Hedniska Tankars Runkurs (10) Is-runan

Is-runan eller Eis på gotiska och tyska, kommer av ett proto-germanskt Isaz och betyder förstås is. Den tecknas som ett rakt lodrätt streck, och är den enklaste att teckna av den äldre runradens alla runor. Runan is eller isa följer som den tionde runan i Utharken. Tio är ett numerologiskt ”svårt” tal, därför att man tidigt i historien – och i nästan alla kulturer – inte räknade med något decimalsystem, och heller inte tillskrev just talet tio någon större betydelse.

 I norden räknade man betydligt oftare i dussin, i åtta-tal, tretal och liknande, vilket vi ser även i det faktum att det går tolv tum på en fot, samt två gånger tolv timmar på ett dygn. Vi har tolv stjärntecken, och tolv månader, inte tio. Också runraden i sig är uppbyggd av tre aetter eller ätter, eller två tolv-tal som vi har sett, och detta är långtifrån någon tillfällighet. Den första aetten eller åttatalet slutade med Hagal-runan, och med Naud-runan och Is-runan passerar vi en motsvarighet till Ur (Naud) och hamnar sedan i den direkta motsvarigheten till Thursrunan, konfliktens och dualismens tvåtal – för i Is-runan har många sett dödsgudinnan Hels runa, eller en runa för Nifelheims rike av snö, is och köld samt dimma och dis – tyskans Nebel och Nifel är ju samma ord.

Nifelhelms köldrike och dess runa är särskilt aktuella, nu kring Alvablotets tid…

Den enda klassiska runtext, som nämner tio-talet (eller multiplar därav) är faktiskt Rökstenen i Östergötland, som talar om tjugo konungar, döda på slagfältet. ”Vilka tjugo konungar satt fyra vintrar på Själland, med fyra namn, födda åt fyra bröder. Fem Valke, Rådulfs söner, Fem Reidulf, Rågulvs söner, Fem Haisel, Hårds Söner, Fem Gunnmund, Björns söner.

Forskare har naturligtvis konstaterat det fullkomligt omöjliga i att hitta tjugo konungar av Danmark i grupper av fem, alla bröder och med samma namn, för några sådana personer har såklart aldrig existerat i verkligheten. Vad vi här har framför oss är en numerologisk gåta, som så många andra i Rökstenens hårt chiffrerade text, där inte bara siffran fyra utan också tal som nio, åtta och tolv ständigt återkommer i inskriften. Också Is-runor förekommer i Rökstenens 25-rad, vilket är avslöjande även det. Man har gissat, att Vämod, son av Varin, fadern som ristade Rökstenen till minne av sin döde son, ryms i denna gåta. ”Valke” är de fem valkiga fingrarna på hans högra hand, medan ”Rågulf” (eller ”Rågtjuven”) är namnet på den vänstra handen. ”Hård” är högerfoten, ”Gunnmund” eller ”Stridens makt” är vänsterfoten (man gör ju forfarande marsch-anträde med vänster fot främst) och de ”tjugo konungarna” är den döde sonens fingrar och tår…

Rökstenens Is-rune chiffer i dess 25:e rad ses här överst i bilden

Varken månader, veckodagar eller årets dagar är jämnt delbara med tio, och det framstår fortfarande som långt naturligare för oss människor att räkna med företeelser som fyra väderstreck, till exempel – trots att vi i och för sig har tio fingrar och tio tår. Hade vi inte det, kanske vi aldrig skapat något decimalsystem överhuvudtaget, utan som babylonier och andra räknat med multipler av siffran sex – och därmed också med dussin – som de gamla nordborna…

”Stadhagalder” för Is-runan i Armanen-systemet. Långt tidigare användes samma gester och poser för att kunna kommunicera med runor på långa avstånd

 

Talet tio är inte särskilt fruktbart, numerologiskt sett och kan bara ses som en produkt av två och fem, alltså tursarnas och dualismens och konfliktens tvåtal, multiplicerat med Ken-runans femtal, och om Ken nu står för meddelanden, kommunikation och budskap – så blir talet tio inga budskap, ingen kommunikation överhuvudtaget, eller kommunikationens raka motsats. Is runan multiplicerat med två, eller fyra gånger fem blir däremot tjugo, vattenrunan Laugs tal, vilket inte heller det är en slump, numerologiskt sett.

Isrunan har ofta kallats för en Hels eller Urds runa…

Is runan står inte bara för Nifelhel eller Hel själv, utan också döden, förstelning, stelhet, vinter och frånvaro av liv. Fortfarande ser vi hur vissa Riksdagspolitiker med Justitie- och Inrikesministern Morgan ”Mollgan” Johansson (S) hetsar och hatar emot all användning av runor, och i sin fullkomligt exempellösa barnslighet kräver ett totalförbud. Detta trots att Lagrådet och flera Hovrättsdomar klart tagit ställning emot det idiotiska förslag, som Justitieministern, likt en annan Heinrich Himmler, fortsätter att propsa på, helt i onödan.

Vad ska denna onödans, klåfingrighetens och PK-tänkets minister hitta på nästa gång ? Ska han förbjuda alla skolelever i Sverige att rita raka, lodräta streck på ett papper, eller vad ? Redan ett rakt streck är ju en IS-runa. Också upprättstående pilar finns i mängd, både i trafiken och överallt annars – och hur skall då vår Idiot till Inrikesminister lyckas med sitt förbud emot Tyr-runor ??

Vi HEDNINGAR och ASATROENDE kommer att FORTSÄTTA slå vakt om vårt kulturarv och ANVÄNDA TYR-RUNAN, OBEROENDE av vad någon halvtaskig expeditions-ministär tycker om det. INGEN Regering kan döma oss alla… !!

 

Frågan är väl om inte Is-runan bemäktigat sig hela det parlamentariska läget i Sverige, och kan stå som en bra symbol för det, i alla fall just nu, Oktober 2018. Samtliga politiska partiers relationer är totalt bottenfrusna. Hela det politiska samtalet är fullkomligt lamslaget, och ingen ny Regering har kunnat bildas efter det senaste valet. Om detta inte är ett exempel på Is-runans oerhörda makt över sinnena i Riksdagen, så vad är det då ? – jag bara frågar er, goda medborgare…

En tionde jag kan,
om från mitt gårdstun jag ser
häxor i rymden rida;
Då galdrar jag, så att vilse de far,
från sin hug därhemma
från sin hamn därhemma”

Så säger Oden själv i Hávamáls 155 strof, i min egen översättning – och även det norska runkvädet nämner Isrunans makt att förvilla, och föra människor vilse. Att tappa bort både hug och hamn, eller intellekt och känslor, gör häxorna till tomma kroppar, helt tömda på vett och förstånd – och

Ís kǫllum brú bræiða;
blindan þarf at læiða.

