Unikt runfynd i Norge

Man skall aldrig vara för tvärsäker när det gäller runor, konstaterade jag igår. Flummiga teorier om Nabateeiska bokstäver, ”christian belittlement” eller kristet förminskande, samt arabiska bågskyttar ur Romerska Arméförband som på 200-talet skall ha dragit till Danmark för att bosätta sig där, drar lätt ett löjets skimmer över sig, men då är det lite mer av handfast verklighet och faktiska, arkeologiska fynd över den nyhet som möter oss från Norge idag.

NRK eller Rikskringkastningen kan berätta för oss om ett unikt fynd från gården Övreby i Rakkestad, som är beläget i Östfold. Tydningen av de 35 tecken som hittats på stenen är tydligen inte klar ännu, men runolog Karoline Kjesrud från Institutt for lingvistiske og nordiske studier ved Universitetet i Oslo står på en betydligt fastare grund än Bruun Williams och andra ”svärmare”  som jag berättade om igår.

Övreby stenen är från 400-talet, och är en av Norges absolut äldsta runinskrifter, helt i klass med Tunestenen och andra ytterligt viktiga lingvistiska bevis, rapporteras det.

De hittills lästa delarna av inskriften har tolkats som Lu irilaR raskaR runoR» vilket NRK översätter till (Hogg runer, dyktige runemester!). Bakom ordet IrilaR döljer sig Erilaz, ett ord som gång på gång förekommer i tidiga runiskrifter från 200 till 400 talet över hela Norden. Tidigare har man ansett, att det sägenomspunna folkslaget Heruler skulle ha döljts bakom den benämningen, men mycket riktigt har forskningen senare visat att Erilaz är ett namn eller en titel, inte en etnisk bestämning på något folk som först skulle ha utvandrat från Norden tillsammans med goterna, och senare återflyttat hit igen. Ordet Erilaz har i själva verket samma ursprung som titeln Jarl, och kan ha haft en militär innebörd, snarare än att bara utmärka en Eril, alltså en person som är skicklig på runskrift, en runomästare eller runmagiker.

Till och med på de nu försvunna Gallehushornen förekommer Erilaz – enligt en del tolkare  och med detta sällar sig Övrebystenen till en grupp mycket sällsynta och intressanta inskrifter, som kan tyda både på kultbruk, religion eller administrativa, politiska och militära indelningar i ett fjärran Norden. Stenhällen runorna står på över över 2 meter lång och mer än en meter bred. Den hade använts som yttertrapp till ett 1800-tals hus som stod i mer än hundra år, och som revs år 1990 – men av en ren tillfällighet behöll två makar i trakten stenen som sittplats, och för att dricka kaffe på. Randi Schie, nu 78 år, uppges vilja behålla stenen på sin tomt, men lovar i vördnad för sina förfäder att aldrig mer ha den som kaffebricka, och det är ju vackert nog så.

Idag skall stenen ha vänts, enligt Östfold Fylkeskommune, och dessutom har man undersökt den med laserscanner. Fler upptäckter om vad mäktiga Erilar dolde här, väntar säkert i framtiden, och att runstenar innehåller så mycket mer än bara ren skrift, utan också otroligt invecklad symbolik är en accepterad sanning.

Kalle Dahlberg från Adelsö, själv runristare av idag, tipsade mig om denna märkliga nyhet. Från forntid stammar runorna, men in i framtiden ska de ljuda…

Där runomästare och Erilar talar från jordfast sten, tystnar också Konungar och Drottningar

Annonser

”Förra årets viktigaste runfynd” enligt Runverket

16 Augusti  vimlade det av vinklade notiser i Metro och andra organ om att en tidigare väl dokumenterad och beskriven Runsten i närheten av Eskilstuna, Södermanland, plötsligt återfunnits. Tidningen Metro visar en bild på en helt annan sten, och säger att en ”cyklist” skulle ha funnit stenen, vilket är rent nonsens. Bara för att Eskilstunabon Erik Björklid varit ute och cyklat vid ett enstaka tillfälle, är han inte alls ”cyklist” till professionen, och heller inte idrottsman, till exempel – men slarvigt språk och brist på logik i TT:s och Metros referat är nu legio, och svensk journalistik uppnår sällan eller aldrig någon vidare ”verkshöjd”.

