Hedniska Tankars Runskola – (del 21 – Ing runan)

Med Ing-runan, på protogermanska Ingwaz, närmar vi oss runradens slut. Vi vet redan att runorna inte bara är skrivtecken, som är till för att uttrycka språkljud, utan att de också är symboler, ett slags bildskrift som laddats med andlig eller esoterisk betydelse, en betydelse som inte var känd för alla ens i äldre tid, utan som var förbehållen de runkunniga. De 24 runorna i den äldre runraden hade en enkel symbolik, och kunde bara gestalta vissa centrala begrepp i den dåtida kulturen, de blev aldrig såpass omfattande som sortimentet av egyptiska hieroglyfer eller kinesiska tecken – varje runa skulle ju också stå för ett språkljud, och därför behövdes bara ett begränsat antal. Vi har sett att Madr-runan fått stå för människosläktet i allmänhet, Tyr-runan för män och Bjarka-runan för kvinnor, vi har sett Algiz eller Älgrunan som fått stå för hela djurriket, Laug som står för vatten, och ett par andra centrala begrepp.

Ing-runan har för det mesta avbildats såhär. Ibland har den också avbildats som en kvadrat istället för en romb, eller som en romb med fyra tvärstreck (jämför Odal-runan, som bara har två)

 

Nu kommer vi till Ing, en något problematisk runa som står för diftongen ng, tidigast belagd på ett silverspänne från Szabadbattyán i det nutida Ungern, där ”Maeringa” eller ”Märingarna” nämns. Inskriptionen är från tidigt 500-tal, men lustigt nog finns samma folkstam – märingar – stavade på exakt samma sätt – också på Rökstenen från 800-talets Östergötland. ”Ing var bland Ö-danerna först sedd, innan han for österut över havet. Hans Vagn for efter honom, þus Heardingas þone hæle nemdonSå nämnde Heardingarna eller Hårdingarna honom som en hjälte” står det i det angelsaxiska runpoemet, likaledes från 800-talet. Vi vet också att det fanns en hel germansk folkstam som hette Ingveones enligt Tacitus på 80-talet enligt vår tideräkning, och att de bodde i Anglernas och Saxarnas land, före dessa folk utvandrade till det som nu är Storbritannien. Också Fyn och de danska öarna – där ö-danerna bodde – hörde till Ingveonernas stamområden, och flera anglosaxiska kungaätter skulle i tidernas fullbordan räkna en mytisk Ingwi som sin stamfar.

Ingveonernas stamland syns i rött på denna karta

Yngve eller Yngve-Frej skulle också ha grundat Ynglingaätten i Sverige – hans vagn for verkligen ”österut över havet” och i Svealand fick Frej ett av sina starkaste fästen. Skilfingarna eller Sköldungarna, en mytisk dansk kungaätt, vars grundare skall ha kommit västerifrån, har också räknats som ett bevis för Frejsdyrkan i gångna tider – och ett av Frejs många namn är för övrigt Frö – vilket är vad Ing-runan liknats vid – Frej är ju äringens och grödans herre, men inte bara det…

Vi känner också till en mängd kvinnliga namn, som Ing-rid – ”Ings riderska” eller en kvinna, som rider på en ing, Ingeborg, hon som är ings borg eller gömmer en ing i sig, Ingerun, hon som känner Ings hemlighet eller runa, Ing-gun – ”hon som strider med hjälp av en ing”, eller ”har en ing som redskap” – Ingefast – han vars Ing är fast, samt förstås namnvarianter som Inga och Inge, samt Ingvar – alltså Ings bevarare… Förstår ni nu vad själva ordet ing betyder, hedningar små ?