Den kalla isen blir en bred bro – men blinda tarvar man att leda” säger det Norska runkvädet från tidigt 1000-tal. Det stämmer ju också med vad vi alla kan se i den nordiska naturen om vintrarna. Isen bildar en mäktig bro över sjö och hav, men det är farligt att halka…

Många har tolkat is-runan mycket negativt, och kallat den en dödsruna, men den har också stått för struktur, ordnade förhållanden och fasta system i allmänhet, klarhet, militärisk disciplin, ordning och reda. Isen är inte för inte genomskinlig, och ett kristall-liknande väsen.

Edred Thorsson räknar isrunan som en symbol för självet, den egna individen, vilket möjligen kan vara av betydelse när man läser den ihop med andra runor. Samtidigt ingår is-runans raka stapel också som en beståndsdel i nästan alla tecken i runraden, och den blir på så sätt en naturlig bindruna, eftersom man inte kan undgå den. 

 

Isrunan verkar bindande på det som flyger och far alltför mycket, på lösa influenser och galna personer, skulle vi kunna säga, och hjälper väl förmodligen även emot löst snack och förtal, då runan kan sägas stå för intellektets och förnuftets klara kyla. Också Freja Ashwynn har betonat, att Isa på så sätt kan vara en bevarande och upprätthållande kraft, men skriver ingenting om att Is-runan – om hon följer sitt eget schema – borde vara ägnad Verdandi eller det kommande som den tredje och sista Nornan, framtidens Norna. Kanske är Verdandi också den som gör slut på nuets eller tidens diskussioner, och som pekar på det evigt bestående, ifall man vågar sig på en något djärv och ovetenskaplig tolkning.

Tyska Runmagiker och Holländare som Jan Fries har betonat att Eis har samma ordrot som Isarn, alltså ”Eisen” eller järn på tyska, och att siarn på forngermanska kan ha gett upphov till ett senare ”ising” för vapen, eggjärn, försvar, hårt föremål. Det engelska runpoemet prisar isens skönhet, medan det norska kallar isen ”en bred bro, varöver den blinde måste ledas” – en annan hänsyftning på intellektets roll. Ett isländskt runpoem, slutligen, kallar isen bäckens bark och vågens tak, samt ”glaciés jöfurr” på en blandning av Norröna och latin, alltså ”hästars is” – något som är svårt för ryttare att ta sig över – allt kanske tecken på isrunans bestående natur. Slutligen tror jag själv också, att isrunan kan ha stor betydelse för sådan skapande konst, som avses bli bestående, eller för stavar, som man sätter för evig tid och för framtiden i sig, och därmed kanske också uppbyggnad och byggnadsarbeten. En lodrät stötta behöver inte bara vara en nidstång, utan också en bjälke eller en stolpe, på vilket mycket annat eller ett helt hus vilar, och sålunda kan isrunan ha sin dolda betydelse i magiskt arbete.

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs (del 9) Naud-runan

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Om den föregående runan, Hagal, betydde hagelsvärm, plötslig förändring eller en oväntad händelse, så betyder Naud istället det som sker med nödvändighet, över lång tid och som är förutsägbart – och därmed Ödet. Många har missuppfattat de gamla Nordbornas ödestro, för det man kallade Öde eller Wyrd var inte alls oföränderligt. En vis man kunde själv bli herre över sitt öde, eller utnyttja vad ödet gett honom på ett fördelaktigt sätt, snarare än att klaga över att ödet varit oblitt – och mycket av den mänskliga utvecklingen är också förutsägbar.

Vi vet till exempel att om det föds många barn i en generation, så uppstår det ett behov av skolor, likaväl som vi säkert vet, att det uppstår ett behov av mer sjukvård i samhället, om medellivslängden stiger. Även om vi själva lever i en kultur, där vi tänker på oss själva som individer i första hand, är vi inte så unika som vi tror, särskilt inte sett ur Asarnas synvinkel – i stora grupper blir människor ytterst förutsägbara varelser, och det mesta av vad de kommer att företa sig, är tyvärr närapå förutbestämt. I Runatal Havamals, där Oden räknar upp arton mäktiga galdrar, som han till fullo kan och har kunskap om, står den nionde strofen för faror på havet, sådant som tycks ofrånkomligt och som man inte kan göra något åt, likt ödet. Vi vet också att vissa saker nästan är ödesbestämda här i livet.

Utbryter krig, så är det förutbestämt, att en del människor kommer att dö eller lemlästas i det kriget, oavsett vad vi nu anser om det. Röker en människa tillräckligt mycket, ja då är det nästan förutbestämt, att den individen till slut kan komma att drabbas av cancer, eller i varje fall ytterst sannolikt, att så tyvärr sker. Naud-runans negativa drag skall dock inte överbetonas. En del har också i den sett en binderuna, varmed sjukdomar och annat ont kan undvikas, och en runa som står för Odens beskydd och den klokes förmåga att förutse ett händelseförlopp. I den bemärkelsen står den också för tillförsikt och självtillit, och det är ganska symboliskt att den inleder den andra ätten i utharken, som ju handlar om Midgård och de väsen som finns där, medan föregående ätt handlade om tillvarons grundkrafter eller existentialer. Åter andra har använt Naud-runan vid barns födelse, eller med tanke på Nornorna, som ju också är tre, och tre gånger tre är fortfarande nio…

Sagoillustration av John Bauer – tre nornor ger en Naud-formad nyckel till livet och döden….

