem…

 

Varin, fadern, och hans minnesmärke över den döde sonen, tillsammans med uppmaningen om att hämnas sonens död, talar till oss än idag, konstaterar sakkunskapen; och så enkelt är det faktiskt.  Rökstenen handlar inte om klimatkatastrofer, men om krigare, deras sorg, och de som föll i fjärran land.

I vilket ”The Wild Hunt” ägnar sig åt saklig rapportering om Rökstenen

Saklig rapportering, eller noggrant återgivande av fakta är något som blir allt mer och mer sällsynt på Internet i dessa dagar av fake news, lögner och ryktesspridning, samt förtal av enskilda. Amerikansk Asatro samt Hedendomett ämnesområde jag annars nogsamt undviker, eftersom jag skriver ur ett Nordisk perspektiv och inte ett Anglo-Amerikanskt, med allt vad det innebär av statyvältande, vandalism och våld – är verkligen inget undantag, för jag vet då inte allt vad underligheter och obevisade hugskott man får läsa från det stora landet Trump i Väster….

”Cowboy Hávamál”, Dr ”Jackson Crawford” och felaktiga översättningar. ”Domr” på Norröna betyder inte alls ”reputation” – O du aningslösa Stolpskott !

Därför är det glädjande, när den kända ”Neo-Paganska” eller rättare sagt New Age-aktiga nyhetssajten ”The Wild Hunt” som utges av några judiska intellektuella i New York ägnar sig åt att behandla Asatron på ett sakligt och korrekt sätt, för en gångs skull. Annars brukar deras rapportering om ämnet inskränka sig till ilskna propåer om att några fångar i ett eller annat amerikanskt fängelse sagt sig vara Asatrogna och i vanlig ordning burit sig illa åt, som alla kriminella eller halvkriminella ”over there”. Tyvärr har ju vårt eget Asatrogna ”community” här i Sverige fått ta emot ett blåhårigt exemplar från Kanada eller någonstans, med värdetransportrån och droglangning som tidigare specialitet – men nog om detta…

Har kallats ”Pagan CNN” – rapporterar ibland sakligt, ibland inte – kan betecknas som ”left wing liberal” – men ofta fakta-baserad

Denna gång är det medarbetaren Sean McShee som skriver påläst, initierat och intressant om Bo Gräslunds gamla teori om Rökstenen, samt ”Fimbulvinterns” ankomst i form av klimatförändringar, orsakade av vulkanutbrott på 500-talet. Jag har redan tidigare kommenterat hur pass osakligt och dåligt svenska journalister kommenterade de akademiska uppsatser som detta år utgetts från Uppsala Universitet, trots att Gräslunds teori var känd redan på 1990-talet.

Redan Dick Harrison i Svenska Dagbladet har tagit upp det faktum att 800-talets Röksten inte alls ”varnade för en kommande klimatkris” och andra starkt politiserade galenskaper, som svenska journalister kläckt ur sig, men att den berättar ett folkminne och en oralt traderad historia från just 500-talet, och att den innehåller många referenser till just den äldre folkvandringstiden, samtidigt som stenen som helhet är utformad som ett tidsdokument för vikingatidens krigarkultur, och för eviga tider utgör fadern Vämods monument över en stupad son.

Mr McShee noterar sakkunnigt att Uppsala-forskarnas transkription av Rökstenens text inte alls ger så mycket nytt, men – jag citerar:

Holmberg and colleagues’ interpretation challenges the dominant narrative, which links the Rök Runestone to Theodoric the Great (454 to 526 C.E.), King of Visigoths and of Italy. Instead, the scholars link the Rök Runestone to the mythic Ragnarök and the long volcanic winters from 536 to 550 C.E.

Several volcanic eruptions beginning in 536 C.E led to extended volcanic winters. Summers were abnormally cold from 536 to 550 C.E. throughout the Northern Hemisphere. Crop failure, disease, and famine would have been frequent. According to Holmberg and colleagues, the population of Scandinavia dropped by 50% during this period.

The text includes a reference to events nine generations before the inscription. Assuming 30 years per generation, nine generations prior to the inscription would yield a date of 530 C.E. That date lies between the death of Theodoric the Great in 526 and the volcanic eruption of 536 C.E.

Här rör vi oss i alla fall med kända fakta, som kan härledas ur ett arkeologiskt källmaterial, och det faktum att många forskare har ansett att kulten av Oden och Tor ökade i betydelse emot järnålderns slut måste man nog också ta hänsyn till här, även om man inte skall dra alltför höga växlar på det, och i mycket hypotetiska ordalag nämna fantasifulla utsagor om senare solförmörkelser under 800-talet (partiella – och man kan fråga sig om de alls kunde ses över Skandinavien) och annat mera, som mindre förtroendeingivande ”forskare” kommit dragandes med i sammanhanget.

Att Asatron utvecklades över tiden, och att den aldrig någonsin stelnade till någotslags ”forn sed” är dock oomtvistligt, och det nämner Sean McShee som sin viktigaste slutsats.

Det är vackert så, och det är ännu vackrare att se; att det ännu finns tänkande amerikaner…