I byn Rällinge i Södermanland har man hittat denna bekanta Frejsbild, som nu förvaras på Historiska Muséet i Stockholm – och den bär syn för sägen. Redan själva bynamnet Rällinge kommer av Räl, alltså något som är styvt, hårt och långt som räls – och som det står i den bekanta lantmäteri-visan från 1600-talet ”Det satt en gubbe på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Sen tog han fram sin styva räl, sin stora, styva och räta”. En räl, eller en mätstav eller runstav kunde ju inte töja sig som ett måttband eller ett rep, utan förblev vid samma mått, och så kom det sig, att Herren Yngve-Frej blev lantmätarnas gud också, eftersom han redan varit åkerbrukets..

Den bekanta Rödsten – från Rödstens gård i Östergötland – en gång vimlade landskapet av gränsrösen och stolpar till Frejs och Ings ära…

Ing runan är en runa för den manliga sexualiteten och avelsekraften, rätt och slätt. De kristna har alltid varit rädda för mänsklig sexualitet i alla former – inte bara den kvinnliga – mankönet skrämmer dem idag än mer – tänk på allt deras pryderi och #boohoo #metoo-kampanjerna – våra förfäder däremot bejakade den, och tyckte att den var en av de viktigaste krafter som gjorde livet värt att leva. Äringen, Alstringen och Åkern stod i centrum för Frejs kult, och här anar vi också mycket av Frejsrunans eller Ings betydelse. I den gamla ”Frösgången” på vårarna bars Frejs bild med sin styva lem över åkrarna runt Gamla Uppsala – och under kristen tid blev han utbytt emot Sankt Erik – ett mycket skralt helgon som aldrig erkänts av den katolska kyrkan, och en ännu sämre sveakung, men det var på den tiden då den gamla Ynglingaätten dött ut. Sankt Erik syns ännu på Stockholms stads vapensköld – och pryderiet, småborgerligheten – också bland vissa hedningar inom ett samfund som kallas NAS – har kanske inte helt hunnit utplåna de drag, han hade en gång i tiden. Själv är jag militant Frejsdyrkare, som alla vet…

 

Personligen tycker jag också att de kristnas ständiga sexualskräck är ganska löjlig – det är ungefär som att gå omkring och vara rädd för sin vänstra fot, eller helt försöka dölja det faktum att människor runt omkring en faktiskt har vänsterfötter… En gång i tiden stod runan också för livsglädje, harmoni, inspiration, lust, entusiasm,  uppfyllelsen av mål och planer och mycket annat gott – alltsammans egenskaper som utmärker just Frej som gudom – som denna enkla sammanfattning från en runologiskt sinnad sajt utomlands också visar…

I Frej finns skaparkraften, och skapande är vad denna runa handlar om. Runan kommer som den femte i den tredje aett eller åtta-tal som avslutar den äldre runraden eller utharken – och svarar emot Kaun eller sken – en ljusets runa i den första aetten – samt Pertha, klipprunan, som också är en födelse-runa – i den andra. Runan kan också tolkas som två kaun-runor vända mot varandra, även om den ibland kan avbildas på lite olika vis. Här är en variant:

Atrid Grimsson påstod på åttiotalet, att Ing-runan som nummer 21 direkt skulle relatera till äringsrunan Jara som nummer elva, och förflyttar manstavarna i en Jara-runa, kan man mycket riktigt konstruera en Ing-runa av den, då Jara ju består av två räta vinklar med ben. Ohlmarks såg på 1940-talet Ing som symboliserande ”glans penis” eller själva Ollonet, medan andra mer svävande och mystiskt har talat om ”giftermålet mellan himmel och jord” eller ”befruktning och vår”. Asarnas tretal eller assrunan ger multiplicerat med det heliga och harmoniska sjutalet, wynjo-runan (som tillhör Freja) 21, och ger Frejs runa. Grimson tolkade Frejs ing runa som fröet, Våren, kreativiteten – men tillade att denna kraft uteslöt skörd och mognande, vilket mera framkommer i Jara och de andra runor som har med fruktbarhet att göra.