Det är nu en gång förutbestämt, att alla varelser i Midgård skall dö, liksom Gudarna vid Ragnarök, men den nionde gudaboningen – står det i Gylfaginning – är Folkvang, eller Frejas boning. Naud eller Nauthiz på gotiska betyder inte bara nöd, utan snarare nödvändighet, som i att vara nödd och tvungen att göra något. Edred Thorsson kallade den på 1960-talet för en motståndets runa, mer än andra, och såg i den individens förmåga att kämpa emot ödet, och att även förändra det, vilket är vad Oden själv gör i Kosmos – tänk exempelvis på Hermods helritt, eller hur Oden avlar en son med Rind, så att Balder får sin hämnare. Guido von List, en av det tidiga 1900-talets tyska runmagiker, summerade Naud-runans roll med uttrycket ”Nütze dein Schicksahl, aber wiederstrebe ihn nicht” eller med andra ord ”Utnyttja vad ödet gett dig, men kämpa inte emot alltför hårt. Naud-runans form har också liknats vid världsträdet Yggdrasil, eller Urds väv – trädet är ju en symbol för kausalitetens träd, eller ett ”händelseträd” där vi hamnar på olika grenar och i olika delar av kosmos, efter hur händelseförlopp grenar ut sig, men Yggdrasil omfattar naturligtvis alla parallella universum som alls kan tänkas, eller är möjliga, och det är som sagt på det Världträdet, som Oden själv hängde eller var verksam – och han dog inte, som vi ju vet – men återuppstod. Nio gånger två blir arton, och är hästrunan Eh, som står för Sleipner och är ett annat typiskt Odenstal.

”Den som ligger alltför mycket, får ofta stå far” sägs det… kanhända viktigt att lära sig, och också ett öde, eller hur ?

I Stadhagalder har man oftast tecknat Naud runan genom att stå med utsträckta armar, och med vänster hand uppåtsträckt i lutande vinkel, höger hand nedåtsträckt, lutande emot jorden, så att bål och ben bildar runans uppåtsträvande stapel eller stam, armarna grenarna på runan eller världsträdet.

Freja Ashwynn associerar Naud-runan till Skuld, nuets Norna – nuet står ju alltid i skuld till det förflutna, och är en direkt konsekvens därav, eller Nifelhel, då hon anser att Hagal, Naud och Is bildar en helhet, eller ett tretal för Nornorna inuti själva runraden. Jag har inte hittat någon källa, som aktivt motsäger detta, men å andra ingen källa som stöder hennes uppgifter. Nöd eller Naud har också stått för nödeld, en ritual där man på magiskt sätt gjort upp eld med en eldborr, gärna vid midvinter eller midsommartid, och burit in den nya elden i huset, där den sedan aldrig helt fått slockna, utan bevarats till kommande år. Eldguden Loke, som binds med bindrunor, tros av vissa också lätt kunna besegras med Odens runa Naud, då Odens klokhet alltid övergår Lokes list, och slutligen gör alla hans planer om intet, liksom allt som kommer från Nifelhel.

Stadhagalder eller ”Stående galder” för Naud-runan enligt Armanen-systemet från 1910-talet…

 

Åter andra har betonat, att Eh/Eihwaz-runan i vissa senare runalfabeten visar en åt höger stigande linje eller tvärstav på en lodrät, medan Naud tecknas som en nedåtgående linje, som visar på upplösning, splittring och nedåtgång i allmänhet, ”norrut och nedan går vägen till Hel”. Det engelska runpoemet säger att Naud eller Need väcker tränad och ängslan i människors bröst, men skydd och välsignelse likväl, vilket är ett sätt att beskriva Nauds verkan som bindruna. Det isländska runpoemet kallar den ”opera niflunga” eller Niflungars verk, vilket rymmer en stor hemlighet, och ”möns trånad” samt hårt arbete och trångmål, vilket är ett sätt att beskriva Odens prövningar. Att niflungarna eller ”naturbyggmästarna” av tursa- och dvärgasläkt, ”Sindres Söner” har med skapande och nödvändighet att göra, insåg redan Viktor Rydberg i sin ”Studier i Germanisk Mytologi” och på så sätt kan runan också länkas till Vanernas ätt, även om just vanerna framträder mera tydligt i Jara och andra runor.

Ett försök – av en okänd person – att göra en bindruna av fyra naud-runor och en Ing-runa (korset i mitten borde tas bort om det skall vara rätt) Fyra is-runor syns också i bilden, och fyra-talet står för det materiella. Bindrunans talvärde blir (4×9) + (4×10) + 21 = 97 – symboliken utelämnar jag för stunden…

 

Hedniska Tankars Runkurs (6) – Gifu eller Gåvorunan

Gåva kräver att gengåva gives !

  • Ur Hávamál

Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.”

Hávamál, 52 strofen

I min översättning:

Mycket av något
skall man inte giva,
ofta köper sig lite lov
med halva brödet
och halva karet
fick jag mig en frände

Men se,
du bereder för mig
ett bondage-kors
i mina ovänners
direkta åsyn
och låter min bägare
fylld med grogg
flöda över

– ”Kristet Utseende”
(ur deras fina låt ”Club Raki Turkye”)

Gifu eller Gåvorunan är konstruerad ur två Kaun-runor vända mot varandra – den symboliserar förening och utbyte av alla slag

Gåvorunan, Gebo på gotiska eller Gifu på Norröna, är den sjätte runan i Utharken, och består numerologiskt sett mycket riktigt av motsatsernas tvåtal, multiplicerat med Asarnas och Harmonins tretal. Utan kunskap om detta förhållande, kan runans rätta mening och innebörd aldrig förstås på rätt sätt – jämför också med vad jag skrivit om de tidigare runorna och deras numerologiska sammanhang. Två gånger sex blir tolv, Pertha-runans tal, och som vi ska se erinrar denna runa också om en ”isärdragen” Gifu-runa, som också kan förstås och symboliseras som två Sken eller Kaun runor vända mot varandra, med en gemensam spets eller mötespunkt – det är förstås ingen slump utan en fullt medveten handling av runradens skapare, han som ”Runor ropade och tog” och vars dag det är idag, för detta skrivs på en Onsdag.