Till och med SVT eller Statstelevisionen slarvar med rubrikerna, som många gånger förr. De påstår i sin rubrik att runstenen skulle vara en ”Upptäckt” vilket är fel i sak. Istället rör det sig om ett återfynd, och sådana görs faktiskt relativt ofta, vilket Runverkets expert Magnus Källström är väl medveten om. (Runverket är sedan länge en avdelning inom Riksantikvarieäbetet, RAÄ – ifall ni inte visste detta.) Johan Peringsköld tydde, dokumenterade och beskrev stenen i bild redan på 1600-talet, och att den kunnat försvinna utan spår och vara dold i jorden så länge, därför att okunniga personer vräkt ned den i diket, bevisar bara hur illa ställt det är med hågkomsten och bevarandet av vårt kulturarv.

Inte heller är inskriften särskilt unik eller anmärkningsvärd, för den är bara en i raden av liknande inskriptioner från tusentalets slut i Uppland och Södermanland. Visserligen bör den bevaras och resas på sin ursprungliga plats, som det var tänkt från början, men man måste komma ihåg att det finns hundratals liknande stenar utmed moderna vägar i de nämnda landskapen, och förresten i hela Sverige. Tidningarna ger sken av att det skulle röra sig om något helt annat, vilket också är fel i sak.

Det runfynd som har varit mest anmärkningsvärt i år – och 2017 – fortfarande enligt Magnus Källström, som ju är den ledande experten på området, till skillnad från många okunniga journalister, är istället det runbleck (skriver Folkbladet) som ska ha hittats nära Östra Eneby i Östergötland, och vara från tidig medeltid, fortfarande enligt ”Folkbladet” vilket väl lär betyda sent tusental eller elva-tolvhundratal ungefär, även om man slarvar med språket här också.

Föremålet ser – som ni kan se – inte alls ut som något ”bleck” utan snarare som någon vävtyngd eller liknande, och är av solitt bly. Också sajten ”Affärsliv.com” citerar Magnus Källström, och skriver följande:

– Den oskadade raden lyder ungefär ”komma oskadd från förbannelser”. Sedan kan man på raden under utläsa vad som kan tolkas som ”flickors hån” eller ”skymf” vilket är fantasieggande när man funderar över hur det kan hänga ihop med den övriga texten.

Någon återgivning av hur hela inskriften lyder, eller varför man tror att just den texten skulle stå där, redovisas inte alls i den undermånliga artikeln, men Runologiskt är det här föremålet av mycket stort intresse, vilket framgår av fortsättningen..

– Det innehåller också sällsynta runformer som stunget M vilket är väldigt ovanligt. — — – När det gäller sådana här formler med skyddsvärde är det vanliga att det är ristat på latin men här är det fornnordiska, påpekar Magnus Källström som alltså nu går vidare med att försöka få fram mer ur det unika runblecket – bland annat med att tolka ordet ”RÄHIN” som skulle kunna vara ett namn men även ett ord för ”hedniska gudar” vilket också skulle vara spännande med tanke på kristnandet som skedde just före denna tid.

Tolkningen är alltså oklar, även för experterna – men vad tidningen INTE skriver är att ”RÄHIN” väl ska utläsas ”Regin” som inte bara är namnet på en gestalt i Völungasagan, men också betyder ”Makter” eller med andra ord Gudar i allmänhet, för så används ordet i Eddan. se till exempel Völuspás sjätte strof eller Vaftrudnismál. Vad Källström menar med ”flickors hån” framgår inte, och det vore intressant att få veta hur man nu skulle ha kommit fram till den tolkningen.

SVT har publicerat mer om samma fynd, och då lagt till vad som verkar vara delvis andra tolkningar från andra forskare.

– Det handlar om en van runristare, som är väl bekant med tekniken, säger Karin Lindeblad och berättar vidare att runorna är svårtolkade. Men en del av texten som finns inristad kan tolkas som ”komma oskadd från förbannelserna” eller möjligen ”från banemännen” — — – Man har också kunnat se att det står någonting om mö, flicka, jungfru. Så man kan ju fundera om det är hon som skulle helas eller botas, hävas ur förbannelse, säger Karin Lindeblad.

Folkbladet går så långt som att jämföra med det kända stycket ur Egil Skallagrimssons Saga, där Egil är i Värmland och griper in för att rätta en oskickligt skriven kärleks-formel, som en dräng ristat för en piga, och kastat in under hennes säng. Nu använder han en runa på fel sätt, och resultatet blir att pigan får häftig kramp och feber, och inte alls blir kärlekskrank, som menat var – men denna sjukdom hävs genast av den vida mer runkunnige Egil, som karvar bort den felaktiga runan.

Runor är förvisso nyttiga för de som förstår att tolka dem rätt, och att rista dem, men utan gagn för trolls och jätttars avföda – det står också i Eddan – och torde vara självförklarande…

”Det är så sant som det är sagt”