Galten Gyllenborste eller Gullinbursti är inte för inte Frejs riddjur…

 

När det engelska runpoemet säger att ”Ings vagn följde efter honom” kan man också tänka på Eriksgatan över hela Sverige i Gunnar Helmings Saga, och sagde Gunnars äventyr med Frejskonan, en vanlig, livs levande kvinna som utsetts till gudens hustru… Ing runan som en stiliserad bild av ett frö, en möjlighet, ett tankekorn har föresvävat många runtolkare, som också kallat den för sädens runa, eller ”koncentrerad energi” som göms i jorden. Redan Edred Thorson var inne på detta under 1960-talet, och han var långtifrån först. Ings betydelse som Ynglingattens upphov, som stamgud för Anglerna och till sist nationsnamnet England, har påpekats av vissa – Freyja Ashwynn skrev under 1990-talets början att flera Ing-runor, ställda på rad med spetsarna mot varandra, skulle erinra om en DNA-spiral, men detta var förstås ytterst spekulativt tolkat. Förnuftigare är hon när hon säger att Ing-runan är Hamingjans eller ”känslokroppens” runa, runan för kraftdjuren och Hamnskiftet, en öppning att ta sig igenom, eller en symbol för en blotcirkel. Ing-runan kan också ofta användas i bindrunor, ofta i förbindelse med Kaun, Jara, Reid och andra runor. Ing skulle då också kunna symbolisera våren, medan Jara är sommaren och skörden, medan Kaun vore vintern.

Inom ”Stadhagalder” – det urgamla signalsystemet – har Ing-runan tecknats på detta sätt, med armarna i vinkel och händerna strax ovan skrevet…

Helmut Arnz och andra tyska runologer från tidigt 1900-tal var också inne på att Ing var en runa i en radföljd, som ledde fram emot Odalrunan och till sist Fä-runan F, från Fröet i marken, befruktat av Laugs vatten växte det till en symbol för markerna och landet – vår Odal. Så alstrade den fä eller boskap, rikedom. För att sammanfatta, så dyker runan ofta upp i samband med kreativa impulser, igångsättande av nya projekt, sådd och säd i spådomar, och vad som nu kan associeras till liknande situationer.

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs (del 11) Jara-runan

Runan Jara, som ibland blivit stavad som Jera, Jeran, Jeraz är den elfte runan i Utharken och symboliserar god årsväxt eller äring. Mycket riktigt har dess namn samma ursprung som ordet år, äring, engelskans Year och tyskans Jahr, men inte bara det – för dess indoeuropeiska ursprung ses också i latinets ”hora” för timme, engelskans ”hour” och till och med det slaviska ordet ”jaro” som ju betyder vår.

Den vanliga bokstaven J utvecklades också ur denna runa av goterna, eftersom något renodlat j-ljud ju inte fanns i latinet eller de latinska språken, utan är en helt germansk uppfinning. Olikt en del andra runor ur det 24-typiga runalfabetet levde J eller Jara kvar långt fram i tiden och tecknades så småningom på ett förenklat sätt, som bilden nedan visar, innan tecknet också kom in i den yngre, 16-typiga runraden. Liksom med alla runor betecknade Jara inte bara ett språkljud, utan också en stavelse och en symbol, i det här fallet symbolen för året, eller skörd och årsväxt. Runorna var både skrivtecken, bildskrift och spådoms-system på samma gång, beroende på hur de användes – som vi alla vet. Ända sedan Tacitus, den allra äldsta oberoende källa vi alls har som nämner vad som liknar runor (det görs redan ca 80 ek) så har det alltid betonats, att man aldrig ”drog” eller använde runorna en och en, utan alltid i kombinationer om minst tre, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag har skrivit om detta även tidigare, men den moderna vulgär-uppfattningen om att ”spå i runor” stämmer helt enkelt inte.

Jara-runans utseende var inte konstant, utan utvecklades över tiden

Jara-runan har liknats vid två stiliserade Kaun-runor, vända mot varandra – vilket fått en del tolkare att fråga sig hur Kaun – som ju har talet fem – upprepad två gånger kan tilldelas talvärdet elva, eller varför inte Jara skulle ha talvärdet tolv, då det ju finns tolv månader på ett år, och dygnet även kan delas in i två tolvtimmarscykler. Problemet är då bara, att man då glömmer bort, att Jara aldrig bokstavligen betytt ”år”, utan snarare ”äring” i betydelsen skörd, årsväxt, och haft andra bibetydelser som ”timma”, ”tidpunkt”, ”tidens gång” osv.