 

 

Tre gånger sex, i sin tur, är Hästrunan Ehs tal (alltså Asarnas tal gånger gåvans tal – hästen sågs ju som en gåva från Asarna) eller arton, och fyra – materiens tal – multiplicerat med Gifu-runan, ger oss Rikedomsrunan Fä – alltså ”materiella gåvor” med andra ord – eller just rikedomar. Ni ser hur bra allt detta stämmer, och passar samman. Man måste inse att runorna inte är något slumpvis sammansatt system, eller en massa esoteriska symboler som har blandats samman ”huller om buller” som många felaktigt tror – allt har gjorts som en ”oktal kod” (ja, den äldre runraden är också indelad i tre ”aettir” eller ätter om åtta runor vardera) eller med en mycket målmedveten tanke bakom alltsammans.

Man har påstått att Gåvorunan skulle vara den första av Frejas runor, men jag ser för min del mycket av Odens eller Sejdens kraft i denna runa, även om allt det som Oden står för mera kommer fram i andra runor, som vi skall lära oss sedan. Vad gäller Gåvor och Givande finns det dem, som har skrivit långa och insiktsfulla artiklar om Gifu-runan och dess kraft. Man har till och med associerat de ”Gammanrunor” eller Glädjerunor som nämns i Sigdrifumál och på andra ställen med Gåvorunan, och tänkt sig att Sigdrifa eller Brynhild skall ha lärt ut dem till Sigurd, Fafnes bane, när de två förenades rent fysiskt på ”Hindarfjället”. Traditioner finns om det märkliga ”stjärnobservatoriet”, den allra högsta av de mäktiga kalkstensklipporna vid Externsteine i Tyskland (ortnamnet syftade ursprungligen på vassa, spetsiga stenar, snarare än bokstaven ”X”) där män och kvinnor skall ha legat nakna tillsammans under stjärnorna, och förenats i en lång, givande glädjeakt lika god som någon Freja själv har att erbjuda de som är ovanligt lyckligt lottade…

Det må nu vara hur det vill och kan med denna sak, men på Walphurgisnacht har det hänt att man fortfarande tänder eldar – liknande det stängsel av eld som en gång omgav Brynhilde (kanske en symbolisk gestaltning av Kaun eller Sken-runans kraft – Sigurd kom ju dit via ”Reid”) och platsen i sig är alldeles förtjusande att vila på – det kan jag och en annan person intyga för er allihop, fast vad hon heter, säger jag inte..  Nåja – somliga – en tradition som hållit i sig ända sedan artonhundratalet – har som de tyska runmagikerna och esoterikerna tänkt sig att förebilderna till Völsungasagans och enare Nibelungelieds kärlekspar alltså verkligen utfört vissa riter tillsammans just här, och det ”på riktigt” efter vad jag själv alltså kan berätta.

”Veten i än, eller vad” ?

 

Runan anses också stå för offervilja, lojalitet och kärlek i allmänhet, inte alls bara kärlek enbart på det sexuella planet, och en del svenska Runmagiker som Atreid Grimsson har noterat, att även om Gifu oftast står för positiva saker som gåvor av olika slag, visad vänlighet emot främlingar eller närstående, så kan offerviljan och strävan efter harmoni som runan uttrycker ibland drivas en smula för långt, och leda till onödiga offer. Självfallet bör man vara givmild och visa kärlek, men visar vi kärlek och givmildhet åt fel personer, som inte har förstånd att ta vara på gåvorna eller alls uppskatta dem, så går det oss illa, och vi råkar kanske i så fall ut för att slösa bort det bästa vi har på ovärdiga människor, och sådana som ingenting begriper…

Det där med kärleken eller gåvornas livgivande kraft är inte alltid så enkelt, som man ibland kan frestas att tro…

Andra har associerat Gifu till mer konkreta gåvor typ frukt och äpplen, vilket ju är aktuellt just vid denna årstid, men undvikit att koppla den till skörd i betydelsen årsväxt, eftersom man då kommer in mera på Jara, den elfte runan och dess användningsområde. Träd och rötter har också associerats till runan (om man så vill, kan ju ”krysset” tolkas som en trädstam sedd rakt uppifrån, ovanför trädets krona) och en hel del illustratörer har också genom åren utvecklat detta tema.

I Runatal Hávamáls syftar Oden direkt på Gifus koppling till rötter, och medel från växtriket på gott och ont, då han säger:

Þat kann ek it sétta: /ef mik særir þegná vrótum /hrás viðar,ok þann /haler mik heifta kveðr, /þann eta mein heldr en mik.

Eller, i min egen översättning till modern svenska:

Det kan jag för det sjätte – Om en thegn vill såra mig, med ristat på trädens rötter, och då man mig skada kväder – Det ska skada honom, hellre än mig !

Thegn betyder furste, som i skaldeuttrycket ”Manna Thengil” – männens furste eller ledare, men också en runkunnig kämpe – och Gifu runan uppfattades som vi ser inte bara som något helt oskyldigt, kanske därför att den av naturliga skäl var vanlig i bindrunor – att rita ett enkelt kryss, och sen sätta onda runor runt om, kunde ju duga som en amatörmässig förbannelse. Vanligare är dock Gifu runans användning i bindrunor förr kärleksmagi, och en mycket enkel sådan, kan ni få lära er här:

Här ser ni Sken-runan, med talvärdet 5, ihopsatt med både Reid (talvärde 4) och Gifu (talvärde 6) samt – den har ni inte lärt er än – Wynjo-eller glädjerunan, den andra av Frejas runor – med talvärdet 7 – sammanlagt får vi alltså 22 – vilket inte för inte är Ing-runan eller Frejs tal redan namnet ”Ing-rid” betyder ju en kvinna som rider på en Ing – och vad det är för något, förstår nog de flesta vuxna kvinnor – för detta med runor är inget för småttingar, spenabarn eller dess vederlikar.

Gåvan som Gifu uttrycker, kan också vara begåvning eller kunskap, eller en symbol för allt det goda i livet, som vi oftast associerar med Freja – skönhet, glädje, kroppslig begåvning och mycket mer. I Runatal havamals talar Oden om en stor hemlighet i den artonde strofen (3 x 6 = 18), som han inte lär ut till någon annan än den han håller i sina armar, eller sin syster – som av några forskare antagits vara just Freja.

Havamal talar mycket ofta om gåvor, och framställer det nästan som ett krav att ge gåvor till nya och avlägsna vänner, som finns i främmande land. Det sägs också av Oden att även en liten gåva eller blygsam hjälp kan ge stora välsignelser, och också en dryck vatten och en halv kaka bröd kan leda till en livslång vänskap, om vi får tro Havamals ord. Freja Ashwynn och andra har mediterat över Gifus betydelse för att ”sända” eller ”slopa”, dvs snarare offra än ge, och ser många hemligheter förborgade här – kanske är en gåva bäst, när den är precis lagom stor, och man varken offrar för mycket eller litet, även om det också finns nödvändiga offer.

Gudarna och naturen runt omkring oss ger oss ofta mycket och i överflöd, men för oss människor – med våra begränsningar – är det svårare att offra allt..Runan anses stå för balans, men dess X-form har av vissa tolkats som ett djur eller ett slaktoffer, med utbredda ben och armar – i Tyskland har runan använts som en gränsmarkering, eller utanpå fasader i korsvirkeshus – och järnvägsövergångar, där man bör sakta farten och passerar en gräns, utmärks ännu med ett kryss, liksom leder i fjällen och liknande, även om det kan vara en (meningsfull) tillfällighet. En del språkforskare har också velat se ordet ghabolo, för klyfta, klyka, gavel i ordroten för Gifu. ”Gåva kräver att gengåva gives” är ett ofta citerat ordspråk, och den fornengelska runversen – som nämner Gifu betonar gåvors betydelse för prestige och anseende, som det var i gamla tider.

Andra esoteriker har i Gifu sett Hinduernas ”Kundalini” eller ”ormkraften” – den stigande kraft, som från könet fortplantar sig uppåt längs människans ryggrad, likt DNA:s dubbelspiral, och även våra Gener och vårt ursprung är ju en gåva, som vi får alldeles gratis från våra föräldrar, förmödrar och förfäder. Kanhända är detta att drivaa symboliken alldeles för långt för en del, men många ser här en klar koppling. Vad gäller Stadhagalder, eller sk ”Stående Galder” – närbesläktat med kroppsställningar i ”Stav” och mycket annat jag inte skall gå in på här, har man i alla tider enkelt gestaltat X eller Gifu på följande sätt:

I moderna sammanhang har denna ”gest” fått en helt ny betydelse – I de flesta arméer betyder den här ”signalen” ett nödanrop till flyg eller helikopter, med innebörden ”plocka upp oss” vilket ju på sätt och vis är ett annat sätt att anropa Freja och hennes Valkyrior – Vanernas dis är ju alla Valkyriors drottning…

Andra, enkla ”stadha” har praktiserats ibland – korslagda armar, ovanför huvudet eller framför bröstet, ibland kombinerat med en enkel välsignelse-gest med handflatorna – har varit vanligt i en del esoteriska samfund utomlands, enligt vad jag kan försäkra er – men det här närmar sig ”solis sacerdotilis” – endast för de invigda…

Särimner vet svaret, och Särimners Sanning Segrar – helt enkelt – men håll med om att Gåvorunan är en fascinerande runa..

Hedniska Tankars Runkurs – del 1: Ur runan

 

 

”Att arbeta med runorna är inte riskfritt. De är vare sig
harmlösa lyckosymboler eller charmerande åldriga skrivtecken
med magisk symbolik. De är mycket mer än så. Runorna
är Liv och Död, direkt sprungna från Världsträdet.

Sonja Axelsson, svensk författarinna

 

I esoterisk litteratur, både i Sverige och utlandet, brukar man då och då stöta på den Urgermanska, sk ”äldre” runraden med sina 24 tecken. Numera används den ofta till att ”spå” i runor, en ganska tvivelaktig 1900-talsuppfinning, som det finns få eller nästan inga belägg för. Se mina tidigare inlägg i ämnet. Runorna används också som meditations-redskap, i ritualer, för att göra amuletter (företrädesvis i form av sk ”bindrunor”) och mycket annat, som inte alltid motsäger utan snarare kompletterar deras tidigare användning som skrivtecken.

En klassiker från det fjärran 1980-talet som kommit ut i många, tsändigt reviderade upplagor. Bakom pseudonymen Atrid Grimsson döljer sig Jörgen I Eriksson, svensk radiojournalist och en känd schamanist.

Här i Sverige och i Norden utgår nästan alla runmagiker, Asatroende, Schamanister och Esoteriskt verksamma personer från Sigurd Agrells Uthark-teori, och har sedan åtminstone 1980-talet nått mycket goda resultat med den. I motsats till Amerikaner och Engelsmän, som inte kan bruka den 24-typiga runraden rätt, och som tilldelar rikedomsrunan F eller Fä (som i engelskans Fee för avgift, eller latinets pecus för boskap, därav vårt ord ”pengar” ) talvärdet 1, när det inte skulle bli någon rikedomsruna utan det maximala talvärdet 24, har vi svenskar och Nordbor insett att Agrells teori – ofta förlöjligad och hånad utomlands, ”stämmer ovanligt bra” både när det gäller numerologi, talmystik och esoteriska betydelser, som vi ska se i den artikelserie jag nu påbörjar – naturligtvis på en Odens-dag eller en Onsdag, som det ju heter..

Gammal ”bindruna” ur isländsk ”svartkonstbok” från 1600-talet – skyddar enligt uppgift emot svartsjuka och omvärldens hat. Många är uttalat hatiska och fientliga emot dem, som besitter kunskap om den Nordiska kulturen, särskilt nuförtiden…

Agrell utgick i sina teorier från den under tidigt 1900-tal lanserade tanken, att runorna hade uppstått någonstans längs Donau eller på Balkan, där Goterna under 300-talet enligt vår tideräkning kom i kontakt med Romarna, och även blev soldater i den romerska armén. Fynd som Pietroassa-ringen – en runinskrift med texten ”Gutanowi Hailag” – en text som även bildade svenskar av idag kan förstå utan någon större svårighet – trots spekulationer, vet man att den står för ”Det heliga från Goternas Vi” – och sannolikt varit en edsring eller kanske suttit som portring till dörren till ett gudahov. Spjutspetsar från 300-talet hade man också hittat på Agrells tid (1920-talet), och tillsammans med den mystiska Kylverstenen – lagd med skriftsidan nedåt som taksten i en grav, och aldrig avsedd att betraktas av människors ögon – tidiga brakteater och andra inskrifter av magisk karaktär (ord som ooosss eller ”alu alu alu” måste vara skyddsformler, där man fäst stort avseende vid runornas antal – det kom forskningen tidigt på) ansåg sig Sigurd Agrell ha tillräckligt mycket arkeologiska bevis för att lansera sin teori. Många andra teorier om runornas uppkomst har också lanserats under årens lopp, men få av dem kan härledas ur arkeologiskt material.