Det gäller att inte blanda ihop orsak och verkan här. Visserligen är det helt sant, att orden ”år” på svenska, ”year” på engelska och ”Jahr” på tyska utvecklades ur detta urgermanska Jara, men det ordet betydde årsväxt eller skörd, och inte året i sig. Naturligtvis visste man redan då att året hade tolv månader, riktigt nog, men för våra förfäder så var det såklart skörden, årsväxten och äringen som var det viktigaste, inte hur många månader året hade .Utan någon god årsväxt eller någon större skörd kunde man ju inte överleva den långa och hårda vintern, och därför var det dessa sidor av runans symbolik man fokuserade på.

En modern tolkning av Jaras symbolik. Det finns INGA ”upp och nedvända” runor. Runtecken tolkas alltid rättvända..

 

Därför spelade det nog mindre roll att Jara fick bli nummer elva, och inte tolv. Som vi sett stämmer talsymboliken bakom runraden ovanligt bra, och detta gäller också senare i runraden, som vi strax ska få se. Vi märker också, att vissa runor så att säga ”leder in” i varandra. Vi börjar med ur-runan, som får talet ett, och då blir thursrunan nummer två – dualismens eller motsatsens runa. Ass-runan blir nummer tre, för de tre asarna – inte fyra – och att tänka sig en thurs på Asarnas plats, och börja med Ur-runan som nummer två – nej det skulle ju som vi förstår inte gå alls, och Tors Reid-runa är mycket riktigt nummer fyra, och inte nummer fem – en vagn har ju inte fem hjul, som vi vet.. Is-runan, den närmast föregående, har ofta ansetts stå för vintern, och då är Jara våren – eller som man säger på danska ”för-året” eftersom jordbruksåret började i februari eller mars, då jorden töade och det var dags för en ny period av grönska och tillväxt.

Både fem-talet och siffran elva är dessutom primtal, alltså tal som bara kan delas med sig själva, samt siffran ett. Dessa tal ansågs i forntiden ha särskilt magisk betydelse, och det är kanske inte så svårt att förstå. Alla de andra tal vi gått igenom hittills, förutom då ett, tre, fem, sju och nu elva kan ju förklaras som produkter av andra tal, och brytas ned i sina beståndsdelar – men se det gick ju inte med primtalen, som man redan tidigt förstod som varande ”odelbara” i jämna delar. På grund av det, trodde man också att de måste vara laddade med en särskild kraft, eller representera något grundläggande, hur det nu kom sig. De två ”kaun” runorna, som bildar Jara – spegelvänt ställda mot varandra – har också tänkts som årets halvor (vinter respektive sommar) eller motsats-paret kvinnligt och manligt, himmel och jord, alltså himmelsguden Frej och jordgudinnan Gerd.

De runverser från 800-tal och 1000-tal som man funnit i Norge, på de brittika öarna och på Island betonar alla Jara-runans betydelse för skörd och årsväxt, samt tidens gång:

Ár er gumna góði
  ok gott sumar
  algróinn akr.

”År är mäns goda, och en god sommar – allgrön åker”

Så kan den isländska rundiktens ord om denna runa låta, i min egen översättning. Ordet ”gumna” är här detsamma som i ”-gum” som i brudgum,exempelvis, och ”mäns” eller människans goda, är förstås också njutning, sexualitet – men i ännu högre grad handlar det om fruktbarhet och skörd. Runan ser lite ut som regndroppar, enligt vissa, och många har kopplat den till hösten som årstid – hösten är ju också skördetid. Regn och jord, eller vatten och jord är också symboler, som bland annat Atreid Grimsson har tänkt på i förbindelse med denna runa. Dess mitt – som kanske påminner om ing-runan, associerar han till kretsloppet i naturen, vattnets kretslopp via moln, regn, floder, hav, avdunstning och så moln igen, som såklart inte var någon hemlighet för våra förfäder heller – de kunde ju själva se daggen avdunsta som dimma om höstarna.. Edred Thorson skrev att om Reid är solens (och Tors) dagliga vandring över himlen, så är Jara solens kretslopp under året, eller tidens gång, medan Sowilo eller solrunan, förstås är solen själv.