 

Runorna kan ses som ett ”runhjul” eller en evigt snurrande krets, 2 gånger årets 12 månader till sitt antal – och talet 24 låter sig också tydas som 3 x 8. Runorna är en oktal kod, som Rökstenens chiffer-runor klart utvisar, och oktala koder finns förresten också i dagens datorer..

Utan att förstå att runor är en oktal kod, skulle man aldrig kunnat tyda Rökstenens chiffer-klavar (se överst på stenen)

Agrell ansåg att goter, som utvecklade runskriften, måste varit medvetna om Senantikens talmystik och bokstavsmagi, och att de kanske varit anhängare till Mithraismen och flera andra mysterie-kulter, som praktiserades i Romerska legionsläger. Särskilt i Ur-runan Ur, som betyder Uroxe skulle detta tydligt framträda – Mithras-dyrkarna ansåg ju att en väldig tjur var den första av alla skapade varelser, ungefär som urkon Audumbla i Nordisk Mytologi. Men – utan att föra denna symbolik för långt, skall man minnas att runorna alltid först och främst varit ett skriftsystem. Det faktum att man kunde utnyttja olika tecken som till exempel Ur att också ha sin enskilda betydelse, alltså ”tjur, oxe, ursprung, början” på samma sätt som exempelvis Bjarka runan kunde stå för trädet björk, men också för begreppet kvinna (se kommande inlägg) var bara ytterligare en praktisk vinst i sammanhanget.

Ett av de äldsta arméchiffren i världen, det sk ”Caesars Chiffer” som påstås ha varit uppfunnet av ingen mindre än Julius Caesar själv bygger på att man tänker sig alfabetet eller runorna som just ett ”runhjul” eller en cirkel. Flyttar man denna cirkel ett ”snäpp” eller ”hack” så att man skriver ett B istället för ett A, osv får man världens enklaste chiffer – och det var just så Nordborna gjorde. De skilde mellan en FUTHARK för ”dagliga” eller ”världsliga” inskrifter, och en UTHARK – med första bokstaven förskjuten enligt Caesar-chiffret – för ”magiska” eller ”hemliga” budskap.

 

Man talar idag om ”caesar-rullningar” av vanliga chiffer, ett enkelt sätt att göra mer invecklade teckensystem mer svårlästa. Romarna skrev sina militära meddelanden på långa läder-remsor, sk ”pteryges” som vi också känner igen från runstenarnas ”runslingor” eller sk ”språkband” där tecknen står uppställda i en lång rad, ungefär som på en gammaldags morse-eller teleprinter-remsa. Titta på bilden av Rökstenen ovan !

Nu fanns det en extra finess med de romerska läderremsorna, som goterna säkert också kände till. I militära sammanhang talar man ännu om en Stab, ett ord som kommer ur det gamla ordet ”Stav” som i Runstav, när man menar en ledningsfunktion, särskilt på högre nivå. Romarna läste nämligen sina textmeddelanden på remsorna på tvären och inte på längden, genom att mottagaren skulle linda upp remsan just på sin kommandostav... Hade då inte mottagaren rätt diameter på sin stav, råkade texten i oordning, och istället för ett chiffrerat ”B” eller någon annan bokstav, fick man ett F eller ett helt felaktigt tecken. Sändaren måste alltså känna till vem han skulle skicka meddelandet till (oftast med ryttare och ordonnans) och även om en fiende skulle få tag på meddelandet, måste denna pröva sig fram med en hel serie olika stavar, innan han fick remsornas text att stämma…

Än idag finns det hela staber på central nivå, som behåller de gamla ”Runstavarna” eller ”Befälsstavarna” som hemligt tecken i sin vapensköld. Varför förstår den klurige !

1942 lyckades den svenske matematikern Arne Beurling knäcka koden från tyskarnas hemliga Enigma-maskin, en modern, elektrisk chifferapparat, som byggde på runhjulets princip. Men tyskarna använde inte bara ett hjul med tecken – utan sex stycken serie-kopplade hjul för att ”scrambla” budskapet – ubåts-varianten av Enigma-maskinen hade faktiskt sju hjul… Och vad hade Arne Beurling studerat innan i sitt liv – jo – faktiskt – han hade läst Agrells avhandlingar om antikens siffer- och bokstavsmagi !

Samtidigt med detta höll – vilket torde vara välbekant – den engelske homosexuelle matematikern Alan Turing på att bygga sina tidiga datamaskiner på Bletchley Park i Storbritannien. Men denna operation behövde tusentals anställda, och mycket dyra radiorör i hundratusental för att alls lyckas – Beurling kom, tack vare sina insikter i runornas värld, på svaret två år tidigare !

Arne Beurling – det svenska geniet som knäckte Enigma-koden med matematik – och run-kunskap…

I en av Hávamáls mest centrala strofer, enligt vissa stridsguden Odens egna ord, slår Allfadern själv fast grunderna i det som vi nu kallar lednings- och sambandstjänst, eller vad man egentligen skall ha skrivna alfabeten (som runor) och skriftspråk till:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

– Hávamál, strof 144

”Vet du, hur man rista skall ?
Vet du, hur man råda skall ?
Vet du, hur man undfå skall ?
Vet du, hur man pröva skall ?
Vet du, hur man befalla skall ?
Vet du, hur man blota skall ?
Vet du, hur man sända skall ?
Vet du, hur man slopa skall ?

Soa har av några översatts med sjuda, och andra vill – helt utan belägg för den saken, rent språkhistoriskt – ha det till ”sejda” – men det stämmer inte. Och bidhja, som verb betyder befalla, som i en konungs bud, alltså beordra -ordet har inget alls med kristna böner att göra – och runor kan ju användas för orderskrivning också, liksom för mycket annat. Lika viktigt, sägs det, är att kunna få fram en kontraorder eller ett ”slopande” av budskapet om så behövs – och förstås att sända iväg det – annars kommer det ju ingenstans, och en skrift utan läsare är kort sagt onödig..

Men efter Agrell har det också kommit många andra teorier om runornas uppkomst. En del har gissat på Sydskandinavien, och en kristen galning och fantast vid namn John Troeng har lanserat tanken att det måste vara fråga om nabateiskt-arameiska tecken som romerska soldater av semitiskt ursprung skulle ha fört till Danmark. Några som helst bevis i arkeologisk eller språkhistorisk form för alla de kristna galenskaperna finns inte, och utomlands anser de flesta forskare nu att runorna måste ha uppstått på 300-talet före kristus, och att deras ursprung är att söka i italiska och etruskiska alfabeten.  Man vet nuförtiden också att det finns arkeologiska fynd med runor ända sedan år 150 enligt vår tideräkning, och de fynden kommer just från Alpområdet och Centraleuropa. Det visste man inte på Agrells tid.  Ett arkeologiskt bevis – bland många – utgörs av Negau-hjälmarna, som dock vissa mindre seriösa individer också försökt bortförklara som ”keltiska språkminnen” utan att hitta ett enda keltiskt ord som stämmer med dem, eller några bevis härför.

En av 26 hjälmar från 300 före vår tideräkning. Man påstår att runinskriten på den skulle gjorts år 100AD av en senare ägare, men det är osäkert om man gjort någon metallanalys (ärgad koppar kan avslöja hur gammal inskriften är, och om den är samtida med att bronshjälmen göts)

Att senare runformer ur den på 300-talet slutgiltigt ”kodifierade” 24-typiga äldre runraden har påverkats av norditaliska alfabeten långt före kristus är bevisat ur mer än ett 40-tal arkeologiska fynd…

Nu påstår den ”keltiska” teorins anhängare att det skulle varit präster, inte krigare som bar Negau-hjälmarna, att namnet ”Harigasti” på den mest kända av dem inte skulle betyda Hergest eller med andra ord Härgäst (ett namn som ÄR germanskt, och känt även längre fram i tiden – jämför Hariawist, den germanske hövding som Caesar kallar ”Ariovistus” – Oden själv är just en ”gäst hos många härar” han också ) och att teiva, det ord som står direkt efter namnet på hjälmens ägare, skulle vara avlett av teiwas i betydelsen gud (det syns även i namnet TYR) vilket då skulle betyda, att hjälmen skulle ha tillhört en keltisk präst. Men – varför skulle en kelt använda rent germanska ord, och till på köpet germanernas namn på sina gudar ? Detta kan omöjligt stämma. Jämför samtidigt med formeln ”Ek Hlewagasti horna taidwo” eller ”Jag Lägast gjorde hornet” som står på de berömda Gallehus-hornen. Taidwo, för ”göra” – är idag det tyska verbet ”tun” och har också tidigt inlånats i finskan från svenskan – för i Finland betyder ”taide” än idag ”slöjd, hantverk”

Andra inskriptioner från Negau-hjälmarna lyder Dubni banuabi, vilket man påstår ska betyda ”Dubnos svindödaren” (”bane” är ett germanskt ord, inte ett keltiskt) och ett annat har det rent germanska ortnamnet Karup (nuförtiden en flygplats på Jylland) vilket dessa keltiska teoretiker tycker ”måste” vara en förkortning av en helt okänd keltisk gud vid namn Cerubogios – men det är struntprat, bogus, dålig forskning – för så ”måste” det inte alls vara. Dessutom har vi tonvis med bildbevis för att Negau-hjälmar faktiskt användes i strid (skulpturer och målningar i Etruskiska gravar är bara ett exempel) – och att de antagligen kom till Germanerna som importgods – så antagligen stämmer teorin att runorna utvecklades i Norditalien eller Alpområdet, men slutligen ”ombearbetades” till ett esoteriskt ”lärosystem” med flera bibetydelser av goterna, antagligen vid Donau, ca 300 år senare..

Tacitus skriver i tionde kapitlet av sin ”Germania” på ett berömt ställe, att Germanerna

sönderdela en kvist, som skurits av ett fruktbärande träd,1 i små stavar, och sedan dessa särskilts genom vissa tecken,2 strö de ut dem över ett vitt skynke helt planlöst. Sedan upplyfter, om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, statsprästen, om den sker för enskild räkning, familjefadern själv, under bön till gudarna och höjande blicken mot himlen, tre gånger en stav i sänder, och dem som han upplyft tolkar han i enlighet med det förut inristade tecknet. Om de (lotterna) lägga hinder i vägen (för en handlings företagande), så äger ingen rådfrågning om samma sak rum samma dag; om de däremot giva sin tillåtelse, fordras ytterligare bekräftelse genom ännu flera tecken

Man har tolkat detta som om ”tecknen” skulle vara runor – men observera – Tacitus säger INTE att man bara drar en runa, som idag, utan MINST tre, oftast fler än så. Han säger också, att man strör ut flera kvistar – inte bara en kvist – och att detta antingen kan göras av en runklok man, som gör det för statens och det allmännas bästa, eller av en enkel familjefar. Ordet ”runa” förekommer inte i Tacitus text, och skeptiker har därför försökt motbevisa, att den här texten skulle röra runor – men runliknande mönster kan mycket väl tänkas uppkomma, om pinnar eller kvistar till synes på måfå faller till marken.

Titta bara på hur Ur-runan ser ut, och hur den är konstruerad – vad den betyder, vilket ljudvärde den har och även om kopplingen till Uroxar, kan vi läsa i de sk ”runpoemen”, en Norsk, en fornengelsk och en isländsk handskrift, nedskrivna under tidigt 1200-tal, 700-tal och 1400-tal, i helt vitt skilda länder och miljöer. Alltså kan vi vara ganska säkra på att den esoteriska traditionen om runorna är i huvudsak riktig, och att de inte bara för dagens ”runkloka” människor utan också för hedniska hedningar i en hednisk tid hade i stort sett helt samma betydelse.

Dikter och källor bekräftar att UR som i ur-tjur, Audumbla och kanske självaste Särimner alltid kommer FÖRST..