Han menar också att Hamingjan, eller ”lyckan”, människans ”känslokropp”, hennes emotioner och känsloliv, skulle ha ett mycket starkt samband med Jara, och vissa andra tolkare har tytt den på samma sätt. Jara har setts som en starkt positiv och lyckobringande runa, och i Runatal Havamals elfte strof säger Oden, att han kan galdra så, att om han går i strid tillsammans med sina gamla vänner, så kan alla säkert återvända oskadda hem, och ingen behöver komma till skada i krig. Detta är mer än ett sammanträffande, anser vissa, och till och med örnens klor eller en fågels vingar i stiliserad form har jämförts med Jara – runan skulle vara de ”nefi uglo” som också nämns i en av Sigdrifumals runstrofer – ”ugglans nävar” står där alltså ordagrant, men vad som menas är ju vingar eller klor. Jara-runan skulle då också vara en av de ”bärgnings-runor” eller lyckorunor Sigdrifa eller Brnyhild lär ut till Sigurd, men detta är en mycket fantasifull tolkning, som inte har stöd av vetenskapen.

Somliga har velat koppla Jara-runan till nornorna Urd (dåtid) Skuld (nutid) och Verdandi eller blivande (framtid) men detta har sagts också om andra runor, och är en fantasifull tolkning.

Enligt Freja Ashwynn skulle en spegelvänt tecknad jara-runa verka nedsaktande på förlopp som tenderar att accelerera bortom all kontroll, och alltså stå för lugn och harmoni, medan runan rättvänd skulle stå för framgång, framåtskridande och ökad fart i största allmänhet. Etymologer har också kopplat Jara också till jorda, jord, jardriki (alltså jordbruket), garde eller gård, gammalengelskans Gerd och nutida engelskas garden, alltsammans ord som har med jorden, åringen, jordbruk och gårdar att göra. Både De fries i Holland och det engelska runpoemet antyder, att det är solen, som ligger bakom skörden, och kanhända är den dubbla Kaun-runa vi ser i jara-tecknet mera en erinran om solstrålar och solsken (Kaun, ibland stavat Ken betyder ju sken eller stråle) – och sedan S-runans form – som också pekar mot samma solsymbol. Det gamla norska runpoemet nämner ”get ek at Orr var Frodi” eller ”gissar jag att årsäll var Frode” – Frode är ju ett annat namn för Frej, den frodige, och Frej och äringen hör väl också ihop, som vi förstår – även om Ing runan kanske är Frejs viktigaste runa.

 

Inom Stadhagalder, eller ”stående galder” – utvecklad på island som ett sätt att ”semaforera” eller ”bokstavera” runor på långa avstånd genom att forma dem med kroppen – långt senare skulle de tidiga tyska runmagikerna inom Armanen-systemet kalla detta ”runyoga” (även om det var en smula oriktigt), så kan Jara tecknas som ett huksittande ”höfter fäst!”. Andra har tänkt sig runan som ”höger hand på huvudet, armbåge i vinkel, vänster arm på ryggen, armbåge i vinkel – så att Jaras två ”vinklar” eller kan bildas, om man ser personen i profil. Stadhagaldr, eller stående galler, har långt fram i tiden uppgetts vara ett sätt som man lärde isländska barn bokstäverna i det latinska alfabetet med – barnen fick alltså forma bokstäver med sina kroppar och händer, liksom de längre tillbaka i tiden formade runor för att lära sig dem…