Den romerske poeten Ausonius, från 300-talet, påstås vara den första icke-germanska person, som nämner ordet ”Runa” i skrift. I sin lärodikt ”Mosella” om floden Mosel och allt vad man kan se längs den skriver han ”Barbara fraixines pingatur Runa tabellis” eller ”Den barbariska runan målas på tavlor av ask” som man fått det till. Och han skriver faktiskt målas – inte ”scribere” eller skriva, inte verb som betyder rista – utan bara måla, varför ”soa” med betydelsen koka, sjuda i Havámál är mer rätt än vi tror – man kokade ju Albark för att få röd färg att måla runorna med… Att ask – för spjutskaft, sköldar och hållbara ting – varit ett användbart och åtminstone ibland heligt trädslag, vet vi från Ask och Embla, till exempel – och han skriver mycket riktigt ”tabellis” eller att man ställde runorna liksom i en tabell, alltså räknade deras talvärden – även romarna hade ju tabeller för sina romerska siffror – som ju bestod av bokstäver, som alla vet – så talvärdena bakom runskriften måste ha varit viktiga. Som skribent och författare visste Decimius Magnus Ausonius, som han egentligen hette, helt säkert detta.

 

 

Många undrar idag också om den Stadhagalder eller ”stående galder” som praktiseras på Island är äkta. Till skillnad från ”glimurstadha” eller sätten att positionera sig i Glima, den isländska nationalsporten, finns det inga äldre skriftliga bevis på att människor ställde sig i ställningar, som liknade runor, ifall vi nu inte ska ta hällristningarnas tecken och diverse – som man antagit ” kultstatyer” som ett bevis på att detta faktiskt förekom. Man vet emellertid, att ”stadha” använts för att lära isländska skolbarn det latinska alfabetet, så sent som på 1800-talet, och även om vi saknar de avgörande bevisen, så förekom antagligen run-tecken tecknade med händerna och kroppen långt före tyska mystiker inom det sk ”Armanen-systemet” lanserade sin egen sk ”Runen-Yoga” eller Run-yoga på 1920-talet..

I Graevensvenge i Danmark har man hittat denna sk ”Danserska” i en snörkjol av samma typ som Egtvedt-kvinnan. Båda är från bronsåldern, och ”danserskan” gör en UR-runa med hela kroppen…

Också på många hällbilder finns samma ”UR-språng” från vårt ur-sprung – en skapelse-akt, som för att hälsa solen i dess uppgång ??

 

Vad handsignaler och att ”teckna” runor med hela kroppen nu angår, är det faktiskt inte så konstigt om vår egen Nordiska eller Germanska kultur skulle ha använt dem sedan UR-minnes tid.. Även idag kan man flaggsignalera och semaforera, till exempel – vilket visat sig ett användbart sätt att föra över information över långa avstånd, ifall man inte kan använda ljud, som horn och lurar till exempel, eller rent av avancerad elektronik. Visste ni att ”ta upp oss” vad gäller internationell räddningstjänst och signaler från nödställda till en helikopter, symboliseras med en Gifu-runa, eller ett stort ”X” till exempel ?

I forntidens samhälle hade man inte alltid signalhorn eller lurar med sig, och då kunde enkla symboler – gestaltade med hela kroppen – uppfattas på långa avstånd, och föras vidare i flera led som ”budkavlekedja” ifall man inte hade riktiga runkavlar att förlita sig på…

Nästan ALLA kulturer och religioner på vår Jord har någon gång använt sig av ”heliga tecken och gester” gjorda med händerna. Varför tror vissa fördomsfulla människor då, att just den Nordiska kulturen skulle vara så mycket sämre, och inte kunde göra samma upptäckt alldeles själv ?

Erfarenheten visar, att ”Stadhagalder” fungerar både som gymnastik och mediationshjälpmedel… Andas Ut och gör ett U-ljud !

Ur runan anses ibland utvecklad ur bokstaven alfa, som upp och ned tros vara utvecklad ur hieroglyfen för Aleph eller Alfa, ett tjurhuvud med två horn. Ur ordet Aleph kommer också själva ordet Alfabete. De som inledde runraden med Ur, och inte Fä; visste precis vad de gjorde, och använde ett enkelt knep för att skilja det magiska och andliga bruket av runor från det vanliga användandet av runorna som skrivtecken. Som vi ska se av runornas talvärden och inbördes ordning samt deras betydelse var detta inte alls något slumpvis utformat system, som växt fram under lång tid, utan en mycket medveten handling.

Agrell och andra har påpekat likheten mellan Mithraismens ur-tjur och Audumbla, Urkon, vilken universum skapades ur. Ur-runan som symbol betyder förstås början, gryning, begynnelse eller igångsättande av ett nytt projekt, men en del esoteriker har i den också velat se svårigheter, hinder eller konventioner, en svår början eller något som är trögrörligt, som en oxe. Ur runan står på sätt och vis för utveckling över mycket lång tid, universum och ett tidsförlopp ända sedan urtid, som det står i Eddan, och utveckling på mycket lång sikt, i motsats till alla plötsliga händelser. Edred Thorson ansåg på 1960-talet att den var en sänderuna, och kunde användas som sådan i binderunor. Den står även för kapital och förräntning, långsam tillväxt i motsats till Fä-runan, som har samband med lös egendom och mer föränderliga ting, och som den första runan i runhjulet också återfödelse, en ny början eller antydan om årets cykliska förlopp.

Andra – som Freja Ashwynn – har sett Ur runan som symbol för positiva urkrafter, energi och energisk framåtanda, och kopplat den till den andra av Havamals runverser, den som handlar om goda läkehänder. I denna betydelse betyder ur också livskraft. I de norska och isländska rundikterna associeras ur också med urväder, skare och frost, de droppar ur urgälmerskällan som föll ned i ginnungagap och frös där, och därav har man väl fått tydningen, att ur skulle peka på förstelning… Ord som ursprung, orsak (tyskans ursache) Urväder, och många andra har också med rätt eller orätt kopplats till runan Ur, liksom urkrafter, styrka och Mod, något som det slutande 1800-talets och börjande 1900-talets runforskare ofta betonade i sina tolkningar. I överförde bemärkelse har man också använt Ur till att beteckna början på något storslaget, ett nytt arbetsår, hårt arbete över tid eller uthållighet och tålamod.

Lär er nu förstå, vad Urs ursprung är – och använd runorna rätt – ”Gagnerika för de som är Asarna trogna, men värdelösa för fornsedare, trolls och jättars avföda